Rick Paris föddes och växte upp de första fem åren i Buenos Aires, Argentina med en argentinsk pappa och en amerikansk mamma. Han drabbades som barn av polio och åkte därför ofta till USA för medicinska behandlingar. En dag när han var där med sin mamma så kommer hon in i hans rum och förklarar upprört att hans pappa och farföräldrar har dött i en tragisk olycka och att de därför kommer att stanna i USA.

Några år senare så ändrar hon historien och erkänner att pappan och farföräldrarna visst lever, men att Ricks pappa är en ond man som dessutom nu har gift sig med en ond kvinna och att Rick inte kan åka dit för då kommer han aldrig mer att få se sin mamma. Han spenderar hela sin barndom med att flytta runt och leva isolerat, byta identitet gång på gång och i långa perioder inte umgås med någon annan än sin egen mor.

Som 16-åring bestämmer han sig för att kontakta sin pappa i Argentina för att höra hans sanning. I själva verket så har pappan spenderat otroliga summor och tid på att leta efter sin kidnappade son. Han har varit i USA otaliga gånger, anlitat privatdeckare, sökt hjälp från myndigheterna, men inget har hjälpt.

Rick och mamman har lyckats gömma sig för alla.

I slutet av videon förklarar Rick vilken fin relation han haft med sin far på slutet av faderns liv och vilket trauma det var att kidnappas och växa upp i mammans lögner. Tänk om alla föräldrar insåg vilka katastrofala följder deras handlande får för deras oskyldiga barn. Och om de insåg att en dag kommer barnen som de så desperat knyter till sig och ljuger för, att vända sig ifrån dem och hitta hem igen!

Vid Frank Radosh är bortförd till Bosnien sedan snart 2 år tillbaka. Hans mamma har inte fått någon adress till sitt barn och inget telefonnummer. All kontakt har strypts. Under tiden som Vid har isolerats av sin pappa, som enligt svensk domstol inte förmår att se till Vids bästa då han agerar
aggressivt och impulsivt och brister i omsorg om Vid. Pappan behandlades för akut ångest och depression när bortförandet av Vid skedde.

Vids pappas märkliga beteende lyser igenom på många sätt, särskilt här på Internet. Han försöker på alla sätt och vis att övertyga hela världen om sin oskuld och skyller allt som har gått fel i sitt eget liv och situation, på Vids mamma Anna och på Vid själv. Han har på sista tiden börjat att använda Vids eget namn, bland andra epitet och pseudonymer som han tror att ingen ser igenom, för att skriva kommentarer på de bloggar som uppmärksammat kidnappningen av Vid. Tyvärr så vet vi alla hur Vids svenska är och hur hans pappas svenska är, både när det gäller grammatiken, stavningen och ordvalen. Han måste vara oerhört desperat och verkar inte sky några medel för att få rätt. Men tvärtom så gräver han bara ner sig djupare i sin egen grop.

Vid har ingen chans att uttrycka sina egna tankar och känslor tillsammans med en pappa som använder PAS för att ta över Vids medvetande. Hans behov blir Vids behov. Hans känslor blir Vids känslor. Det liknar det kända Stockholmssyndromet, men blir starkare när det gäller barn och deras föräldrar. Det är på precis samma vis ett psykologiskt tillstånd där Vid, hållen mot sin vilja i början, sedan har tagit parti för sin pappa/kidnappare och mot sin mamma/polisen. Det är en form av solidaritet som grundar sig på rädslan att råka ännu värre ut och en vädjan till den inre godheten hos personens kidnappare. Efter två års relation under dessa premisser så är det omöjligt för ett litet barn som Vid att själv komma loss. Han behöver hjälp! Vi som vuxna måste ta vårt ansvar och rädda honom så fort vi bara kan.

Vids mamma driver sedan ett år tillbaka en blogg om kampen för sin kidnappade son: http://vidfrankradosh.wordpress.com

Vi har förstått att Vids pappa ofta är inne och läser på den och reagerar på de olika uppgifter som hon lämnar där. När mamma Anna skriver om att hon fått respons och hjälp från olika individer så tar det inte lång tid innan Vids pappa kontaktar dessa på ett otrevligt sätt, minst sagt. På samma blogg så har mamma Anna otaliga gånger skrivit om sin längtan och saknad efter sin son och att hon önskade att hon åtminstone fick träffa honom någon gång. Det har hon hittills förvägrats, av samma land och myndigheter som helt nyligen godkände hennes enskilda vårdnad om Vid även i Bosnien.

