Idag fyller en svensk kille 14 år. Den 11 februari. Han heter Vid Frank Radosh. Det borde vara en underbar dag fylld med uppvaktning, spännande presenter, tårta, vänner, släkt och framförallt kärlek från hans föräldrar. En lyckans dag. Istället är Vid sedan snart tre år kidnappad av sin psykiskt sjuka pappa och hålls isolerad mellan minbeströdd mark i ett smuggelnäste som heter Trebinje, i Republika Srpska i Bosnien. Ett land på gränsen till inbördeskrig och ekonomisk härdsmälta. Ett av Europas mest instabila områden när det gäller politik, vapen, segregation, mutor och korruption. Det enda stället dit hans pappa kunde känna sig ”säker” på att aldrig behöva återlämna sonen till mamma Anna, som har enskild vårdnad om honom, först via Svensk Hovrätt och sedan nu även i Bosnien. Där pappan kunde ”köpa” sig rätten till ett falskt medborgarskap, inte bara åt sig själv utan även till sonen. Där domare gärna stuntar i internationella efterlysningar och konventioner, bara man sticker åt dem några sedlar under bordet. Där människor är uppdelade i ”vi och de” i ett nästan apartheid-liknande system. Men mamma Annas fick ändå sin svenska vårdnad godkänd i samma land som vägrat återlämna Vid via Haagkonventionen. Men det hjälper inte.

Men hoppet om att Vid snart ska komma hem brinner starkare än någonsin, med förnyad kraft tack vare flera goda nyheter på sista tiden som vi tyvärr ännu inte kan gå ut med, ännu.

Ingen förälder ger någonsin upp på sitt barn. Även om dagar blir till veckor som slutligen blir till månader och även år. Vid vet att hans mamma aldrig överger honom och att den kärlek som de har aldrig kan slockna och dö. Han kan vara trygg i den kunskapen, kanske den enda trygghet han har och vi på SBN hoppas innerligt att detta blir den sista födelsedagen som han tvingas spendera så långt bort från alla han känner och som längtar efter honom och saknar honom varje dag.

Såhär skriver mamma Anna på sin blogg om vad hon önskar sin son på hans födelsedag:

Vid, du fyller år på fredag den 11 februari.

Jag vill så gärna kunna önska dig ”grattis på födelsedagen”.

Att bli förnekad rätten att ge kärlek till sitt eget barn är hårt.

Men att även som Vids pappa gör, förneka sitt barn att få ta emot kärlek från sin mamma, det är i det närmaste oförlåtligt. Barn växer av kärlek. Men krymper av intolerans och egoism.

Jag önskar Vid, att du ska växa upp till en stark, tolerant och klok ung man. En kärleksfull man. Som kan skratta, inte åt andra, men med andra och dig själv.

Det är min födelsedagsönskan till dig.

Idag skriver mamma Anna på bloggen såhär:

Här är också den senaste uppdateringen kring hans fall. Mamma Anna berättar själv:

Förra veckan fick jag beslut från domstolen i Trebinje att vårdnadsbeslutet ska verkställas. Dvs verkställande av det vårdnadsbeslut som ger mig enskild vårdnad om min son Vid i Bosnien-Hercegovina.

Tyvärr maler domstolens kvarnar mycket långsamt i BiH. Jag fick vårdnaden om Vid i Bosnien den 15 mars 2010. Idag är det februari 2011, nästan ett helt år senare och ännu har inte vårdnadsbeslutet betytt något i praktiken eller förändrat Vids situation.

Tänk er in i denna verklighet. Ni nekas information om ert barn från skolan, ni nekas information om ert barn från socialtjänsten, det enda ni får höra att barnet mår ”jättebra”. Trots att ni är vårdnadshavare, så vet ni inte ens ert barns adress eller telefonnummer. Ni kan bara skicka paket och brev till en socialtjänst, som ”kanske” överlämnar breven. Några månader efter att ni skickat dem…

Jag vet inte, men på något vis säger det sig själv att barn som bortförts från sitt hemland, som kvarhålls i ett land som barnet aldrig tidigare besökt och där den ena föräldern är drastiskt helt utraderad, kan det barnet må ”jättebra”?

