Den 22 april 2010 hölls ett viktigt seminarium i Riksdagen gällande barnbortföranden i Sverige. Annelie Enochson bjöd in oss från SBN till detta viktiga möte. Närvarande från SBN: s styrelse var Anna Frank, Kevin Wyn-Jones samt jag. Vi har ju för bara två månader sedan suttit i möte med representanter från Justitiedepartementet några kvarter från Rosenbad, på UD, för att ge SBN: s syn på centralmyndighetens placering, som handhar bortförda barns ärenden. Det är alltid lika spännande att få möta våra folkvalda politiker, och hoppet återupplivas att allt arbete kommer att ge resultat så småningom.

Det var en gråmulen dag. Snön vräkte ned, typiskt aprilväder, men smälte bort lika fort under våra skor när vi kom in i Rosenbad. Allt som allt var vi 17 deltagande. Hearingen leddes av en riksdagskvinna som Annelie, då hon satt fast någonstans bakom ett askmoln i Afrika, sänt oss. Vid det stora gula bordet på rummets kortsida satte sig advokat Ia Sweger, barnombudsmannen Christoffer Carlsson samt Anna Frank. Runt det långbord som upptog det stora rummets längd satt politiker, en ledamot från Socialnämnden, en kvinna från Rädda Barnen och ett par andra intresserade och engagerade eldsjälar.

Under en kolossal kristallkrona och med en tavla målad av Prins Eugene i blickfånget lyssnade jag ännu en gång på Annas berättelse om hur Vid togs från henne och kidnappades utom Sveriges gränser 2008. Jag har hört hennes och Vids historia många gånger. Första gången jag läste om Anna Frank var under februari månad 2009. Då sökte jag febrilt på nätet efter organisationer och människor som kunde hjälpa mig få tillbaks min 15 månader gamla son. Jag trodde när Thor kidnappades att min situation var ytterst unik. Vad jag fann var att jag var en av hundratusentals kvarlämnade föräldrar runt om i världen. Liksom Anna. Genom Annas berättelse kom jag i februari 2009 i kontakt med Saknade Barns Nätverk.

Till skillnad från Anna så återfanns min son genom mirakulösa och självuppoffrande människors goda gärningar efter bara två och en halv månad. Det kändes verkligen inte som ”bara” dryga två månader under tiden Thor var spårlöst borta, men nu i efterhand vet jag hur otroligt snabb sökandet och återförandet av min son var. Annas Vid är ännu borta, nu mer än 2 år senare. Annas historia är inte unik i sin tidsaspekt. Annas reagerade som många skulle ha gjort i hennes situation, hennes absoluta tro på det svenska rättssamhället lika betryggande vanlig som en fikarast på jobbet. Anna gick inte ut i media, utan väntade på vad hon trodde var hjälp som var på väg. Men Anna tror inte längre på en absolut fungerande rättsstat. Det gör inte jag heller. Därför satt vi denna onsdag i Riksdagen.

Människor som hör Annas berättelse för första gången har mycket svårt att tro henne. Det är inget konstigt med att man faktiskt tror att när ens barn kidnappas av en förälder så sätter samhället igång med en rivstart; polisen spanar och eftersöker kidnapparföräldern, socialen och terapeuter ringer upp den kvarlämnade mamman eller pappan och tröstar och stöttar. Några väl valda, utbildade, människor anländer till det hem där barnet tagits ifrån och kampanjar med myndigheter och media i eftersökandet av barnet. Det jag just beskrev är USA idag i fall gällande kidnappade barn. Men Sverige är mycket långt från USA: s verklighet.

Det som hände Anna var att ingenting gjordes. Och än idag görs ingenting. Carl Bildt mumlar något om ”tyst diplomati” och föräldrar som anmäler sina barn kidnappade uppmanas att göra en anmälan hos UD och sen vänta. På att ingenting händer. Jo! De uppmanas att göra en enda sak: att inte tala med media. Men om de ”kunde vara så vänliga att ringa upp kidnapparen och förhandla sig till att barnet får komma hem till Sverige vore det ju bra…” Ja, detta är helt sant. Tyvärr har jag nu hört samma historia från ett tjugotal föräldrar sedan mitt arbete för SBN började. Och det är lika chockerande och upprörande varje gång.

Så vad gjorde vi i Riksdagen. Jo Anna, genom sitt berättande, samt Ia Sweger med exempel från tingsrätt och Svea hovrätt illustrerade på ett mycket effektfullt sätt hur verkligenheten ser ut i Sverige idag när ett barn bortförs utom riket av en förälder.

Många av de närvarande politikerna var mycket rörda av vad de hörde. Panelen fick också en del frågor.

