Idag fyller en svensk kille 14 år. Den 11 februari. Han heter Vid Frank Radosh. Det borde vara en underbar dag fylld med uppvaktning, spännande presenter, tårta, vänner, släkt och framförallt kärlek från hans föräldrar. En lyckans dag. Istället är Vid sedan snart tre år kidnappad av sin psykiskt sjuka pappa och hålls isolerad mellan minbeströdd mark i ett smuggelnäste som heter Trebinje, i Republika Srpska i Bosnien. Ett land på gränsen till inbördeskrig och ekonomisk härdsmälta. Ett av Europas mest instabila områden när det gäller politik, vapen, segregation, mutor och korruption. Det enda stället dit hans pappa kunde känna sig ”säker” på att aldrig behöva återlämna sonen till mamma Anna, som har enskild vårdnad om honom, först via Svensk Hovrätt och sedan nu även i Bosnien. Där pappan kunde ”köpa” sig rätten till ett falskt medborgarskap, inte bara åt sig själv utan även till sonen. Där domare gärna stuntar i internationella efterlysningar och konventioner, bara man sticker åt dem några sedlar under bordet. Där människor är uppdelade i ”vi och de” i ett nästan apartheid-liknande system. Men mamma Annas fick ändå sin svenska vårdnad godkänd i samma land som vägrat återlämna Vid via Haagkonventionen. Men det hjälper inte.

Men hoppet om att Vid snart ska komma hem brinner starkare än någonsin, med förnyad kraft tack vare flera goda nyheter på sista tiden som vi tyvärr ännu inte kan gå ut med, ännu.

Ingen förälder ger någonsin upp på sitt barn. Även om dagar blir till veckor som slutligen blir till månader och även år. Vid vet att hans mamma aldrig överger honom och att den kärlek som de har aldrig kan slockna och dö. Han kan vara trygg i den kunskapen, kanske den enda trygghet han har och vi på SBN hoppas innerligt att detta blir den sista födelsedagen som han tvingas spendera så långt bort från alla han känner och som längtar efter honom och saknar honom varje dag.

Såhär skriver mamma Anna på sin blogg om vad hon önskar sin son på hans födelsedag:

Vid, du fyller år på fredag den 11 februari.

Jag vill så gärna kunna önska dig ”grattis på födelsedagen”.

Att bli förnekad rätten att ge kärlek till sitt eget barn är hårt.

Men att även som Vids pappa gör, förneka sitt barn att få ta emot kärlek från sin mamma, det är i det närmaste oförlåtligt. Barn växer av kärlek. Men krymper av intolerans och egoism.

Jag önskar Vid, att du ska växa upp till en stark, tolerant och klok ung man. En kärleksfull man. Som kan skratta, inte åt andra, men med andra och dig själv.

Det är min födelsedagsönskan till dig.

Idag skriver mamma Anna på bloggen såhär:

Här är också den senaste uppdateringen kring hans fall. Mamma Anna berättar själv:

Förra veckan fick jag beslut från domstolen i Trebinje att vårdnadsbeslutet ska verkställas. Dvs verkställande av det vårdnadsbeslut som ger mig enskild vårdnad om min son Vid i Bosnien-Hercegovina.

Tyvärr maler domstolens kvarnar mycket långsamt i BiH. Jag fick vårdnaden om Vid i Bosnien den 15 mars 2010. Idag är det februari 2011, nästan ett helt år senare och ännu har inte vårdnadsbeslutet betytt något i praktiken eller förändrat Vids situation.

Tänk er in i denna verklighet. Ni nekas information om ert barn från skolan, ni nekas information om ert barn från socialtjänsten, det enda ni får höra att barnet mår ”jättebra”. Trots att ni är vårdnadshavare, så vet ni inte ens ert barns adress eller telefonnummer. Ni kan bara skicka paket och brev till en socialtjänst, som ”kanske” överlämnar breven. Några månader efter att ni skickat dem…

Jag vet inte, men på något vis säger det sig själv att barn som bortförts från sitt hemland, som kvarhålls i ett land som barnet aldrig tidigare besökt och där den ena föräldern är drastiskt helt utraderad, kan det barnet må ”jättebra”?

Jag hoppas verkligen att Vid har det så bra som han kan. Barn är bra på att överleva, att anpassa sig. För de måste. Men djupt därinne, där finns frågor som de aldrig får svar på. Frågor som de inte vågar ställa. Men det är inte frågor eller funderingar som försvinner. De kommer alltid att finnas kvar.
Vids pappa har nu 8 dagar på sig att följa domstolens beslut om verkställande.

Så kom igen nu Bosnien-Hercegovina… Visa att ni är ett land som vill in i EU, ett land som ämnar följa sina egna beslut och lagar, ett land där korruption och ojämlikhet kan övervinnas. Visa att ni är ett land där barnens rättigheter tas på allvar.

Nu har ni chansen.

