SBN - Saknade Barns Nätverk » Sverige

Brev till lilla Linda Agnvall från pappa Pär, september 2010.

SBN Editor — Wed, 08 Sep 2010 02:48:57 +0000

Älskade Linda

Vi saknar dig varje dag. Du finns i våra tankar och hjärtan och på mängder av
fotografier i vårt hem. Vi vet att du var världens stoltaste storasyster och säkert
fortfarande minns Alicia.

Nu har du en till lillasyster som heter Louise. Vi talar
om dig ofta och dina småsystrar Alicia och Louise längtar tills den dag du kommer
hem och får leka med dem.

Särskilt Alicia är så lik dig. Det är en glädje att se henne växa och se dig i
henne. Det gör dig ständigt närvarande. Men det är samtidigt så smärtsamt och
påminner oss alltid om att du fattas. Du har missat så mycket. Så många
födelsedagar, jular, semestrar, spännande utflykter och vardagstrivialiteter. Vi
önskar så att du var hemma med oss.

Skickar några foton på dina systrar som har blivit större nu. Hoppas att ni snart
får krama varandra igen och dela det liv du så innerligt förtjänar.

Vi älskar dig jättemycket! Välkommen hem när du vill!

Stora kramar pappa Pär, bonusmamma Maria och dina systrar Alicia och Louise.

Ny efterlysning Linda Agnvall 2010

SBN Editor — Wed, 01 Sep 2010 08:14:29 +0000

P.g.a. en informationsmiss så har SBN:s hemsida publicerat missvisande information kring Linda Agnvalls ärende. På några ställen har hennes födelsedatum varit fel utskrivet. Linda är INTE född den 2 november 2004, utan istället den 24 november 2002. Vi ber om ursäkt för denna felskrivning och de problem som den kan ha lett till. Hennes rätta födelsedatum har dock publicerats på den poster som finns för nedladdning och utskrift. Dock ledde det felaktiga födelsedatumet till att den Age Progression som vi tog fram på Linda tidigare i år också föreställde en flicka som var två år yngre än Linda egentligen är just nu.

Här kommer en ny efterlysning på Linda, som snart är 8 år gammal.

Bilden kan självklart vara väldigt missvisande och Linda kanske har färgat hår eller helt annorlunda frisyr, det vet vi ju inte.

Påminner flickan dig om något barn i din närhet? Tveka inte att kontakta närmaste polisstation eller ringa på 114 14. Det behövs bara en enda person för att lokalisera Linda och det kanske rentav är du?

Ni är många som vet vart Linda är gömd! Snälla, stig fram och berätta vad ni vet! Linda förtjänar att få komma hem till sitt liv och och sin familj hemma i Sollentuna. Hennes syskon behöver sin storasyster. Hennes kamrater saknar henne!

Vart finns lilla Linda Agnvall? Vi är många som letar efter dig och vi ger aldrig upp!

Fler bilder på Linda finns HÄR och ni kan också skriva ut en poster och klistra upp genom att klicka HÄR.

Cirka 1300 FLER barn försvinner per år, totalt cirka 2000 eller fler?

SBN Editor — Fri, 27 Aug 2010 12:00:08 +0000

Första halvåret 2010 hade 660 barn registrerats som ”försvunna” av Migrationsverket. Det handlar alltså om mellan 3-4 barn varje dag. På ett år blir det 1320 barn, om ”trenden” håller i sig. Av dessa 660 barn var 494 stycken fortfarande borta vid halvårsskiftet i juni. Alltså nästan 500 stycken, varav de flesta tros finnas kvar i Sverige, där de utnyttjas på olika vis, som arbetsslavar eller inom barnsexindustrin.

Vi på SBN har uppmärksammat ett av dessa försvunna barn i en Amber Alert artikel här på hemsidan om Lidija Sonki från Grums:

http://www.saknadebarn.org/2010/04/20/lidija-sonka-17-ar-ar-sparlost-forsvunnen-fran-grums/

Egentligen skulle vi behöva efterlysa 3-4 barn varje dag på vår hemsida! Men dessa barns öden är det inte många som hör något om. Det är dags att ändra på det nu! I debattartikeln nedan så kräver Ecpats ordförande och kommunikationsdirektören på IF tillsammans:

”Vi kräver att ansvariga svenska myndigheter ser problemet, skaffar sig ökad kunskap och kompetens och vidtar åtgärder för att hindra att barn försvinner i migrationsprocessen. Skulle berörda myndigheter agera med samma flathet om de 660 barnen som försvann var svenska?”

Det är precis samma krav som vi har ställt sedan flera år. Men inget händer egentligen! Enstaka politiker engagerar sig och försöker hjälpa de drabbade barnen. Men där stannar det. En del utredningar har iochförsig initierats av Regeringen, men de är fortfarande under utredning. Inget har blivit bättre, även om en del löften har getts. Tyvärr, måste vi svara er som skrivit debattartikeln, så tror vi inte att myndigheterna hade agerat bättre om barnen varit svenska.

I Sverige försvinner minst två barn i veckan enligt UD:s officiella statistik. Mörkertalet är enormt. Minst det dubbla och säkert tre eller fyra gånger så många. Det handlar om 200-500 barn per år, enligt vår uppskattning, där vi själva står i kontakt med otroligt många föräldrar ur ”mörkertalet” som av olika skäl inte vågar anmäla sina barns kidnappning till myndigheterna.