En fråga kommer jag särskilt väl ihåg. En nämndeman från syd Sverige undrade försynt om man verkligen ’borde ta bort umgänge för den förälder som anklagas för att vilja föra bort barn i en vårdnadstvist, kunde inte då systemet utnyttjas så att en pappa eller mamma bara hade att anklaga den andre för att vara en kidnappare för att se till att de inte fick träffa sitt barn?’ Visst, men så är ju även fallet med blotta anklagelsen idag att en förälder förgriper sig på barnet. Visst, ett system och en lag kan alltid missbrukas. Men det finns idag solid forskning, främst från föregångslandet USA, som Socialstyrelsen redan erkänt och som ligger till grund för lagändringen 2006/2007. Lagändringen juli 2006 ledde till Regeringsuppdraget Skr 2007/08:39 vilket ger IMS/Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram strukturerat riskbedömningsinstrument med riskfaktorer för riskbedömning av bland annat barnkidnappning. Socialstyrelsen rapport november 2007 angående riskbedömning i samband med vårdnadsutredningar lyder delvis i sin slutsats: ”strukturerat riskbedömningsinstrument har högre prognosförmåga än riskbedömning utan metod/struktur vilket är jämförbart med att kasta tärning/slumpen.”

Det enkla svaret på nämndemannens fråga: självklart bör man undvika umgänge, även med kontaktperson, för ett barn med den potentiella kidnapparen under tiden som anklagelsen utreds. Med bra bedömningsinstrument och med fängelse och vite i de fall falska anklagelser görs (detsamma borde gälla vid falska övergreppsanklagelser av andra sorter) så kan vi bättre skydda barn från att tas utomlands och kanske aldrig få se en av sina föräldrar igen. Om en riskbedömning gjorts i Vids fall, om polisen och socialen samverkat de två gånger Vid hölls från sin mamma och vårdnadshavare, inlåst i sin fars lägenhet i flera månader, om om varit hade Vid varit hemma i sin mammas armar just nu.

Riksdagshearingen var ett första steg i vad vi hoppas på är ett växande missnöje med den flagranta attityd Sverige har gentemot barn av blandförhållanden som förs från sitt enda hemland långt bort av en kidnapparmamma eller pappa. Vi kan inte längre blunda och säga att kidnappningar är ”privata vårdnadstvister” utan måste möta problematiken av 2000-talets mobila, internationella förhållanden och de barn som resulterar därav. Barn är barn och ingen borde behöva ryckas upp från sitt hem, sitt språk, vänner och familj och tas till främmande land med en instabil, arg, farlig förälder. Det är vår skyldighet som samhälle att hjälpas åt med att förändra lagen och kräva rättvisa för våra barn, och att införa FN: s barnkonvention i praxis och lag.

I solidaritet,

Mia Danielsson

Kontakta mig på mia@saknadebarn.org

Det här är en internationell efterlysning!

j

This is an international request!

Ceci est un appel de recherche international!

Esto es una investigacion internacional!

هذا اعلان دولي.

Har du sett dessa två spårlöst försvunna barn? Vet du vart de finns? Känner du dem? Snälla, hjälp oss att få kontakt med dem!

Have you seen these two missing children? Do you know where they are? Do you know them? Please, help us to get in contact with them!

Avez-vous vu ces deux enfants disparus? Savez-vous où ils se trouvent ? Les connaissez-vous ? S’il vous plaît, aidez nous à les contacter!

Has visto a estos dos niños desaparecido? Sabes donde estan? Los conoces/reconoces? Porfavor, ayudenos para encontrarlos, para poder tomar contacto con estos dos niños!

هل رأيت هذان الطفلان المختفيان؟ هل تعرفهم؟ هل تعلم اين يتواجدان؟ الرجاء على من يعلم اي شيء عنهما الاتصال بنا.

Nadja Maria Khudhair Möller, personnummer 960314-0204 / Swedish social security number: 960314-0204 / numéro de registre national en Suède: 960314-0204 (date de naissance 14 mars 1996) / numeropersonales: 960314-0204 / ناديا ماريا خضيرمولر ورقمها السويدي الوطني 9603140204

Saknas från Stockholm, Sverige sedan den 27 december 2004. Troligen kidnappad till Basra, Irak av sin pappa.

Missing from Ekeroe, Stockholm, Sweden since December 27:th 2004. Probably abducted to Basra, Iraq by her father.

Ils ont disparus d´Ekerö (Stockholm) en Suède depuis le 27 décembre 2004. Ils ont probablement été enlevés par leur papa, vers la région de Basra en Irak.

Desaparecidos de Ekerö, Estocolmo, Suecia desde el 27 de diciembre 2007. Probablemente fueron secuestrados por su papa a Basra en Iran.

فقدوا من منطقة ايكرو في مدينة ستوكهولم ,في السـويد منذ 27/12/ 2004

ومن المحتمل بأنهما قد انتقلا الى مدينة البصره في العراق بمرافقة والديهما.

