Artikeln nedan handlar om en mamma vars tre äldsta barn bortfördes av sin pappa till Pakistan 1985 och förblev försvunna i 14 års tid. Det är en otäck historia, men någonstanns mellan raderna så lyser ändå livsglädjen och hoppet fram. Vi vill säga till alla er som väntat länge: Det är aldrig försent att sluta hoppas. Barnen kommer hem en dag!

——————————————

Vi vill här dela med oss av en äldre artikel i tidningen Sydsvenskan, för er som inte läst den. Artikeln hittar ni i orginal här:

http://www.sydsvenskan.se/familj/mitt-i-livet/article1430838/Ett-mammaliv-av-sorg-kamp-och-gladje.html

Vi väljer även att klistra in texten nedan:

Mamma i sorg, kamp och glädje

Text: Lena Forsfält
Publicerad 3 april 2011 6.30 Uppdaterad 4 april 2011 12.04

Marianne Rydén är högstadielärare på Linnéskolan och känd som ”Rosa fröken”. Hon är också mamman som kämpade för sina tre barn som rövades bort till Pakistan i mitten på 1980-talet. När de kom tillbaka efter fjorton år blev ingenting som hon hade tänkt sig.

MALMÖ. ”Hur är det med barnen? är fortfarande en vanlig fråga när Marianne Rydén träffar folk på stan.

Hon ler lite och sveper det långa håret bak på ryggen. Marianne Rydén är van vid att prata om sina barn, men inte på det vanliga sättet man tänker på när en mamma och mormor berättar.

– Jag har fött sex barn, men bara fått fostra ett, konstaterar hon krasst.

Två barn dog i späd ålder och tre rövades bort av exmaken till Pakistan när det minsta bara var ett drygt år.

Sin yngste son som nu är 19 år, har hon dock fått följa hela vägen och hon är mycket mamma-stolt. Denna soliga men isande kalla förmiddag är han hemma ett par dagar från Karlskrona där han gör militärtjänst. Siktet är inställt på att bli polis.

– Utan honom vet jag inte hur det hade gått. Då hade jag nog kastat in handduken, säger hon ömt med adress till sonen som är på väg ut i köket för att fixa frukost.

Så här på andra halvan i livet kan Marianne Rydén konstatera att hon har det bra idag. Trots att hon fått uppleva varje förälders mardröm flera gånger om.

Dramatiken börjar i oktober 1985. Hennes tre små barn – en flicka på sju år, en pojke på tre år och en flicka på drygt ett år – rövas bort av hennes exman till hans gamla hemland Pakistan.

Marianne Rydén reser efter. Oräkneliga kontakter tas med UD och andra myndigheter. Under nära fem år vistas hon i Pakistan och lyckas mot alla odds att få vårdnaden om sina barn. Men det är en seger på pappret. Barnen hålls fortfarande gömda av pappan och hans släktingar, troligtvis nära gränsen till Afghanistan.

– Det värsta var att jag inte visste om de levde, om de fick gå i skolan, hur de mådde, ingenting.

December 1999: Det har gått drygt fjorton år sedan Marianne Rydén träffade sina tre äldsta barn. Livet har gått vidare. Hon har fått ytterligare en son som nu är 8 år, gift sig med Anders och tagit över sitt föräldrahem, en vacker 40-talsvilla med stor trädgård i Limhamn.

Då får hon plötsligt telefonsamtalet som hon väntat på i alla år: äldsta dottern ringer och förklarar att de flytt på vägen till ett bröllop och är på väg med flyg från Pakistan.

Den 19 december landar de på Kastrup. Marianne Rydén håller på att svimma av yrsel och oro i ankomsthallen.

Så kommer de ut genom dörrarna. Fem personer!

– Jag kände igen min äldsta dotter direkt. Och hon hade fått två barn, två små flickor som hon hade på varsin arm. Jag hade blivit mormor!

Julen blev minnesvärd. Plötsligt skulle åtta personer samsas i huset. De små barnen som Marianne Rydén brutalt skilts ifrån fjorton år tidigare hade blivit främmande, unga vuxna med en annan kultur och inte minst ett främmande språk. I Pakistan hade de förbjudits att prata svenska.

Sommaren 2000 kom deras pappa till Sverige. Det var då Marianne Rydén förstod att hela ”flykten” var iscensatt.

– Jag trodde i min enfald att barnen hade kommit hem för min skull, men det var deras pappa som hade tröttnat på det hårda livet i Pakistan och därför ville tillbaka till Sverige. Han trodde att bortrövandet var preskriberat, men det var det inte. Så han fick avtjäna sin tvååriga fängelsedom, även om det i praktiken bara blev ett drygt år.