UD har heller ingen statistik över hur många barn som i realiteten återvänder. De talar om ”avslutade ärenden” som oftast ligger på aningen fler än antalet nya ärenden varje år. Men att ett ärende avslutas innebär inte per automatik att barnet har återvänt, utan kan istället innebära att ärendet har legat stilla för länge utan nyheter, eller att en utländsk, ibland korrupt domstol felaktligen dömt till kidnapparens fördel och vägrar återlämna barnet till sitt hemland Sverige.

Varför vill inte UD utreda siffrorna ordentligt och ta reda på hur många av dessa anmält bortförda eller kvarhållna barn som egentligen fått återvända hem? SBN har länge efterfrågat dessa siffror och vi anser att det är mer än rimligt att detta granskas och redovisas för allmänheten. Vi vet också, efter många års erfarenhet, att det finns länder som gång på gång ignorerar Haagkonventionen och som t.ex. står med på ”svarta listan” som USA presenterar. Varför har inte Sverige en svart lista över länder som vägrar följa internationella konventioner och återföra små svenska medborgare? Vi anser att det är av stor vikt att veta i förväg huruvida du som svensk förälder har någon som helst chans att få hem ditt barn från ett visst land, innan du ger dig in i den oftast mördande långsamma, psykiskt nedbrytande och dessutom oerhört kostsamma processen att slåss i utländsk domstol med hjälp av Haagkonventionen för att få hem ditt barn. För att stå där, tre år senare och inse att allting egentligen från början var totalt lönlöst, kan få även den starkaste förälder att totalt gå under. Åren har försvunnit, du har satts i personlig konkurs flera gånger och alla stridigheter har bara lett till en än mer infekterad situation där ditt barn sitter som den största förloraren utan någon som helst kontakt med dig eller Sverige och det liv det en gång hade och är ännu längre från ett återförande än det var i början av processen. Om du då dessutom får reda på att tre andra föräldrar innan dig har gått igenom samma mardrömsresa med samma intetgivande resultat, så finns det inte ord för att uttrycka din förtvivlan och hur förstörd du känner dig, för resten av ditt liv. Så många timmar, dagar, månader, år, tårar, skrik, förtvivlan, oro, rädslor, panik, ångest, kronor, resor, biljetter, telefonsamtal och krusade förhoppningar helt i onödan. Varför finns inte statistiken på vilka länder som bryter avtal om återförande av barn? Vi vet ju att dessa länder existerar. Ett exempel, bland många, på ett europeiskt land som på det fräckaste sätt har ignorerat Haagkonventionen är Bosnien. Trots att Sverige gett mer bistånd till landet än de flesta andra länder. Bosnien är inte ensamt, inte i Europa och särskilt inte i världen. Mängder av länder som gång på gång ignorerar Haagkonventionen, utan en enda reprimand från svenskt håll. Vi känner en stor frustration över detta och att det tillåts fortsätta. Det kommer att drabba så många fler barn. Inte bara svenska, utan alla barn som förs till dessa länder från andra länder. Deras hela liv ödeläggs med en flygresa och så många andra liv som är kvarlämnade utan dem. Föräldrar, syskon, vänner, skolkamrater, dagisvänner, mor- och farföräldrar, mor- och farbröder, mostrar och fastrar, kusiner, grannar… Sorgen sprider sig som ringar på vattnet. Så många barn har drabbats. Snart har sorgen nått oss alla.

I USA så behandlas just nu ett lagförslag om sanktioner mot länder som bryter mot bl.a. Haagkonventionen, vilket vi på SBN applåderar och följer med stort intresse. Så naturligt och självklart! Läs mer HÄR!

I debattartikeln om migrationsbarnen som försvunnit så skriver man vidare:

”De myndigheter som främst bär detta ansvar är Migrationsverket, Socialtjänsten och Polisen. Brist på samarbete mellan dessa tre leder till att många ärenden faller mellan stolarna.”

När det gäller de bortförda barnen så vill vi peka ut följande myndigheter: UD och ambassaderna, domstolarna, Polisen och Interpol, åklagarmyndigheterna samt ibland också Socialtjänsten, Skatteverket och Försäkringskassan. Deras brist på samarbete är stort och leder nästan alltid till att drabbade känner sig fallna mellan stolarna och att ärenden drar ut på tiden. De utlovade sex veckorna i Haagärenden hålls i praktiken aldrig. De flesta får vänta minst ett halvår. Andra ännu längre. När det gäller barn som förts till länder utanför Haagkonventionen så är verkligheten ännu råare.

SBN anordnade ett seminarium i Stockholm den 25 maj 2010, på Internationella Dagen för Försvunna Barn. Några av dem som talade förutom drabbade föräldrar var UD, Interpol, Polisen, Barnpsykolog, Riksdagspolitker, Socialtjänsten, Familjerättsadvokater, Rädda Barnen m.fl. Nästan alla var rörande överens om en sak: att det inte fungerar idag och att det inte finns någon samordning.

SBN har motionerat om just detta tillsammans med Riksdagsledamot Annelie Enochson, men motionen avslogs tyvärr: Motion 2009/10:C256, Samordningsmyndighet för ärenden om bortförda barn.

Om vi slår ihop siffrorna från Migrationsverket med siffrorna från UD och vår uppskattning om mörkertalet så hamnar vi på nästan kanske 2000 barn per år.

Hur länge ska Myndighetssverige fortsätta att blunda för problemen med barn som försvinner? Hur länge till? Hur många barn ska utsättas för det omänskliga i att försvinna? Imorgon är det fyra nya. I övermorgon ytterligare fem. Vad väntar vi på?

Låt oss införa Amber Alert systemet i Sverige NU och starta en samordningscentral för dessa ärenden. Någon som SBN mer än gärna hjälper till med. Vi ville ha börjat redan igår… Kan vi börja imorgon?