Gabriel Alsajad Khudhair Möller, personnummer 980808-5311 / Swedish social security number: 980808-5311 / numéro de registre national en Suède: 980808-5311 (date de naissance 8 août 1998) / numeropersonales: 980808-5311 / جبريل السجاد خضيرمولر ورقمه السويدي الوطني 9808085311

Saknas från Ekerö, Stockholm, Sverige sedan den 27 december 2004. Troligen kidnappad till Basra, Irak av sin pappa.

Missing from Ekeroe, Stockholm, Sweden since December 27:th 2004. Probably abducted to Basra, Iraq by his father.

Ils ont disparus d´Ekerö (Stockholm) en Suède depuis le 27 décembre 2004. Ils ont probablement été enlevés par leur papa, vers la région de Basra en Irak.

Desaparecidos de Ekerö, Estocolmo, Suecia desde el 27 de diciembre 2007. Probablemente fueron secuestrados por su papa a Basra en Iran.

فقدوا من منطقة ايكرو في مدينة ستوكهولم ,في السـويد منذ 27/12/ 2004

ومن المحتمل بأنهما قد انتقلا الى مدينة البصره في العراق بمرافقة والديهما.

___________________________________________________

Kära Nadja och Gabriel!

Om ni någonsin läser detta mail så ska ni veta att det inte går en enda dag som jag inte tänker på er.

Jag längtar så efter er! Jag finns kvar i Sverige och väntar på er!

Jag älskar er och ser fram emot den dagen vi förenas igen.

Jag har letat efter er men inte kunnat finna er. Jag har haft mail kontakt med eran far, men han har inte låtit mig få ha kontakt med er. Han försvann med er mot min vilja! Jag satt här i huset den 27 dec 2004 och fick höra av dagis att ni inte kommit till skolan. Jag förstod direkt att er far tagit er ifrån mig och försvunnit.

Jag vet inte vad er pappa har berättat eller sagt till er om varför vi är skiljda åt och vad som har lett fram dagens situation, men jag vill försäkra er om att jag lever, jag är frisk och mår bra. Och att det absolut inte är ert fel, det som skett. Ni har ingen skuld till någonting, älskade barn!

Min högsta önskan är att få hålla om er, pussa och krama er och få se er i ögonen och säga att jag älskar er så mycket och saknat er så förfärligt. Jag lever för den dagen!!

Jag undrar så hur ni mår och hur ni har det och var i världen ni befinner er.

Om någon av er ser detta mail, så kontakta mig via SBN på mailadressen: info@saknadebarn.org

Ni kan skriva på vilket språk ni vill: svenska, engelska, franska, spanska eller arabiska.

Jag sänder er foton så ni kan minnas tillbaka på våran tid tillsammans.

Jag älskar er så och hoppas att änglarna för oss samman snart!

Änglarna är med er och skyddar er mina älsklingar.

Pussar och kramar Mamma

___________________________________________________

Dearest Nadja and Gabriel!

If you ever read this letter, then I want you to know that there is not one single day passing by, that I do not think about you.

I miss you so much!

I am still in Sweden and I am waiting for you! I love you and I can’t wait for the day we will be together again.

I have looked for you, but I couldn’t find you. I have been in email contact with your father, but he never let me have any contact with you. He disappaered with you against my will! I sat here in the house on December the 27:th 2004 and I was told by the kindergarten that you did not show up. I realized immediately that your father had stolen you from me and disappaered.

I do not know what your father has said or told you about why we are separated and about the reasons for the present situation, but I want to assure you that I am alive, healthy and well. And that it is absolutely not your fault, what has happened. You have no fault in anything, my beloved children!

My highest wish is to hold you in my arms, kiss you and hug you and to look into your eyes and tell you how much I love you and that I have missed you so terribly much. I live for this day!

I wonder so much how you are doing and feeling and where in the world you are.

If any of you see this letter, please contact me through SBN on this email address: info@saknadebarn.org

You can write to us in any language; Swedish, English, French, Spanish or Arabic.

I am attaching photos so you can look back and remember our time together.

I love you so, so much and I hope the angels will bring us back together soon!

The angels are with you and protecting you, my darlings.

Kisses and Hugs from your Mama

___________________________________________________

Chère Nadja, cher Gabriel.

Si vous avez l´opportunité de lire cet Email, vous saurez qu´il n´y a pas un seul jour où je ne pense à vous.

Vous me manquez terriblement!

J´habite toujours en Suède et je vous attend. Je vous aime et j´attend avec impatience le jour où nous serons à nouveau réunis.

Je vous ai cherché sans pouvoir vous trouvez. J´ai eu des contacts par Email avec votre père, mais il ne m´a pas laissé entré en communication avec vous. Il a disparu avec vous contre ma volonté ! J´étais assise à la maison, ce 27 décembre 2004, quand j´ai appris par l´école que vous ne vous y êtes pas présentés. J´ai tout de suite compris qu´il vous avez enlevé.

