Hej alla kära SBN-supportrar och föräldrar!

Nu har Emil skapat en fin bloggwidget som alla läsare och ni som har bloggar kan använda er av för att sprida budskapet om våra försvunna barn med.

Vi vill skicka vårt djupaste tack till Emil-ängeln och uppmanar alla läsare som kan att använda denna nya funktion.

Vi tackar med länkar till de som skapar widgeten:

http://erikbergman.se/widget-forsvunna-barn/och

http://www.emilthidell.se/

http://www.bloggwidgets.com/forsvunna-barn/

Bakom SBNs kulisser just nu är det tyvärr full fart med en strid ström mer eller mindre akuta fall. En ökning i anmälningar till SBN och rop på hjälp har också setts efter att Amelia publicerad (nummer information rörande två SBN-fall för en månad sedan. Detta håller ledningen dessvärre upptagna från att skriva här på bloggen.

SBNs styrelse utökas också detta år med två nya småttingar, då två styrelsemedlemmar har fått lyckan att få fler barn! Även detta påverkar såklart till viss del vår volontära personalstyrka (vi är ju alla volontärer i organisationen).

Hälsad vare denna vår och alla ni som följer Saknade Barns Sak!

/Mia

Grattis lilla Florence 7 år den 31 mars

Älskade Florence!

Idag fyller vi båda år och jag önskar att du vore hemma hos oss igen.

Jag och Mickelina är hemma och väntar på dig och snart kommer din ponny till oss också.

Många grattiskramar på födelsedagen från pappa.

For an English version of this text: scroll to the bottom of this page.

Ofta är fall av barnbortförande av en förälder mycket känsliga ärenden. Detta är också fallet med lilla Noor. Men efter en hel del turer i det ”tysta” där UDs diplomati och advokaternas alla råd styr många kvarlämnade, förtvivlade, föräldrar behöver Noors berättelse få komma ut bland allmänheten.

Noor Issa är 4 år gammal. Hon föddes i Örnsköldsvik. Noor är sin mammas enda barn. När Noor bortfördes av sin pappa bodde hon i Göteborg. Sista gången mamma Alexandra såg sin dotter var den 1 december 2010. Noor skulle på ett helgbesök med pappa. Mamman och pappan är separerade sedan ett tag och har haft svårt att komma överens om umgänge, bland annat då mamman länge varit rädd för att pappan skulle bortföra Noor till sitt hemland, Palestina.

Efter en hel del eftersökningar från mammas sida, vädjan till släkt och bekanta, så fick Alexandra reda på att Noor var i Betlehem, strax innan jul 2010. Det blev en fruktansvärd jul för den kvarlämnade mamman. Efter ytterligare turer fick mamma och Noor telefonkontakt och hoppet tändes för att snabbt släckas att saker och ting skulle ordna upp sig. Det är ofta på grund av sådan här turer föräldrar väljer att inte gå ut med sina barns namn och information, då de hoppas att den förälder som tagit barnet ska kunna komma tillbaka av sig själv. Tyvärr är det ytterst sällan som vi ser att en mamma eller pappa kommer tillbaks frivilligt. Även om de visst skulle kunna det.

Alexandra skrev ett långt brev till pappan och vädjade om att han skulle återvända med Noor för att lösa problemen i Sverige. Hennes erbjudande står kvar, kommer han hem så är hon villig att inte yrka på fängelse för egenmäktighet med barn.

Noor befinner sig hos pappans familj i Betlehem, antagligen hos sin farmor. Deras släkt går under namnet Issa/ Al Laham.

Mamman har allt mindre telefonkontakt med den allt argare pappan, alltså får hon allt mer sällan tala med sin dotter – varför vi väljer att nu gå ut med Noors historia.

Mamma Alexandra vädjar nu till er: ”Finns det någon som kan hjälpa mig? Finns det någon som har erfarenhet av Palestina? Snälla hör av er, alla tips och idéer är viktiga.”

Vi från SBN: s sida vädjar också om hjälp i detta ärende, och som alltid om gåvor i form av pengar för att hjälpa Noor att få återvända hem till det enda land som någonsin varit hennes, Sverige. Märk din gåva ”Noor” så går alla pengar direkt till Noors ärende.

BANKGIRO 399-9133

Detta är en Amber Alert!