Det är som sagt Ecpat och Försäkringsbolaget IF som tillsammans har skrivit en Debattartikel i DN idag som ni kan läsa genom att klicka HÄR eller läs nedan.

Problemet har också uppmärksammats av Aftonbladet HÄR och Expressen HÄR.

”494 barn försvann i Sverige under första halvåret i år”

Publicerat i dag. 00:50

Ecpat och försäkringsbolaget If: Oacceptabelt att barn försvinner i migrationsprocessen. Polisen och andra myndigheter måste ingripa. Sverige har genom Barnkonventionen åtagit sig att skydda barn som befinner sig i landet, oavsett legal status. Det är därför oacceptabelt att barn i Sverige försvinner varje år – utan att myndigheterna tar ett samlat ansvar. Av 660 barn som registrerats som ”försvunna” i Migrationsverkets system mellan januari och juni i år, var 494 fortfarande försvunna i juni. Ingen vet vad som hänt dem, men omständigheter tyder på att många finns kvar i landet. Vi kräver att Migrationsverket, Socialtjänsten och Polisen vidtar åtgärder för att hindra att barn på det här viset försvinner i migrationsprocessen, skriver Helena Karlén och Katarina Mohlin.

Varje år kommer flera tusen barn till Sverige för att söka trygghet och ett nytt liv. Problemen med hur ensamkommande asylsökande barn tas om hand har periodvis diskuterats livligt. Ecpat för i dagsläget dialog med Migrationsverket om hur mottagningen av barn kan förbättras för att öka barnens säkerhet. Cecilia Malmström, vår svenska EU-kommissionär med ansvar för migrations- och polisarbete inom EU, har lagt ett förslag om att ensamma flyktingbarn som kommer till EU bör få ett eget ombud, och de politiska ungdomsförbunden krävde nyligen att Sverige slutar utvisa ensamma barn till exempelvis Malta och i stället låter dem få sina asylskäl prövade i Sverige (DN Debatt 17/8).

Detta är bra men inte tillräckligt. Även andra kategorier barn än ensamkommande är i riskzon för exploatering och annan kriminell verksamhet. Det gäller bland annat barn som söker uppehållstillstånd på anknytning till en i Sverige bosatt vuxen, så kallade senkommande barn, men även asylsökande barn som kommer till Sverige tillsammans med vuxna som påstår sig vara vårdnadshavare eller släkt. Ecpats dialog med Migrationsverket har lett till förbättringar i skyddet av barn men än finns mycket kvar att göra.

Det finns tecken på att en del barn som får uppehållstillstånd på anknytning inte folkbokförs, varför misstankar finns om brott. Andra misstankar gäller barn som reser in på så kallade look-alike pass. Ecpat uppmärksammades vid tillfälle av gränspolis på ett misstänkt fall där en kvinna med utländsk bakgrund rest ut ur Sverige ensam, enligt uppgift ett dussintal gånger under ett år. Vid hemresorna till Sverige hade hon varje gång med sig två nya barn, vilka registrerades som ”hennes”. Ingen vet i dag var de barnen finns. Ärendet lades ner på grund av bristande bevisning.

I anknytningsärenden finns möjlighet att göra DNA-analys om utredningen inte har kunnat visa att den uppgivna föräldern verkligen är släkt med barnet, men denna möjlighet finns inte i asylärenden. Långtifrån alla som felaktigt uppger sig vara släkt med barn som söker uppehållstillstånd i Sverige vill något illa. Många gånger finns en uppriktig önskan om att ta hand om barnet. Men så länge systemet möjliggör handel med barn kommer luckor att utnyttjas av människohandlare, eftersom handel med barn är en lukrativ bransch där barns kroppar kan säljas om och om igen.

SVT:s ”Uppdrag Granskning” gjorde 2004 en dokumentär som pekade på att ett hundratal barn tagits till Sverige illegalt, exempelvis genom att registreras som senkommande barn. Att registrera ett barn hos Migrationsverket som ”sitt” för att sedan lämna bort det till organiserad brottslighet, kunde löna sig med upp till 7.000 dollar, enligt ett vittnesmål i dokumentärfilmen.

Av de 660 barn som registrerats som ”försvunna” i Migrationsverkets system mellan januari till juni i år, var 494 fortfarande försvunna i juni månad. Majoriteten av dessa är inte ensamkommande barn (118 st) utan barn i familj (376 st), men där hela familjen eller familjens barn försvunnit. Ingen kan svara på vad som hänt dessa barn, men omständigheter tyder på att många fortfarande befinner sig i Sverige. Då dessa barn sannolikt är utan socialt skyddsnät är de sårbara för exploatering, bland annat inom sexhandeln, som hushållsslavar eller liknande.

Att barn i Sverige fortfarande försvinner, år efter år, utan att ett samlat ansvar tas från offentligt håll, är oacceptabelt. De myndigheter som främst bär detta ansvar är Migrationsverket, Socialtjänsten och Polisen. Brist på samarbete mellan dessa tre leder till att många ärenden faller mellan stolarna.

I dag finns varken statistik eller analyser för att förutse nya risksituationer. Det saknas även tydliga nationella rutiner och samarbeten mellan myndigheterna. Viktigast av allt är att alla barn ska ha rätt till samma skyddsnät, oavsett hur de kommer till Sverige. Skillnaderna är i dag stora mellan hur väl kommuner behandlar ärenden med barn i migrationsprocessen. En gemensam arbetsprocess för kommunerna måste tas fram. Barn i riskzon för exploatering ska inte behöva stå utan skydd för att de har oturen att hamna i en del av Sverige där rutiner och samarbeten saknas.