Je ne sais pas ce que votre papa vous a raconté ou dit sur le pourquoi de notre séparation et ce qui a conduit a cette situation. Mais, je peux vous assurer que je suis en vie et que je vais bien. Que ce qui s´est passé n´est absolument pas de votre faute, mes chers enfants.

Mon plus grand souhait est de vous avoir ici pour vous embrasser, vous serer dans mes bras, vous voir de mes yeux et de vous dire combien je vous aime et combien vous m´avez manquée. Je ne vis que pour ce jour là.

Je me demande tellement comment vous allez, comment vous vivez et dans quelle partie du monde vous vous trouvez.

Si d´une manière ou d´une autre vous pouvez lire cet Email, vous pouvez me contacter via l adresse suivante : info@saknadebarn.org

Vous pouvez m´écrire dans la langue que vous voulez : suédois, anglais, français, espagnol ou en arabe.

J´envoie des photos pour que vous puissiez vous souvenir du temps où nous étions ensembles.

Je vous aime tellement et j espère que les ange-gardiens nous réunirons vite !

Les ange-gardiens sont prés de vous et vous protèges mes amours.

Je vous embrasse très fort, maman

___________________________________________________

Querida Nadja y Gabriel!

Si llegaran a leer esta carta quiero que sepan que no hay un dia sin pensar en ustedes.

Los extraño tanto!

Yo estoy en Suecia y los estoy esperando! Los amo y tengo tantas ganas que llege el dia donde podamos estar juntos otra vez.

Los he buscado pero no los he podido encontrar, he tenido contacto por mail con vuestro padre, pero el no me ha dejadao tener contacto con ustedes. El se los llevo sin mi concentimiento! El 27 de diciembre del 2004 yo estaba en la casa cuando recibi la llamada del kinder que ustedes no habian llegado a la escuela. Directamente me di cuenta que algo estaba mal y que su padre se los habia llevado lejos de mi y desaparecido.

No se que su padre le ha dicho o contado porque nosotros no estamos juntos, tampoco no se porque estamos en esta situacion, pero les puedo asegurar que yo estoy viva, estoy bien. Y todo lo que ha pasado no es culpa de ustedes, nunca piensen eso mis queridos hijos!

El unico deseo que tengo es poder abrazarlos, darles besitos, ver sus ojos y decirles que los amo tanto y los extraño mucho, es un dolor muy fuerte! Vivo pensando en ese dia cuando los encuentre de nuevo

Tengo tantas ganas de saber como estan,

Si alguien ve este mail porfavor contactense conmigo por la direccion de SBN: info@saknadebarn.org

Pueden escribir en el idioma que quieran: sueco, ingles, frances, español o en arabe.

Les mando fotos para que se puedan recordar del tiempo que pasamos juntos.

Los amo tanto, y tengo la esperanza que los angeles nos junten otra vez!

Los angeles estan con ustedes mis amorcitos y los estan protegiendo

Besos i abrazos su mama

___________________________________________________

أحبائــي ناديا وجبريل.

اذا قرأتما هذه الرساله سوف تعلمان كم انتم في بالي وبأنني أفكر بكم  ليلاً ونهاراً. أنا مشتاقه لكم كثيرا !

أنا موجوده في السويد ولا أزال بإنتظاركما وعليكم أن تعلموا بأنني أحبكم جداً وأتمنى بأن تعودا لي لكي أستطيع أن أحضنكم واضمكم إلى من جديد. لقد بحثت عنكم كثيراً ولكن لم أجدكم , لقد كان اتصال بيني وبين ابوكما ولكنه لم يسمح لي بأن اتصل وأتكلم معكم ولعلمكما بأن والدكم أخذكم واختفى بكم رغم عني وبدون إرادتي!

في يوم 27/12/2004 صباحأً كنت جالسه في المنزل وتلقيت إتصال من المدرسة بأنكما لم تصلا في الموعد ولقد عرفت مباشراً بأن والدكما قد أخذكم مني وهرب بكم .

أنا لا أعرف ماذا أخبركم والدكم عني, ولا أعرف لماذا كان سبب إبعادكما عني ولكن انا أريد أن أخبركم بأنني على قيد الحياه وأنني بصحه جيده . وأريد ان اخبركم  بأن لاذنب لكم بما حصل, وليس عليكم أي ذنب يا أحبائي.

ان اكبر أمنيــه في حياتي الان هي أن أحضنكم واقبلكم وانظر في أعينكم وأقول لكم إني أحبكم وإني اشتقت لكم كثيراً وإني عائشه فقط لهذا اليوم الذي سوف أراكم فيه !!!