Sen skrev Anna på bloggen att hon skulle upp i Riksdagen den 21 april och tala, på det hearing som Mia Danielsson skrev om här: http://www.saknadebarn.org/2010/04/26/sbn-i-riksdagen-22-april/

Vips så damp det ned  en inbjudan till umgänge med Vid i Bosnien, men bara under DEN veckan. Allt för att försöka hindra hennes framträdande i Riksdagen. Men det lyckades inte. Anna talade i Riksdagen. Barnombudsmannen var där. Rädda Barnen var där. Alla var där. Det var ett mycket lyckat framträdande. Sedan reste hon raka vägen ned till Trebinje för att kanske kunna få träffa sin son som hunnit fylla 13 år. Ett och ett halvt år senare… (Att Vids pappa stör sig på Riksdagsframträdandet vet vi också eftersom han i bosnisk media tagit upp detta med den 21 april).

I fredags fick så äntligen mamma Anna krama sitt barn igen. Pussa honom! Berätta allt som hon ville säga honom. Ge honom presenter!

Hon fick på pappans villkor träffa Vid en kort stund på Socialkontoret i Trebinje, tillsammans med en tolk. Men Vid glömde flera gånger av sig och svarade henne på svenska, innan han bytte till bosniska. Vid var där enbart på pappans uppdrag för att framföra ett meddelande till Anna. Att se till att hans internationella efterlysning försvinner så att han inte längre behöver bo i Bosnien. Så att han kan fortsätta fly genom Europa eller göra vad han nu önskar. Lagligt. Detta kommer ju aldrig att hända och dessutom ligger det verkligen inte i Annas händer. Hon är ingen ansvarig åklagare i ärendet Radosh. Det är Vids pappa som själv har brutit mot svenska lagar och regler. Varför skyller han detta på Vids mamma?

Dessutom skyller han på Vid också. Det var Vid själv som ville fly till Bosnien påstår han. Den enda oskyldiga i härvan verkar vara han själv.

Mamma Anna har de senaste dagarna formulerat flera fina inlägg på sin blogg. Lånar lite stycken därifrån:

———————–

Jag gör det här för Vid och alla andra barn som svikits. Och man bör verkligen ställa sig den här frågan:  Hur blev det så här? Hur kunde det gå så fel? Hur borde vi agerat i stället? Jag tänker på den dagen Vid blir stor, och ställer just de frågorna. Vad säger vi då?

För inte är det Vids fel. Inte något barns fel. Men det är de som får betala. Det är de som får lida av konsekvenserna.

———————–

Åh min Vid, min stackars lilla unge, finns det ingen som kan hjälpa dig? Jag såg dig på tv, såg hur du skakade med kroppen,såg hur nervös du var… Jag känner dig så väl, kan läsa ditt kroppsspråk, din flackande blick, och såg hur illa du mådde…

———————–

———————–

———————–

Jag är en ganska vanlig mamma. Med brister och fel, som alla andra, men en ganska snäll vanlig mamma. Mitt värde som mamma är just att jag är en unik mamma. En unik mamma till mitt unika barn, som faktiskt bara har en mamma. Han har nu bara en pappa också. Och barn behöver sin mamma och sin pappa. Oavsett vad de nu anser och tycker om varandra.

Jag är trött. Trött på pajkastning. Mellan föräldrar. Kan inte inse vad det hjälper deras barn. Jag är också trött på föräldrar som inte tar ansvar. Som inte tar ansvar för vad de gjort. För vad de gör. Vid hade en uppgift när jag träffade honom i fredags, och det var att säga vad hans pappa ville, vad hans pappa hade sagt åt honom att säga. Det var därför som jag fick träffa Vid.