Sverige har genom Barnkonventionen åtagit sig att skydda barn som befinner sig i landet, oavsett legal status. Varje barns försvinnande bör utredas som misstanke om brott och personer som utpekas som kurirer ska utredas noggrant. Vidare behövs ett effektivt internationellt rättsligt samarbete för att snabbt kunna utreda misstankar och en lagändring för att möjliggöra DNA-analys i asylärenden om misstanke finns att familjeförhållandena inte stämmer, utan att rör sig om människohandel eller annan exploatering. För att underlätta samarbetet mellan ansvariga myndigheter bör en central koordinerande grupp övervaka systemet så att alla barn i riskzon uppmärksammas, inte enbart ensamkommande.

Vi kräver att ansvariga svenska myndigheter ser problemet, skaffar sig ökad kunskap och kompetens och vidtar åtgärder för att hindra att barn försvinner i migrationsprocessen. Skulle berörda myndigheter agera med samma flathet om de 660 barnen som försvann var svenska?

Helena Karlén
ordförande Ecpat Sverige
Katarina Mohlin
kommunikationsdirektör försäkringsbolaget If

Fotnot. Försäkringsbolaget If delar på tisdag ut stipendiet Säkerhetsnålen till Sandra Atler, jurist på Ecpat, för hennes arbete mot barnsexhandel och barnpornografi. Prisutdelare är EU-minister Birgitta Ohlsson. Ifs Säkerhetsnål är ett stipendium på 50.000 kronor och går till en ung person som brinner för att stötta och hjälpa andra unga i svåra situationer. Stipendiet delas ut en gång per år.

Artikel om Ferat och Deniz i tidningen Dagen, del 2/3 + boksläppet av ”Pappa älskar dig”

SBN Editor — Fri, 20 Aug 2010 04:49:38 +0000

Den sista artikeln om saknade barn i tidningen Dagen handlar om pappa Ferat och hans kamp för sin bortförde son Deniz. Klicka HÄR för att läsa artikeln på nätet eller se nedan…

Den 25 augusti släpps boken om pappa Ferats kamp för sin son. Ni kan redan nu beställa den här:

http://www.pappaalskardig.se

Ferat & Deniz

Förlorade barn (del 2 av 3) Att förlora ett barn är något av det värsta som kan hända. Dagen har pratat med tre föräldrar som delar samma smärta. Förutom saknaden delar föräldrarna också hoppet – att barnen en dag ska komma tillbaka till dem.

Ferat Korkmaz dröm är att få vara en ansvarsfull pappa. Men hans berättelse handlar om en helt annan sak, hur han steg för steg raderats ut från sin sons liv.
Efter att ha förlorat en vårdnadstvist är numera drömmen avlägsnare än någonsin.

Varenda minut som Ferat Korkmaz träffat sitt barn har varit dyrbar. Under de korta mötena gäller det att bygga upp förtroende, visa kärlek, lära känna varandra. Det är inte bara tiden som är dyrbar. Det har även kostat på ekonomiskt. Flygbiljett till Tyskland, uppehälle på plats plus en del andra omkostnader som följer med när man inte har ett naturligt hem att landa i.

Under 2007 reste Ferat Korkmaz 21 gånger till Tyskland för att få umgås med sin son. 2008 var det lite lättare, då blev det bara 11 resor, samtidigt som Deniz flera gånger besökte honom i Sverige.

Umgänget mellan far och son har sedan länge varit reglerat av domstolsbeslut. Stockholms tingsrätt har varit generösast. Där har föräldraparet fått delad vårdad, och även om det varit problematiskt att åka ner till Tyskland har Ferat Korkmaz möten med sonen haft högsta prioritet.
Trots att tysklandsresorna ofta varit tuffa. Gång på gång har han fått vänta på att mamman skulle dyka upp med hans Deniz när han väl kommit fram. Dessutom har han inte fått vara själv med sin son. Flera personer brukade vara närvarande, och de filmade också vad som hände. Ofta närgående och provocerande, gärna med någon nedsättande kommentar mot Ferat. Ett enda misstag skulle kunna bli ett bevis i domstolen i en vårdnadstvist. Samtidigt som Ferat med glädje träffat sin son har det kokat inombords för att mamman gjort vad hon kan för att deras kontakt ska brytas.

Nu har situationen förändrats. Det finns inte bara den svenska domen att ta hänsyn till, utan vårdnadsärendet har även avgjorts på tysk mark. Där har mamman fått ensam vårdnad, vilket i stort sett strypt Ferats tillträde till sin son.

- Man är så maktlös. Man är så otroligt maktlös, säger Ferat Korkmaz när Dagen träffar honom i hemstaden Stockholm.

Trots att han lagt ner en oerhörd kraft på att få ta ansvar som pappa sitter han nu på avstånd och kan bara drömma om det familjeliv han hoppats på.

Deniz är i dag fyra år, och börjar alltmer rota sig nere i Tyskland. Han kan inte svenska, och har inte lärt sig turkiska, vilket är det språk hans föräldrar delar.

Språkförbistringen gör att relationen mellan far och son håller på att försämras, och Ferat Korkmaz konstaterar att det inte är speciellt roligt när han måste låtsas att han förstår vad hans son vill säga. Problemet är att tiden rinner iväg för honom, och risken är uppenbar att han kommer att tappa kontakten med sin son.