أنا بتساءل كيف واين بالعالم انتوا عايشين, هل أنتم بخير ؟

اذا قرأتم هذه الرساله يا أبنائي أرجوا أن تتصلوا بي من خلال منظمة الاطفال المفقودين

SBN                      info@saknadebarn.org

بأمكانكم أن تكتبوا بأي لغة تجيدونها اللغة السويدية,الانجيليزية,الفرنسية,الاسبانية,أو العربية.

وهذه الرساله تحتوي على صور لي ولكم وأتمنى ان تتعيد لكم ذكرياتنا مع بعضنا البعض.

أني احبكم كثيراً وأتمنى من الملائكـه أن تجمعنا قريباً , ترعاكم الملائكـــه يا أحبائــي.

أمكم الحبيبـه,,,,

___________________________________________________

http://www.missingkids.com/missingkids/servlet/PubCaseSearchServlet?act=viewChildDetail&caseNum=05260322&orgPrefix=NLZO&seqNum=2&caseLang=en_US&searchLang=en_NL

http://www.missingkids.com/missingkids/servlet/PubCaseSearchServlet?act=viewChildDetail&caseNum=05260322&orgPrefix=NLZO&seqNum=1&caseLang=en_US&searchLang=en_NL

http://www.vermistekinderen.nl/missingkids/servlet/PubCaseSearchServlet?act=viewPoster&caseNum=05260322&orgPrefix=NLZO&searchLang=nl_NL

http://www.vermistekinderen.nl/missingkids/servlet/PubCaseSearchServlet?act=viewChildDetail&caseNum=05260322&orgPrefix=NLZO&seqNum=2&caseLang=nl_NL&searchLang=nl_NL

http://www.vermistekinderen.nl/missingkids/servlet/PubCaseSearchServlet?act=viewChildDetail&caseNum=05260322&orgPrefix=NLZO&seqNum=1&caseLang=nl_NL&searchLang=nl_NL http://ontvoering.misdrijven.klup.nl/

http://www.missingkids.com/missingkids/servlet/PubCaseSearchServlet?act=usMapSearch&missState=DC http://missingpersonsworld.hyves.nl/forum/2388085/lDxH/VERMIST_IN_SCANDINAVIE_DENEMARKEN_NOORWEGEN_ZWEDEN_EN_FINLAND/

http://www.vermist.nl/index.php?id=5&tx_eftrosvermist_pi5[resultaten]=5&tx_eftrosvermist_pi5[showuid]=16741&tx_eftrosvermist_pi5[pointer]=174&tx_eftrosvermist_pi5[showUid]=9070&cHash=65530af847

http://www.avisderechercheenfants.org/index.php?p=1_9_Avis-de-Recherche-de-Mineurs-en-Europe-Liste-1-

Övrig information: Det kan hända att barnens namn har alternativa stavningar, t.ex: Nadia, Nadya, Alsayad, Al-Sayad, Al Sayad, Ali Sayad, Moller, Moeller m.fl. Barnens pappas fullständiga namn är Hassanen Khudhair. Han kan också använda sig av kortformen Hassan Khudhair.

God Jul – Dags att Debattera

Snön föll i Stockholm igår. Vackra, luftiga snöflingar som dansade runt i den nästan vindstilla, kalla decembernatten. Jag tog in vår gran och pyntade. Thor vaknade just när jag slog på ljusslingan i granen. De stora mörkbruna ögonen blinkade mot ljusen. Sen tittade han på mig och log.

“Mamma?”

“Jaa? Visst är den fin? Det är en gran.”

“Gjaan. Fiiin.”

“Ja just det, visst är granen fin.”

Jag pyntade en gran förra året med. Den var av plast, då det inte är helt lätt att få sig en gran i soliga Los Angeles. Förra året vid samma tid hade jag sju dagars rättegång i Santa Monica Superior Court, sista rättegångsdagen: 24 december. Jul firas ju den 25 i USA, så vem brydde sig om att jag ville fira den 24? Rättegången handlade om vårdnaden om Thor och om Thor och jag skulle få flytta hem till Sverige. Jag grät efter sista dagens rättegång, jag var så slut, så ledsen, så nervös inför beslutet. Men då sa domaren att vi inte var riktigt klara, kom tillbaks för slutplädering i januari.

Los Angeles Supirior Courts beslut som gav Andrew och mig delad jurisidskt vårdnad med enskild fysiskt vårdnad om Thor till mig kom den 14 februari 2009. Alla hjärtans dag. Beslutet sa också att jag fick flytta med Thor hem till Sverige. Jag trodde det var mitt livs bästa dag. Andrew hade Thor i fyra timmar mitt på dagen. När jag kom till sheriffstationen för att hämta min 15 månaders son kom han aldrig. Det sista Andrew sa till mig på telefon när jag ringde för att undra var han var, “vi är på väg”, kommer jag aldrig glömma. Någonstans inom mig visste jag att han ljög. Och han kom aldrig med Thor.