Vid sa, att jag skulle se till att hans pappas efterlysning försvann, annars skulle jag aldrig mer få träffa honom. Han sa också att det var han själv som hade velat lämna Sverige…

Ett barn, nyss fyllda 11, som kramade sin mamma när hon läste godnattsaga kvällen innan, som pussade henne hejdå på morgonen, det barnet säger inte samma dag ”Pappa, kan vi inte åka till Trebinje och gömma oss”, (ett land Vid aldrig varit i tidigare…) Hur kan man som förälder låta sitt barn ta ansvar för det? Varför är man så feg så man inte ens står för vad man gör? Tar sitt egna ansvar? Som en vuxen?

Och…

Hur kan man inte förstå, att om man bryter mot ett domstolsbeslut, så blir man häktad i sin frånvaro, efterlyst? Att det då kanske beror på den handling man utfört, och att det är ett straff som dömts av en domstol, inte för att den andra föräldern ”ville” det… Att man begår ett brott, som framförallt drabbar sitt barn. Inte främst den andra föräldern. Men många föräldrar är så förblindade av hat mot den andra föräldern att de inte ser hur illa de gör sitt barn. Och sig själva.

Handlingar och konsekvens… har någon hört talas om det?

Jag har inte alltid varit den klokaste mamma, det finns mycket som jag ångrar, att jag inte gjorde mer, att jag inte lyckades hjälpa Vid mer… Men jag står för mina misstag. Jag skyller inte ifrån mig. Och framförallt låter jag inte mitt barn bära skulden och ta ansvaret för mina val.

Jag vill heller inte sänka mig på en nivå där det handlar om att svartmåla varandra som föräldrar, att misstänkliggöra varandra. För som sagt, återigen, den enda som drabbas av det är Vid.

I Bosnien framställs jag som den hemska elaka mamman från Sverige. (Hela Sverige framställs för övrigt som ett land där barn far mycket illa, vi svenskar är kalla och hårda människor…)

Men… man får leva med sina handlingar, man får leva med det man säger, det man gör och det man tänker om andra. Att vara snäll är en underskattad egenhet. Att vara snäll, att visa respekt och bli respekterad. Och framförallt att ta ansvar…  ta ansvar för det man själv gör och för dess konsekvenser.

Tack M.S. för den excellenta översättningen av den här artikeln till svenska.

Orginalet hittar ni här: http://www.nytimes.com/2007/09/23/nyregion/nyregionspecial2/23Rparenting.htm?_r=1

När en förälder sliter av bandet till den andra

Det är en tid av glädje i Joe Rabiega’s liv. Vid 31 års ålder har han ett bra arbete som forskningskoordinator på University of North Carolina i Chapel Hill. Han är lyckligt gift och känner sig särskilt gynnad för att hans fru sedan fem år är gravid med deras första barn.

Han hoppas kunna ge det barnet en lyckligare barndom än han själv hade. Mr. Rabiega’s föräldrar skilde sig när han var 8 år och det var meningen att de skulle ha gemensam vårdnad. Han berättar att hans pappa, en lastbilschaufför med alkoholproblem, gjorde allt han kunde för att vända sonen mot mamman och slutligen helt sluta träffa henne.

”Han trakasserade min mor till att ge upp vårdnaden”, säger han. Under den tid han fortfarande fick träffa sin mamma var han tvungen att vänta vid telefonen för att ta emot pappans samtal varje eftermiddag kl. 4 och kl. 8 varje morgon. Han berättar att hans pappa dresserade honom i att spionera på sin mammas köpvanor och umgänge.

”Hans förmåga att manipulera henne var så slugt att det aldrig kunde bli anmält och tas upp i en rättegång”, berättar han in en telefon intervju. ”Hans hot om våld hindrade henne att någonsin få mig.”

Han berättar att i flera års tid, upptill tonåren, träffade han inte sin mamma och trodde på allting som hans far sa. ”Han tog mig till polisen och uppgav att min mamma hade övergett mig – trots att det var en total lögn. ”Han övertygade hela grannskapet om att min mamma inte ville ha mig längre”, berättar Mr. Rabiega.

Mr. Rabiega säger, ”han fick mig helt säker på att utan honom hade jag ingen”. ”När han hade druckit tog han sin pistol och hotade med att ta livet av sig om jag lämnade honom.”