- Krocken började redan innan barnet kom. Jag fick signaler om att allt inte var som förut, jag kunde bli utfryst, hon kunde lätt bli sur och jag kunde inte förstå varför, berättar Ferat Korkmaz om hur konflikten med mamman började.
Han jobbade då inom familjeföretaget med att importera livsmedel, hade gott om pengar, flexibel arbetstid och var på väg att dra igång sin egen verksamhet nere i Turkiet. Det var också under en längre vistelse i Turkiet det blev klart för honom att hans förhållande höll på att rinna honom ur händerna, och att den kvinna han en gång förälskade sig i inte ville att han skulle vara delaktig i deras sons uppväxt.

Efter ett gräl försvann plötsligt mamman, och med sig hade hon den nio månader gamla Deniz. När Ferat Korkmaz började leta efter dem hos släktingarna möttes han av ett iskallt nej.

Efter ungefär en månads sökande lyckades han hitta dem. Inte i deras gemensamma hem i Sverige, inte i Turkiet, utan i hennes gamla hemland Tyskland.

Ferat Korkmaz hoppades in i det sista att det skulle gå att rädda förhållandet, åkte dit, och fick då i stället se bevis på hur mamman och hennes släkt planerat att han skulle hamna utanför sin sons liv.

- Jag fick gåshud och det gick bara runt i huvudet på mig. Plötsligt var det inget snack om att rädda familjen. Det var bara att gå in och pussa Deniz och viska i hans öra; jag kommer att kämpa för dig, pappa älskar dig.
Sedan dess har Ferat Korkmaz kämpat. Och älskat. Och åkt ner till Tyskland för att under bestämda tider, och ständig övervakning, få vara med sin son. En kamp som inte bara fördes mot en annan släkt, utan också mot tyska och svenska myndigheter. Att vara en pappa som slåss för sin rätt visade sig vara svårt, och Ferat Korkmaz menar att han gång efter gång diskriminerats av olika myndigheter, både i Sverige och i Tyskland.

Exempelvis är han mycket besviken över att socialtjänsten och domstolarna inte gjort någon ordentlig genomgång av hans ärende. Han menar att han haft bra bevis, men att myndigheter lättare har köpt mammans argument.

- De har inte tagit del av de fakta jag har kommit med. Jag har blivit överkörd av domar, medan mamman inte har följt de domslut hon fått. Hon har ignorerat dem och det går inte att ställa henne till svars. Mamman har medvetet drivit saken till domstol och låtit allting se värre ut än det är, och bara att hamna i en domstolstvist anses tillräckligt för att den ena parten ska bli av med vårdnaden, säger Ferat Korkmaz.

- Jag är också överraskad att det är skillnad mellan teori och praktik när det gäller vårdnadstvister. Man har en lag som säger en sak, men i praktiken utövas den på ett annat sätt. Värst av allt var att myndigheterna såg till att separera mitt barn ifrån mig utan att ta någon hänsyn till barnets kontakt med sin pappa.

Framförallt tycker Ferat Korkmaz att det är märkligt att en kvinna som rymt med ett barn har gynnats i den juridiska processen. Ju längre barnet bott hos henne, ju mer processen förhalats, desto sämre odds för honom.
Att pappor skulle diskrimineras i vårdnadstvister är ett ämne som börjat diskuteras i Sverige, framförallt är det män som lyfter frågan. Det finns exempelvis en självutnämnd pappaombudsman, och flera pappasidor har vuxit fram på nätet som tar strid för pappors rätt. De kan bland annat peka på statistik som säger att i ungefär 90 procent av fallen är det mamman som får vårdnaden när det tvistas om barn, och ett argument som framförs är att domstolar och sociala myndigheter slentrianmässigt ger mamman fördelar i förhållande till pappan.

Ferat Korkmaz har numera erfarenhet från såväl svenska som tyska förhållanden, och han konstaterar att det hade varit lättast att ge sig platt, betala för underhåll och låta barnet växa upp utan honom för att sedan kunna satsa på sig själv.

- Men jag har valt den tuffa vägen, jag har lovat mitt barn att vara med honom livet ut. Jag har känt mig nere gång på gång, har gråtit många nätter, men många har också pushat mig att gå vidare.

Ferat Korkmaz har överklagat det tyska domstolsbeslutet att mamman ska ha ensam vårdnad, och är redo att ge sig in i nästa rond av vårdnadstvisten. Han har även skrivit en bok om vad som hänt. En bok som ges ut i augusti på eget förlag.

- Det är för att ge min version av storyn till min son. Om vår kontakt skulle försvinna vill jag lämna något åt honom. Det här är mitt testamente.

Ferat Korkmaz säger också att han skrivit boken för andra föräldrar i samma situation. För att lyfta upp den problematik som omgärdar vårdnadstvister. Redan innan boken är publicerad har intresset visat sig vara stort. Facebookgruppen ”Pappa älskar dig” är snart uppe i 1 300 medlemmar, och Ferat Korkmaz har blivit navet i en större diskussionsgrupp om barns rätt till sina föräldrar.

Budskapet han vill föra ut är att man inte ska utestänga en förälder som vill ta ansvar. Barn behöver båda sina föräldrar, och framförallt måste föräldrar se till barnets bästa, även om de själva inte kommer överens.

Förutom att skriva en bok tänker Ferat Korkmaz också starta en stiftelse för föräldrar som behöver hjälp vid vårdnadstvister. Han har kunnat kämpa för sin son för att han haft pengar, flexibla arbetstider och en släkt som helhjärtat stött honom. Som egen företagare har han haft förutsättningar som en vanlig arbetare i samma situation inte skulle haft.
En stiftelse skulle kunna ställa upp med startkapital under en vårdnadstvist för den som behöver. Ferat Korkmaz vill också vara med och bygga upp en pappajour, eftersom han anser att män i dagsläget inte har ett lika stort skyddsnät som kvinnor. Istället för att få prata av sig vänder de sig inåt, och istället för att bearbeta sin situation är det många som istället väljer att dränka sina sorger i alkohol.