Min mardröm varade i två och en halv månad. Människor sa til mig då som nu att de “aldrig kan tänka sig in i hur jag orkade, hur man klarar att ens barn kidnappas”. Det gör man inte. Man klara det inte och man kan aldrig, aldrig ge upp eller acceptera att man ska leva sitt liv som mamma eller pappa – fast utan sina barn. Att aldrig veta vad som hänt barnet, om det lever, dör, eller har en olycka. Sen är det som med alla andra aspekter i livet olika hur vi, som får våra barn bortförda, reagerar. En del vill inte gå ut offentligt. En del gör det, som jag. Alla gråter, sliter sitt hår, skriker in i kudden på natten av förtvivlan. Jag sov med en av Thors dockor och låtsades att det var han. Jag klädde dockan i Thors kläder och la en filt om den som luktade min älskade bebis. Jag gjorde det för att överlva, för att kunna sova för att arbeta varje dag för att hitta Thor. Visst man gråter, skriker och gormar. Men en del orkar inte med andra, jag ville att hela världen skulle leta efter Thor och jag ville att de skulle känna min sorg och dela min ilska. Vilket många gjorde. En del i mitt arbete och terapi för att orka leta efter Thor var att skriva mycket.

Men i slutändan hade jag enorm tur. Polisen fick in ett anonymt tips från en missionär i Guatemala om att han kanske hade sett Thor. Tipset följdes upp och slutligen kunde polisen verifiera att det var Thor med Andrew nere i Antigua. Jag hade ett stort stöd från vänner, mammor och pappor över hela världen. Pengar kom in som gjorde att jag kunde söka och slutligen få hem Thor.  Jag hade psyskiskt och fysiskt stöd av oräkneliga människor. Min närmaste krets kallade vi Mamma Detektiver, då de också sökte alla Internet kanaler, skickade fliers, kedjebrev, ringde och skrev till  politiker, nyhetsagenturer, tidningar och privatpersoner för att påverka dem att hjälpa till att hitta Thor. Jag tror att jag fick in och spenderade runt en halv miljon kronor i sökandet efter Thor.

Jag hade tur. Thor hade tur. Och nu kan han vakna i en säng som donerats oss av en kär familj som blev våra vänner under tiden Thor var kidnappad. Thor kan vakna vid jul 2009 och titta på en julgran, och under den kommer många paket till honom att trängas på julafton. Jag kan skriva detta på en dator som också getts till skänks till oss. Och jag njuter av att få se min son växa upp och frodas. Ja, varje minut är en kär minut, ett carpe diem ögonblick. För jag vet att det kunde ha varit annorlunda. Ingen behöver säga till mig att vara lyckligt skattad. Thor kunde fortfarande vara borta. Kanske borta för alltid, av att döma av det som Andrew sagt till mig de senaste månaderna. Han, liksom många föräldrar som för bort sina barn, hade intentionen att Thor skulle leva och växa upp utan att någonsin veta om mig. Hur hade Thors liv sett ut då? Vilka trauman hade detta skapat hos honom? Jag vill inte tänka så långt.

Sedan jag kom hem till Sverige i april så har jag arbetat för Saknade Barns Nätverk. Ibland mer intensivt än andra tider, då jag är ensamstående, har mina egna trauman att ta hand om samt arbetar heltid som lärare. Men jag arbetar alltid med SBN i tanken. Hur ska vi få svenska politiker och det legala systemet att verkligen börja fokusera på barnen? Jag mår illa över hur hela bortförandesitautionen i Sverige hanteras. Vi har på detta plan mycket att lära av USA. www.ncmec.org

Det finns så många problem inom de judiciära och politiska banorna. Redan under vårdnadsutredningar görs lite för att hantera anklagelser om bortföranderisker. Men när det kommer till anklagelser (oftas riktade mot pappor) om våld eller sexuella övergrepp är det snabba vändningar att skilja barn och pappa åt. Ja, det är allvarligt när övergrepp sker mot barn, självklart. Men utredningar om detta bör ha högsta prioritet, för barnet och för föräldrarna, så att alla kan gå vidare.Utredningarn om övergrepp bör ha bra genomskinlighet för alla parter och ta max en månad att genomföra. Att prioritera kostar, och det är där skon klämmer, tror jag. Även i välfärdsstaten Sverige. I USA har man kommit längre, med mindre resurser, för att människor på grässrotsnivå inte accepterar något annat. Barnbortförande är mer vanligt och har hög prioritet. Det är alltså upp till oss, som samhällsmedborgare att fråga våra politiker om vad som görs för att lyfta dessa frågor. Skicka ett mejl vetja!