Mamma Anna har, som många säkert vet, sin egen blogg där hon skriver ned sina tankar och känslor kring sin bortförde son Vid:

http://vidfrankradosh.wordpress.com/

Han bortfördes till Bosnien 2008 av sin pappa som är efterlyst av Interpol(vilket Bosnien inte bryr sig om) och sedan dess har mamma Anna kämpat i de krångliga och korrumperade bosniska rättssystemen för att få hem sitt barn, som hon har enskild vårdnad om.

Först ut var ett flertal mycket illa skötta Haagrättegångar där Bosnien totalt ignorerade internationella avtal och valde att inte skicka hem Vid, som de borde ha gjort. Samtidigt avslog de pappans begäran om enskild vårdnad(vilket han väckte talan om i Bosnien) och godkände istället slutligen, i somras, mamma Annas enskilda vårdnad från Svea Hovrätt. Men för att fortsätta krångla till fallet så vägrade de sedan att verkställa mamma Annas enskilda vårdnad med hänvisning till de första felaktiga Haagärendena, vilket inte har något att göra med vårdnadsfrågor alls, om allt ska gå korrekt till. Vilket det inte gjort i det här fallet.

Men nu så har plötsligt en högre domstol i Bosnien ändrat på det första beslutet om vägrad verkställighet(eftersom mamma Anna överklagade detta direkt) och har valt att skicka tillbaka fallet till den första domstolen igen, för ett få till stånd ett verkställande.

Kanske kommer Bosnien slutligen att göra rätt? Att följa sina egna lagar och därmed ta ett steg närmare den rättssäkerhet som så många efterfrågar, inte bara i Bosnien och Hercegovina, utan i alla delar av forna Jugoslavien. Bosnien är som känt ett av de värsta områdena i Europa när det gäller instabilitet och korruption. Det är också ett av de farligaste och den region som hela tiden randar till ett nytt inbördeskrig. Vi hoppas verkligen att det inte går så långt och att Vid äntligen kan få bli fri från det fängelse som hans pappa byggt runt honom, med total isolering i ett av Europas fattigaste och farligaste smuggelnästen, med omgivningen full av minor från kriget. Det är dags för Vid att få komma hem nu och få tillbaka sitt liv igen!

Det vore den finaste julen av alla! Tredje gången gillt – nu är det din och Vids tur, Anna!

Nedan följer lite utdrag ur mamma Annas egen blogg

——————————————————————————————

Barn rövas bort utan rättslig påföljd

——————————————————————————————

Om samhället agerade snabbt…

——————————————————————————————

Korruption

ag hittade följande information om korruption i olika länder. Det visar tydligt hur illa situationen är i Bosnien. På en skala från 1-10, ligger Bosnien på 3,2. Jag önskar verkligen att situationen kommer att förbättras, det är tufft för de människor som drabbas av detta i sin vardag och minskar rättssäkerheten i landet.

http://www.transparency.org/policy_research/surveys_indices/cpi/2010/results

——————————————————————————————

Snö

Det snöar ute. Blöt snö. Tung våt snö.

Att gå hem från busshållplatsen till porten var att hoppa mellan vattenpölar, varvat med att försiktigt trippa fram, av rädsla för att halka…

En ny vinter är på väg.

Vid, det är så mycket som jag vill berätta för dig, som jag vill prata med dig om.

Just nu.

Innan vintern kommer.

——————————————————————————————

Ibland går det bra. Ibland blir det rätt

——————————————————————————————

Artikel om kidnappade barn

——————————————————————————————

Första advent

Belysningen ute på balkongen lyser stilla genom det snöräcke som samlats under helgen, det är vackert och ger rejäl dos av julkänsla…

Inne vardagsrummet framför fönstret står även den även den lilla adventsgran som vi högg nere i Småland förra helgen. Nu klädd med röda sidenband som knutits fast i grenarna.

Jag har även hunnit med glögg och pepparkakor och trängsel på julmarknad. Som man ska när det är advent.

Jag har drömt om Vid flera nätter i rad nu. Kanske det betyder att något händer där nere?

Det är annars tredje julen som jag firar utan Vid. Eller så kanske han faktiskt kommer hem innan den 24 december.

Livet kan snabbt  förändras från en dag till en annan. ..

—————————————————————————–

Vid Frank Radosh är bortförd till Bosnien sedan snart 2 år tillbaka. Hans mamma har inte fått någon adress till sitt barn och inget telefonnummer. All kontakt har strypts. Under tiden som Vid har isolerats av sin pappa, som enligt svensk domstol inte förmår att se till Vids bästa då han agerar
aggressivt och impulsivt och brister i omsorg om Vid. Pappan behandlades för akut ångest och depression när bortförandet av Vid skedde.