Sedan kom en ny smäll. Barnen krävde att deras mamma skulle förlåta pappan.

– DET kunde jag bara inte göra. Oavsett att han hade fördärvat mitt liv, så hade han handlat helt egoistiskt utan minsta tanke på barnens behov och framtid.

Det har gått drygt elva år sedan den där dagen på Kastrup och Marianne Rydén konstaterar att ”det har då inte har varit en dans på rosor kan jag lova”.

I mitten på 2000-talet hände det som ingen förälder vill föreställa sig: hennes äldste son dömdes till livstid för mord.

Hur klarar man sig som mamma, som människa, genom allt det här?

Marianne Rydén snor ihop håret i en knut och svaret kommer utan tvekan.

– Jag vill alltid få se solen gå upp nästa morgon. Det har jag sagt många gånger, men det är så det är. Jag är optimist. Och har försökt låta bli att bli bitter. Det tjänar ändå ingenting till.

Hon besöker sonen regelbundet i fängelset och gläder sig, trots allt, åt att han nu håller på att läsa in sin gymnasiekompetens.

Hon glädjer sig också åt att döttrarna har utbildat sig, lever egna liv och att de håller kontakten.

Sedan många år arbetar Marianne Rydén som lärare och trivs med kontakten med eleverna, att påta i trädgården (”hade betygen räckt hade jag utbildat mig till hortonom”) och att gå ut med familjens hund Flisan. Hundfältet är nära och sommartid beger hon sig gärna till Ön för ett dopp.

– Där badar vi tillsammans, Flisan, jag och mina hundkompisar, och det är underbart. Då är jag lycklig.

Idag var sista dagen för överklagandet av det pinsamt lindriga straffet som Tingsrätten gav mamman som kidnappade sina två små barn till krigets Irak där de hölls inspärrade i nästan ett år, bland bomber och otäckheter och fick utstå misshandel och t.o.m. stympning. För detta fick hon 160 timmars samhällstjänst endast.

På SBN är vi väldigt lättade över åklagare Titti Malmros rättrådiga agerande när hon nu valt att överklaga till Hovrätten. Bra gjort, Titti, du är en av de som hjälper till att skapa rättssäkerhet i Sverige. Man ska inte få utsätta två oskyldiga barn för detta livsfarliga agerande, tvärtemot rådande dom om umgänge och sedan komma undan med det. Vi vill INTE ha ett Sverige som tillåter barnkidnappare att komma så lätt undan. Vi vill inte stillatigande se på när barnkidnappare ges grönt ljus. Varje sådan dom kommer att debatteras öppet och livligt, här och på andra bloggar av engagerade individer.

I domen från Svea Hovrätt som föll mot barnen Valettes mamma för några veckor sedan, som också dömdes för grov egenmäktighet med barn, så var straffet betydligt högre för ett ”mildare” brott. Hon höll sina barn kidnappade i SVERIGE under SJU månaders
tid. För detta dömde Svea Hovrätt henne till 6 månaders fängelse plus att betala 140 000 kronor cirka, inklusive pappans omkostnader. Med tanke på vad mamman i Bolinfallet gjorde med sina barn under ett års tid, så kunde man ju hoppas på ett minst fördubblat straff där, jämfört med Valettes.

Självklart kommer SBN också att bevaka och närvara vid nästa brottsmålsförhandling och berätta för er läsare vad Hovrätten finner lämpligt som straff.

Igår var vi samlade i tingssal 4 i Lund för brottsmålsförhandlingen mot barnen Bolins mamma, som egenmäktigt bortförde barnen mot deras och faderns vilja till Bagdad, Irak och höll dem där i ett års tid.

Det var en lång dag och rättegången varade mellan 09.00 och 17.30, med några pauser. På den ena sidan satt Karl-Erik Bolin, omgärdad av sin advokat och åklagaren och mittemot satt barnens mamma med sitt ombud vid sin sida. Efter åklagarens sakframställan så sade mammans advokat att hon medger brottet ”egenmäktighet med barn”, men inte ”grov egenmäktighet med barn”, som hon nekar till. Karl-Eriks advokat yrkade på skadestånd till Karl-Erik och barnen om sammanlagt 200 000 kronor.

