Det är med den största glädje och lättnad som vi kan berätta att mamma Lina har fått ta hem sin yngste son Kevin på umgänge under cirka två månader, hos sig i Västerås. För första gången på två år så fick storebror och lillasyster träffas igen!

Vi är väldigt glada att höra att barnen Frullis föräldrar äntligen har nått en bra överenskommelse för sina barns skull, där Kevin och Lukas ska få hälsa på sin mamma och släkt i Sverige och lilla Karolina ska få ha umgänge med sin pappa och släkt i Italien. Barnen behöver båda sina föräldrar och de behöver framförallt varandra.

I slutet av maj är det tänkt att mamma Lina ska resa ned till Italien med Karolina för ett längre umgänge, för att också återlämna Kevin och sedan ska det vara Lukas tur att besöka mamma i Sverige i sommar.

Vi hoppas att alla parter respekterar de avtal som nu sluts, för barnens skull och för att bibehålla den goda dialog som nu uppstått.

Mamma Lina delar här med sig av några nytagna foton från hemmet i Västerås. Två gulliga syskon som leker på svenska/italienska. Kramas, leker och bråkar om vartannat, såsom syskon gör. Hon är jättelycklig och hälsar till alla som stöttat henne!

Resultatet av vårdnadstvisten är ännu inte klart. Dom i målet kan väntas först i höst!

Idag fortsätter vårdnadsrättegången i Bari, Italien, kring de tidigare anmält bortförda pojkarna Lukas och Kevin Frulli från Västerås, som dock fick sin hemvist fastställd till Italien av domstolen därnere under Haagförhandlingarna. Pojkarnas lillasyster Karolina finns kvar hos mamma Lina i Västerås och Stockholms Tingsrätt har fastslagit att det är Sverige som är hemviststat för Karolina.

Som vi på SBN tidigare rapporterat om så var mamma Lina nere på den första förhandlingen den 21 januari och då tvingades storebror Lukas att vittna i tingsrätten. Idag är det då dags för lillebror Kevin. Vi skickar många styrkekramar till honom och mamma Lina i den här svåra situationen. Och önskar er alla varmt lycka till med domstolens beslut! Måtte det gå fort och måtte rättvisan segra!

PS. På grund av fel information så postades det här inlägget redan den 11 februari(numera borttaget), men det riktiga datumet är alltså idag, den 11 mars.

Just nu är mamma Lina på väg ned till Bari i Italien för att närvara vid detta årets viktigaste händelse: vårdnadsrättegången om pojkarna! Imorgon klockan 10 är det dags så vi får be alla att hålla tummar och tår för henne och att det ska bli ett slut på den här långa mardrömmen där hon inte får hem sina barn igen.

Lukas och Kevin försvann i april 2008 med sin pappa efter en påstådd fisketur, som tydligen slutade i Italien. Kvar i Västerås satt mamma Lina och lillasyster Karolina. Sedan dess har pojkarna inte fått komma tillbaka till Sverige och har heller inte träffat sin syster. Pappan har inte träffat sin dotter heller, eftersom konflikten hela tiden eskalerat. Några gånger har Lina fått beviljat umgänge med pojkarna i Italien, som hon har berättat om här förut. Snart har det gått två år!

Alla Haagförhandlingar är över, då Italiens högsta domstol slutligen slog fast att pojkarna har hemvist i Italien och därmed inte kan återlämnas till Sverige. Stockholms Tingsrätt slog dock tidigare fast att Karolina hade hemvist i Sverige, vilket därmed torde gällt även pojkarna. Länderna säger alltså emot varandra, fastän det handlar om två EU-stater.

Men nu är det alltså dags för något nytt och oerhört viktigt: Vem får vårdnaden om barnen?

Enligt uppgifter från Lina så ligger barnens pappa även i vårdnadstvist med sin nya fru(han har hunnit få ett till barn under de här knappa 2 åren som gått sedan han lämnade Sverige, samt gift om sig) och Lina säger också att alla italienska myndigheter står på hennes sida, Socialtjänsten, skolan m.m. Det verkar alltså hoppfullt!

Alla på SBN önskar dig ett STORT LYCKA TILL imorgon Lina. Vi hoppas att domstolen ser till barnens bästa och att de dömer rättvist så att ni kan börja leva ett normalt liv i fortsättningen, vare sig det blir i Sverige eller i Italien som barnen ska bo. Att ett rättvist umgänge fastställs och att alla tre syskonen kan få en chans att lära känna varandra igen! Vi tänker på dig!