Jag hoppas verkligen att Vid har det så bra som han kan. Barn är bra på att överleva, att anpassa sig. För de måste. Men djupt därinne, där finns frågor som de aldrig får svar på. Frågor som de inte vågar ställa. Men det är inte frågor eller funderingar som försvinner. De kommer alltid att finnas kvar.
Vids pappa har nu 8 dagar på sig att följa domstolens beslut om verkställande.

Så kom igen nu Bosnien-Hercegovina… Visa att ni är ett land som vill in i EU, ett land som ämnar följa sina egna beslut och lagar, ett land där korruption och ojämlikhet kan övervinnas. Visa att ni är ett land där barnens rättigheter tas på allvar.

Nu har ni chansen.

Det här är den tredje julen som mamma Anna får fira utan sin son Vid, som bortfördes av sin pappa till Bosnien i maj 2008 och sedan dess olovligen kvarhålls där i strid med både svensk, internationell och nu även bosnisk rätt…

Igår publicerade Anna följande inlägg på sin blogg, som förtjänar att lyftas fram:

http://vidfrankradosh.wordpress.com/2010/12/19/barn-ska-inte-var-borta-inte-saknas-inte-gommas/

Mamma Anna har, som många säkert vet, sin egen blogg där hon skriver ned sina tankar och känslor kring sin bortförde son Vid:

http://vidfrankradosh.wordpress.com/

Han bortfördes till Bosnien 2008 av sin pappa som är efterlyst av Interpol(vilket Bosnien inte bryr sig om) och sedan dess har mamma Anna kämpat i de krångliga och korrumperade bosniska rättssystemen för att få hem sitt barn, som hon har enskild vårdnad om.

Först ut var ett flertal mycket illa skötta Haagrättegångar där Bosnien totalt ignorerade internationella avtal och valde att inte skicka hem Vid, som de borde ha gjort. Samtidigt avslog de pappans begäran om enskild vårdnad(vilket han väckte talan om i Bosnien) och godkände istället slutligen, i somras, mamma Annas enskilda vårdnad från Svea Hovrätt. Men för att fortsätta krångla till fallet så vägrade de sedan att verkställa mamma Annas enskilda vårdnad med hänvisning till de första felaktiga Haagärendena, vilket inte har något att göra med vårdnadsfrågor alls, om allt ska gå korrekt till. Vilket det inte gjort i det här fallet.

Men nu så har plötsligt en högre domstol i Bosnien ändrat på det första beslutet om vägrad verkställighet(eftersom mamma Anna överklagade detta direkt) och har valt att skicka tillbaka fallet till den första domstolen igen, för ett få till stånd ett verkställande.

Kanske kommer Bosnien slutligen att göra rätt? Att följa sina egna lagar och därmed ta ett steg närmare den rättssäkerhet som så många efterfrågar, inte bara i Bosnien och Hercegovina, utan i alla delar av forna Jugoslavien. Bosnien är som känt ett av de värsta områdena i Europa när det gäller instabilitet och korruption. Det är också ett av de farligaste och den region som hela tiden randar till ett nytt inbördeskrig. Vi hoppas verkligen att det inte går så långt och att Vid äntligen kan få bli fri från det fängelse som hans pappa byggt runt honom, med total isolering i ett av Europas fattigaste och farligaste smuggelnästen, med omgivningen full av minor från kriget. Det är dags för Vid att få komma hem nu och få tillbaka sitt liv igen!

Det vore den finaste julen av alla! Tredje gången gillt – nu är det din och Vids tur, Anna!

Nedan följer lite utdrag ur mamma Annas egen blogg

——————————————————————————————

Barn rövas bort utan rättslig påföljd

——————————————————————————————

Om samhället agerade snabbt…

——————————————————————————————

Korruption

ag hittade följande information om korruption i olika länder. Det visar tydligt hur illa situationen är i Bosnien. På en skala från 1-10, ligger Bosnien på 3,2. Jag önskar verkligen att situationen kommer att förbättras, det är tufft för de människor som drabbas av detta i sin vardag och minskar rättssäkerheten i landet.

http://www.transparency.org/policy_research/surveys_indices/cpi/2010/results

——————————————————————————————

Snö

Det snöar ute. Blöt snö. Tung våt snö.