Sedan var det åklagarens tur att i detalj gå igenom åtalet som börjar med en polisanmälan den 30 december, när Karl-Erik inte fick tillbaka sina barn efter julumgänget hos mamman som lämnat  ett avskedsbrev i sin lägenhet till sina vänner, med fullmakter till dem att förvalta och sälja hennes bil och lägenhet. I brevet stod ingenting om vart hon rest eller för hur länge, men det framgick tydligt att hon skulle vara borta länge och eventuellt aldrig återvända. Hon bad dem om förlåtelse, men tillade att de alltid skulle finnas i hennes hjärta. Åklagaren avslutade sin historia med att hon slutligen blivit kontaktad av mammans advokat i december 2009, alltså ett år efter försvinnandet, som bett henne att dra tillbaka den internationella efterlysningen så att mamman vågade återvända utan att bli arresterad framför barnen. Detta skedde och sedermera återvände mamman som utlovat dagen efter att detta skett. Barnen återlämnades påföljande morgon till Karl-Erik i Malmö.

Sedan blev det dags för förhör med Karl-Erik Bolin. Han blev förhörd av både sitt ombud och mammans. Han gav ett samlat och mycket bra intryck i den pressade situationen. Han berättade sakligt om allt som skett, chocken, rädslan och de övriga känslorna som han tvingats utstå under det år som barnen varit försvunna. Mammans ombud ifrågasatte varför han flyttat från Lund, trots gemensam vårdnad och hon ifrågasatte också Karl-Eriks uppgifter om att mamman misshandlat barnen, trots att han själv sett det ske och att båda barnen vittnat om misshandeln. Advokaten ville hela tiden få det till att eftersom undersökningen om mammans misshandel av barnen hade lagts ned, så var det samma sak som att det inte hade hänt. Att tre barn och en f.d. make alla vittnat om att den skett, räckte tyvärr inte. Vi kan bara beklaga hanteringen av anmälningen om misshandel i det här fallet. Systemet är inte vattentätt alla gånger.

Efter en kort paus är det dags för polisens videoförhör med Emma och Sammy. Barnen var väldigt duktiga och svarade tydligt på polisens alla frågor. Sammy berättar först om hur mamman lurade med sig dem till Irak, genom att köra över Öresundsbron till Danmark när de egentligen var på väg till hans handbollsmatch och han satt i sina handbollskläder och då plötsligt säger att hans lag hade vunnit ett lotteri och skulle spela match i Turkiet istället. Så fort de landat(i Syrien) så hade mamman plötsligt ändrat historien och sagt att matchen blivit inställd, men eftersom de var så nära Irak så kunde de ju ändå åka och hälsa på sin mormor 2-3 dagar. Detta hade barnen accepterat, men snart insåg de att det inte stämde, eftersom de stannade längre än så. Mamman hade sagt att de inte kunde åka hem, att barnens pappa visste vart de fanns och att han tyckte det var bra och Emma vittnade om hur mamman sagt att ”er pappa bryr sig inte om er” och hur ledsen hon blivit då. När polisen frågade Sammy hur han hade känt sig av att inte ha kontakt med sin pappa så svarade han: ”Jätte, jättedåligt. Det kändes inte bra i hjärtat!”. Sammy berättade att det tagit ungefär tre månader för dem att lära sig arabiska, ett språk som de inte kunde när de kom dit och på frågan om vad han tänker på när han tänker på sin pappa respektive sin mamma så svarade han: ”När jag tänker på pappa så tänker jag på en snäll och glad pappa, men när jag tänker på mamma så tänker jag på en person som inte kan tala sanning.”

Mamman började flera gånger att gråta och gömde ansiktet i sina händer, under tiden som barnens förhör visades på väggen.

Lilla Emma, som var sex år vid bortförandet, vittnade också tydligt och klart, där hon satt som en liten docka på kanten av den stora fåtöljen. Hon berättade om hur mamman lurat iväg dem och sedan sagt att en ”gubbe” hade tagit deras pass och att mamman hade påstått att ”gubben blivit kidnappad och mördad” så att passen var borta och att de inte kunde resa hem igen. Men så tillade hon snabbt: ”Men jag såg ju själv passen, de låg i ett litet fack i mammas hemliga gröna väska, men då sa hon att det inte var de riktiga passen”. När polisen frågade Emma vad hon tänkte under den tid hon inte var i Sverige så svarade hon att ”jag längtade efter pappa. Jättemycket! Jag drömde drömmar att jag träffade honom hela tiden.”

Bägge barnen sade uttryckligen på frågor från polisen att det inte fanns något som varit bra under tiden i Irak och Sammy tillade att han helst inte ville tänka på den tiden och bara glömma bort den. De sade båda att de hade ”en underbar familj” i Sverige och att familjen bestod av ”Emma, Sammy, Pappa Karl-Erik, storasyster Malin(Karl-Eriks 31-åriga dotter) och hundarna Adrian och Fabian”.

