Barnen förlorar mest

Föräldrar som fått sitt barn bortfört behöver hjälp av förstärkt lagstiftning och internationell samordning

Thomas Österberg
Opinionsredaktör
thomas.osterbergdagen.se
08-619 24 87

Här kommer en ny efterlysning på Linda, som snart är 8 år gammal.

Bilden kan självklart vara väldigt missvisande och Linda kanske har färgat hår eller helt annorlunda frisyr, det vet vi ju inte.

Påminner flickan dig om något barn i din närhet? Tveka inte att kontakta närmaste polisstation eller ringa på 114 14. Det behövs bara en enda person för att lokalisera Linda och det kanske rentav är du?

Ni är många som vet vart Linda är gömd! Snälla, stig fram och berätta vad ni vet! Linda förtjänar att få komma hem till sitt liv och och sin familj hemma i Sollentuna. Hennes syskon behöver sin storasyster. Hennes kamrater saknar henne!

Vart finns lilla Linda Agnvall? Vi är många som letar efter dig och vi ger aldrig upp!

Fler bilder på Linda finns HÄR och ni kan också skriva ut en poster och klistra upp genom att klicka HÄR.

Första halvåret 2010 hade 660 barn registrerats som ”försvunna” av Migrationsverket. Det handlar alltså om mellan 3-4 barn varje dag. På ett år blir det 1320 barn, om ”trenden” håller i sig. Av dessa 660 barn var 494 stycken fortfarande borta vid halvårsskiftet i juni. Alltså nästan 500 stycken, varav de flesta tros finnas kvar i Sverige, där de utnyttjas på olika vis, som arbetsslavar eller inom barnsexindustrin.

Vi på SBN har uppmärksammat ett av dessa försvunna barn i en Amber Alert artikel här på hemsidan om Lidija Sonki från Grums:

http://www.saknadebarn.org/2010/04/20/lidija-sonka-17-ar-ar-sparlost-forsvunnen-fran-grums/

Egentligen skulle vi behöva efterlysa 3-4 barn varje dag på vår hemsida! Men dessa barns öden är det inte många som hör något om. Det är dags att ändra på det nu! I debattartikeln nedan så kräver Ecpats ordförande och kommunikationsdirektören på IF tillsammans:

”Vi kräver att ansvariga svenska myndigheter ser problemet, skaffar sig ökad kunskap och kompetens och vidtar åtgärder för att hindra att barn försvinner i migrationsprocessen. Skulle berörda myndigheter agera med samma flathet om de 660 barnen som försvann var svenska?”

Det är precis samma krav som vi har ställt sedan flera år. Men inget händer egentligen! Enstaka politiker engagerar sig och försöker hjälpa de drabbade barnen. Men där stannar det. En del utredningar har iochförsig initierats av Regeringen, men de är fortfarande under utredning. Inget har blivit bättre, även om en del löften har getts. Tyvärr, måste vi svara er som skrivit debattartikeln, så tror vi inte att myndigheterna hade agerat bättre om barnen varit svenska.

I Sverige försvinner minst två barn i veckan enligt UD:s officiella statistik. Mörkertalet är enormt. Minst det dubbla och säkert tre eller fyra gånger så många. Det handlar om 200-500 barn per år, enligt vår uppskattning, där vi själva står i kontakt med otroligt många föräldrar ur ”mörkertalet” som av olika skäl inte vågar anmäla sina barns kidnappning till myndigheterna.

UD har heller ingen statistik över hur många barn som i realiteten återvänder. De talar om ”avslutade ärenden” som oftast ligger på aningen fler än antalet nya ärenden varje år. Men att ett ärende avslutas innebär inte per automatik att barnet har återvänt, utan kan istället innebära att ärendet har legat stilla för länge utan nyheter, eller att en utländsk, ibland korrupt domstol felaktligen dömt till kidnapparens fördel och vägrar återlämna barnet till sitt hemland Sverige.