Det var inte förrän Mr. Rabiega blivit vuxen som han började se sin mamma i ett annat ljus. ”Hon arbetade som sömmerska in en textilfabrik utan att ha gått ut grundskolan. ”Hon var svag, hade ingen som stöttade henne, inga pengar, ingen utbildning och inga resurser att kämpa för mig”, säger han.  Vid ett tillfälle gjorde hon ett självmordsförsök.

Mr. Rabiega är en av 40 intervjupersoner i en ny bok av Amy J. L. Baker, som handlar om föräldrar som vänder sina barn mot den andre föräldern, ”Adult Children of Parental Alienation Syndrome”, Vuxna Barn med Föräldrar Alienations Syndrom. Dr Baker, Chefsforskare vid Vincent J. Fontana Center for Child Protection på New York Foundling, avslöjar inte intervjupersonernas riktiga namn. Men Mr. Rubiega (kallad Jonah i boken), har gått med på att hans riktiga namn omnämns i denna artikel. ”Om det kan hjälpa människor, är det värt det” säger han. ”Jag gör en tydlig jämförelse mellan vad jag gick igenom och människor som blivit kidnappade och hjärntvättade.”

Många människor skulle hålla med om att en förälder har makten att vända barnet mot den andre; men att klassificera detta beteende om ett syndrom för mental ohälsa, som Dr. Baker gör, har tidigare mötts av stark kritik.

Dr. Baker’s bok är en akademisk skrift som nära beskriver de berättelser som 40 intervjupersoner mellan 19-67 år berättar då de upplever en orättvis manipulering av en förälder. Det är ett försök att avdramatisera ämnet. Liknande anklagelser av sådan manipulation har förekommit i vårdnadstvister bland celebriteter såsom mellan Wood Allen vs Mia Farrow och Alec Baldwin vs Kim Basinger.

Det finns ingenting av detta i Dr. Baker’s bok som även innehåller en 7-sidig källförteckning över akademisk forskning. Istället beskriver hon berättelser ur vanliga människors liv, såsom Mr. Rabiega, som kämpar ända upp i vuxen ålder med de skador som orsakats av att ha blivit manipulerade till att hata en av sina föräldrar. Medan den största delen av forskningen på detta ämne har fokuserat på barn, handlar Dr. Baker’s bok om dessa barn sedan de uppnått vuxen ålder. En viktig fråga hon ställer är: Blir några av dessa barn medvetna om vad de blir utsatta för? ”Det kan jag svara ja på”, säger hon. ”Jag kan inte säga ur utbrett det är men jag har hittat många människor.”

En del av det som framkommer undergräver tidigare forskning. När terapeuter först började beskriva beteendet på 1980-talet talade de huvudsakligen om mödrar som manipulerade i syfte att bestraffa fädrar. Detta kritiserades av vissa kvinnogrupper. De avvisade syndromet som någonting som kokats ihop av advokater för våldsbenägna fädrar för att öka sina chanser i vårdnadsprocesser.

Dr. Baker säger att hennes forskning – både inför boken och med flera hundra intervjuer gjorda över de senaste fem åren – visar på att både mammor och pappor kan vara lika benägna att manipulera. ”Det är verkligen 50/50”, säger hon.

Ett annat mönster som tydliggjordes från intervjupersonerna: 75 procent var skilsmässobarn, och 58 procent var själva skilda; 70 procent led av depression; 35 procent utvecklade drog- och alkoholproblem. Dessutom möjligen det sorgligaste av allt: hälften av de 28 som själva var föräldrar sa att de kände främlingskap inför sina egna barn.

Dr. Baker tror att beteendet är tillräckligt utbrett för att kvalificeras som ett syndrom i ”Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders”. Bibeln för American Psychiatric Association. Även om det inte kommer att hända inom en snar framtid – manualen kommer inte att revideras förrän 2012 – hoppas hon att hennes forskning kommer att bidra till att de socionomer och terapeuter som utreder vårdnadstvister blir mer medvetna. ”Om du tror att det är möjligt för ett barn att bli hjärntvättat av en förälder är arbetet för utredare i vårdnadsärenden mycket svårare”, säger hon.

Utmaningarna i sådana fall kan bli skrämmande. Hur kan du veta vilken förälder som är föremål för föraktet eller är den som utövar den psykiska misshandeln och förtjänar att bli föraktad? ”Det krävs mycket utredande och det finns inget definitivt verktyg”, säger Dr. Baker.