Som motvikt till barnens videoförhör bad mamman om att få spela upp en 2-minuters hemvideo som barnen själva gjort i Bagdad, där man fick se Emma, med mycket smink, sjunga en svensk visa om hur ”alla är glada, alla är vänner” och sedan sjöng hon densamma på arabiska också. Filmen var daterad september 2009, alltså 10 månader efter bortförandet. Det kändes oerhört märkligt att hon genom en 2 minuters filmsnutt ville bevisa ”hur glada barnen varit” och ”hur bra de haft det”. Det är väl självklart att barnen också ibland skrattade och lekte som alla barn gör, överallt. Det är det som är barns styrka och som gör att de alltid klarar en sådan här kidnappning mycket bättre än vad vi, som vuxna, skulle göra. Efter filmen var det lunch.

Efter lunch vill mamman visa två till små filmklipp från sin dator om sammanlagt någon minut. Det är Emma som läser en svensk barnbok och sedan kommer ett klipp när de alla tre på rad filmar sig själva med kameran. Barnen ser glada ut och kramar sin mamma. Filmerna ska bevisa att mamman lärde Emma att läsa och skriva på svenska under Iraktiden och att barnen älskar och trivs med sin mamma, trots uppgifterna i polisförhören.

Nu är det mammans tur att tala. Hon får frågan om vilka händelser som under hösten 2008 ledde fram till att hon vid jul tar barnen och försvinner? Hon, som gav ett litet och bräckligt intryck innan lunchen, harklar sig nu och rätar på ryggen i stolen. Sedan börjar hon tala med hög röst på bruten svenska och svänger med pekfingret lika ofta som hon svänger med skarpa ordaval och förnedrande uttryck om Karl-Erik. Hennes historia börjar när hon träffade mannen med alla de ekonomiska och psykiska problemen, påstår hon. Hur hon med honom levt i misär, bland hundbajs inomhus och berättar hur han från dag ett duperat henne till fullo. Hur han förstörde hennes relation med alla sina tre barn, även den äldste sonen, som hon hade när hon och Karl-Erik träffades. Det är enbart hans fel att ingen av hennes barn har en relation med sin mamma. Han har lurat i dem lögner om araber, säger hon. Det var inte hon som misshandlade barnen, det var han, påstår hon. Hon ångar på och kastar sig mellan olika år och händelser som inträffat längs den relation, som några år senare skulle sluta i en skiljsmässa och till slut bryter rättens ordförande in och ber henne att istället svara på frågan vad som hände på hösten och inte sväva ut till att försöka återge sin version av hela deras äktenskap. Hela hennes historia ger ett osammanhängande och virrigt, bittert intryck i sammanhanget, särskilt efter förhören med barnen. Hon säger att barnen bara ljuger och när hon blir för högljudd så får hennes ombud lugna henne och hon samlar sig på en sekund och ber sedan om ursäkt.

När hon berättar om hur hennes bror år 2006 blev kidnappad och mördad i Irak, så kan man inte låta bli att undra hur hon med den erfarenheten i bagaget ändå väljer att resa till just Bagdad, med sina barn, drygt två år senare bara…

Mamman berättar att hon blev anmäld gång på gång. Det var skolan, det var dagis, det var Karl-Erik, det var Socialen, det var Polisen… Alla var på henne och hon kände sig stämplad som ”mamman som misshandlar sina barn”. Hon var trött på ”Socialmänniskorna” sade hon. Droppen kom när Karl-Erik flyttade några mil österut med barnen. Då fick hon panik, sade hon och tog ”ett drastiskt och dumt beslut”, eftersom hon var fullständigt övertygad om att hon inte skulle få se barnen igen och att Karl-Erik försökte ta dem ifrån henne. Hon gjorde det för att ”jag var i panik och ville vara ifred med mina barn”. Enligt mamman så hade Karl-Erik vänt alla barnen mot henne. Bristen på självinsikt är slående. Hon kan inte för en sekund se att det funnits något som hon gjort fel under barnens uppväxter, utan skyller snabbt ifrån sig alla problem.

Hon förnekar helt att hon skulle ha lurat barnen till Irak. Barnen bara ljuger. Istället påstår hon att barnen ville åka och att planen förresten hade handlat om en månad i Syrien hos sin svägerska, där de också skulle träffat hennes äldste son. Hon upprepar flera gånger att historien om handbollsmatchen i Turkiet är en stor lögn: ”Jag sa ingenting”. ”Jag har definitivt inte sagt något om handboll”. ”Jag har aldrig sagt att vi skulle till Turkiet”. Istället funderar hon högt och ser nästan ut att tro sig själv när hon pratar om hur Sammy en gång hört ett samtal mellan henne och hennes vänner om hur vännens barn hade spelat någon match utomlands och säkert fått det därifrån.