English version:

Parental abduction of children is often a very sensitive matter, such as the case of little Noor. After weeks of quiet work without any progress, the story of Noor’s abduction needs to be made public. Noor Issa is a 4-year old girl, the sole child of Alexandra. Born in Örnsköldsvik (north of Sweden), she lived in Gothenburg until she was abducted by her father to Palestine, his country of origin.

Noor’s parents are divorced and have had difficulties agreeing on custody. Alexandra has not seen her daughter since December 1, 2010 when Noor went to spend the weekend at her father’s.

Initially the distraught mother did not know where her daughter was. However, after investigations conducted by Alexandra including her appeals to relatives and acquaintances, she finally found out Noor’s location (Betlehem) just before Christmas 2010. In addition, she finally managed to achieve telephone contact with Noor which raised hope that this situation would be sorted out and that Noor would return home to Sweden quickly. However, it soon became apparent this was not the case.

It is often due to these sorts of developments that parents choose NOT to make the names of their children (including detailed information) public, in hope that the parent who has abducted the child will return voluntarily. Unfortunately it is extremely rare that a mother or father who has abducted their child returns with the child voluntarily.

Alexandra wrote a long letter to Noor’s father and pleaded for him to return with Noor to resolve the issues in Sweden. Her offer still stands. In other words; if he returns to Sweden with Noor voluntarily Alexandra is willing to not urge for jail for “abduction of a child”. Noor is currently with her father’s family in Bethlehem, most likely at her grandmother’s. Their family name is Issa/AlLaham.

As Noor’s father became aware of the warrant issued for his arrest in Sweden, he put an end to the little telephone contact Noor was allowed with her mother –which is why Alexandra has now decided to make the abduction of Noor public in an attempt to get her back home. As the mother of Noor, Alexandra now makes the following plea to the public: “Is there anyone out there who can help me? Is there anyone who has experience of Palestine? Please get in touch, all advice and ideas are important!”

SBN also appeals for assistance in the matter of Noor’s abduction and safe return to Sweden, the only country that has ever been hers. Monetary donations are needed to help Noor’s safe return to Sweden and they will be directly added to her fund. Mark your donation ”NOOR.” 

Donations made from abroad: Beneficiary name: Saknade Barns Insamlingsstiftelse Address: Bjärsjövägen 1, 27291 Simrishamn, Sweden
Beneficiary IBAN: SE5195700000000040327678

Beneficiary bank: Sparbanken Syd
BIC/SWIFT: NDEASESS

Donations from Sweden: BANKGIRO 399-9133

Thank you and many blessings!

Barnen Hirori bortfördes den 5 november 2010 under faderns umgängeshelg.

Lilla flickan Peri är bara 4år och hennes storebröder Metin är 10 år och Perwer är 12. De mår enligt uppgifter väldigt dåligt och hålls olovligen kvar i staden Duhok i norra Irak.

Mer information om fallet kommer snart…

Alla som vill hjälpa mamma Nergs i kampen för sina barn kan sätta in pengar på SBN:s insamlingsstiftelse.

Bankgiro ”399-9133″ och märk er betalning ”Nergs”.

Alla pengarna går oavkortat till arbetet med att få hem barnen.

Detta är en Amber Alert!

Göteborgsposten skrev en artikel den 6 december om en sexårig flicka som rövats bort av sin mamma. Den artikeln kan ni läsa här:

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.505310-kvinna-rovade-bort-sin-dotter

Den drabbade pappan har länge tvekat huruvida det är en god idé att gå ut med namn och bild på sin försvunna dotter, av rädsla för hur mamman skulle kunna tänkas reagera om hon känner sig jagad, men har nu bestämt sig för att göra så eftersom polisens eftersökningar hittills inte har gett något resultat.

Pappa Jonas har enskild vårdnad om Florence och mamman hade enbart rätt till övervakat umgänge. Det var under ett sådant umgängestillfälle som modern lurade kontaktpersonen genom att springa ut ur hissen som de gemensamt skulle åka och som sedan fastnade (!!!) mellan två våningar. När kontaktpersonen kom ut så var mamman och Florence försvunna.

Det finns misstankar om att de ligger lågt i närheten och med hjälp av mammans vänner eller släktingar. Chansen är stor att de fortfarande finns i Sverige och att någon av er som läser detta har sett Florence den sista tiden!

