God Jul – Dags att Debattera

Snön föll i Stockholm igår. Vackra, luftiga snöflingar som dansade runt i den nästan vindstilla, kalla decembernatten. Jag tog in vår gran och pyntade. Thor vaknade just när jag slog på ljusslingan i granen. De stora mörkbruna ögonen blinkade mot ljusen. Sen tittade han på mig och log.

“Mamma?”

“Jaa? Visst är den fin? Det är en gran.”

“Gjaan. Fiiin.”

“Ja just det, visst är granen fin.”

Jag pyntade en gran förra året med. Den var av plast, då det inte är helt lätt att få sig en gran i soliga Los Angeles. Förra året vid samma tid hade jag sju dagars rättegång i Santa Monica Superior Court, sista rättegångsdagen: 24 december. Jul firas ju den 25 i USA, så vem brydde sig om att jag ville fira den 24? Rättegången handlade om vårdnaden om Thor och om Thor och jag skulle få flytta hem till Sverige. Jag grät efter sista dagens rättegång, jag var så slut, så ledsen, så nervös inför beslutet. Men då sa domaren att vi inte var riktigt klara, kom tillbaks för slutplädering i januari.

Los Angeles Supirior Courts beslut som gav Andrew och mig delad jurisidskt vårdnad med enskild fysiskt vårdnad om Thor till mig kom den 14 februari 2009. Alla hjärtans dag. Beslutet sa också att jag fick flytta med Thor hem till Sverige. Jag trodde det var mitt livs bästa dag. Andrew hade Thor i fyra timmar mitt på dagen. När jag kom till sheriffstationen för att hämta min 15 månaders son kom han aldrig. Det sista Andrew sa till mig på telefon när jag ringde för att undra var han var, “vi är på väg”, kommer jag aldrig glömma. Någonstans inom mig visste jag att han ljög. Och han kom aldrig med Thor.

Min mardröm varade i två och en halv månad. Människor sa til mig då som nu att de “aldrig kan tänka sig in i hur jag orkade, hur man klarar att ens barn kidnappas”. Det gör man inte. Man klara det inte och man kan aldrig, aldrig ge upp eller acceptera att man ska leva sitt liv som mamma eller pappa – fast utan sina barn. Att aldrig veta vad som hänt barnet, om det lever, dör, eller har en olycka. Sen är det som med alla andra aspekter i livet olika hur vi, som får våra barn bortförda, reagerar. En del vill inte gå ut offentligt. En del gör det, som jag. Alla gråter, sliter sitt hår, skriker in i kudden på natten av förtvivlan. Jag sov med en av Thors dockor och låtsades att det var han. Jag klädde dockan i Thors kläder och la en filt om den som luktade min älskade bebis. Jag gjorde det för att överlva, för att kunna sova för att arbeta varje dag för att hitta Thor. Visst man gråter, skriker och gormar. Men en del orkar inte med andra, jag ville att hela världen skulle leta efter Thor och jag ville att de skulle känna min sorg och dela min ilska. Vilket många gjorde. En del i mitt arbete och terapi för att orka leta efter Thor var att skriva mycket.

Men i slutändan hade jag enorm tur. Polisen fick in ett anonymt tips från en missionär i Guatemala om att han kanske hade sett Thor. Tipset följdes upp och slutligen kunde polisen verifiera att det var Thor med Andrew nere i Antigua. Jag hade ett stort stöd från vänner, mammor och pappor över hela världen. Pengar kom in som gjorde att jag kunde söka och slutligen få hem Thor.  Jag hade psyskiskt och fysiskt stöd av oräkneliga människor. Min närmaste krets kallade vi Mamma Detektiver, då de också sökte alla Internet kanaler, skickade fliers, kedjebrev, ringde och skrev till  politiker, nyhetsagenturer, tidningar och privatpersoner för att påverka dem att hjälpa till att hitta Thor. Jag tror att jag fick in och spenderade runt en halv miljon kronor i sökandet efter Thor.