Jag vet själv att det som ofta saknas är inte engagemang ifrågor, det är tid och ork. Men som mina duktiga elever i sin ungdom och passion ibland utbrister: “jamen varför gör inte någon någonting åt det då”? Ofta gäller dessa utbrott just orättvisor nära och långt bort i elevens värld. Mitt svar? “Gör något åt det du!” Vi vuxna med jobb, räkningar, barn och många måsten kanske känner som vi gjorde när vi var unga, men orken räcker inte till agerande alltid. Skänk då i dessa juletider 100 kr och skriv på en lapp till syster/bror, kompis, mamma eller pappa vars present blev en donation till SBN: “jag donerade pengar istället för att köpa dig en pryl till”. Då kan både du och dina kära känna att ni gjort något bra för världen. Jag donerar självklart inte bara tid men pengar till SBN. Vi använder varenda krona vi får in till direktaktioner, västar för demonstrationer (som kommer) och självklart till föräldrar vars barn saknas. Men i likhet med Thors fall så krävs det hela tiden pengar för att påverka och få hem barn. Alla vi som arbetar med SBN jobbar helt gratis och bekostar en hel del saker och resor för SBNs räkning ur egen ficka. Men gör vad du kan och orkar. Något är bättre än inget.

När en falsk anklagelse uppdagas inom vårdnadsutredningar bör den straffas hårt, då den påvisar samma miserbala tänk som genomsyrar bortföranden av barn: en självsikt, icke barncentrerad, djävulskt beteende. En sådan människa behöver omedelbar hjälp och terapi, likt alla brottslingar i svenska fängelser. Att förgripa sig på sitt barn, att utöva övergrepp genom våld, sexuellt eller genom att bortföra barnet är ett av de mest kränakde och livsförstörande brott som finns i denna värld. Vi bör behandla gärnisngmännen och kvinnorna därefter.  Ett barnbortförande ekvaterar jag för övrigt med barnmisshandel – liksom lagen säger i USA. Varför kan vi inte förändra lagen i Sverige med?

I just mitt och Thors fall var det detta som gjorde att Guatemalansk rätt inte gav Thor tillbaka till mig där. Andrew anklagde mig, liksom han fortsätter att göra nu på onlineforum och i vår vårdnadsutredning, att jag förgripit mig på Thor. Om han menar sexuellt eller fysiskt är inte riktigt klart. Men den där vaga lukten av fara för barnet är vad han vill sprida. Likt mögel så smyger den sig in i allas medvetande. Inte olikt vad många mammor gör mot pappor i vårnadsutredningar landet runt. Just för mig är risken för att huset totalruttnar liten, då mina väggar är torra. Jag har aldrig förgripit mig på Thor på något sätt. Och istället för att illa kvickt skilja mig från mitt barn pga. sådana misstankar så får Andrew inte träffa Thor, då han redan kidnappat honom en gång. Dessutom så kommer Andrews anklaglser bara slå emot honom själv vart det lider. Jag har faktiskt försökt säga detta till honom. Jag vill att Thor ska få ha en pappa i sitt liv. Andrew vill bara vara pappa på sina egna villkor dock, och sjabblar bort sin enda chans att få vara med Thor. Vad som kommer att hända när detta blir ett faktum för Andrew är vad jag är rädd för. Jag kommer alltid frukta att Thor förs bort igen.

Vad som händer när ens barn är åter efter en kidnappnig, liksom vad som görs från polisens, åklagarens, domstolens sida innan barn förs bort är skrämmande lika. Inte mycket. Jag tänker på det mycket aktuella exemplet Evelina Oscarsson.

Vi må vara långt framme när det gäller jämnlikhet, löner, livskvalité, sjukvård, älderomsorg, skola osv. i Sverige, men när det kommer till bortförandeärenden är vi ett u-land. Det går inte ens att nå politiker i Sverige om detta, utom det skinande exemplet Annelie Enochson. Varför görs det så lite för våra minsta barn när det finns risk att de kidnappas utomlands? För att det är en förälder som står för övergreppet? För att det finns för lite civil courage, för att lagar och etik ligger långt efter? För att det ofta handlar om att en av föräldrarna är av utländsk härkomst? Vad värre är; vad görs när ett barn faktiskt är funnet utomlands för att få hem det? Fråga Anna Frank vars son Vid är fortsatt fånge och helt övergiven av Sverige nere i Serbien. Absolut inget. Det är skandal.

Många hjälpte till att rädda hem min son Thor. Han firar jul här hemma i Sverige, i en liten lägenhet i Stockholm med sin tacksamma mamma och en fin julgran. Men alla andra barn då?

Hjälp SBN att hjälpa genom att:

• skriva om oss och våra fall på din blogg
• sätt upp vår bild och gå med i vår Facebook grupp
• sprid tillgängliga fliers på barn som tros vara gömda i Sverige
• bli en SBN volontär (ansökan finns på webbsidan)
• skänk vad du kan till vår organisation (pengar, tryckta produkter, kunskaper, översättningskunskaper, listan är enormt lång!)