Varför vill inte UD utreda siffrorna ordentligt och ta reda på hur många av dessa anmält bortförda eller kvarhållna barn som egentligen fått återvända hem? SBN har länge efterfrågat dessa siffror och vi anser att det är mer än rimligt att detta granskas och redovisas för allmänheten. Vi vet också, efter många års erfarenhet, att det finns länder som gång på gång ignorerar Haagkonventionen och som t.ex. står med på ”svarta listan” som USA presenterar. Varför har inte Sverige en svart lista över länder som vägrar följa internationella konventioner och återföra små svenska medborgare? Vi anser att det är av stor vikt att veta i förväg huruvida du som svensk förälder har någon som helst chans att få hem ditt barn från ett visst land, innan du ger dig in i den oftast mördande långsamma, psykiskt nedbrytande och dessutom oerhört kostsamma processen att slåss i utländsk domstol med hjälp av Haagkonventionen för att få hem ditt barn. För att stå där, tre år senare och inse att allting egentligen från början var totalt lönlöst, kan få även den starkaste förälder att totalt gå under. Åren har försvunnit, du har satts i personlig konkurs flera gånger och alla stridigheter har bara lett till en än mer infekterad situation där ditt barn sitter som den största förloraren utan någon som helst kontakt med dig eller Sverige och det liv det en gång hade och är ännu längre från ett återförande än det var i början av processen. Om du då dessutom får reda på att tre andra föräldrar innan dig har gått igenom samma mardrömsresa med samma intetgivande resultat, så finns det inte ord för att uttrycka din förtvivlan och hur förstörd du känner dig, för resten av ditt liv. Så många timmar, dagar, månader, år, tårar, skrik, förtvivlan, oro, rädslor, panik, ångest, kronor, resor, biljetter, telefonsamtal och krusade förhoppningar helt i onödan. Varför finns inte statistiken på vilka länder som bryter avtal om återförande av barn? Vi vet ju att dessa länder existerar. Ett exempel, bland många, på ett europeiskt land som på det fräckaste sätt har ignorerat Haagkonventionen är Bosnien. Trots att Sverige gett mer bistånd till landet än de flesta andra länder. Bosnien är inte ensamt, inte i Europa och särskilt inte i världen. Mängder av länder som gång på gång ignorerar Haagkonventionen, utan en enda reprimand från svenskt håll. Vi känner en stor frustration över detta och att det tillåts fortsätta. Det kommer att drabba så många fler barn. Inte bara svenska, utan alla barn som förs till dessa länder från andra länder. Deras hela liv ödeläggs med en flygresa och så många andra liv som är kvarlämnade utan dem. Föräldrar, syskon, vänner, skolkamrater, dagisvänner, mor- och farföräldrar, mor- och farbröder, mostrar och fastrar, kusiner, grannar…  Sorgen sprider sig som ringar på vattnet. Så många barn har drabbats. Snart har sorgen nått oss alla.

I USA så behandlas just nu ett lagförslag om sanktioner mot länder som bryter mot bl.a. Haagkonventionen, vilket vi på SBN applåderar och följer med stort intresse. Så naturligt och självklart! Läs mer HÄR!

I debattartikeln om migrationsbarnen som försvunnit så skriver man vidare:

”De myndigheter som främst bär detta ansvar är Migrationsverket, Socialtjänsten och Polisen. Brist på samarbete mellan dessa tre leder till att många ärenden faller mellan stolarna.”

När det gäller de bortförda barnen så vill vi peka ut följande myndigheter: UD och ambassaderna, domstolarna, Polisen och Interpol, åklagarmyndigheterna samt ibland också Socialtjänsten, Skatteverket och Försäkringskassan. Deras brist på samarbete är stort och leder nästan alltid till att drabbade känner sig fallna mellan stolarna och att ärenden drar ut på tiden. De utlovade sex veckorna i Haagärenden hålls i praktiken aldrig. De flesta får vänta minst ett halvår. Andra ännu längre. När det gäller barn som förts till länder utanför Haagkonventionen så är verkligheten ännu råare.