Att gå hem från busshållplatsen till porten var att hoppa mellan vattenpölar, varvat med att försiktigt trippa fram, av rädsla för att halka…

En ny vinter är på väg.

Vid, det är så mycket som jag vill berätta för dig, som jag vill prata med dig om.

Just nu.

Innan vintern kommer.

——————————————————————————————

Ibland går det bra. Ibland blir det rätt

——————————————————————————————

Artikel om kidnappade barn

——————————————————————————————

Första advent

Belysningen ute på balkongen lyser stilla genom det snöräcke som samlats under helgen, det är vackert och ger rejäl dos av julkänsla…

Inne vardagsrummet framför fönstret står även den även den lilla adventsgran som vi högg nere i Småland förra helgen. Nu klädd med röda sidenband som knutits fast i grenarna.

Jag har även hunnit med glögg och pepparkakor och trängsel på julmarknad. Som man ska när det är advent.

Jag har drömt om Vid flera nätter i rad nu. Kanske det betyder att något händer där nere?

Det är annars tredje julen som jag firar utan Vid. Eller så kanske han faktiskt kommer hem innan den 24 december.

Livet kan snabbt  förändras från en dag till en annan. ..

—————————————————————————–

Journalisten Jakob Zetterman har för tidningen Dagens räkning träffat mamma Anna och skrivit en lång artikel om hennes kamp för sin bortförde son Vid, som vi har skrivit mycket om här på SBN:s hemsida.

Klicka HÄR för att läsa artikeln på nätet eller se nedan:

——————————————————————————–

Anna & Vid

Förlorade barn (del 1 av 3). Att förlora ett barn är något av det värsta som kan hända. Dagen har pratat med tre föräldrar som delar samma smärta. Förutom saknaden delar föräldrarna också hoppet – att barnen en dag ska komma tillbaka till dem.

Barnrummet borde egentligen uppdateras en aning. Den brasilianske fotbollsspelaren Ronaldinho har sett sina bästa dagar, likväl hänger hans tröja där på väggen. Och frågan är om planschen med de tecknade superhjältarna fått vara kvar om rummets ägare varit på plats.

Men mamma Anna vill inte röra något.

- Han får bestämma själv, säger hon när hon sätter sig på sängen där hennes trettonårige son Vid borde sova om nätterna.

Var han istället sover, det vet hon inte. Troligtvis i staden Trebinje som ligger i Republika Serbska, den serbiska enklaven i Bosnien. Där har hon träffat sin son två gånger sedan han försvann från Sverige. Det har varit korta och nervösa möten där de varit övervakade av myndighetspersoner. De har heller inte fått prata svenska eller om Sverige, med motivering att det skulle skada pojken psykiskt. Första gången träffades de fem minuter, och drygt ett år senare en halvtimme

- Han var jättenervös. Benen skakade, och hans budskap var att se till att pappans efterlysning försvann, berättar Anna Frank om sitt senaste möte med Vid.

Några kramar senare var hon tvungen att gå därifrån och lämna sonen i ett land utanför EU, i en landsända som skapat sitt eget serbiska system för att distansera sig från den bosniska centralmakten. Ett perfekt nationalistiskt gömställe för den som vill hålla sig undan internationell rättvisa.

Att en förälder för bort sitt barn till ett annat land är ett problem som blivit allt vanligare i Sverige i och med att världen blivit mer global. För tillfället behandlas drygt hundra olika ärenden av Utrikesdepartementet, och det är en nivå som personalen har börjat vänja sig vid.

Det är både mammor och pappor som ensidigt väljer att försvinna med sitt barn, och Anna Frank är mån om att betona att här råder inget könskrig, och nidbilden att det bara är patriarkala pappor som försvinner med sina barn stämmer inte.