Vids pappas märkliga beteende lyser igenom på många sätt, särskilt här på Internet. Han försöker på alla sätt och vis att övertyga hela världen om sin oskuld och skyller allt som har gått fel i sitt eget liv och situation, på Vids mamma Anna och på Vid själv. Han har på sista tiden börjat att använda Vids eget namn, bland andra epitet och pseudonymer som han tror att ingen ser igenom, för att skriva kommentarer på de bloggar som uppmärksammat kidnappningen av Vid. Tyvärr så vet vi alla hur Vids svenska är och hur hans pappas svenska är, både när det gäller grammatiken, stavningen och ordvalen. Han måste vara oerhört desperat och verkar inte sky några medel för att få rätt. Men tvärtom så gräver han bara ner sig djupare i sin egen grop.

Vid har ingen chans att uttrycka sina egna tankar och känslor tillsammans med en pappa som använder PAS för att ta över Vids medvetande. Hans behov blir Vids behov. Hans känslor blir Vids känslor. Det liknar det kända Stockholmssyndromet, men blir starkare när det gäller barn och deras föräldrar. Det är på precis samma vis ett psykologiskt tillstånd där Vid, hållen mot sin vilja i början, sedan har tagit parti för sin pappa/kidnappare och mot sin mamma/polisen. Det är en form av solidaritet som grundar sig på rädslan att råka ännu värre ut och en vädjan till den inre godheten hos personens kidnappare. Efter två års relation under dessa premisser så är det omöjligt för ett litet barn som Vid att själv komma loss. Han behöver hjälp! Vi som vuxna måste ta vårt ansvar och rädda honom så fort vi bara kan.

Vids mamma driver sedan ett år tillbaka en blogg om kampen för sin kidnappade son: http://vidfrankradosh.wordpress.com

Vi har förstått att Vids pappa ofta är inne och läser på den och reagerar på de olika uppgifter som hon lämnar där. När mamma Anna skriver om att hon fått respons och hjälp från olika individer så tar det inte lång tid innan Vids pappa kontaktar dessa på ett otrevligt sätt, minst sagt. På samma blogg så har mamma Anna otaliga gånger skrivit om sin längtan och saknad efter sin son och att hon önskade att hon åtminstone fick träffa honom någon gång. Det har hon hittills förvägrats, av samma land och myndigheter som helt nyligen godkände hennes enskilda vårdnad om Vid även i Bosnien.

Sen skrev Anna på bloggen att hon skulle upp i Riksdagen den 21 april och tala, på det hearing som Mia Danielsson skrev om här: http://www.saknadebarn.org/2010/04/26/sbn-i-riksdagen-22-april/

Vips så damp det ned  en inbjudan till umgänge med Vid i Bosnien, men bara under DEN veckan. Allt för att försöka hindra hennes framträdande i Riksdagen. Men det lyckades inte. Anna talade i Riksdagen. Barnombudsmannen var där. Rädda Barnen var där. Alla var där. Det var ett mycket lyckat framträdande. Sedan reste hon raka vägen ned till Trebinje för att kanske kunna få träffa sin son som hunnit fylla 13 år. Ett och ett halvt år senare… (Att Vids pappa stör sig på Riksdagsframträdandet vet vi också eftersom han i bosnisk media tagit upp detta med den 21 april).

I fredags fick så äntligen mamma Anna krama sitt barn igen. Pussa honom! Berätta allt som hon ville säga honom. Ge honom presenter!

Hon fick på pappans villkor träffa Vid en kort stund på Socialkontoret i Trebinje, tillsammans med en tolk. Men Vid glömde flera gånger av sig och svarade henne på svenska, innan han bytte till bosniska. Vid var där enbart på pappans uppdrag för att framföra ett meddelande till Anna. Att se till att hans internationella efterlysning försvinner så att han inte längre behöver bo i Bosnien. Så att han kan fortsätta fly genom Europa eller göra vad han nu önskar. Lagligt. Detta kommer ju aldrig att hända och dessutom ligger det verkligen inte i Annas händer. Hon är ingen ansvarig åklagare i ärendet Radosh. Det är Vids pappa som själv har brutit mot svenska lagar och regler. Varför skyller han detta på Vids mamma?

Dessutom skyller han på Vid också. Det var Vid själv som ville fly till Bosnien påstår han. Den enda oskyldiga i härvan verkar vara han själv.

Mamma Anna har de senaste dagarna formulerat flera fina inlägg på sin blogg. Lånar lite stycken därifrån:

———————–

Jag gör det här för Vid och alla andra barn som svikits. Och man bör verkligen ställa sig den här frågan:  Hur blev det så här? Hur kunde det gå så fel? Hur borde vi agerat i stället? Jag tänker på den dagen Vid blir stor, och ställer just de frågorna. Vad säger vi då?

För inte är det Vids fel. Inte något barns fel. Men det är de som får betala. Det är de som får lida av konsekvenserna.

———————–

Åh min Vid, min stackars lilla unge, finns det ingen som kan hjälpa dig? Jag såg dig på tv, såg hur du skakade med kroppen,såg hur nervös du var… Jag känner dig så väl, kan läsa ditt kroppsspråk, din flackande blick, och såg hur illa du mådde…

———————–

———————–

———————–

Jag är en ganska vanlig mamma. Med brister och fel, som alla andra, men en ganska snäll vanlig mamma. Mitt värde som mamma är just att jag är en unik mamma. En unik mamma till mitt unika barn, som faktiskt bara har en mamma. Han har nu bara en pappa också. Och barn behöver sin mamma och sin pappa. Oavsett vad de nu anser och tycker om varandra.