En del av styrkan i utredningen saknas i hennes forskning. Dr. Baker intervjuade inte föräldrarna för att få deras version av händelserna. Inte heller konsulterade hon de oberoende källor som domstolsbeslut för att bekräfta berättelserna. ”Jag gjorde vad jag kunde”, säger hon. ”Detta är bara en analys. Det är ett nytt område med väldigt lite tidigare forskning. Syftet är att ge dessa människor en röst som inte blivit hörda.”

Det är också väldigt svårt att få människor att tala öppet om dysfunktionella familjer. Mr. Rabiega var villig att berätta delvis för att båda hans föräldrar är döda.

Han säger att han återupptog relationen med sin mamma vid 20-års ålder. Men att hans fars ”hjärntvättning” hade varit för stark och han kunde inte helt komma ifrån det. ”Det var svårt för mig att älska min mor helt och hållet”, säger han. ”Om hon behövde min hjälp med något eller behövde pengar, så ville jag inte och blev arg.  Min far inpräglade en sådan avsky och förakt i mig som höll sig kvar och förorenade vår relation.”

Tio år i terapi hjälpte, säger han, och så gjorde hans fru och religionen. ”Det hjälpte när jag återknöt banden med min mor, hon lade ingen skuld på mig”, säger han. ”Hon upprepade gång på gång att det var min fars fel och jag hade inte haft något val.”

”Tyvärr, var det mycket jag kom till insikt med efter min mors död.”

För några månader skrev journalisten och författaren Ingrid Carlqvist en väldigt bra artikel på sin numera stängda hemsida angående PAS – Parental Alienation Syndrome.

Ingrid Carlqvist släppte för några dagar sedan sin nya bok om Pesor-fallet, ”Inte utan mina söner”. Besök gärna hennes nya blogg om boken genom att klicka HÄR.

Bloggaren Daddy skrev i förra veckan också ett purfärskt inlägg angående PAS, klicka HÄR för att läsa det. Begreppet verkar få mer och mer förankring i samhället och hos våra domstolar. Väldigt bra, tycker vi på SBN som länge har sett vad PAS gör med de drabbade barnen.

Nedan kopierar vi in denna artikel som absolut kan läsas flera gånger! Tack Ingrid för ditt viktiga inlägg och för att vi får publicera det igen!

————————————————————————

onsdag 12 augusti 2009

En synnerligen olämplig nämndeman?

Först kunde jag inte förstå varför Marina Engan, Eva-Britt Dahlström och de andra var så avogt inställda till PAS, Parental Alienation Syndrome. Varför de är så livrädda för denna diagnos att de till och med påstår att mannen bakom diagnosen, professor Richard Gardner, var pedofilvän och att han använde PAS-begreppet för att hjälpa incestförövare att få vårdnaden om sina barn?

Engan & Co säger ju att de står på barnens sida. Att de vill hjälpa barn som far illa hos föräldrar som inte behandlar dem väl. Men då så? Låt oss hjälpas åt i kampen mot de extremt olämpliga föräldrar som ljuger för sina barn och påstår att deras andra förälder utsatt dem för sexuella övergrepp! Mammor (eller pappor) som får barnen att hata en helt oskyldig och tidigare högt älskad pappa (eller mamma) och samtidigt lär barnen att se sig själva som offer kan väl ingen vettig människa stödja?

Förklaringen är dock mycket enkel. De vill inte alls hjälpa alla barn som far illa, bara barn som far illa på det sätt de själva farit illa. Och i deras värld blir varje bevis för att det finns falskanklagande och blåljugande mammor en katastrof. Då kanske inte andra tar deras kamp på allvar. Alltså skiter de högaktningsfullt i de PAS-ade barnen. Om de bara skriker tillräckligt högt om att dessa barn faktiskt blivit utsatta för övergrepp (hur ostridiga bevisen för motsatsen än är) så ska vi tro dem.