Hej alla läsare!

Nu kommer det ett brev från mig om min underbara resa tillbaka till mina
älskade pojkar i italien.
Min resa var nervös o mycket tankar omkring mig, tankar om hur det ska gå o
träffa barnen, att få se barnens pappa som jag hatar mest i hela världen.
Hur kommer barnen att reagera?
Jag tänkte mycket, och om allt.
Men min resa var hur underbar som helst som alla gånger men denna gång var
helt klart otrolig.

Det började med att jag skulle träffa barnen i en kyrka som socialen höll
till.
Jag kom dit o mötte socialen som är trevlig.
När jag väl står där så säger socialen att nu kommer dom.
Jag hann knappt vända mig om så ser jag att barnen kommer springande rakt
fram till mig.
Med glädje o bamse kramar.
Jag blev överlycklig.

Vi pratade lite o Lukas sade att han hade ont i öronen sen flera dagar
tillbaka. Jag blev arg på barnens pappa o tjafsade lite o jag frågade varför
han inte hade tagit honom till läkaren, men som vanligt fick jag inget vettigt
svar tillbaka.
Jag frågade honom vilken läkare han går till o fick en adress han sa att dom
hade öppet på eftermiddagen.
Så direkt när man kommer till Italien så är det alltid problem som han inte
fixar.
Om en förälder bryr sig om sitt barn så tar man väl barnet till en läkare,
men tydligen inte från hans håll.

Så var det dags att barnen tog farväl av pappan.

Vi tog våra väskor o hoppade in i en taxi och åkte till hotellet. Efter att
vi checkat in på hotellet så var det till å ringa en taxi igen. Jag var tvungen
å åka till läkaren med barnen.
När vi kommer till barnläkaren så var det stängt, Jaha då var det dags att
åka tillbaka till hotellet klockan blev mycket ca 20.00.
Vi åt mat o det bästa av allt var att vi ÄNTLIGEN var ensamma på hotellet i
15 dagar.
Vi sov alla tre tillsammans o Barnen låg o höll om mig hela natten, det var
så otroligt mysigt att få ligga där, nära sina barn som man har längtat efter.
Det går inte att beskriva med ord.

Dagen efter åkte vi till läkaren o Lukas blev undersökt, han hade AKUT
ÖRONINFLAMMATION.
Läkaren undersökte också Kevin, p g a att han hade fått diarre 6 gånger,
under en o samma dag. Nu var det bara att gå till apoteket o hämta ut medicin
till båda två som läkaren skrev ut.

Så här började min resa.

Vi hade det hur underbart som helst, det var kanon hett o svettigt.
Turligt nog hade vi pool på hotellet där barnen kunde svalka sig i, annars
hade det blivit tufft.

Vi var tvungna att handla kläder, speciellt kalsonger.
De kläder som pappan hade skickat med var inte mycket å hurra för,
framförallt de 10 par kalsonger som båda pojkarna skulle ha under de 15
dagarna. Hur i all sin dar tänker man egentligen! Så det blev till å inhandla
lite mer kläder.

Vi badade o lekte o hade det jätte trevligt.
På kvällarna läste jag sagor för barnen o det älskade de. De lyssnade hela
tiden, ingen läser sagor för dom för utom kanske i skolan.
Vi köpte några böcker i en bokhandel som dom fick välja själva, det var
mästerkatten i stövlar, Hans o Greta mm.
De 15 dagarna gick fort och när det var dags å lämna ifrån mig ”MINA” barn
var det inte roligt. Både jag och Pojkarna blev ledsna.

Idag torsdag 10/9  fick jag prata med Kevin, han var ledsen o började gråta
jag trodde han hade gjort illa sig men han sa att han e arg o ledsen för att
jag åkte i väg, jag skulle vara med honom. Det kändes jobbigt att jag inte
kunde vara hos honom och trösta honom, men jag hoppas att det blir så en dag.
Jag älskar mina underbara o fina barn o jag lovar dom att jag alltid kommer
att fortsätta att kämpa o att aldrig ge upp hoppet om dom.
I bland känns allt så himla jobbigt o att ingenting funkar vad jag än gör.
Det går inte en kväll utan att jag inte tänker på barnen och gråter.

Jag vill säga till alla ni som har era barn borta att aldrig ge upp hoppet,
hoppet finns.
Ni som har era barn hemma med er njut o ta vara på den tiden ni har
tillsammans.

Massor av kramar till er alla från mig Mamma till Lukas o Kevin.