- Mäns problem är att de inte vågar prata om trasiga relationer. Det är tabu, manligheten står i vägen.

Ferat Korkmaz hoppas nu att hans erfarenhet ska få betydelse för andra. Men framförallt kommer han att fortsätta att kämpa för att få tillträde till sitt eget barn.

- Jag har bestämt mig för att göra min plikt som förälder, jag har alltid tagit ansvar och kommer att fortsätta att göra det så länge mitt barn lever.

På fotot ovan: Ferat Korkmaz

13-åriga Linn försvunnen från Norge

SBN Editor — Thu, 19 Aug 2010 06:19:49 +0000

Detta är en AMBER ALERT!

Den här 13-åriga flickan försvann från ett ungdomshem på Lindøy utanför Stavanger den 1 augusti.

Två vuxna kvinnor är inblandade i Linns försvinnande, säger polisen. Flera personer har redan förhörts.

Polisen har nu valt att gå ut med informationen offentligt för att få allmänhetens hjälp att hitta Linn Maren Tovsland. Man kanlämna tips direkt till norsk polis på http://www.politi.no/ genom att klicka på andra länken till vänster ”Tips politiet” och välja ”Rogaland Politidistrikt”.

Linn kan mycket väl finnas i Sverige likaväl som Norge.

Har du sett henne?

Håll utkik!

Linda Agnvall 2010 – vart är du?

SBN Editor — Tue, 17 Aug 2010 08:46:46 +0000

Idag är Linda nästan dubbelt så gammal som när hon försvann för tre år sedan. SBN har därför försökt få fram en åldersmodifierad bild på hur Linda kanske ser ut idag? Bilden kan självklart vara väldigt missvisande och Linda kanske har färgat hår eller helt annorlunda frisyr, det vet vi ju inte.

Vart finns lilla Linda Agnvall? Vi är många som letar efter dig och vi ger aldrig upp!

Fler bilder på Linda finns HÄR och ni kan också skriva ut en poster och klistra upp genom att klicka HÄR.

Vids mamma har enskild vårdnad även i Bosnien

SBN Editor — Thu, 08 Jul 2010 06:47:04 +0000

Den 17 juni så meddelade Annas bosniske advokat att hon nu också har fått sin enskilda vårdnad erkänd i Bosnien, ända upp i Högsta Domstolen. Detta innebär att alla bosniska domstolar konsekvent har avslagit pappans överklaganden i frågan och att saken är utagerad ur Bosniskt perspektiv.

Fr.o.m. nu så begår alltså Vids pappa också ett egenmäktighetsbrott i landet han gömmer sig i. Man kunde ju förvänta sig att han skulle kontakta Vids mamma och diskutera hur de på lämpligaste sett kunde tillgodose att Vid får komma hem och under bra omständigheter. Men det har varit total tystnad från hans håll. Precis som det har varit i två års tid. Han har aldrig hört av sig, inte ett ord. Ett större svek mot ett barn får man leta efter, än det som Vids pappa begått och begår.

Europadomstolen kommer att se över Bosniens behandling av Vid i Haagärendet också, något som vi verkligen ser fram emot. Ett land ska inte kunna göra som Bosnien har gjort nämligen och så totalt ignorera Haagkonventionen och barnets rätt till sitt land och ursprung.

Vi hoppas att Vids pappa snarast hör av sig och försöker reda ut situationen utan polisiär inblandning, för Vids skull.

Har du sett den här pojken?

SBN Editor — Thu, 06 May 2010 08:39:50 +0000

Har du sett den här pojken???

Marvin Engl från Kaiserslautern blev bortförd av sin pappa från Tyskland för sex månader sedan. De sista spåren pekar mot Norge, men då de inte är helt färska så finns det också en chans att barnet har förts till Sverige.

Norsk media skriver om fallet här:

http://www.dagbladet.no/2010/05/01/nyheter/innenriks/utenriks/bortforing/11532185/

Det här är Marvins kidnappare, pappan Matthias Engl, 43 år:

Sabine, Marvins mamma har redan betalat enorma summor för att få privatdetektiver att leta efter sonen, som hon har enskild vårdnad om, men har inte lyckats komma vidare och nu är pengarna slut!

Mamman anser att hon inte har fått nog med hjälp från polisen i Tyskland som heller inte vill be norsk polis om hjälp. Polisen i hemlandet anser att ”pojken är ju med sin pappa så det är ju inte så farligt”.

Nya artiklar om Zahra i Sigtunabygden!

SBN Editor — Wed, 28 Apr 2010 06:53:01 +0000

Idag publicerar Sigtunabygden.se tre artiklar kring bortförda barn och Lillemor och Zahra i synnerhet. Klicka på de tre artiklarna nedan för att se dem i ett större format:

Vid fick äntligen krama sin mamma Anna!

SBN Editor — Tue, 27 Apr 2010 07:30:47 +0000

Vid Frank Radosh är bortförd till Bosnien sedan snart 2 år tillbaka. Hans mamma har inte fått någon adress till sitt barn och inget telefonnummer. All kontakt har strypts. Under tiden som Vid har isolerats av sin pappa, som enligt svensk domstol inte förmår att se till Vids bästa då han agerar
aggressivt och impulsivt och brister i omsorg om Vid. Pappan behandlades för akut ångest och depression när bortförandet av Vid skedde.