Den senaste osanningen i deras kamp är att ”Socialstyrelsen i våras kom fram till att PAS inte kunde godkännas som diagnos”. Detta upprepar de om och om igen utan att kunna visa några länkar till detta beslut. Jag mejlade Socialstyrelsen och frågade om det låg någon sanning i detta. Svaret kom från Kristina Bränd Persson, chef för klassifikationsenheten:

Hej,

Jag hittar endast två rapporter från Socialstyrelsen som innehåller ”Parental Alienation Syndrome”. Båda rapporterna refererar till vissa publikationer men innehåller i övrigt inga utsagor om begreppet vad jag kan se. Den ena rapporten är en forskningskartläggning och den andra en expertrapport.

Länkar:

Standardiserade bedömningar i samband med utredningar om vårdnad, boende och umgänge

En systematisk kartläggning av forskningsaktiviteten

http://www.socialstyrelsen.se/Publicerat/2009/10273/2009-126-26.htm

Sexuella övergrepp mot barn – Orsaker och risker

http://www.socialstyrelsen.se/Publicerat/2000/3313/2000-36-6.htm

Återkommer om jag hittar mer information.

Mvh

Kristina

Min gissning är att Kristina borde ha hittat ett beslut som togs i våras – om det tagits. Och givetvis skulle Socialstyrelsen aldrig uttala något så korkat som att PAS aldrig kommer att bli en diagnos. Men så här skriver signaturen Betty hos Marina Engan:

”För att få slut på denna desinformation som antifeministerna, pappagrupperna mfl ägnar sig åt kommer snart färsk info från socialstyrelsen. De är helt chockade över att “debatten” fortfarande pågår. De trodde den avslutade iom de klargjort att PAS a l d r i g kommer att bli en “diagnos” och därför inte heller upptas av DSM-V. Socialstyrelsen är extremt tydlig med att PAS inte ens existerar som teori!! Dagsfärsk info. Nu är även socialstyrelsen informerad om den desinformations kampanj som pågår bland journalister mfl på nätet.”

Många av dem jag talat med tror, till skillnad från sanningsvittnet Betty, att PAS skrivs in i DSM IV/V senast 2012. DSM är alltså amerikanska psykiatersällskapets lista över psykiska sjukdomar och störningar. Att man inte skriver in nyupptäckta diagnoser där förrän det gått en tid och man verkligen kunnat leda fenomenet i bevis är ju inget konstigt. Det tog till exempel femtio år för Aspergers syndrom att komma in i DSM. Jag menar att det är synnerligen viktigt att se hur barnen drabbas av föräldrarnas vårdnadstvister. De allra flesta människor förstår nog att om ett litet barn får lära sig att svart är vitt och lögn är sanning, så påverkar det barnets verklighetsuppfattning och störd verklighetsuppfattning är ju något som förekommer i många psykiska sjukdomar.

En pojke som antagligen lider av svår PAS är Pappa C:s son Adam. Den stackars pojken har fått lära sig att pappa har våldtagit honom och sannolikt utvecklat ett trauma av detta. Se här vad Marina Engan skrev i bloggen adamsvanner.se – en blogg som numera är lösenordsskyddad men som man kan hitta cachade versioner av. Här skriver hon att Adam ”lever sin mardröm 24 timmar om dygnet” och att hon hör honom gråta i bakgrunden när hon pratar med hans mamma. Fram till dess att Pappa C greps var Adam en glad kille som älskade sin pappa och såg fram emot en Thailandsresa med honom. Nu är han tydligen ett nervvrak som gråter för att han tror att mamma ska dö. Inte konstigt alls, han har ju redan blivit av med sin pappa …

En annan PAS-ad pojke tror jag vi kan hitta här och här på s-kvinnan Eva-Britt Dahlströms blogg. Enligt EBD är pojken som de kallar Sven utsatt för en rättsskandal av stora mått därför att både tingsrätt och hovrätt genomskådat mammans försök att skära bort pappan ur hans liv. Allt fungerade bra mellan de separerade föräldrarna till dess att pappan träffade en ny kvinna som han gifte sig och skaffade barn med. Då började Svens mamma polisanmäla pappan för allt möjligt. I princip hade hon varit dödshotad av honom sedan de träffades 1997, trots detta hade hon gjort ett nytt försök att leva ihop med honom 2003-2004. När anmälningarna lades ner en efter en tog mamman till storsläggan – pappan hade utsatt Sven för sexuella övergrepp!