Jag är trött. Trött på pajkastning. Mellan föräldrar. Kan inte inse vad det hjälper deras barn. Jag är också trött på föräldrar som inte tar ansvar. Som inte tar ansvar för vad de gjort. För vad de gör. Vid hade en uppgift när jag träffade honom i fredags, och det var att säga vad hans pappa ville, vad hans pappa hade sagt åt honom att säga. Det var därför som jag fick träffa Vid.

Vid sa, att jag skulle se till att hans pappas efterlysning försvann, annars skulle jag aldrig mer få träffa honom. Han sa också att det var han själv som hade velat lämna Sverige…

Ett barn, nyss fyllda 11, som kramade sin mamma när hon läste godnattsaga kvällen innan, som pussade henne hejdå på morgonen, det barnet säger inte samma dag ”Pappa, kan vi inte åka till Trebinje och gömma oss”, (ett land Vid aldrig varit i tidigare…) Hur kan man som förälder låta sitt barn ta ansvar för det? Varför är man så feg så man inte ens står för vad man gör? Tar sitt egna ansvar? Som en vuxen?

Och…

Hur kan man inte förstå, att om man bryter mot ett domstolsbeslut, så blir man häktad i sin frånvaro, efterlyst? Att det då kanske beror på den handling man utfört, och att det är ett straff som dömts av en domstol, inte för att den andra föräldern ”ville” det… Att man begår ett brott, som framförallt drabbar sitt barn. Inte främst den andra föräldern. Men många föräldrar är så förblindade av hat mot den andra föräldern att de inte ser hur illa de gör sitt barn. Och sig själva.

Handlingar och konsekvens… har någon hört talas om det?

Jag har inte alltid varit den klokaste mamma, det finns mycket som jag ångrar, att jag inte gjorde mer, att jag inte lyckades hjälpa Vid mer… Men jag står för mina misstag. Jag skyller inte ifrån mig. Och framförallt låter jag inte mitt barn bära skulden och ta ansvaret för mina val.

Jag vill heller inte sänka mig på en nivå där det handlar om att svartmåla varandra som föräldrar, att misstänkliggöra varandra. För som sagt, återigen, den enda som drabbas av det är Vid.

I Bosnien framställs jag som den hemska elaka mamman från Sverige. (Hela Sverige framställs för övrigt som ett land där barn far mycket illa, vi svenskar är kalla och hårda människor…)

Men… man får leva med sina handlingar, man får leva med det man säger, det man gör och det man tänker om andra. Att vara snäll är en underskattad egenhet. Att vara snäll, att visa respekt och bli respekterad. Och framförallt att ta ansvar…  ta ansvar för det man själv gör och för dess konsekvenser.

Den 22 april 2010 hölls ett viktigt seminarium i Riksdagen gällande barnbortföranden i Sverige. Annelie Enochson bjöd in oss från SBN till detta viktiga möte. Närvarande från SBN: s styrelse var Anna Frank, Kevin Wyn-Jones samt jag. Vi har ju för bara två månader sedan suttit i möte med representanter från Justitiedepartementet några kvarter från Rosenbad, på UD, för att ge SBN: s syn på centralmyndighetens placering, som handhar bortförda barns ärenden. Det är alltid lika spännande att få möta våra folkvalda politiker, och hoppet återupplivas att allt arbete kommer att ge resultat så småningom.

Det var en gråmulen dag. Snön vräkte ned, typiskt aprilväder, men smälte bort lika fort under våra skor när vi kom in i Rosenbad. Allt som allt var vi 17 deltagande. Hearingen leddes av en riksdagskvinna som Annelie, då hon satt fast någonstans bakom ett askmoln i Afrika, sänt oss. Vid det stora gula bordet på rummets kortsida satte sig advokat Ia Sweger, barnombudsmannen Christoffer Carlsson samt Anna Frank. Runt det långbord som upptog det stora rummets längd satt politiker, en ledamot från Socialnämnden, en kvinna från Rädda Barnen och ett par andra intresserade och engagerade eldsjälar.

Under en kolossal kristallkrona och med en tavla målad av Prins Eugene i blickfånget lyssnade jag ännu en gång på Annas berättelse om hur Vid togs från henne och kidnappades utom Sveriges gränser 2008. Jag har hört hennes och Vids historia många gånger. Första gången jag läste om Anna Frank var under februari månad 2009. Då sökte jag febrilt på nätet efter organisationer och människor som kunde hjälpa mig få tillbaks min 15 månader gamla son. Jag trodde när Thor kidnappades att min situation var ytterst unik. Vad jag fann var att jag var en av hundratusentals kvarlämnade föräldrar runt om i världen. Liksom Anna. Genom Annas berättelse kom jag i februari 2009 i kontakt med Saknade Barns Nätverk.