SBN anordnade ett seminarium i Stockholm den 25 maj 2010, på Internationella Dagen för Försvunna Barn. Några av dem som talade förutom drabbade föräldrar var UD, Interpol, Polisen, Barnpsykolog, Riksdagspolitker, Socialtjänsten, Familjerättsadvokater, Rädda Barnen m.fl. Nästan alla var rörande överens om en sak: att det inte fungerar idag och att det inte finns någon samordning.

SBN har motionerat om just detta tillsammans med Riksdagsledamot Annelie Enochson, men motionen avslogs tyvärr: Motion 2009/10:C256, Samordningsmyndighet för ärenden om bortförda barn.

Om vi slår ihop siffrorna från Migrationsverket med siffrorna från UD och vår uppskattning om mörkertalet så hamnar vi på nästan kanske 2000 barn per år.

Hur länge ska Myndighetssverige fortsätta att blunda för problemen med barn som försvinner? Hur länge till? Hur många barn ska utsättas för det omänskliga i att försvinna? Imorgon är det fyra nya. I övermorgon ytterligare fem. Vad väntar vi på?

Låt oss införa Amber Alert systemet i Sverige NU och starta en samordningscentral för dessa ärenden. Någon som SBN mer än gärna hjälper till med. Vi ville ha börjat redan igår… Kan vi börja imorgon?

Det är som sagt Ecpat och Försäkringsbolaget IF som tillsammans har skrivit en Debattartikel i DN idag som ni kan läsa genom att klicka HÄR eller läs nedan.

Problemet har också uppmärksammats av Aftonbladet HÄR och Expressen HÄR.

”494 barn försvann i Sverige under första halvåret i år”

Publicerat i dag. 00:50

För några veckor sedan så skrev Aftonbladet HÄR om Camilla Nylunds fyra barn som hennes ex-make kidnappade till Libanon den 29 juni från Norrland.

Cleopatra(4 år), Najwa(8 år), Ismael(10 år) och Mohamed(12 år). Bortförandet antas vara reaktionen på en vårdnadstvist och en skiljmässa under våren. Camilla säger att hon under 14 år levt i rädsla för sin man och blivit misshandlad av honom både psykiskt och fysiskt.

Dessa barn är fyra av flera andra barn som just nu olovligen kvarhålls i Libanon och som SBN försöker hjälpa.

Alla ni som har kontakter eller råd att ge kring Libanon eller Beirut – maila oss på: info@saknadebarn.org

Klicka och lyssna:

http://www.ur.se/play/155292

Några år senare så ändrar hon historien och erkänner att pappan och farföräldrarna visst lever, men att Ricks pappa är en ond man som dessutom nu har gift sig med en ond kvinna och att Rick inte kan åka dit för då kommer han aldrig mer att få se sin mamma. Han spenderar hela sin barndom med att flytta runt och leva isolerat, byta identitet gång på gång och i långa perioder inte umgås med någon annan än sin egen mor.

Som 16-åring bestämmer han sig för att kontakta sin pappa i Argentina för att höra hans sanning. I själva verket så har pappan spenderat otroliga summor och tid på att leta efter sin kidnappade son. Han har varit i USA otaliga gånger, anlitat privatdeckare, sökt hjälp från myndigheterna, men inget har hjälpt.

Rick och mamman har lyckats gömma sig för alla.

I slutet av videon förklarar Rick vilken fin relation han haft med sin far på slutet av faderns liv och vilket trauma det var att kidnappas och växa upp i mammans lögner. Tänk om alla föräldrar insåg vilka katastrofala följder deras handlande får för deras oskyldiga barn. Och om de insåg att en dag kommer barnen som de så desperat knyter till sig och ljuger för, att vända sig ifrån dem och hitta hem igen!

Kvinnan minns att hennes mamma älskade att sjunga för henne. Hon hade en leksakskatt när hon kidnappades, med en bjällra i svansen. Hon minns ett brunt hus med gungor på baksidan. Hon vet att hon tillhör en familj någonstanns och att det finns en familj som saknar en dotter.

Med den här videon så hoppas hon bli identifierad och att någon ska känna igen henne, antingen från barnfoton eller för att hon eventuellt är lik sina föräldrar.