Vids pappas märkliga beteende lyser igenom på många sätt, särskilt här på Internet. Han försöker på alla sätt och vis att övertyga hela världen om sin oskuld och skyller allt som har gått fel i sitt eget liv och situation, på Vids mamma Anna och på Vid själv. Han har på sista tiden börjat att använda Vids eget namn, bland andra epitet och pseudonymer som han tror att ingen ser igenom, för att skriva kommentarer på de bloggar som uppmärksammat kidnappningen av Vid. Tyvärr så vet vi alla hur Vids svenska är och hur hans pappas svenska är, både när det gäller grammatiken, stavningen och ordvalen. Han måste vara oerhört desperat och verkar inte sky några medel för att få rätt. Men tvärtom så gräver han bara ner sig djupare i sin egen grop.

Vid har ingen chans att uttrycka sina egna tankar och känslor tillsammans med en pappa som använder PAS för att ta över Vids medvetande. Hans behov blir Vids behov. Hans känslor blir Vids känslor. Det liknar det kända Stockholmssyndromet, men blir starkare när det gäller barn och deras föräldrar. Det är på precis samma vis ett psykologiskt tillstånd där Vid, hållen mot sin vilja i början, sedan har tagit parti för sin pappa/kidnappare och mot sin mamma/polisen. Det är en form av solidaritet som grundar sig på rädslan att råka ännu värre ut och en vädjan till den inre godheten hos personens kidnappare. Efter två års relation under dessa premisser så är det omöjligt för ett litet barn som Vid att själv komma loss. Han behöver hjälp! Vi som vuxna måste ta vårt ansvar och rädda honom så fort vi bara kan.

Vids mamma driver sedan ett år tillbaka en blogg om kampen för sin kidnappade son: http://vidfrankradosh.wordpress.com

Vi har förstått att Vids pappa ofta är inne och läser på den och reagerar på de olika uppgifter som hon lämnar där. När mamma Anna skriver om att hon fått respons och hjälp från olika individer så tar det inte lång tid innan Vids pappa kontaktar dessa på ett otrevligt sätt, minst sagt. På samma blogg så har mamma Anna otaliga gånger skrivit om sin längtan och saknad efter sin son och att hon önskade att hon åtminstone fick träffa honom någon gång. Det har hon hittills förvägrats, av samma land och myndigheter som helt nyligen godkände hennes enskilda vårdnad om Vid även i Bosnien.

Sen skrev Anna på bloggen att hon skulle upp i Riksdagen den 21 april och tala, på det hearing som Mia Danielsson skrev om här: http://www.saknadebarn.org/2010/04/26/sbn-i-riksdagen-22-april/

Vips så damp det ned en inbjudan till umgänge med Vid i Bosnien, men bara under DEN veckan. Allt för att försöka hindra hennes framträdande i Riksdagen. Men det lyckades inte. Anna talade i Riksdagen. Barnombudsmannen var där. Rädda Barnen var där. Alla var där. Det var ett mycket lyckat framträdande. Sedan reste hon raka vägen ned till Trebinje för att kanske kunna få träffa sin son som hunnit fylla 13 år. Ett och ett halvt år senare… (Att Vids pappa stör sig på Riksdagsframträdandet vet vi också eftersom han i bosnisk media tagit upp detta med den 21 april).

I fredags fick så äntligen mamma Anna krama sitt barn igen. Pussa honom! Berätta allt som hon ville säga honom. Ge honom presenter!

Hon fick på pappans villkor träffa Vid en kort stund på Socialkontoret i Trebinje, tillsammans med en tolk. Men Vid glömde flera gånger av sig och svarade henne på svenska, innan han bytte till bosniska. Vid var där enbart på pappans uppdrag för att framföra ett meddelande till Anna. Att se till att hans internationella efterlysning försvinner så att han inte längre behöver bo i Bosnien. Så att han kan fortsätta fly genom Europa eller göra vad han nu önskar. Lagligt. Detta kommer ju aldrig att hända och dessutom ligger det verkligen inte i Annas händer. Hon är ingen ansvarig åklagare i ärendet Radosh. Det är Vids pappa som själv har brutit mot svenska lagar och regler. Varför skyller han detta på Vids mamma?

Dessutom skyller han på Vid också. Det var Vid själv som ville fly till Bosnien påstår han. Den enda oskyldiga i härvan verkar vara han själv.

Mamma Anna har de senaste dagarna formulerat flera fina inlägg på sin blogg. Lånar lite stycken därifrån:

———————–

Jag gör det här för Vid och alla andra barn som svikits. Och man bör verkligen ställa sig den här frågan: Hur blev det så här? Hur kunde det gå så fel? Hur borde vi agerat i stället? Jag tänker på den dagen Vid blir stor, och ställer just de frågorna. Vad säger vi då?

För inte är det Vids fel. Inte något barns fel. Men det är de som får betala. Det är de som får lida av konsekvenserna.

———————–

Åh min Vid, min stackars lilla unge, finns det ingen som kan hjälpa dig? Jag såg dig på tv, såg hur du skakade med kroppen,såg hur nervös du var… Jag känner dig så väl, kan läsa ditt kroppsspråk, din flackande blick, och såg hur illa du mådde…

———————–

Igår träffade jag Vid.

Igår träffade jag mitt barn som jag inte sett sedan i februari förra året.