Till skillnad från Anna så återfanns min son genom mirakulösa och självuppoffrande människors goda gärningar efter bara två och en halv månad. Det kändes verkligen inte som ”bara” dryga två månader under tiden Thor var spårlöst borta, men nu i efterhand vet jag hur otroligt snabb sökandet och återförandet av min son var. Annas Vid är ännu borta, nu mer än 2 år senare. Annas historia är inte unik i sin tidsaspekt. Annas reagerade som många skulle ha gjort i hennes situation, hennes absoluta tro på det svenska rättssamhället lika betryggande vanlig som en fikarast på jobbet. Anna gick inte ut i media, utan väntade på vad hon trodde var hjälp som var på väg. Men Anna tror inte längre på en absolut fungerande rättsstat. Det gör inte jag heller. Därför satt vi denna onsdag i Riksdagen.

Människor som hör Annas berättelse för första gången har mycket svårt att tro henne. Det är inget konstigt med att man faktiskt tror att när ens barn kidnappas av en förälder så sätter samhället igång med en rivstart; polisen spanar och eftersöker kidnapparföräldern, socialen och terapeuter ringer upp den kvarlämnade mamman eller pappan och tröstar och stöttar. Några väl valda, utbildade, människor anländer till det hem där barnet tagits ifrån och kampanjar med myndigheter och media i eftersökandet av barnet. Det jag just beskrev är USA idag i fall gällande kidnappade barn. Men Sverige är mycket långt från USA: s verklighet.

Det som hände Anna var att ingenting gjordes. Och än idag görs ingenting. Carl Bildt mumlar något om ”tyst diplomati” och föräldrar som anmäler sina barn kidnappade uppmanas att göra en anmälan hos UD och sen vänta. På att ingenting händer. Jo! De uppmanas att göra en enda sak: att inte tala med media. Men om de ”kunde vara så vänliga att ringa upp kidnapparen och förhandla sig till att barnet får komma hem till Sverige vore det ju bra…” Ja, detta är helt sant. Tyvärr har jag nu hört samma historia från ett tjugotal föräldrar sedan mitt arbete för SBN började. Och det är lika chockerande och upprörande varje gång.

Så vad gjorde vi i Riksdagen. Jo Anna, genom sitt berättande, samt Ia Sweger med exempel från tingsrätt och Svea hovrätt illustrerade på ett mycket effektfullt sätt hur verkligenheten ser ut i Sverige idag när ett barn bortförs utom riket av en förälder.

Många av de närvarande politikerna var mycket rörda av vad de hörde. Panelen fick också en del frågor.

En fråga kommer jag särskilt väl ihåg. En nämndeman från syd Sverige undrade försynt om man verkligen ’borde ta bort umgänge för den förälder som anklagas för att vilja föra bort barn i en vårdnadstvist, kunde inte då systemet utnyttjas så att en pappa eller mamma bara hade att anklaga den andre för att vara en kidnappare för att se till att de inte fick träffa sitt barn?’ Visst, men så är ju även fallet med blotta anklagelsen idag att en förälder förgriper sig på barnet. Visst, ett system och en lag kan alltid missbrukas. Men det finns idag solid forskning, främst från föregångslandet USA, som Socialstyrelsen redan erkänt och som ligger till grund för lagändringen 2006/2007. Lagändringen juli 2006 ledde till Regeringsuppdraget Skr 2007/08:39 vilket ger IMS/Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram strukturerat riskbedömningsinstrument med riskfaktorer för riskbedömning av bland annat barnkidnappning. Socialstyrelsen rapport november 2007 angående riskbedömning i samband med vårdnadsutredningar lyder delvis i sin slutsats: ”strukturerat riskbedömningsinstrument har högre prognosförmåga än riskbedömning utan metod/struktur vilket är jämförbart med att kasta tärning/slumpen.”

Det enkla svaret på nämndemannens fråga: självklart bör man undvika umgänge, även med kontaktperson, för ett barn med den potentiella kidnapparen under tiden som anklagelsen utreds. Med bra bedömningsinstrument och med fängelse och vite i de fall falska anklagelser görs (detsamma borde gälla vid falska övergreppsanklagelser av andra sorter) så kan vi bättre skydda barn från att tas utomlands och kanske aldrig få se en av sina föräldrar igen. Om en riskbedömning gjorts i Vids fall, om polisen och socialen samverkat de två gånger Vid hölls från sin mamma och vårdnadshavare, inlåst i sin fars lägenhet i flera månader, om om varit hade Vid varit hemma i sin mammas armar just nu.