Jag hade tur. Thor hade tur. Och nu kan han vakna i en säng som donerats oss av en kär familj som blev våra vänner under tiden Thor var kidnappad. Thor kan vakna vid jul 2009 och titta på en julgran, och under den kommer många paket till honom att trängas på julafton. Jag kan skriva detta på en dator som också getts till skänks till oss. Och jag njuter av att få se min son växa upp och frodas. Ja, varje minut är en kär minut, ett carpe diem ögonblick. För jag vet att det kunde ha varit annorlunda. Ingen behöver säga till mig att vara lyckligt skattad. Thor kunde fortfarande vara borta. Kanske borta för alltid, av att döma av det som Andrew sagt till mig de senaste månaderna. Han, liksom många föräldrar som för bort sina barn, hade intentionen att Thor skulle leva och växa upp utan att någonsin veta om mig. Hur hade Thors liv sett ut då? Vilka trauman hade detta skapat hos honom? Jag vill inte tänka så långt.

Sedan jag kom hem till Sverige i april så har jag arbetat för Saknade Barns Nätverk. Ibland mer intensivt än andra tider, då jag är ensamstående, har mina egna trauman att ta hand om samt arbetar heltid som lärare. Men jag arbetar alltid med SBN i tanken. Hur ska vi få svenska politiker och det legala systemet att verkligen börja fokusera på barnen? Jag mår illa över hur hela bortförandesitautionen i Sverige hanteras. Vi har på detta plan mycket att lära av USA. www.ncmec.org

Det finns så många problem inom de judiciära och politiska banorna. Redan under vårdnadsutredningar görs lite för att hantera anklagelser om bortföranderisker. Men när det kommer till anklagelser (oftas riktade mot pappor) om våld eller sexuella övergrepp är det snabba vändningar att skilja barn och pappa åt. Ja, det är allvarligt när övergrepp sker mot barn, självklart. Men utredningar om detta bör ha högsta prioritet, för barnet och för föräldrarna, så att alla kan gå vidare.Utredningarn om övergrepp bör ha bra genomskinlighet för alla parter och ta max en månad att genomföra. Att prioritera kostar, och det är där skon klämmer, tror jag. Även i välfärdsstaten Sverige. I USA har man kommit längre, med mindre resurser, för att människor på grässrotsnivå inte accepterar något annat. Barnbortförande är mer vanligt och har hög prioritet. Det är alltså upp till oss, som samhällsmedborgare att fråga våra politiker om vad som görs för att lyfta dessa frågor. Skicka ett mejl vetja!

Jag vet själv att det som ofta saknas är inte engagemang ifrågor, det är tid och ork. Men som mina duktiga elever i sin ungdom och passion ibland utbrister: “jamen varför gör inte någon någonting åt det då”? Ofta gäller dessa utbrott just orättvisor nära och långt bort i elevens värld. Mitt svar? “Gör något åt det du!” Vi vuxna med jobb, räkningar, barn och många måsten kanske känner som vi gjorde när vi var unga, men orken räcker inte till agerande alltid. Skänk då i dessa juletider 100 kr och skriv på en lapp till syster/bror, kompis, mamma eller pappa vars present blev en donation till SBN: “jag donerade pengar istället för att köpa dig en pryl till”. Då kan både du och dina kära känna att ni gjort något bra för världen. Jag donerar självklart inte bara tid men pengar till SBN. Vi använder varenda krona vi får in till direktaktioner, västar för demonstrationer (som kommer) och självklart till föräldrar vars barn saknas. Men i likhet med Thors fall så krävs det hela tiden pengar för att påverka och få hem barn. Alla vi som arbetar med SBN jobbar helt gratis och bekostar en hel del saker och resor för SBNs räkning ur egen ficka. Men gör vad du kan och orkar. Något är bättre än inget.

När en falsk anklagelse uppdagas inom vårdnadsutredningar bör den straffas hårt, då den påvisar samma miserbala tänk som genomsyrar bortföranden av barn: en självsikt, icke barncentrerad, djävulskt beteende. En sådan människa behöver omedelbar hjälp och terapi, likt alla brottslingar i svenska fängelser. Att förgripa sig på sitt barn, att utöva övergrepp genom våld, sexuellt eller genom att bortföra barnet är ett av de mest kränakde och livsförstörande brott som finns i denna värld. Vi bör behandla gärnisngmännen och kvinnorna därefter.  Ett barnbortförande ekvaterar jag för övrigt med barnmisshandel – liksom lagen säger i USA. Varför kan vi inte förändra lagen i Sverige med?