En absurd och overklig situation. På ett litet rum på socialkontoret i Trebinje, omgivna av personer från socialtjänsten, skulle ett barn och hans mamma få träffas, få prata, få vara tillsammans för första gången på över ett år…

Jag fick krama Vid, jag fick pussa honom på pannan, stryka honom över kinden, rufsa honom i håret, lägga det bakom hans öra, antagligen det som ingen 13-åring vill att hans mamma ska göra, så… Jag är glad och lycklig, samtidigt som jag tänker på allt som jag inte hann säga.

Men Vid min älskling, lyssna på mig nu noga. Det som jag försökte säga, men jag vet inte om det gick fram… Lyssna nu noga istället. Det är inte mitt fel att din pappa och du inte kan resa utanför Bosnien. Det är inte mitt fel att din pappa är efterlyst och häktad i sin frånvaro, även om det är det som din pappa säger till dig.

Varje människa är ansvarig för sina handlingar. Varje människa har ett val. Och ibland, jag önskar alltid, så måste man ta ansvar för det man gjort, ta sitt ansvar och stå för det. Din pappa har tagit dig från Sverige. Och det var din pappas beslut, ingen annans. Inte mitt. Inte ditt. Det var sorgligt, det var så fruktansvärt onödigt och alla, alla har bara förlorat på det. Du, jag, din pappa… Ingen blev lycklig, ingen blev glad, alla blev bara förlorare. Och även om din pappa säger att det är mitt fel, så är det inte sant. Den som står för beslutet att din pappa är häktad är en svensk domstol. Jag är kanske en stark person, och tack min älskling för att du tror det, även om det nu är din pappa som lurar dig att tro det, men så mäktig är jag inte att jag kan besluta om en häktningsorder. Man blir häktad om man gör något fel. Om man bryter mot ett domstolsbeslut. Inte för jag vill det.

Förstår du det min älskling?

Men du är den sötaste, bäste, tuffaste och hårt kämpande 13 -åringen som finns. Jag är en stolt mamma till dig Vid.

———————–

Jag landade på Arlanda i eftermiddags.

Jag är hemma, jag har packat upp och har hela tiden Vid i mina tankar. Det känns nästan overkligt att jag äntligen fick träffa honom, samtidigt som det gör honom så mycket mer närvarande.

Det jag tänker på allra mest är hur jag ska kunna hjälpa honom. Som mamma, som förälder och som vuxen. Så att han känner att jag finns.

Ingen kan föreställa sig hur det känns att sitta där, att ha sitt barn så nära sig, men ändå så långt borta… Att inte kunna göra mer, att bara få en inblick i hans liv, som en skärva, en glimt, en reva som öppnar sig, för att sedan snabbt stängas igen.

Som att hålla en hand en kort stund och sedan tappa taget…

———————–

Jag är en ganska vanlig mamma. Med brister och fel, som alla andra, men en ganska snäll vanlig mamma. Mitt värde som mamma är just att jag är en unik mamma. En unik mamma till mitt unika barn, som faktiskt bara har en mamma. Han har nu bara en pappa också. Och barn behöver sin mamma och sin pappa. Oavsett vad de nu anser och tycker om varandra.

Jag är trött. Trött på pajkastning. Mellan föräldrar. Kan inte inse vad det hjälper deras barn. Jag är också trött på föräldrar som inte tar ansvar. Som inte tar ansvar för vad de gjort. För vad de gör. Vid hade en uppgift när jag träffade honom i fredags, och det var att säga vad hans pappa ville, vad hans pappa hade sagt åt honom att säga. Det var därför som jag fick träffa Vid.

Vid sa, att jag skulle se till att hans pappas efterlysning försvann, annars skulle jag aldrig mer få träffa honom. Han sa också att det var han själv som hade velat lämna Sverige…

Ett barn, nyss fyllda 11, som kramade sin mamma när hon läste godnattsaga kvällen innan, som pussade henne hejdå på morgonen, det barnet säger inte samma dag ”Pappa, kan vi inte åka till Trebinje och gömma oss”, (ett land Vid aldrig varit i tidigare…) Hur kan man som förälder låta sitt barn ta ansvar för det? Varför är man så feg så man inte ens står för vad man gör? Tar sitt egna ansvar? Som en vuxen?

Och…

Hur kan man inte förstå, att om man bryter mot ett domstolsbeslut, så blir man häktad i sin frånvaro, efterlyst? Att det då kanske beror på den handling man utfört, och att det är ett straff som dömts av en domstol, inte för att den andra föräldern ”ville” det… Att man begår ett brott, som framförallt drabbar sitt barn. Inte främst den andra föräldern. Men många föräldrar är så förblindade av hat mot den andra föräldern att de inte ser hur illa de gör sitt barn. Och sig själva.

Handlingar och konsekvens… har någon hört talas om det?

Jag har inte alltid varit den klokaste mamma, det finns mycket som jag ångrar, att jag inte gjorde mer, att jag inte lyckades hjälpa Vid mer… Men jag står för mina misstag. Jag skyller inte ifrån mig. Och framförallt låter jag inte mitt barn bära skulden och ta ansvaret för mina val.

Jag vill heller inte sänka mig på en nivå där det handlar om att svartmåla varandra som föräldrar, att misstänkliggöra varandra. För som sagt, återigen, den enda som drabbas av det är Vid.

I Bosnien framställs jag som den hemska elaka mamman från Sverige. (Hela Sverige framställs för övrigt som ett land där barn far mycket illa, vi svenskar är kalla och hårda människor…)

Men… man får leva med sina handlingar, man får leva med det man säger, det man gör och det man tänker om andra. Att vara snäll är en underskattad egenhet. Att vara snäll, att visa respekt och bli respekterad. Och framförallt att ta ansvar… ta ansvar för det man själv gör och för dess konsekvenser.