Riksdagshearingen var ett första steg i vad vi hoppas på är ett växande missnöje med den flagranta attityd Sverige har gentemot barn av blandförhållanden som förs från sitt enda hemland långt bort av en kidnapparmamma eller pappa. Vi kan inte längre blunda och säga att kidnappningar är ”privata vårdnadstvister” utan måste möta problematiken av 2000-talets mobila, internationella förhållanden och de barn som resulterar därav. Barn är barn och ingen borde behöva ryckas upp från sitt hem, sitt språk, vänner och familj och tas till främmande land med en instabil, arg, farlig förälder. Det är vår skyldighet som samhälle att hjälpas åt med att förändra lagen och kräva rättvisa för våra barn, och att införa FN: s barnkonvention i praxis och lag.

I solidaritet,

Mia Danielsson

Kontakta mig på mia@saknadebarn.org

I den australienska veckotidningen ”New Idea” så publicerades nyligen en artikel om pojkarna Frank och André Valette och deras pappa George Pesor. Klicka på bilden för att se den i större format!

Artikeln beskriver kort hur de båda pojkarna kidnappades och kvarhölls efter ett umgänge med sin mamma i Sverige år 2008. George fick själv ”leka privatdetektiv” för att hitta sina barn. Hela hans hjärtskärande historia finns att läsa i den spännande boken ”Inte utan mina söner” av Ingrid Carlqvist.

Ingrids blogg hittar du här: http://inteutanminasoner.wordpress.com/

Boken kan du köpa här: http://www.bokus.com/b/9789197738262.html eller här: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9197738263 eller kontakta Ingrid direkt via hennes hemsida för ett signerat exemplar!

http://www.namninsamling.se/index.php?nid=4309

Som svensk medborgare känner man sig ofta ganska trygg, både hemma i Sverige och ute i världen. De flesta svenskar räknar med hjälp från staten om något hemskt och oförutsägbart skulle hända dem, något som vi ibland läser om i media.

Men alla som inte själva drabbats av att få sina barn kidnappade, förstår inte att man ofta står helt rättslös och hjälplös i sin utsatta situation och att det inte finns så mycket hjälp att få. Istället blir man oerhört hårt ekonomiskt drabbad och tvingas betala astronomiska summor för att få hjälp av advokater, översätta dokument och betala biljetter för att kunna hitta barnet, som ofta förts till otillgängliga områden i utlandet.

En del tror att föräldrakidnappning ”inte är så farligt” eftersom barnen ju ”ändå är med sin förälder”, men det är inte sant. Barnen blir ofta kidnappade av en person som av domstol ansetts vara olämplig som vårdnadshavare, de blir avskurna från all kontakt med sin andra förälder och tvingas bryta upp från en invand miljö och byter både kultur, språk och ibland även religion och namn. Ibland tvingas de leva gömda och förneka sin identitet och bakgrund. Det är en allvarlig form av barnkidnappning som skadar barnets tilltro till sig själv och andra människor. Att kidnappa ett barn är alltid fel.

Ett stort problem gällande internationell barnkidnappning är att olika länder har olika syn på lagar och rätt och fel. Ett svenskt vårdnadsbeslut gäller inte i alla länder och därför har många barnkidnappare tjänat på att fly med barnen till länder där svenska lagar inte respekteras. Ett annat problem är att även om det finns internationella avtal mellan länderna, så väljer ibland de lokala(och ibland korrumperade) domstolarna att helt enkelt ignorera dessa avtal och istället döma till kidnapparens favör. Och idag finns det ingenting som Sverige kan göra åt detta, med resultatet att en massa barn får sina liv förstörda, med ”statens goda minne” .

I den amerikanska kongressen ligger just nu ett lagförslag om att förebygga och hindra internationella bortföranden av barn:

http://www.saknadebarn.org/2010/02/22/2009-ars-lag-for-att-forebygga-och-hindra-internationella-barnbortforanden-h-r-3240/

Den vill skapa ett kontor och en ambassadör i USA för bortförda barn som ger dem mandat att sätta hårt mot hårt, i de fall där amerikanska barn bortförs till utlandet och inte återförs igen av det landets domstolar. Lagen kommer att skapa möjligheter för USA att använda ekonomiska påtryckningar(t.ex. via tullavgifter och indraget bistånd) och andra sätt att tvinga länder till att samarbeta och återlämna amerikanska barn/medborgare till USA om ett olovligt bortförande skett. Lagförslaget är ett resultat av den femåriga tvisten mellan USA och Brasilien rörande barnet Sean Goldman, som berörde även de högsta politiska instanserna i landet.

Lagförslaget är banbrytande och oerhört angeläget! Vi på SBN är jätteglada och hoppas att det här kan bana väg för liknande lagar även från EU-ländernas sida. USA är ju som alltid, ett föregångsland rörande barnkidnappningar, men där är problemet också mycket större än här.

I Sverige kidnappas det flera barn varje vecka – så problemet är inte litet här heller! Varje barn, små svenska medborgare, förtjänar också att känna sig trygga och skyddade genom sitt medborgarskap, både i Sverige och utlandet. Det borde vara självklart från svenskt håll att inte acceptera att barnen bortförs till andra länder och kvarhålls där, i strid med svensk lag och svenska domar.