Ni som följer den här bloggen vet ju att det sannerligen inte är någon lätt sak för en pappa att få ensam vårdnad om sina barn. Det händer i princip bara när mamman visat sig fullständigt olämplig. Nacka tingsrätts dom är mycket tydlig och välskriven:

Anmärkningsvärt är dock att Sven således inte förrän vid det andra polisförhöret, som alltså hölls i september 2007 och i direkt anslutning till det samtal han på (mammans) initiativ hade med LM (vid barnjouren på Alla Kvinnors hus), berättat eller ens antytt att han varit utsatt för sexuella övergrepp …

Tingsrätten finner det också märkligt att inte bara (mamma) utan även förskole- och skolpersonal som levt så nära Sven under alla år inte uppmärksammat något särskilt i Svens beteende eller uppträdande i övrigt. Lika märkligt finner tingsrätten uppgiften om att Sven först vid ett tillfälle i september 2007 – och aldrig tidigare – skulle ha förknippat en febertermometer med något som hans pappa skulle ha utsatt honom för fyra-fem år tidigare.
—
Mycket talar sålunda för att (mamman) involverat sonen i parternas konflikt, en konflikt som hon dessutom tycks ha förorsakat. Detta får anses vara i högsta grad olämpligt och det är inte helt uteslutet att anledningen till att Sven numera har en så avvisande inställning till sin pappa beror på någon form av påverkan som initierats av (mamman). Detta har troligtvis underlättats av att Sven träffat (pappan) mycket litet sedan våren 2007 och inte alls sedan i början av september 2007. Det framstår alltså i vart fall inte som osannolikt utan snarare troligt, att Svens förhållningssätt i detta avseende har med (mamman) att göra.

Tingsrätten har verkligen gått till botten med hur anklagelserna uppkommit och kommer efter denna grundliga genomgång fram till att mamman helt ska fråntas vårdnaden om sin son. Rätten säger sig vara övertygad om att pappan kommer att se till att Sven får träffas och umgås med sin mamma även efter att han flyttat till pappan.

Efter domen i oktober 2008 begärde pappan verkställighet, men i december beslöt tingsrätten att avslå det eftersom hovrätten snart skulle avgöra vårdnadstvisten. I mars kom hovrättens dom – de instämmer i tingsrättens bedömning.

Enligt Eva-Britt Dahlström, som själv är nämndeman i Blekinge tingsrätt (bilden), är det nämndemännens fel att mamman förlorade vårdnaden, det är nämndemännen som ligger bakom ”rättsskandalen”. Så här skriver hon i ett svar till en läsare som kommenterat på hennes blogg:

”De som är professionella och som har gjort utrdeningar, pratat med barne5t o.s.v har samtliga uttalat sitt stöd för pojken och hans mamma. Så även de specialistutbildade domarna i hovrätten som tyvärr röstades ner och som skrev ett utomordentligt yttrande i varför de var skiljaktiga i domen.

Och mitt svar blir igen…. det här är alldeles obegripligt.

Jag som nämndeman har att förhålla mig till de proffessioner som har specialistkunskaper på ett visst område.

De här nämdemännen måste ha ansett att de vet bättre än de proffesionella vittnena.

Det är den enda förklaring jag har och jag personligen i min roll som nämndeman hade aldrig vågat gå emot så många specialister.

Därför är det här ett av de största rättsövergreppen mot barn som har gjorts på senare tid.”

Eva-Britt Dahlström tror uppenbarligen att nämndemännen är i majoritet i hovrätterna, precis som de är i tingsrätterna – därav hennes okunniga svar. Men hovrättens domar avkunnas av tre jurister och två nämndemän, vet man det inser man direkt att EBD far med osanning. Minst en av juristerna måste hålla med nämndemännen för att få majoritet och i det här fallet är det ordföranden, hovrättsrådet Mona Wildig. Referenten Per Kjellström och f d hovrättsrådet Jan-Olov Swahn har skiljaktig mening och skriver i den ungefär att visserligen kan man inte klarlägga att övergrepp ägt rum men eftersom Sven inte vill träffa sin pappa så ska han slippa det. Båda tycker dock att mamman ska sträva efter att på sikt få till stånd ett fungerande umgänge mellan Sven och hans pappa.