Känner du en familj i USA som blev av med sin lilla tjej på 60-talet?

Vid Frank Radosh är bortförd till Bosnien sedan snart 2 år tillbaka. Hans mamma har inte fått någon adress till sitt barn och inget telefonnummer. All kontakt har strypts. Under tiden som Vid har isolerats av sin pappa, som enligt svensk domstol inte förmår att se till Vids bästa då han agerar
aggressivt och impulsivt och brister i omsorg om Vid. Pappan behandlades för akut ångest och depression när bortförandet av Vid skedde.

Vids pappas märkliga beteende lyser igenom på många sätt, särskilt här på Internet. Han försöker på alla sätt och vis att övertyga hela världen om sin oskuld och skyller allt som har gått fel i sitt eget liv och situation, på Vids mamma Anna och på Vid själv. Han har på sista tiden börjat att använda Vids eget namn, bland andra epitet och pseudonymer som han tror att ingen ser igenom, för att skriva kommentarer på de bloggar som uppmärksammat kidnappningen av Vid. Tyvärr så vet vi alla hur Vids svenska är och hur hans pappas svenska är, både när det gäller grammatiken, stavningen och ordvalen. Han måste vara oerhört desperat och verkar inte sky några medel för att få rätt. Men tvärtom så gräver han bara ner sig djupare i sin egen grop.

Vid har ingen chans att uttrycka sina egna tankar och känslor tillsammans med en pappa som använder PAS för att ta över Vids medvetande. Hans behov blir Vids behov. Hans känslor blir Vids känslor. Det liknar det kända Stockholmssyndromet, men blir starkare när det gäller barn och deras föräldrar. Det är på precis samma vis ett psykologiskt tillstånd där Vid, hållen mot sin vilja i början, sedan har tagit parti för sin pappa/kidnappare och mot sin mamma/polisen. Det är en form av solidaritet som grundar sig på rädslan att råka ännu värre ut och en vädjan till den inre godheten hos personens kidnappare. Efter två års relation under dessa premisser så är det omöjligt för ett litet barn som Vid att själv komma loss. Han behöver hjälp! Vi som vuxna måste ta vårt ansvar och rädda honom så fort vi bara kan.

Vids mamma driver sedan ett år tillbaka en blogg om kampen för sin kidnappade son: http://vidfrankradosh.wordpress.com

Vi har förstått att Vids pappa ofta är inne och läser på den och reagerar på de olika uppgifter som hon lämnar där. När mamma Anna skriver om att hon fått respons och hjälp från olika individer så tar det inte lång tid innan Vids pappa kontaktar dessa på ett otrevligt sätt, minst sagt. På samma blogg så har mamma Anna otaliga gånger skrivit om sin längtan och saknad efter sin son och att hon önskade att hon åtminstone fick träffa honom någon gång. Det har hon hittills förvägrats, av samma land och myndigheter som helt nyligen godkände hennes enskilda vårdnad om Vid även i Bosnien.

Sen skrev Anna på bloggen att hon skulle upp i Riksdagen den 21 april och tala, på det hearing som Mia Danielsson skrev om här: http://www.saknadebarn.org/2010/04/26/sbn-i-riksdagen-22-april/

Vips så damp det ned  en inbjudan till umgänge med Vid i Bosnien, men bara under DEN veckan. Allt för att försöka hindra hennes framträdande i Riksdagen. Men det lyckades inte. Anna talade i Riksdagen. Barnombudsmannen var där. Rädda Barnen var där. Alla var där. Det var ett mycket lyckat framträdande. Sedan reste hon raka vägen ned till Trebinje för att kanske kunna få träffa sin son som hunnit fylla 13 år. Ett och ett halvt år senare… (Att Vids pappa stör sig på Riksdagsframträdandet vet vi också eftersom han i bosnisk media tagit upp detta med den 21 april).

I fredags fick så äntligen mamma Anna krama sitt barn igen. Pussa honom! Berätta allt som hon ville säga honom. Ge honom presenter!