Istället för att peka ut ett visst kön vill Anna Frank berätta att det för tillfället finns en hel del brister på hur myndigheter hanterar de här fallen. Hon tycker att lagstiftningen måste spetsas till, polisen måste få befogenhet att ingripa snabbt. Det borde upprättas jourdomstolar som kan ta snabba beslut, för att föräldrar inte ska kunna förhala och vinna tid på att inget görs. Det borde också införas sanktioner mot länder som bryter mot de internationella spelregler som satts upp inom Haagkonventionen.
Systemet går att förbättra, och Anna Frank kan tala av egen erfarenhet eftersom det fanns gott om varningssignaler hos myndigheterna om vad som var på gång i hennes fall.

Anna Frank separerade med Vids pappa när deras gemensamma barn var sex år, och Vid fick bo varannan vecka hos sina föräldrar. När Anna sedan hittade en ny man och gifte sig tyckte hon att hennes tidigare partner började agera onaturligt. Han kunde exempelvis spendera hela dagar i skolan tillsammans med sin son. Ett beteende som inte fungerade i längden och som även myndigheterna reagerade på. Det slutade med att pappan förlorade vårdnaden.

- När det beslutet kom höll pappan honom hemma från skolan i tre månader, och utan någon kontakt med mig, berättar Anna Frank.

Pappan blev arresterad för vad han gjort, Vid fick byta skola och påbörja ett nytt liv.

- Skolan fungerade bra till en början. Men en dag märkte jag att Vid började bli nervös. Då hade pappan hittat honom i skolan.

Ännu en gång höll pappan sin son hemma, och eftersom han hade överklagat beslutet att inte få ha vårdnaden skulle ännu en domstolsprocess dra igång.

Då inträffar något som gör Anna Frank riktigt upprörd. Trots att hon hade ensam vårdnad, trots att pappan brutit mot alla tidigare domstolsbeslut och olagligt ha hållit sitt barn borta från skolan, fattas ett beslut som skulle visa sig bli förödande.

- Då går hovrätten in och ger honom ensam vårdnad tills huvudförhandlingarna ska börja. Under en månad får han ensam vårdnad, berättar Anna Frank som fortfarande inte kan förstå hur man kan gynnas av en domstol genom att bryta mot lagen.
Månaden går och den 10 juni 2008 fastställer hovrätten att Anna Frank ska ha ensam vårdnad av barnet. Pappan får enbart träffa sonen kortare perioder, och enbart under övervakning.

När domen kom befann sig far och son redan utomlands och har hållit sig gömda sedan dess. Pappan är efterlyst av Interpol, och Anna Frank har dessutom vunnit vårdnaden om sin son i Bosnien, efter att de erkänt det svenska vårdnadsbeslutet. Trots alla papper hon har i handen, lagparagrafer i ryggen så har hon dock inte fått tillbaka sin son till Sverige.

Anna Frank sitter i dag i styrelsen i föreningen Saknade barns nätverk, en organisation som stöttar föräldrar vars barn rövats bort. Hon berättar att det finns ett stort behov av kunniga medmänniskor som kan ge sitt stöd när ett barn försvunnit. Ofta mår man väldigt dåligt och mitt bland alla upprörda känslor är det svårt att fokusera på det som behöver göras. Nätverket hjälper till att rätt myndigheter kontaktas, de försöker knyta ihop samordningen med polis, sociala myndigheter och tipsar om advokater.
Saknade barns nätverk vill också stötta processen långsiktigt, exempelvis om det blir en juridisk process i annat land. Då kan de hjälpa till med att hitta billigt boende, hitta tolkar och bra advokater.

Anna Frank berättar att hon och hennes man har lagt ut en halv miljon kronor i kampen för att få hem Vid, bland annat resekostnader och advokatkostnader nere i Bosnien. De är besvikna på att det inte går att få något ekonomiskt stöd från myndigheterna i Sverige, framförallt för att de själva inte har begått något fel.

- Att kämpa för sitt barn ska inte bero på vilken inkomst man har, utan det ska även en mamma eller pappa som inte tjänar så bra kunna göra. Det är orättvist att den ekonomiska bördan ska ligga på den föräldern som inte gjort något fel.
Anna Frank berättar också att Saknade barns nätverk inte bara ska vara ett stöd efter att ett barn rövats bort. De vill också vara med i det förebyggande arbetet, påverka politiker, sprida information och bearbeta myndigheter.