Ring då omedelbart till polisen på nummer 114 14 och tryck ”0″ för telefonist. Tips kan också mailas direkt till SBN: info@saknadebarn.org

Vart finns lilla Florence? Snälla, ni som vet någonting, gör det rätta och låt den här lilla tjejen komma hem innan jul!

Här kommer pappans information om sitt barn:

Ingeborg Tea Florence Höijer

Personnr 2004-03-31-9205

Ålder: 6 år

Längd: ca 130 cm (är alltså lång för sin ålder!!)

Vikt: ca 28 kg

Kännetecken: Litet födelsemärke ovanför naveln.

Ögon: Mörk bruna

Hår: Långt mörkt (kan ha klippts eller färgats om såklart)

Allmänt: Hon gillar att leka och har rätt så lätt att ta kontakt med andra barn, även lite äldre.

Hon gillar djur(hon har en kanin och leker med sin fasters hundar).

Tycker om att ha med sig nåt, typ leksak eller litet gosedjur. Hon har mängder med olika gosedjur som hundar, kaniner, katter, nallar, ponnys och elefanter har ofta sitt äldsta gosedjur när hon ska sova(en rosa elefant som spelar en melodi).

I sin ryggsäck senast hade hon två hundar, en ponny och en sköldpadda.

Mamman samlar på saker som föreställer grodor och hon har haft gosedjurgroda hos henne.

Hon tycker om att rita, gör ofta teckningar som hennes vit/svarta kanin är med på och pappa.

Hon har mängder av leksaker

Det hon tittat på mest i leksaks affär på senare tid är typ ”Bakugan”, ”Little pethop”, ”Pokemon”, ”dinosaurier”, ”smurfar” ,”Ponnys” och fler samlar figurer och kort.

Nintendo DS

Leker bara lite grann med Barbie, dockor.

På senare tid i skolan har dom pratat om rymden och planeter och började bli intresserad av det.

Hon ville absolut ha sin lila overall trots att den var för liten och den ljusgröna mössan var också ett måste, och gummi stövlar, det var just dom kläderna hon hade när dom försvann.

Andra färger på kläder är rosa och röda.

Hon gillar inte jeans om sitter åt lite, eller strumpbyxor. Utan vill ha mjukis byxor eller typ lek byxor.

Hon är rätt så ivrig och vill ha sin vilja igenom.

När vi är och handlar så brukar hon springa och hämta själv.

Och det kan vara.

Glass (det äter vi nästan varje dag)

Choklad

Chips

Dill sås

Ost bollar

Donuts

Melon

Mjuk ost, Mozzralla Classic

Små röda ostar i nät påse.

Tidningar:

Barbie, winxclub, pokemon har det varit mest på senare tid.

Hon älskar TV.

Winxclub, Huset Anubis, scooby doo, Ben 10, bakugan.

Denna artikel är en AMBER ALERT!

*** Uppdatering 14 oktober 2010: Då barnen igår eftermiddags återlämnades till sin mamma, så finns det inte längre någon anledning att ha kvar pappans namn eller bild på den här sidan. Därför har SBN valt att radera alla bilder och all personlig information om pappan i ärendet nedan, samt att ta bort bilderna och information kring flyktfordonet, men vi låter artikeln ligga kvar på hemsidan så länge barnens vårdnadshavare tillåter.

*** Uppdateringar: Fler artiklar sedan i söndags:

B.T, Danmark: http://www.bt.dk/krimi/har-du-set-amina-og-ali

Västmanlands Läns Tidning: http://vlt.se/asikter/ledarbloggen/1.623703-ledarbloggen?blogPostAction=view_post&postingId=19.409342

TV3, Efterlyst: http://www.tv3.se/efterlyst/efterlyst-i-hela-europa-%E2%80%93-kidnappat-sina-barn

Piteåtidningen: http://www.pitea-tidningen.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=5652747

Norrländska Socialdemokraten: http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=5654865

Nettavisen, Norge: http://www.nettavisen.no/nyheter/article3001846.ece

NorskaTV2: http://www.tv2nyhetene.no/utenriks/kidnappet-loerdag-ingen-spor-etter-amina-7-og-ali-5-3312368.html

Sveriges Radio P4: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2151&artikel=4089748

Expressen: http://www.expressen.se/nyheter/1.2169079/de-kommer-inte-att-hitta-honom

Sveriges Radio, P4 med Lotta Bromé: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2151&artikel=4089748