Hon fick på pappans villkor träffa Vid en kort stund på Socialkontoret i Trebinje, tillsammans med en tolk. Men Vid glömde flera gånger av sig och svarade henne på svenska, innan han bytte till bosniska. Vid var där enbart på pappans uppdrag för att framföra ett meddelande till Anna. Att se till att hans internationella efterlysning försvinner så att han inte längre behöver bo i Bosnien. Så att han kan fortsätta fly genom Europa eller göra vad han nu önskar. Lagligt. Detta kommer ju aldrig att hända och dessutom ligger det verkligen inte i Annas händer. Hon är ingen ansvarig åklagare i ärendet Radosh. Det är Vids pappa som själv har brutit mot svenska lagar och regler. Varför skyller han detta på Vids mamma?

Dessutom skyller han på Vid också. Det var Vid själv som ville fly till Bosnien påstår han. Den enda oskyldiga i härvan verkar vara han själv.

Mamma Anna har de senaste dagarna formulerat flera fina inlägg på sin blogg. Lånar lite stycken därifrån:

———————–

Jag gör det här för Vid och alla andra barn som svikits. Och man bör verkligen ställa sig den här frågan:  Hur blev det så här? Hur kunde det gå så fel? Hur borde vi agerat i stället? Jag tänker på den dagen Vid blir stor, och ställer just de frågorna. Vad säger vi då?

För inte är det Vids fel. Inte något barns fel. Men det är de som får betala. Det är de som får lida av konsekvenserna.

———————–

Åh min Vid, min stackars lilla unge, finns det ingen som kan hjälpa dig? Jag såg dig på tv, såg hur du skakade med kroppen,såg hur nervös du var… Jag känner dig så väl, kan läsa ditt kroppsspråk, din flackande blick, och såg hur illa du mådde…

———————–

———————–

———————–

Jag är en ganska vanlig mamma. Med brister och fel, som alla andra, men en ganska snäll vanlig mamma. Mitt värde som mamma är just att jag är en unik mamma. En unik mamma till mitt unika barn, som faktiskt bara har en mamma. Han har nu bara en pappa också. Och barn behöver sin mamma och sin pappa. Oavsett vad de nu anser och tycker om varandra.

Jag är trött. Trött på pajkastning. Mellan föräldrar. Kan inte inse vad det hjälper deras barn. Jag är också trött på föräldrar som inte tar ansvar. Som inte tar ansvar för vad de gjort. För vad de gör. Vid hade en uppgift när jag träffade honom i fredags, och det var att säga vad hans pappa ville, vad hans pappa hade sagt åt honom att säga. Det var därför som jag fick träffa Vid.

Vid sa, att jag skulle se till att hans pappas efterlysning försvann, annars skulle jag aldrig mer få träffa honom. Han sa också att det var han själv som hade velat lämna Sverige…

Ett barn, nyss fyllda 11, som kramade sin mamma när hon läste godnattsaga kvällen innan, som pussade henne hejdå på morgonen, det barnet säger inte samma dag ”Pappa, kan vi inte åka till Trebinje och gömma oss”, (ett land Vid aldrig varit i tidigare…) Hur kan man som förälder låta sitt barn ta ansvar för det? Varför är man så feg så man inte ens står för vad man gör? Tar sitt egna ansvar? Som en vuxen?

Och…

Hur kan man inte förstå, att om man bryter mot ett domstolsbeslut, så blir man häktad i sin frånvaro, efterlyst? Att det då kanske beror på den handling man utfört, och att det är ett straff som dömts av en domstol, inte för att den andra föräldern ”ville” det… Att man begår ett brott, som framförallt drabbar sitt barn. Inte främst den andra föräldern. Men många föräldrar är så förblindade av hat mot den andra föräldern att de inte ser hur illa de gör sitt barn. Och sig själva.

Handlingar och konsekvens… har någon hört talas om det?

Jag har inte alltid varit den klokaste mamma, det finns mycket som jag ångrar, att jag inte gjorde mer, att jag inte lyckades hjälpa Vid mer… Men jag står för mina misstag. Jag skyller inte ifrån mig. Och framförallt låter jag inte mitt barn bära skulden och ta ansvaret för mina val.