Hon använder all sin tid till att försvara sig själv och skylla på alla andra. Det är hon som är offret i sin egen historia. Det är henne det är synd om . Hon använder uttryck som ”MIN situation”, ”JAG mådde dåligt”, ”JAG gick ned i vikt”, ”JAG behövde hjälp”…

För att summera hennes försvar, så påstår hon att hennes bagage skickades till Israel istället för Syrien och att hon därför fick stora problem på flygplatsen i Damaskus. Hon sade hätskt och med hög röst att ”det är tack vare personalen på Kastrup som jag sitter här idag” och förklarade sig därför oskyldig till hela åtalet där också. Hon berättade att hon därför hals över huvud fick fly från Syrien till Irak, eftersom hon annars hade råkat illa ut med säkerhetstjänsten i Syrien, p.g.a. det felskickade bagaget. (???) Därför var det bättre att ta barnen till krigets Irak, resonerar hon, än att lösa problemen med bagaget och resebolaget på plats i Syrien. Återigen visar hon sitt kortsiktiga tänkande och hur hon sätter sig själv i främsta rummet, utan en tanke på barnens säkerhet.

Hon försöker sedan förklara hur passen blev stulna av chauffören som kör henne till Bagdad och hur hon inte kunde få tillbaka dem igen, utan att först betala 5000 dollar, pengar som hon inte hade. Hur hennes bror sedan tvingade henne att leva som en muslimsk kvinna och bevakade varje steg hon tog. Hur hon aldrig vågade yppa ett ord på svenska, för att inte bli ”avslöjad” i Irak. Hur hon blev slagen och inlåst och tvingad att acceptera barnens misshandel. Direkt så frågar man sig hur hon vill förklara sina egna ”hemtrevliga” videofilmer med barnen, där de talar svenska och ser glada ut, när hon sedan målar upp en mardrömsskildring med sig själv som den hjälplösa flugan i spindelns nät? Hur hon inte hade tillgång till Internet eller telefoner. Hon kunde helt enkelt inte kontakta Sverige. Trots att det i polisens förundersökning tydligt framgår att hon har haft kontakt med både sin äldste son och vänner i Sverige. Trots att barnen berättat hur mamma ofta gick till Internetcaféer och de fick stå utanför och inte veta vad hon gjorde. Hur Sammy vittnat om att han var förbjuden att ringa sin pappa och att hans kusiner hade sönder hans mobiltelefon. Mamman påstår att hon inte visste att det fanns en svensk ambassad i Bagdad och sedan tillägger hon plötsligt att ”svenska ambassaden hjälper inte irakiska medborgare”. I nästa andetag säger hon att hon inte är irakisk medborgare, bara svensk. På direkt frågor från Karl-Eriks advokat så låtsas hon plötsligt inte förstå, och säger ”du måste fråga så att jag förstår”. Hon påstår att hon levt illegalt i Irak, samtidigt som hon berättat om hur hon kommit till Sverige som 20-åring och att hon fötts i Irak. Hur kan man vara illegal i sitt eget land? Hon kan inte svara på om hon har dubbelt medborgarskap. Hela hennes resonemang och vittnesmål präglas av dessa märkliga motsägande budskap. Det känns tillslut som att hela hennes trovärdighet är borta. Hon bygger en historia som ett korthus och rycker då och då undan de bärande undre lagren. Till slut ligger det bara en stor hög med kortröra kvar på bordet. Hon griper desperat efter nya kort och försöker få korthuset på benen igen. Det går inte. För att ta några exempel ur gårdagens förhandling:

Mamman säger att barnen ljuger i sina förhör när de påstår att det inte var bra i Irak. Som bevis spelar hon upp tre lyckliga filmsnuttar, på svenska, ur deras ”vardag”. Några minuter senare så sitter hon och gråter över hur hemskt det var i Irak och försöker påskina att hon inte ens fick säga ett enda svenskt ord och att hon var ständigt påpassad av sin bror eller hans tonårige son? Hon, som är hemspråkslärare i arabiska, kunde tydligen inte lära sina egna barn att tala språket som små barn, och skyller på att det var Karl-Erik som vägrade skriva på papper för att barnen skulle lära sig arabiska som hemspråk och att det överhuvudtaget var hans fel att barnen inte kan arabiska, inte hennes. Hon, som stoltserar med att vara doktorand i matematik, kunde inte uttala t.ex: ”trettionde november” och gav efter flera försök upp och avrundade istället med ”Tre-Noll-November”. Hon, som enligt egna uppgifter har en oerhört förmögen familj i ett ”fint område” i Bagdad, hade inte råd att betala femtusen dollar för passen(motsvarande 35 000 SEK). Hon, som är född och uppvuxen i Irak, där hennes eget vittne har sagt att dubbelt medborgarskap är tillåtet, kan inte förtydliga huruvida hon har två medborgarskap, men säger att svenska ambassaden inte hjälper irakiska medborgare, så hon sökte inte deras hjälp, men hon är bara svensk medborgare påstår hon sedan. Fast förresten visste hon inte om att svenska ambassaden fanns och förresten så fanns de nog inte förrän hon lämnat landet, eller strax innan och hursomhelst så litar hon inte på svenska myndigheter och ville inte ha någon hjälp av dem.