Tillsammans kan vi få hem fler barn och arbeta förebyggande så att Thors vänner aldrig behöver fira jul i ett kyffe på den Guatemalanska landsbyggden eller motsvarande.Tyvärr är flera av SBNs  bortförda barn nu på mycket farliga platser runt om i världen.

Det finns mycket runtomkring oss i världen som behöver bli bättre, men just för dessa barn, som för Thor, har DU en möjlighet att vara direkt ansvarig för att liv räddas. Det finaste som finns är att veta att man gjort något bra med det lilla man har. Jag vet att många som räddade Thor känner så.Jag känner så.

Jag arbetar förtröstligt vidare för att alla svenska barn ska få stanna där de hör hemma och för att de om möjligt ska få ha tillgång till båda sin mamma och pappa. Liksom många undrade hur jag orkarde när Thor var borta sitter jag här och funderar på hur andra föräldrar orkar, föräldrar till barn som inte hörts av på flera år. Jag kan inte föreställa mig, vill inte föreställa mig, att Thor kunde ha varit borta ännu. Då skulle det ha gått 10 månader nu. 10 månader är mycket kortare än somliga barn varit borta. Och jag kan inte tänka mig in i det. Jag, som haft min son kidnappad. Så jag arbeter för att de ska återfinnas och få komma hemm. Nu.

För ingen borde behöva frukta att det käraste man har bara försvinner en dag.

Thors mamma, Mia

Styrelsemedlem SBN

Om ni missade programmet igår så kan ni klicka HÄR för att titta igen, eller titta ovan!

Det är Maria Elfversson som återigen berättar om Alicias bortförande till Kambodja.

Hon pratar om hur hjälplös man känner sig och hur handlingsförlamade de svenska myndigheterna är. Hur lång tid som ibland går utan att ett enda steg tas i rätt riktning.

Ska det behöva vara så?

Med i programmet finns också UD:s presschef Anders Jörle och advokat Susanne Ekberg-Carlsson.

UD säger ju som vanligt att de inte får ta ställning och att de har sina begränsningar. Advokaten berättar att detta inte är brottsmål utan civilrättsliga mål, med de svårigheter det ger. I Alicias fall så gjorde t.ex. polisen i Kambodja ingenting förrän de "uppgraderade" brottet till ett traffickingbrott istället, efter barnbortföranden inte var inte brott där.

Detsamma har vi sett i många andra ärenden. Även här i Sverige. Polisen gör ingenting utan direkta tips. Inga resurser används. I en del andra länder så kan man trots förlorade rättegångar faktiskt gå under jorden och polisen vägrar efterlysa personen, eftersom den, trots allt, är en förälder.

Vi jobbar hårt för att ändra på detta. En frisk förälder kidnappar inte sitt eget barn! Det är en sjuk, egoistisk förälder som barnet måste räddas från. De skadar sina barn genom detta! Något som idag vuxna barn kan vittna om, som varit bortförda. Senare i veckan ska vi t.ex. publicera ett brev från Sara Krantz, som spenderade många långa månader i Gaza, efter att hennes pappa kidnappat henne och syskonen dit.

I programmet försöker man också trycka på att det trots allt fungerar bra i dessa ärenden och att barnen ofta är tillbaka på 4 månader cirka. Att Haagkonventionen är ett utmärkt redskap och att Maria och Alicias historia är ett undantag. Vi kan inte hålla med. Sedan kör UD självklart med det klassiska "Vi kan inte kommentera enskilda fall" och vi kan inte glömma när han sade till mamma Anna, vars son Vid är bortförd och kvarhållen i Bosnien sedan maj 2008, att "UD kan inte prioritera enskilda barnärenden". Vad gör de då egentligen?

Alla historier är enskilda ärenden och är unika! Fruktansvärda!

Självklart ska man inte förringa eller bortse från det positiva: självklart fungerar det jättesmidigt ibland. Barnen försvinner, anmälningar görs, en Haagförhandling hålls inom några veckor och barnen kommer hem igen. Underbart! Det är så glädjande och härligt när sådant händer! Vi har själva sett det flera gånger. Ja, Haagkonventionen fungerar – men inte alltid. Bara ibland, faktiskt. I många länder finns den bara på pappret, men inte i praktiken. Och ingenting görs när det inte fungerar heller. Inga reprimander. Ingen som hjälper barnen hem då! Vad gör UD åt det? Vad ska man göra då som kvarlämnad förälder?

Vi skulle vilja säga att vår samlade erfarenhet säger att Haagkonventionen fungerar bra i norra Europa och gentemot USA. I södra Europa fungerar den dåligt och godtyckligt. I andra delar av världen fungerar det knappt heller. Vackra paragrafer men tomma ord…

Dessutom är det i många fall som barn förs till länder utanför konventionen. Såsom flera av barnen vars öden vi följer här på bloggen!