Jag vill heller inte sänka mig på en nivå där det handlar om att svartmåla varandra som föräldrar, att misstänkliggöra varandra. För som sagt, återigen, den enda som drabbas av det är Vid.

I Bosnien framställs jag som den hemska elaka mamman från Sverige. (Hela Sverige framställs för övrigt som ett land där barn far mycket illa, vi svenskar är kalla och hårda människor…)

Men… man får leva med sina handlingar, man får leva med det man säger, det man gör och det man tänker om andra. Att vara snäll är en underskattad egenhet. Att vara snäll, att visa respekt och bli respekterad. Och framförallt att ta ansvar…  ta ansvar för det man själv gör och för dess konsekvenser.

På Ingrids blogg hittade jag ett smakprov ur hennes nya bok ”Mellan himmel och jord” som ni kan läsa mer om här:

http://inteutanminasoner.wordpress.com/2010/04/02/ett-smakprov-ur-mellan-himmel-och-jord/

Eftersom detta smakprov handlade om kidnappade barn och det svek de utsätts för så vill jag här återge det i sin helhet. Det är mycket tänkvärt och vi ser fram emot boken Ingrid!

Att man själv känner sig sviken av sitt barns pappa eller mamma, har inte med barnet att göra. Det är svårigheter som du själv måste hantera och absolut inte dra in barnen i. Om du kritiserar dina barns pappa så kritiserar du samtidigt dig själv, det var ju du som valde honom, inte sant? Om han nu plötsligt inte är vatten värd så betyder det att du har dålig smak och dåligt omdöme som skaffade barn med honom.

Ändå värre är att du också kritiserar dina barn när du hackar på deras pappa. Barnen består ju till femtio procent av hans gener så när du gör ner pappan gör du även ner dem. Var i stället tacksam för att just den mannen eller just den kvinnan skaffade barn med dig för annars hade ju just era barn inte funnits. Låt aldrig barnen lida för att de blivit till, knäck inte deras självkänsla genom att tala illa om deras far eller mor och ge dem aldrig känslan av att hälften av deras gener inte duger.

Om ni inte lyckades hålla ihop ert äktenskap och förbli en kärnfamilj så är ni ändå skyldiga era barn att göra bästa möjliga av situationen. Du är skyldig dina barn att inte förtala deras andra förälder och du får inte ge dem skuldkänslor för att de älskar er båda lika mycket. Du måste till och med finna dig i att det kommer att finnas perioder i era barns liv när de älskar den andra föräldern mer eller har mer behov av den andra föräldern.

Visa aldrig barnet att du blir ledsen för att du inte är universums mitt just då, glöm inte att din kärlek ska vara villkorslös och det är den inte om du tvingar barnen att avstå från det de har störst behov av just då. Barnen måste få möjlighet att rusta sig för vuxenlivet och om det innebär att de just då behöver bo mera hos den andra föräldern så måste du finna dig i det. Annars är det inte villkorslös kärlek.

Om du tycker detta låter tufft och omöjligt så försök sätta dig in i vad som händer med barn som tvingas välja bort en förälder. Sådana barn dras med ständiga skuldkänslor och kommer att ta dessa med sig in i vuxenlivet. De får problem i relationer till vänner och kärlekspartner på grund av skuldkänslorna som sitter djupt. Det värsta med de här skuldkänslorna är att barnet inte hade någon verklig möjlighet att påverka det som hände. Det skapar en känsla av hjälplöshet som man tar med sig i livet.

Tro inte att du bara sårar barnen genom att förneka dem deras andra förälder – du dödar deras biologiska band och skapar livslånga problem för dem. Du tvingar barnen att ta vuxna beslut och gör dem olyckliga. Den som förlorar banden med en biologisk förälder som fortfarande är i livet, kommer alltid att titta tillbaks och sörja det man förlorat.