När hon pratar om vad som behövs göras märks det att Anna Frank gått igenom en lång process, hon har stångats mot myndigheter, läst lagar och vet vem som ansvarar för vad. Men mitt bland alla konventioner och juridiska domar finns också känslorna, saknaden och gråten som inte är långt borta.

- Man vänjer sig aldrig riktigt, säger Anna Frank efter två år av saknad.

- Man tror inte att man ska klara en dag, en vecka, eller en månad utan sitt barn. Och helt plötsligt har det gått två och ett halvt år. Men saknaden blir aldrig mindre, man vänjer sig aldrig.

Den 17 juni så meddelade Annas bosniske advokat att hon nu också har fått sin enskilda vårdnad erkänd i Bosnien, ända upp i Högsta Domstolen. Detta innebär att alla bosniska domstolar konsekvent har avslagit pappans överklaganden i frågan och att saken är utagerad ur Bosniskt perspektiv.

Fr.o.m. nu så begår alltså Vids pappa också ett egenmäktighetsbrott i landet han gömmer sig i. Man kunde ju förvänta sig att han skulle kontakta Vids mamma och diskutera hur de på lämpligaste sett kunde tillgodose att Vid får komma hem och under bra omständigheter. Men det har varit total tystnad från hans håll. Precis som det har varit i två års tid. Han har aldrig hört av sig, inte ett ord. Ett större svek mot ett barn får man leta efter, än det som Vids pappa begått och begår.

Europadomstolen kommer att se över Bosniens behandling av Vid i Haagärendet också, något som vi verkligen ser fram emot. Ett land ska inte kunna göra som Bosnien har gjort nämligen och så totalt ignorera Haagkonventionen och barnets rätt till sitt land och ursprung.

Vi hoppas att Vids pappa snarast hör av sig och försöker reda ut situationen utan polisiär inblandning, för Vids skull.

Den 25 maj var SBN inbjudna till TV4:s Nyhetsmorgon tillsammans med den drabbade mamman Mari Stenberg samt Sveriges justitieminister Beatrice Ask. Här kan ni som missade inslaget, se det igen:

Justitieministern berättade om det nya lagförslaget som ska täppa igen ett av många hål i lagen som tillåter barnkidnappningar ur Sverige. SBN fick ge några förslag på vad som måste förbättras och Mari Stenberg berättade om hur hennes barn försvann under tio år, innan hon fick hem dem igen.

Den 25 maj så skrev DN både en framsida och ett helt uppslag i tidningen om fallet Vid Frank Radosh. Klicka på bilderna för att förstora artiklarna och läsa dem i sin helhet.

(Svensk översättning av den bosniska texten finns längre ned på sidan!)

Denna publikation beror på bosnisk media, se följande länkar:

This article is a response to the following Bosnian publications:

http://www.slobodnaevropa.org/content/article/1997477.html

http://pressonmobile.com/sr/vesti/republika_srpska/story/112556/Mali+Vid+ne+%C5%BEeli+u+%C5%A0vedsku.html

http://www.pressonline.rs/sr/vesti/republika_srpska/story/112556/Mali+Vid+ne+%C5%BEeli+u+%C5%A0vedsku.html

Sledeći prilog je publikovan povodom izjava i kao odgovor na laži koje cirkulišu u bosanskim medijima od strane Želimira Radoša, zvanog ”Nino”, Vidov otac, koji očajnički pokušava da prikrije istinu o svemu što se desilo i koji se nada da će na taj način da probudi javno mnenje prema poslednjoj presudi suda u Bosanskoj sudnici, gde presuda mame Ane o starateljstvu nad detetom donete u Švedskoj u apelacionom sudu (sudu drugog stupnja) je priznat i donet i u Bosanskom sudu.

Time ima Vidova mama sada sama celo pravno starateljstvo o Vidu takođe i u Bosni, gde je Vid sakriven posle kidnapovanja od svog oca pre dve godine.

Vid Frank Radoš (zvan samo Vid Radoš od svog oca, posle bekstva u Trebinje, Bosna-Hercegovina), je kidnapovan u martu 2008, i sproveden je posle toga u inostranstvo 15 maja iste godine.