Aftonbladet: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7937429.ab

Expressen: http://www.expressen.se/nyheter/1.2170428/jag-lamnar-over-barnen-pa-fredag

—————————————————

*** Uppdateringar den 10 oktober 2010:

Aftonbladet: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7930249.ab

Aftonbladet: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7930251.ab

Expressen: http://www.expressen.se/nyheter/1.2168256/pappan-bloggade-om-tvisten-i-natt

Expressen: http://www.expressen.se/nyheter/1.2168254/amina-och-ali-forsvann-pa-junibacken

Expressen: http://www.expressen.se/nyheter/1.2168268/amina-och-alis-pappa-begars-haktad

Göteborgsposten: http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.465310–bortforda-barn-troligen-kvar-i-sverige-

Svenska Dagbladet: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/tror-att-bortforda-barn-ar-i-sverige_5484367.svd

Västerbottenkuriren: http://www.vk.se/Article.jsp?article=384320

Piteåtidningen: http://www.pitea-tidningen.se/nyheter/senaste_nytt/artikel.aspx?ArticleId=5652768

————————————————-

*** Uppdateringar den 9 oktober 2010:

DN: http://www.dn.se/nyheter/sverige/rikslarm-efter-forsvunna-barn-1.1185936

Expressen: http://www.expressen.se/nyheter/1.2167814/amina-7-och-ali-5-ar-forsvunna

Nyheter 24: http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/471953-forsvann-med-barn-rikslarm-utfardat

Svenska Dagbladet: http://www.svd.se/stockholm/nyheter/pappa-jagas-for-barnkidnappning_5483309.svd

Aftonbladet  http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7928979.ab

Maukonens blogg: http://maukonen.wordpress.com/2010/10/09/amber-alert-ali-5-och-amina-7-saknas/

Vids blogg: http://vidfrankradosh.wordpress.com/2010/10/09/forsvunna-barn/

Ali Al Hasane: 5 år

Cirka 1.20 cm lång, späd kroppsbyggand

Kort, brunt hår.

Pojken var klädd i jeans, mörkblå täckjacka, gymnastikskor och blå/orange mössa.

Amina Al Hasane: 7 år

Långt, brunt, lockigt hår

Flickan var klädd i röd tunika av märket Hello Kitty, svart duffeljacka, svarta stövlar, rött hårband och en grå mössa.

Barnen försvann från ett övervakat umgänge med sin far. idag den 9 oktober 2010. De var på Junibacken, Djurgården (Stockholm). De tros ha försvunnit cirka 13.00 idag. Pappan är svensk och irakisk medborgare, 38 år gammal. Pappan talar arabiska och svenska.

Allmänhetens hjälp är mycket kritiskt de nästkommande timmarna, varför vi vädjar att om ni vet något om barnens försvinnande genast ringa 112 eller Polisen direkt på 114 14 och trycka ”0 ” för att kopplas till telefonist samt be att få kopplas till Norrmalmspolisen!

Såhär skriver Aftonbladet idag:

Rikslarm utfärdat och gränsövergångar larmade

Detta inlägg är en AMBER ALERT!

OBS: Gammal bild från innan kidnappningen.

Idag kan vi läsa den fantastiska nyheten i ”The Sydney Morning Herald” att en liten pojke som kidnappades för tre år sedan från Australien nu har hittats i Amsterdam, Nederländerna.

Här kan ni se en YouTube video om Andrew som använts i sökandet efter honom:

Vi på SBN har tidigare efterlyst Andrew här:

http://www.saknadebarn.org/2010/03/11/har-du-sett-det-har-barnet-nagonstanns/

Hans pappa Ken genomförde sedan i maj en cykelmanifestation där han cyklade genom Europa för att uppmärksamma de bortförda barnens situation. Mer om detta kan ni läsa hos Ingrid Carlqvist:

http://inteutanminasoner.wordpress.com/2010/07/29/ken-thompson-cyklar-for-forsvunna-barn/

Ni kan också läsa mer om de glada nyheterna direkt på pappa Kens egen blogg om cykelturnén:

http://findandrewthompsoneurope2010.blogspot.com/

Efter 2,5 års mardröm så har äntligen pojken hittats i Amsterdam, Nederländerna tack vare en uppmärksam rektor vid den skola där Andrew var inskriven. Pappa Ken hade precis hunnit cykla till Stuttgart när han nåddes av nyheten att mamman arresterats i holländsk polis och satt i arresten, samtidigt som Andrew tagits om hand av Sociala myndigheter.