I just mitt och Thors fall var det detta som gjorde att Guatemalansk rätt inte gav Thor tillbaka till mig där. Andrew anklagde mig, liksom han fortsätter att göra nu på onlineforum och i vår vårdnadsutredning, att jag förgripit mig på Thor. Om han menar sexuellt eller fysiskt är inte riktigt klart. Men den där vaga lukten av fara för barnet är vad han vill sprida. Likt mögel så smyger den sig in i allas medvetande. Inte olikt vad många mammor gör mot pappor i vårnadsutredningar landet runt. Just för mig är risken för att huset totalruttnar liten, då mina väggar är torra. Jag har aldrig förgripit mig på Thor på något sätt. Och istället för att illa kvickt skilja mig från mitt barn pga. sådana misstankar så får Andrew inte träffa Thor, då han redan kidnappat honom en gång. Dessutom så kommer Andrews anklaglser bara slå emot honom själv vart det lider. Jag har faktiskt försökt säga detta till honom. Jag vill att Thor ska få ha en pappa i sitt liv. Andrew vill bara vara pappa på sina egna villkor dock, och sjabblar bort sin enda chans att få vara med Thor. Vad som kommer att hända när detta blir ett faktum för Andrew är vad jag är rädd för. Jag kommer alltid frukta att Thor förs bort igen.

Vad som händer när ens barn är åter efter en kidnappnig, liksom vad som görs från polisens, åklagarens, domstolens sida innan barn förs bort är skrämmande lika. Inte mycket. Jag tänker på det mycket aktuella exemplet Evelina Oscarsson.

Vi må vara långt framme när det gäller jämnlikhet, löner, livskvalité, sjukvård, älderomsorg, skola osv. i Sverige, men när det kommer till bortförandeärenden är vi ett u-land. Det går inte ens att nå politiker i Sverige om detta, utom det skinande exemplet Annelie Enochson. Varför görs det så lite för våra minsta barn när det finns risk att de kidnappas utomlands? För att det är en förälder som står för övergreppet? För att det finns för lite civil courage, för att lagar och etik ligger långt efter? För att det ofta handlar om att en av föräldrarna är av utländsk härkomst? Vad värre är; vad görs när ett barn faktiskt är funnet utomlands för att få hem det? Fråga Anna Frank vars son Vid är fortsatt fånge och helt övergiven av Sverige nere i Serbien. Absolut inget. Det är skandal.

Många hjälpte till att rädda hem min son Thor. Han firar jul här hemma i Sverige, i en liten lägenhet i Stockholm med sin tacksamma mamma och en fin julgran. Men alla andra barn då?

Hjälp SBN att hjälpa genom att:

• skriva om oss och våra fall på din blogg
• sätt upp vår bild och gå med i vår Facebook grupp
• sprid tillgängliga fliers på barn som tros vara gömda i Sverige
• bli en SBN volontär (ansökan finns på webbsidan)
• skänk vad du kan till vår organisation (pengar, tryckta produkter, kunskaper, översättningskunskaper, listan är enormt lång!)

Tillsammans kan vi få hem fler barn och arbeta förebyggande så att Thors vänner aldrig behöver fira jul i ett kyffe på den Guatemalanska landsbyggden eller motsvarande.Tyvärr är flera av SBNs  bortförda barn nu på mycket farliga platser runt om i världen.

Det finns mycket runtomkring oss i världen som behöver bli bättre, men just för dessa barn, som för Thor, har DU en möjlighet att vara direkt ansvarig för att liv räddas. Det finaste som finns är att veta att man gjort något bra med det lilla man har. Jag vet att många som räddade Thor känner så.Jag känner så.

Jag arbetar förtröstligt vidare för att alla svenska barn ska få stanna där de hör hemma och för att de om möjligt ska få ha tillgång till båda sin mamma och pappa. Liksom många undrade hur jag orkarde när Thor var borta sitter jag här och funderar på hur andra föräldrar orkar, föräldrar till barn som inte hörts av på flera år. Jag kan inte föreställa mig, vill inte föreställa mig, att Thor kunde ha varit borta ännu. Då skulle det ha gått 10 månader nu. 10 månader är mycket kortare än somliga barn varit borta. Och jag kan inte tänka mig in i det. Jag, som haft min son kidnappad. Så jag arbeter för att de ska återfinnas och få komma hemm. Nu.

För ingen borde behöva frukta att det käraste man har bara försvinner en dag.

Thors mamma, Mia

Styrelsemedlem SBN