Vi ber er därför att skriva under den här namninsamlingen för de kidnappade barnens skull, som idag är rättslösa! Visa att ni inte accepterar att svenska staten sitter knäpptyst när våra barn förs bort, att vi fortsätter skänka bistånd på miljonbelopp till länder som samtidigt kränker våra medborgares mänskliga rättigheter. Vi vill att Sverige tar ett stort steg framåt i den här frågan och går i täten bland EU:s länder genom att markera hårt mot länder som tillåter kidnappning av våra barn.

Vi kräver reprimander mot länder som bryter mot Haagkonventionen från svenskt håll. Vi vill se en upprättad, uppdaterad lista över vilka länder som inte efterlever de internationella avtalen från UD. Samt motdrag när så sker. Gärna ekonomiska effekter, såsom USA nu föreslår. Samt snabba diplomatiska insatser direkt på plats från svensk ambassadpersonal. De besöker alltid svenskar som häktas eller fängslas utomlands. Det borde vara lika självklart för dem att söka upp de kidnappade barnen och se hur de mår, prata med dem och försöka lösa konflikten direkt på plats med berörd förälder och myndigheter, innan för lång tid har gått.

För att läsa mer om kidnappade barn, besök vår hemsida: www.saknadebarn.org

Vi kommer att lämna in den här namninsamlingen till våra mest engagerade riksdagsledamöter i barnfrågor, samt till UD!
Hjälp oss att sprida den till alla ni känner! Stort tack på förhand! Era namn betyder mer än ni tror! Tillsammans kan vi hjälpa barnen hem igen!

http://www.namninsamling.se/index.php?nid=4309

Idag fortsätter vårdnadsrättegången i Bari, Italien, kring de tidigare anmält bortförda pojkarna Lukas och Kevin Frulli från Västerås, som dock fick sin hemvist fastställd till Italien av domstolen därnere under Haagförhandlingarna. Pojkarnas lillasyster Karolina finns kvar hos mamma Lina i Västerås och Stockholms Tingsrätt har fastslagit att det är Sverige som är hemviststat för Karolina.

Som vi på SBN tidigare rapporterat om så var mamma Lina nere på den första förhandlingen den 21 januari och då tvingades storebror Lukas att vittna i tingsrätten. Idag är det då dags för lillebror Kevin. Vi skickar många styrkekramar till honom och mamma Lina i den här svåra situationen. Och önskar er alla varmt lycka till med domstolens beslut! Måtte det gå fort och måtte rättvisan segra!

PS. På grund av fel information så postades det här inlägget redan den 11 februari(numera borttaget), men det riktiga datumet är alltså idag, den 11 mars.

Ett oerhört spännande lagförslag ligger i den amerikanska kongressen och vi på SBN kommer noga att följa detta förslag och de följder som det skulle få om och när det klubbas igenom. Det handlar om hårdare tag gentemot de länder som bryter mot Haagkonventionen eller som vägrar hjälpa till i de fall där barn bortförts till länderna eller där föräldrar vägras umgänge med sina bortförda barn. Förslaget är helt banbrytande och kan förhoppningsvis också verka som en förebild för EU och våra länders regeringar här.

Läs mer om förslaget på följande länkar:

http://www.govtrack.us/congress/bill.xpd?bill=h111-3240

http://www.govtrack.us/congress/bill.xpd?bill=h111-3240&tab=committees

Tänk vad lite politiska krafttag kan göra. De kan göra underverk för de bortförda barnen. I fallet med de fem bortförande svenska barnen till Gaza så var det just politikernas inblandning samt hot om indraget bistånd som fick hem barnen igen. Tänk om Sverige skulle agera lika kraftfullt för alla de bortförda barnen. Tänk om Carl Bildt, med alla sina goda relationer nere på Balkan, skulle intressera sig för bortförde Vid Frank och Bosniens totala ignorering av internationella avtal och lagar och hota med detsamma där. Vi vet att Vid skulle komma hem redan idag. Varför är det ingen som agerar för våra kidnappade barn och vem ska ta ansvar för deras förstörda barndom och traumatiserade liv? Vi behöver hjälp!

Därför kommer vi nu snart att starta en namninsamling för att visa politikerna att även vi svenskar har tröttnat på ett system som läcker svenska barn ur Sverige som ett durkslag läcker vatten. Vi måste se ett slut på ett system som är totalt tillåtande för kidnappare där sedan deras hemländer håller dem om ryggen, stick-i-stäv med svenska lagar och ev. efterlysningar genom Interpol. Vi behöver känna att vårt land är tryggt och att våra barn är skyddade här och att Sverige inte lämnar sina yngsta medborgare i sticket, bara för att de kidnappats ur Sveriges territorium. Sverige, som exemplariskt följer Haagkonventionen, bör kräva detsamma av andra stater och bör ge reprimander till de länder som inte återlämnar våra svenska barn. Mer info om namninsamlingen kommer i veckan!