Idag kommer pappa Ken för första gången att få se sin son, som hunnit fylla sex år. Han hoppas att han kommer att känna igenom honom och annars att han kommer att känna igen det mjukisdjur som han haft på cykeln under hela kampanjen, Andrews favorit mjuka brandmannen Bernie Cinders..

Andrew Thompson var tre år gammal när han kidnappades i Sydney av sin mor, Melinda Stratton, den 24 april 2008, efter en vårdnadstvist, och hon har sedan lyckats hålla sig gömd i två och ett halvt år. Det var när pojkens pass hade gått ut som rektorn gjorde en säkerhetskontroll på barnet och upptäckte över 180 Interpolregistreringar.

”Ken är extatisk, emotionell, lättad, överlycklig och fortfarande i ett totalt tillstånd av chock”, berättade pappans vän och fortsatte: ”Det är ingen hemlighet att det fanns rädslor för både Melindas och Andrews säkerhet och ju längre tiden gick, växte fruktan djupare inom Ken att han kanske aldrig skulle få se sin son igen. Han vill se honom nu. Han kan inte vänta ögonblick längre. ”

Barnets mamma hade flytt Australien fyra månader efter att hon och herr Thompson misslyckades med att nå en uppgörelse om vårdnaden. Hon flög med Andrew till Tyskland och försvann sedan spårlöst. Mamman hävdade sedan i ett brev till sin fammilj att hon varit tvingad att fly eftersom domstolen inte tagit hennes anklagelser om övergrepp från pappan mot sonen, på allvar. Domstolen valde då att släppa ut den psykiatriska rapport som de hade kring mammans mentala hälsa där det framgick att hon led av en gravt paranoid sjukdom vilken nedsatte hennes förmåga att vara förälder överhuvudtaget.

Innan pappa Ken gav sig ut på sin cykeltur så vädjande han följande: ”Resan tar aldrig slut förrän jag hittar min son … Melinda, om du läser detta, eller om du får höra att jag cykel nära en stad där du finns under de kommande veckorna, så ber jag dig, hör av er. Befria mig från denna mardröm. ”

Ken – mardrömmen är över! Din son är i säkerhet!

SBN gratulerar dig hjärligast över denna fantastiska nyhet som sprider hopp till alla i liknande situationer som din.

Har du sett den här pojken???

Marvin Engl från Kaiserslautern blev bortförd av sin pappa från Tyskland för sex månader sedan. De sista spåren pekar mot Norge, men då de inte är helt färska så finns det också en chans att barnet har förts till Sverige.

Norsk media skriver om fallet här:

http://www.dagbladet.no/2010/05/01/nyheter/innenriks/utenriks/bortforing/11532185/

Det här är Marvins kidnappare, pappan Matthias Engl, 43 år:

Sabine, Marvins mamma har redan betalat enorma summor för att få privatdetektiver att leta efter sonen, som hon har enskild vårdnad om, men har inte lyckats komma vidare och nu är pengarna slut!

Mamman anser att hon inte har fått nog med hjälp från polisen i Tyskland som heller inte vill be norsk polis om hjälp. Polisen i hemlandet anser att ”pojken är ju med sin pappa så det är ju inte så farligt”.

Den här videon är på engelska och handlar om en kvinna som kidnappades någon gång under 60-talet från sin riktiga familj. Historien förtäljer inte vad som sedan skedde, men antagligen så adopterades hon vidare på falska grunder. På den tiden i USA så fanns det inget amber alert system(det finns det fortfarande inte i bl.a. Sverige) och många anmälningar som skedde då är antagligen försvunna i några dammiga arkiv.

Kvinnan minns att hennes mamma älskade att sjunga för henne. Hon hade en leksakskatt när hon kidnappades, med en bjällra i svansen. Hon minns ett brunt hus med gungor på baksidan. Hon vet att hon tillhör en familj någonstanns och att det finns en familj som saknar en dotter.

Med den här videon så hoppas hon bli identifierad och att någon ska känna igen henne, antingen från barnfoton eller för att hon eventuellt är lik sina föräldrar.

Känner du en familj i USA som blev av med sin lilla tjej på 60-talet?