Mamman har i polisförhör uppgett att hennes plan var att vara borta i 2-3 månader med barnen. Denna uppgift bekräftar hon också för åklagaren. Sedan ändrar hon sig och begär att få komplettera förhöret hos polisen, tillsammans med sin advokat, och nu berättar hon att hon sagt fel pga att hon varit så trött efter hemresan och att hon egentligen bara tänkt att vara borta i en månad. När sedan ordföranden i bostadsrättsföreningen vittnar om att hon kontaktat honom cirka en vecka innan avresan och frågat om hon kunde hyra ut sin lägenhet i minst sex månader eftersom hon skulle ”hem och vårda sin döende mor” så står hon ändå fast vid att hon bara skulle vara borta en månad. När åklagaren påtalar att avskedsbrevet inte ger intrycket av att hon skulle återvända efter fyra veckor, utan snarare ger intrycket att hon tänkt vara borta oerhört länge, om än ens återvända, så säger hon direkt: ”Svenska är inte mitt modersmål så brevet är en tolkningsfråga”. När hon ska förklara varför hon i inledande polisförhör har uppgett att hon tänkte vara borta i 3 månader så suckar hon och förklarar att det var direkt efter hemresan och att ”jag inte hade ätit något på fyra dagar” och därför inte visste vad hon svarade på. När åklagaren säger att förhöret hölls flera dagar efter hemkomsten och att mamman säkert visst hade hunnit äta, så säger hon istället att ”hon fortfarande var sliten efter resan iallafall”.

Ideligen försäger hon sig och ju mer hon berättar, desto mer osammanhängande blir historien.

( Svenska Ambassaden i Bagdad har funnits sedan den 1 juli 2009, när ambassaden invigdes igen efter 18 års frånvaro. Innan dess fanns svensk personal på plats som övervakade uppbyggnaden av ambassaden sedan 2008 och den 1 december 2009 öppnade Sverige också en honorörkonsulat i Erbil, Irak)

Sedan kallar mamman sitt vittne, mannen ”Ali” från Irak som påstår sig vara den humanitära hjäten i hela historien, även om man direkt misstänker något annat när detaljerna rullas upp. Mamman säger att hon efter månader av terror från sin bror tog sina barn och rymde ut på gatorna i Bagdad, där hon av en slump, exakt samma dag, träffar en man som ser att ”de var annorlunda” och att ”de hade bekymmer” och att han ordnar ett boende år dem i ett gästhus i ett fint område på en gång där de får bo gratis. Mannen vittnar om att barnen inte hade kläder och skor vid detta tillfälle och att han blev väldigt orolig när han såg barnen. Sedan lyckades mannen fixa fram de försvunna passen, som blivit stulna av ”den kidnappade och mördade gubben” som enligt mamman fick femtusen dollar för att släppa passen(på sidan 40 i FUP, förhöret är daterat den 15 december 2009), samtidigt som Ali under ed vittnar om att han istället betalde tvåtusen dollar för passen(motsvarande 14 000 kronor). Märkligt att hennes eget vittne inte vet vad hon själv uppgett i polisförhör?!

I samma förhör, längst ned på samma sida så uppger också mamman att ”hon och barnen åkte direkt från Bagdad till Sturup” och att biljetterna ordnades den 10 december 2009 av Ali. Trots detta så uppger Ali under sitt vittnesförhör att de först rest från Bagdad till en annan stad(minns inte nu om de sade Erbil, Irak eller om det var Amman, Jordanien) och sedan därifrån till Sverige med ett annat flygplan. Åklagaren i Sverige drog förresten tillbaka efterlysningen på mamman först den 11 december, så det är märkligt att alla biljetter enligt mamman ordnades innan detta hade skett?! Märkligt är också i sammanhanget att vi vet att mamman landade på Sturup den 12 december med ett direktflyg från Bagdad och att det är detta som står i polisprotokollet. Varför ljuger hon om detta? Det är mycket som inte stämmer i hennes version i rätten, alltså!