2009 års lag för att förebygga och hindra internationella barnbortföranden: H.R. 3240

Källa: http://underwatch.wordpress.com/2009/12/28/international-child-abduction-prevention-act-of-2009-hr-3240/

Översättning: Lina Lundin, Saknade Barns Nätverk

Kongressledamoten och representanten Chris Smith har genom sitt stöd för David Goldman i hans försök att återfå sitt olovligt bortförda barn från Brasilien, gjort mer för hela det internationella samfundet rörande barnbortföranden än någon annan politiker har lyckats med, under flera av de sista årtiondena. Även många andra politiker, bl.a. president Obama, Hillary Clinton och senator Lautenberg har gett sitt stöd åt återförandet av Sean Goldman till hans biologiska pappa. Tillsammans med det globala mediaintresset som Goldmanfallet väckte, så skänker det stort hopp och en ny start för tusentals pågående barnbortförandeärenden.

Förra året så presenterade Chris Smith H.R. 3240, 2009 års lag för att förebygga och hindra internationella barnbortföranden. Detta lagförslag är det första sedan Föräldrakidnappningslagen år 1993. Genom att öppna för möjligheter för sanktioner gentemot länder som inte följer eller som ignorerar Haagkonventionen så kommer den att göra mer för att skydda barnens grundläggande mänskliga rättigheter och avskräcka internationella barnbortföranden samt förhoppningsvis skynda på återförandet av internationellt kidnappade barn. Utöver detta så borde lagen verka som en förebild för andra länder globalt sett.

Nedan följer en sammanfattning av lagförslaget. Vi hoppas att Kongressen kommer att klubba igenom lagen så fort som möjligt under år 2010.

2009 års lag för att förebygga och hindra internationella barnbortföranden: H.R. 3240 – En summering:

*Uppdatering den 21/01 – 10: UD meddelar att man under år 2009 har avslutat 69 ärenden, mot 110 under år 2008. Vi har återigen riktat frågan till dem, vilka kriterier som ett ärende skall uppfylla för att räknas till ett avslutat sådant? Vi kommer omedelbart att uppdatera er läsare så snart vi vet hur det ser ut!

——————————————————————————————————————————–

Idag mottog SBN statistiken från Utrikesdepartementet över barnärenden för 2009. Såhär är resultatet:

2009 mottog departementet 105 nya ärenden.

61 Haagkonventionsärenden avseende återförande (32 utgående, 29

inkommande)

9 Haagkonventionsärenden avseende umgänge (5 utgående, 4 inkommande)

22 Icke-konventionsärenden (samtliga utgående)

12 Bryssel II-förordningen (4 utgående, 8 inkommande)

1 Europarådskonventionsärende (inkommande)
Skrämmande statistik tycker vi, särskilt de 22 barn som har tagits till länder utanför Haagkonventionen och där chanserna att få hem barnen därmed är mycket små.

Totalt mottog departementet 105 ärenden, vilket är exakt lika mycket som 2008.

I år hade de ett extra Haagärende, men skillnaden låg i att 32 barn fördes till Haadkonventionsstater under förra året, mot 28 barn år 2008.

Totalt så säger oss den här statistiken att 58 barn fördes bort ur Sverige, dem veterligen, under förra året. Det är mer än ett barn varje vecka.

De har ännu inte uppgett hur många ärenden som avslutats. SBN väntar också på svar vad UD menar med att ”avsluta” ett ärende. Det verkar nämligen inte innebära per automatik att barnen kommer hem igen till sina hemländer. Ibland verkar det som att det helt enkelt har gått så lång tid att UD väljer att plocka bort mappen ur byrålådan och så är ett ärende till avslutat. I 2008 års statistik så uppgav UD att man avslutat 110 ärenden. Det låter ju bra att fler ärenden avslutas än de mottog. Men det är beklagligt att UD inte vill precisera vad ett avslutande betyder. Vi väntar ännu på svar, och kommer att uppdatera med detta så snart vi vet.

Vi vet också att oerhört många ärenden aldrig anmäls till UD. Fler än vad de själva handhar. Vi har varit och är i kontakt med så många föräldrar som aldrig någonsin har hört av sig till UD, eller som enbart ringt dem, fått höra något nedslående och sedan aldrig mer hört av sig till dem. Så mörkertalet är oerhört stort, vi skulle gissa på minst det dubbla och kanske t.o.m. fyra gånger så många barn.

Det är många fler än 1 barn per vecka som försvinner. Sanningen ligger närmare 2-4 barn varje vecka!

Hur många är det egentligen som kommer hem och hur länge ska det svenska samhället fortsätta att tolerera denna ström av barnstölder?

Återigen ett försenat julbrev pga juluppehållet på hemsidan:

Vid, hur långt borta du är och var du än befinner dig,
så tänker jag på dig, längtar efter dig och saknar dig.
Jag kommer aldrig aldrig att ge upp att kämpa för dig,
jag överger dig aldrig.

God Jul min älskling

Mamma