Vid Frank Radosh är bortförd till Bosnien sedan snart 2 år tillbaka. Hans mamma har inte fått någon adress till sitt barn och inget telefonnummer. All kontakt har strypts. Under tiden som Vid har isolerats av sin pappa, som enligt svensk domstol inte förmår att se till Vids bästa då han agerar
aggressivt och impulsivt och brister i omsorg om Vid. Pappan behandlades för akut ångest och depression när bortförandet av Vid skedde.

Vids pappas märkliga beteende lyser igenom på många sätt, särskilt här på Internet. Han försöker på alla sätt och vis att övertyga hela världen om sin oskuld och skyller allt som har gått fel i sitt eget liv och situation, på Vids mamma Anna och på Vid själv. Han har på sista tiden börjat att använda Vids eget namn, bland andra epitet och pseudonymer som han tror att ingen ser igenom, för att skriva kommentarer på de bloggar som uppmärksammat kidnappningen av Vid. Tyvärr så vet vi alla hur Vids svenska är och hur hans pappas svenska är, både när det gäller grammatiken, stavningen och ordvalen. Han måste vara oerhört desperat och verkar inte sky några medel för att få rätt. Men tvärtom så gräver han bara ner sig djupare i sin egen grop.

Vid har ingen chans att uttrycka sina egna tankar och känslor tillsammans med en pappa som använder PAS för att ta över Vids medvetande. Hans behov blir Vids behov. Hans känslor blir Vids känslor. Det liknar det kända Stockholmssyndromet, men blir starkare när det gäller barn och deras föräldrar. Det är på precis samma vis ett psykologiskt tillstånd där Vid, hållen mot sin vilja i början, sedan har tagit parti för sin pappa/kidnappare och mot sin mamma/polisen. Det är en form av solidaritet som grundar sig på rädslan att råka ännu värre ut och en vädjan till den inre godheten hos personens kidnappare. Efter två års relation under dessa premisser så är det omöjligt för ett litet barn som Vid att själv komma loss. Han behöver hjälp! Vi som vuxna måste ta vårt ansvar och rädda honom så fort vi bara kan.

Vids mamma driver sedan ett år tillbaka en blogg om kampen för sin kidnappade son: http://vidfrankradosh.wordpress.com

Vi har förstått att Vids pappa ofta är inne och läser på den och reagerar på de olika uppgifter som hon lämnar där. När mamma Anna skriver om att hon fått respons och hjälp från olika individer så tar det inte lång tid innan Vids pappa kontaktar dessa på ett otrevligt sätt, minst sagt. På samma blogg så har mamma Anna otaliga gånger skrivit om sin längtan och saknad efter sin son och att hon önskade att hon åtminstone fick träffa honom någon gång. Det har hon hittills förvägrats, av samma land och myndigheter som helt nyligen godkände hennes enskilda vårdnad om Vid även i Bosnien.

Sen skrev Anna på bloggen att hon skulle upp i Riksdagen den 21 april och tala, på det hearing som Mia Danielsson skrev om här: http://www.saknadebarn.org/2010/04/26/sbn-i-riksdagen-22-april/

Vips så damp det ned  en inbjudan till umgänge med Vid i Bosnien, men bara under DEN veckan. Allt för att försöka hindra hennes framträdande i Riksdagen. Men det lyckades inte. Anna talade i Riksdagen. Barnombudsmannen var där. Rädda Barnen var där. Alla var där. Det var ett mycket lyckat framträdande. Sedan reste hon raka vägen ned till Trebinje för att kanske kunna få träffa sin son som hunnit fylla 13 år. Ett och ett halvt år senare… (Att Vids pappa stör sig på Riksdagsframträdandet vet vi också eftersom han i bosnisk media tagit upp detta med den 21 april).

I fredags fick så äntligen mamma Anna krama sitt barn igen. Pussa honom! Berätta allt som hon ville säga honom. Ge honom presenter!

Hon fick på pappans villkor träffa Vid en kort stund på Socialkontoret i Trebinje, tillsammans med en tolk. Men Vid glömde flera gånger av sig och svarade henne på svenska, innan han bytte till bosniska. Vid var där enbart på pappans uppdrag för att framföra ett meddelande till Anna. Att se till att hans internationella efterlysning försvinner så att han inte längre behöver bo i Bosnien. Så att han kan fortsätta fly genom Europa eller göra vad han nu önskar. Lagligt. Detta kommer ju aldrig att hända och dessutom ligger det verkligen inte i Annas händer. Hon är ingen ansvarig åklagare i ärendet Radosh. Det är Vids pappa som själv har brutit mot svenska lagar och regler. Varför skyller han detta på Vids mamma?