Som förälder är du skyldig att skydda dina barn från vuxenproblemen. Givetvis kan du inte dölja att du själv är besviken och ledsen om deras pappa lämnat dig för en annan kvinna, men låt inte din egen sorg även bli barnens sorg. Lyft fram det positiva du fick av deras pappa – barnen själva! Se dem som den mest fantastiska gåva du fått av någon människa och påminn dem om att deras föräldrar faktiskt älskade varandra en gång. Det är bra för barns självkänsla att få veta att de är en produkt av kärlek, även den kärlek som bara varade en stund!

Att få barn är ett mirakel som faktiskt inte är alla förunnat. Tänk på alla dem som inte får några barn, trots att de inget högre önskar, och inse hur idiotiskt det är att inte vara tacksam för de barn du fått. Och att du samtidigt måste vara tacksam mot den person du fått dem med, utan honom eller henne hade just de barnen inte funnits.

Det finns mycket bra forskning om vad som leder till barnbortförande av en förälder, främst från USA. I och med att texterna är långa och komplexa att översätta kommer vi på SBN portionera ut dem vartefter de blir klara. Denna text är mycket matnyttig, men så lång att den kommer publiceras i flera delar.

Vänligen, Mia Danielsson / Vice ordförande SBN

Tidig Riskidentifiering
Faktorer vid barnbortförande av en förälder

Originaldokument: http://www.ncjrs.gov/pdffiles1/ojjdp/185026.pdf

U. S. Department of Justice
Office of Justice Programs
Office of Juvenile Justice and Delinquency Prevention
Janet R. Johnston, Inger Sagatun-Edwards,
Martha-Elin Blomquist, och Linda K. Girdner

Från Amerikanska Justitiedepartementet

Först publicerad mars 2001

Översatt av M. Danielsson, SBN, 2010

För refererat material och fotnoter, se originaldokumentet.

”Du kommer aldrig att se ditt barn igen!” När är dessa ord tomma hot som uttalas i
ilska och frustration, och när är orden en reell varning om att en förälder har för avsikt att kidnappa hans eller hennes barn och berövar barnet och den andra föräldern all framtida kontakt?

Även om vårdnadslagar varierar från stat till stat [i USA], så är det brottsligt att kidnappa sitt eget barn i varje stat. [Så är även fallet i Sverige.] Om en förälder eller annan familjemedlem tar, gömmer, eller håller ett barn från en förälder som har vårdnaden eller umgängesrätt; då kan hon eller han ha begått ett brott (se ref. 1) Viktigare än om ett brott begåtts är att ett barn ofta tar skada av livet på flykt och genom att berövas sin andre förälder.

Innan bortförandet har många av dessa barn varit utsatta för försummelse och kränkande beteenden i sina hem och bevittnat höga nivåer av konflikt mellan föräldrar. Dessa barn lider stor risk för psykisk skada.

U. S. Department of Justice [motsv. Justitiedepartementet], med fokus på Ungdomsbrottslighet och Brottslighetsförebyggande åtgärder, finansierade en forskningsstudie (Johnston et al., 1998) om hur man kan förebygga familjebortföranden genom tidig upptäckt av riskfaktorer; genom att svara på följande frågor:

• Vilken typ av förälder kidnappar sitt barn?

• Vilken roll spelar familjevåld för att öka sannolikheten för bortförandet?

• Hur kan man identifiera vilka barn riskerar att bli bortrövade av en förälder eller andra familjemedlemmar?

• Vad kan göras för att förhindra familjebortföranden och skydda barnet?

Denna bulletin beskriver flera diskreta forskningsprojekt som utgörs av forskningsstudier och visar resultaten. Författarna rekommenderar även åtgärder samhället kan vidta för att skydda barn från familjebortföranden.

Vill du beställa en kopia av denna rapport (NCJ 182791), ring 800-638 — 8736 eller skicka ett e-postmeddelande till puborder@ncjrs.org.