Vittnet Ali säger sig ha köpt ut passen, betalat för mat, kläder och uppehålle åt mamman och barnen, köpt deras biljetter, mutat immigrationsverket i Bagdad för att de vistades illegalt i landet, samt ha flugit in till Sverige, utan att vilja ha en krona tillbaka för besväret. Han gjorde det av godhet, säger han. Samtidigt slog han också hål på mammans korthus av påståenden genom att berätta för rätten hur farligt Bagdad är och hur hela hans familj bor i andra länder, eftersom det är för farligt att vara i Irak. Själv, sade han, ”besökter jag max Bagdad i två veckor åt gånger, när jag måste för business”.

I slutet av rättegången så bestred mammans advokat skadeståndskraven. Efter lite krångel, där hon bl.a. bad rätten om en försäkran för att Karl-Erik inte skulle kunna röra barnens skadestånd trots enskild vårdnad, så gav hon upp det kravet, och sade istället att mamman godkänner ett lågt skadestånd om sammanlagt 40 000 kronor sammanlagt till barnen endast.

Åklagaren summerar åtalet och står fast vid att rätten bör döma för grov egenmäktighet med barn och att minimistraffet skall vara sex månaders fängelse. Karl-Eriks advokat står kvar vid kravet om 200 000 kronor i skadestånd totalt. Mammans advokat bestrider såklart det mesta. Hon säger att barnens polisförhör är vinklade, att de hållits för sent efter hemkomsten och att det framgår att det är pappan som intalat barnen alla lögnerna. Hon vädjar till rätten att se den förtvivlade mamman, som bara ”ville rätta till sina relationer med barnen” och kände att hon ”måste komma iväg med barnen och få vara ifred, efter alla anmälningar”. Advokaten pläderar för att mamman mådde psykiskt dåligt, var stressad och pressad och handlade i panik. ”Hon ville rädda dem från att förlora sin mamma”. Hon ber rätten att inte döma till fängelse, säger att det skulle förstöra för mamman som har jobb och bostad och som tidigare är ostraffad.

Det känns fruktansvärt att tvingas höra dessa ursäkter för en barnkidnappare. Att behöva lyssna till argument som att mamman handlade för barnens bästa och för att ”rädda dem” samtidigt som man har hört hur mamman oupphörligen och enbart har talat ur egen favör och berättat om hur synd det var om henne hela tiden.

-”Nej, hon kunde inte kontakta svenska myndigheter för tänk om de skulle tagit barnen från henne och hon fått stanna själv i Bagdad.”

???

Förlåt, men varje förälder som hamnat i en ofrivillig situation där barnen tillslut sitter i krigets Bagdad skulle väl göra ALLT för att kunna rädda återminstone dem? Nej, inte mamman till dessa barn. Hon tyckte att det var synd om henne och ville inte göra någon åtgärd som kunde fått hem barnen. Trots att bomberna föll över Bagdad, skoltaket på Sammys skola rasade in och Emmas skola bombades så att barnen fick glassplitter över sig. Emma berättade att ett barn ”var rött i hela huvudet”.

När mamman gråtande förklarar för rätten att hon inte kunde stoppa Sammy från att bli misshandlad, ”för då hade hon fått en smäll själv”, så blir man nästan illamående. Maken till egoism hoppas jag att vi aldrig får höra talas om igen. Dessutom påstår hon sig ha sagt till pojken att han måste utstå misshandeln ”för annars får mamma stryk och kan bli invalid för resten av livet”. Hon utöver en sådan fruktansvärd utpressning mot sina barn att det inte finns ord för det. Sedan gråter hon igen, och tycker synd om sig själv.

Tilläggas kan också att mamman tyckte oerhört synd om sig själv eftersom hon bara fått träffa barnen en gång sedan de kom tillbaka till Sverige och eftersom hon bara får prata med dem en gång i veckan i telefon. Undrar om hon för en sekund kunde föreställa sig hur GLAD Karl-Erik hade varit om han hade fått tala med sina barn varje vecka under året de var kidnappade till Irak? Eller om han fått träffa dem? Återigen så visar hon hur många mil hon finns ifrån insikten i vad hon har gjort och de konsekvenser det får…

Efter rättegången åkte Karl-Erik hem till sina barn igen. Det är den enda positiva känslan som dröjer kvar efter den här dagen. Tack och lov att barnen är hemma och med sin ”glada, snälla pappa”, som Sammy sade. Det finns många föräldrar som sitter i rättegångar om grov egenmäktighet med barn och samtidigt finns barnen fortfarande kvarhållna i länder utomlands. Men den här historien har fått ett lyckligt slut iallafall.