Dessa domar kunde inte Svens mamma acceptera så hon kidnappade pojken och gick under jorden. Se TV4:s inslag med henne här. För detta lagbrott har hon nämndeman Dahlströms stöd. Så här skriver EBD:

”Därför är mamman och Sven på flykt och jag kan tala om att vi är många som följer vad som händer i fortsättningen och det finns de som agerar öppet med namn och allt och går in i själva processen och ifrågasätter både polis, socialtjänstens och domstolens agerande.

Givetvis finns det advokater som inte sitter sysslolösa precis.

Tro mig, det är många som nu kommer att agera.

Riktigt så öppet kan jag inte agera-

men de som vet vilka de här handlar om- ska veta att både Sven och hans mamma har mitt fulla stöd och vi har kontakt av och till men på vilket sätt den sker kan jag givetvis inte tala om.”

Mig förvånar det inte ett dugg att Rättssäkerhetsorganisationen i dag skrivit till Eva-Britt Dahlströms chef och ifrågasatt hennes lämplighet som nämndeman. RO skriver så här:

Lagman Tia Johansson
Tingsrätten i Karlshamn
Annebovägen 11
371 41 KARLSHAMN

Rättssäkerhetsorganisationen RO
C/o Johann Binninge

Hemställan om entledigande av nämndeman Eva-Britt Dahlström

Efter att ha tagit del av Eva-Britt Dahlstöms blogg www.s-bloggar.se ifrågasätter Rättssäkerhetsorganisationen, RO, starkt Dahlströms lämplighet som nämndeman.

Enligt domstolens informationsskrift gällande en nämndemans roll och uppgifter ställs det höga krav på en nämndemans objektivitet och saklighet. Läser man inläggen på bloggen ser man bland annat att Eva-Britt Dahlström har en förutfattad mening om hur det förhåller sig med våld i nära relationer. Hon påstår att 98 procent av allt sådant våld begås av män. Det stämmer inte, varken enligt BRÅ eller de många undersökningar som gjorts världen över.

Eva-Britt Dahlström skriver också att så kallade vittnespsykologers sakkunnigutlåtanden inte ska tas på allvar.

Citat från bloggen:
”Stora summor betalas sedan många år ut för ofta fullständigt värdelösa vittnespsykologiska utredningar. Det finns anledning för rättens ledamöter att alltid iaktta stor försiktighet när det gäller att förordna en vittnespsykolog och när det gäller att lägga en sådan utredning som grund för en dom i enskilda brott- och tvistemål.”

En nämndeman kan inte och ska inte, före en rättegång med eventuellt sakkunnigutlåtande av psykologer, ta ställning till huruvida deras utlåtanden är värdelösa eller ej. Den bedömningen ska göras vid sittande rätt och från fall till fall.

I lagen står:
”Till nämndeman bör endast den utses som med hänsyn till omdömesförmåga, självständighet, laglydnad och övriga omständigheter är lämplig för uppdraget.”

Rättssäkerhetsorganisationen RO hemställer härmed om att nämndeman Eva-Britt Dahlström entledigas från sitt uppdrag som nämndeman då hon är uppenbart olämplig och allvarligt skadar allmänhetens förtroende för rättsväsendet.

Örebro 2009-08-12
Rättssäkerhetsorganisationen RO
Johann Binninge

Kopia till: JK, Justitiekansler Göran Lambertz

Jag har inte en aning om vad ”Svens” pappa i nuläget gör för att hitta sin son. Hans tanke var att både han och pojken skulle vistas en tid på ett behandlingshem, för att försöka hitta tillbaka till varandra. Hjärntvätt, skriker Eva-Britt Dahlström om pappans vilja att på ett mjukt sätt, i närvaro av opartiska personer försöka få Sven att förstå att han inte behöver vara rädd för sin pappa. Jag har ingen kontakt med Svens pappa, anledningen till att jag beställde domarna och granskade dem var just Eva-Britt Dahlströms koleriska inlägg om saken. Men om du läser det här, Svens pappa, så får du gärna höra av dig. Ditt barn är enligt svensk lag bortfört/kidnappat och precis som vi bloggare hjälpte George Pesor att hitta sina barn, så kanske vi kan göra något för dig?