Undersökningarna genomfördes i San Francisco Bay Area i Kalifornien. Platsen valdes av flera skäl. För det första har Kalifornien en brottslig stadga som definierar föräldrabarnbortförande (även känd som kriminellt frihetsberövande eller ’barnstöld’) till att omfatta följande brott:

• Bortförande av en förälder med rättigheter till vårdnad och umgänge, men som ej fått ett domslut på detta
• Bortförande av en förälder med rättigheter till vårdnad och som har ett domslut på detta
• Bortförande av personer som inte har rätt till vårdnad om barnet

Ogifta, gifta, separerade eller frånskilda föräldrar, och föräldrar som har ensam eller gemensam vårdnad eller umgänge, eller ingen rätt till vårdnad, kan bortföra och begå brott gentemot den andre förälderns rättigheter.

En andra anledning att välja Kalifornien för denna studie var för att de har både civil- och straffrättsliga åtgärder för att lokalisera och återhämta bortförda barn. Distrikståklagare i Kalifornien har omfattande filer om många föräldrarbortföranden (referens 3). För det tredje så är Kalifornien en stor stat med varierad befolkning, och för det fjärde så finns jämförbart många fall och data över rättsligt omtvistade vårdnadsfall. Slutligen så skyddar Kalifornien de som drabbas av brott.

Profiler över Föräldrar som Riskerar att Bortföra sina Barn

Profil 1: När det har funnits tidigare hot om, eller faktiskt bortföranden av barnet, eller när en förälder har yttrat trovärdigt hot om att föra bort ett barn eller har en historia av att tidigare gömma barnet.

Då finns det stor misstro mellan föräldrarna och en förhöjd risk för ytterligare kränkningar av rådande vårdnadsbeslut. Denna riskprofil kombineras ofta med en eller flera av de andra profilerna. I dessa fall är den bakomliggande psykologiska och/eller sociala dynamiken som motiverar bortförandet viktig att förstå och behandlas. När andra riskfaktorer är närvarande, så är en eller flera av följande allmänna indikatorer på ett överhängande hot om barnbortförande:

• Föräldern är arbetslös, hemlösa och utan känslomässiga eller ekonomiska band till området.
• Föräldern har uttalat planer på att kidnappa barnet och har resurser eller stöd från släkt och / eller vänner och underjordiska dissidenta nätverk som behövs för att överleva gömda.
• Föräldern har realiserade tillgångar, som maximalt uttag av medel mot kreditkort eller har lånat pengar från andra källor.

Profil 2: När en förälder misstänker eller anser att övergrepp förekommit och vänner och familjmedlemmar stödjer dessa farhågor.

Många föräldrar kidnappar sitt barn, eftersom de tror att den andra föräldern missbrukar, begår övergrepp, ofredar, eller försumma barnet. Den kidnappande föräldern anser att myndigheterna inte tagit dem på allvar eller utrett anklagelserna. Upprepade anklagelser ökar fientligheten och misstron mellan föräldrarna. Föräldrar som har den fasta övertygelsen att övergrepp har förekommit och kommer att fortsätta att inträffa, ”räddar” då barnet, ofta med hjälp av andra som instämmer med sina åsikter, motiverar sina handlingar, och ofta hjälper med bortförandet och hemlighållande. Dessa ”andra” kan omfatta familjemedlemmar, vänner, eller underjordiska nätverk (vanligtvis kvinnor) som hjälper ”skyddande” föräldrar (oftast kvinnor) erhålla nya identiteter och hitta säkra platser.
I ett stort antal fall har barnet tidigare utsatts för försummelse, fara, eller våldsamma miljöer
(t.ex. våld eller missbruk). In dessa fall har domstolarna och barnet inte fått de skyddsåtgärder och tjänster och man har misslyckats med att skydda barnet och föräldern i fråga eller familjemedlem. De kan ha trivialiseras anklagelserna, avskedat dem som ogiltiga eller som produkten av en omtvistad skilsmässa. Men ofta är anklagelsen om sexuella övergrepp av en far eller styvfar, som motiverar en mor att kidnappa barnet, ogrundad. I dessa fall av bortförande kan barnet skadas psykologiskt och den andra föräldern, möjligen lämnar bortförandet deras förhållande i stort behov av reparation.