Vi inväntar nu domen som faller den 6 april klockan 11.00.

Sawsan, idag snart 13 år och Sally, precis fyllda 10 år, bortfördes till Amman, Jordanien i december 2005 för en ”semester” och har sedan dess olovligen kvarhållits i landet. Pappan lämnade barnen hos sina föräldrar och försvann till USA. Flickornas mamma Susanne har äntligen funnit kraften och styrkan för att kämpa och få hem sina barn igen. Hon behöver allas vårt stöd i sin svåra kamp och vi på SBN kommer att stödja henne på vägen och hålla er läsare uppdaterade här på hemsidan!

Mer information kommer snart…

Den 4 januari så blev SBN:s ordförande uppringd av SR Malmö med anledning av den 4-åriga Maryams försvinnande på nyårsnatten. Det visade sig ju senare att hon blivit bortförd till Irak av fadern, som bor där. Vi skulle bli intervjuade tillsammans med Karl-Erik Bolin, vars barn just kommit hem från Irak och med UD:s presstalesman Anders Jöhrle. 30-minuters klippet hittar ni genom att klicka på länken nedan och inslaget börjar efter 08:15 minuter:

http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=broadcast&Id=2136405&BroadcastDate=&IsBlock=

Tyvärr så hade SR problem att koppla in SBN till live-sändningen, med resultatet att de utlovade 5 minuterna blev reducerade till bara cirka 60 sekunder på slutet av inslaget(det är därför de spelar så mycket musik samt har reklam emellan). Det var helt enkelt telefonproblem hos dem. Därför blev det tyvärr väldigt stressigt och kortfattat. Men, men…

SBN kommer att dra igång en stor insamlingskampanj under december månad(till att börja med) för Karl-Erik Bolins räkning i kampen för att hitta och få hem sina barn. Vi har länge arbetat runt detta svåra ärende och vi har tagit många steg framåt, men vi har nu kommit fram till ett svårare skede, där enbart ekonomiska bidrag kan hjälpa Karl-Erik vidare för att rädda barnen! Det behövs pengar och det behövs mycket!

Saknade Barn har en registrerad Insamlingsstiftelse som kan ta emot skattebefriade bidrag: Bankgironummer 399-9133

Kostnader som en förälder drabbad av barnkidnappning måste bära: Advokater i Sverige kostar nästan 1400 kr per timme, advokater i flera olika länder dessutom som kostar mycket mer än så(totalt hamnar ofta advokatsnotan på över 100 000 kronorbara i Sverige), översättningskostnader på flera tusen kronor för bara några sidor, (tänk då när det blir flera hundra dokument) , detektivarvoden(hundratusen kronor igen), biljettkostnader på många tusentals kronor för att resa och leta efter barnen, utebliven lön för tid att hitta barnen, hotell utomlands kostar också tusentals kronor m.m. m.m. Det är en ekonomisk katastrof att få sina barn kidnappade och därför vänder vi och pappa Karl-Erik oss nu till er för att be om hjälp att rädda Emma och Sammy!

Har du en hundralapp över i juletid för att göra en god gärning? För att rädda två barn och deras rätt till sitt liv! (FN:s barnkonvention firar ju 20 år i år)

Hjälp oss göra julen lite bättre för en hårt drabbad förälder! Varje krona och hundralapp ni skänker går oavkortat till barnen Bolins fall om ni märker pengarna ”Bolin”. Hjälp dessa två fina ungar hem igen! De har kidnappats av en mamma som misshandlat och kränkt dem upprepade gånger, enligt skolans och dagis som anmält henne efter barnens berättelser. De bodde hos sin pappa och hade enbart umgänge med mamman, som sedan kidnappade dem förra julen. Nu är barnen helt utlämnade och deras enda hopp står till att pappa Karl-Erik hittar dem och kan få hem dem igen! Det är troligt att barnen förts till Mellanöstern, eventuellt till Syrien eller Irak, två länder i kaos. Barnen talar ingen arabiska. De är födda och har bott hela sitt liv i Sverige. Det har snart gått ett år! Hjälp oss att hjälpa nu!

Vi kommer att organisera centrala insamlingar på stan under lördagar i december månad, antagligen i följande städer: Tomelilla, Ystad och Staffanstorp.

Vi söker lokala firmor och företag som vill sponsra pappa Karl-Erik och ta del i kampen mot barnkidnappning. Alla företag som skänker mer än 2000 SEK kommer att få sin logotype publicerad här på SBN:s hemsida på olika sidor. Vill ni hjälpa till? Kontakta oss på info@saknadebarn.org

Läs mer om barnen på deras egen sida HÄR på SBN:s hemsida!