Dessutom skyller han på Vid också. Det var Vid själv som ville fly till Bosnien påstår han. Den enda oskyldiga i härvan verkar vara han själv.

Mamma Anna har de senaste dagarna formulerat flera fina inlägg på sin blogg. Lånar lite stycken därifrån:

———————–

Jag gör det här för Vid och alla andra barn som svikits. Och man bör verkligen ställa sig den här frågan:  Hur blev det så här? Hur kunde det gå så fel? Hur borde vi agerat i stället? Jag tänker på den dagen Vid blir stor, och ställer just de frågorna. Vad säger vi då?

För inte är det Vids fel. Inte något barns fel. Men det är de som får betala. Det är de som får lida av konsekvenserna.

———————–

Åh min Vid, min stackars lilla unge, finns det ingen som kan hjälpa dig? Jag såg dig på tv, såg hur du skakade med kroppen,såg hur nervös du var… Jag känner dig så väl, kan läsa ditt kroppsspråk, din flackande blick, och såg hur illa du mådde…

———————–

———————–

———————–

Jag är en ganska vanlig mamma. Med brister och fel, som alla andra, men en ganska snäll vanlig mamma. Mitt värde som mamma är just att jag är en unik mamma. En unik mamma till mitt unika barn, som faktiskt bara har en mamma. Han har nu bara en pappa också. Och barn behöver sin mamma och sin pappa. Oavsett vad de nu anser och tycker om varandra.

Jag är trött. Trött på pajkastning. Mellan föräldrar. Kan inte inse vad det hjälper deras barn. Jag är också trött på föräldrar som inte tar ansvar. Som inte tar ansvar för vad de gjort. För vad de gör. Vid hade en uppgift när jag träffade honom i fredags, och det var att säga vad hans pappa ville, vad hans pappa hade sagt åt honom att säga. Det var därför som jag fick träffa Vid.

Vid sa, att jag skulle se till att hans pappas efterlysning försvann, annars skulle jag aldrig mer få träffa honom. Han sa också att det var han själv som hade velat lämna Sverige…

Ett barn, nyss fyllda 11, som kramade sin mamma när hon läste godnattsaga kvällen innan, som pussade henne hejdå på morgonen, det barnet säger inte samma dag ”Pappa, kan vi inte åka till Trebinje och gömma oss”, (ett land Vid aldrig varit i tidigare…) Hur kan man som förälder låta sitt barn ta ansvar för det? Varför är man så feg så man inte ens står för vad man gör? Tar sitt egna ansvar? Som en vuxen?

Och…

Hur kan man inte förstå, att om man bryter mot ett domstolsbeslut, så blir man häktad i sin frånvaro, efterlyst? Att det då kanske beror på den handling man utfört, och att det är ett straff som dömts av en domstol, inte för att den andra föräldern ”ville” det… Att man begår ett brott, som framförallt drabbar sitt barn. Inte främst den andra föräldern. Men många föräldrar är så förblindade av hat mot den andra föräldern att de inte ser hur illa de gör sitt barn. Och sig själva.

Handlingar och konsekvens… har någon hört talas om det?

Jag har inte alltid varit den klokaste mamma, det finns mycket som jag ångrar, att jag inte gjorde mer, att jag inte lyckades hjälpa Vid mer… Men jag står för mina misstag. Jag skyller inte ifrån mig. Och framförallt låter jag inte mitt barn bära skulden och ta ansvaret för mina val.

Jag vill heller inte sänka mig på en nivå där det handlar om att svartmåla varandra som föräldrar, att misstänkliggöra varandra. För som sagt, återigen, den enda som drabbas av det är Vid.

I Bosnien framställs jag som den hemska elaka mamman från Sverige. (Hela Sverige framställs för övrigt som ett land där barn far mycket illa, vi svenskar är kalla och hårda människor…)

Men… man får leva med sina handlingar, man får leva med det man säger, det man gör och det man tänker om andra. Att vara snäll är en underskattad egenhet. Att vara snäll, att visa respekt och bli respekterad. Och framförallt att ta ansvar…  ta ansvar för det man själv gör och för dess konsekvenser.