Tek u septembru 2008, posle hapšenja Nina Radoša u Bosni, je Vidova mama Ana saznala gde se njeno dete nalazi. Vidovoj mami, koja ima sama starateljstvo o Vidu, je Vidov otac sprečio svaki kontakt sa njenim sinom.

Ona nije dobila nikakvu pomoć od Bosanskih vlasti, time su joj uskratili i da sazna adresu ili telefonski broj od Vida. Od Vidovog oca posle njihovog nestanka, nije dobila nikakvu informaciju o Vidu. U vreme Ninovog nestanka lečio se Nino Radoš zbog psihičkih problema u švedskom zdravstvu.

Švedski sud je u dve instance dao Vidovoj majci starateljstvo. Prema Švedskom sudu Vidov otac nije u stanju da uvidi šta je najbolje za Vida, on postupa agresivno i impulsivno i nepažljiv je u brigi oko Vida.

Tom sudskom rešenju je prethodila duga i detaljna istraga, gde su se Vidova oba roditelja izjasnila u savjetovanju sa dobro funkcioniranim socijalnim vlastima.

Opštinski savet za socijalnu zaštitu u Švedskoj bili su primorani u junu 2008 da donesu odluku o neposrednom stavljanju pod zaštitu i nadzor (LVU – švedska skraćenica za taj zakon) da bi pokušali da zaštite Vida od njegovog oca.

Nino Radoš je bio prisutan prilikom svih sudskih rasprava u Švedskoj, gde je on uprkos svim svojim optužbama protiv Švedske, dobio pravnu pomoć od Švedske države koja je platila sve njegove advokatske troškove.

Nino Radoš je planirano pokušao da izoluje i manipuliše Vida da bi se on distansirao od svoje majke i nije dozvoljavao Vidovoj majci Ani nikakav kontakt sa njenim detetom. Nije joj bilo dozvoljeno da pošalje nijedno pismo, slike niti poklone svom detetu. Nije joj dozvoljeno da priča sa njim na telefon.

To su sve Ninove lične ideje I pri tome je on stavio Vidove potrebe na stranu, a ispred toga svoje lične potrebe koje su dominirale nad detinjim potrebama, i pri tome uskratio detetu svaki kontakt sa svojom majkom sa kojom je on živeo od rođenja.

Svako dete ima prema FN dečjoj konvenciji (međunarodni sporazum) nepovredljivo pravo na oba svoja roditelja. To pravo je Nino povredio, polazeći od svojih ličnih egoističnih razloga.

Vidov otac je prekršio sve sudske odluke donete u Švedskoj, i napustio isto tako Švedsku neposredno pre donošenja krajnje odluke od strane apelacionog suda.

On je internacionalno tražen zbog grubog prekršaja neovlašćenog oduzimanja deteta, i pritvoren u svojoj odsutnosti.

To je jedini razlog što se Nino Radoš nalazi u Trebinju. Zapravo što on nemože biti izručen Švedskoj, pošto je on podneo zahtev za Bosansko državljanstvo posle njegovog bekstva tamo. Tražio je državljanstvo i za sebe i za Vida, o kome on zapravo nema starateljstvo i time nema prava da odlučuje o njemu.

Vid je pre toga živeo samo u Švedskoj, I nije imao nikakvu vezu sa Bosnom. Vid je ranije bio samo na odmoru u Crnoj Gori.

Bosna i Hercegovina nije zemlja gde Nino želi da živi, to je zemlja o kojoj je  on u Švedskoj uvel loše pričao.

On samo iskorišćava bosanske građane i vlasti tu, da bi izbegao posledice za svoje krivično delo, kidnapovanje Vida.

On upropaštava Vidovo detinjstvo zbog svog sebičnog postupanja.

Vid nema u svojoj sadašnjoj situaciji nikakvu mogućnost da slobodno izrazi svoje lično mišljenje i lične želje. On je totalno predat svom ocu i primoran da deluje i kaže to što Nino želi i zahteva.

Vid je živeo normalno sa svojom majkom u velikom, i lepom stanu u centru Štokholma. On je uvek imao fantastično dobru relaciju sa svojom majkom i uvek je bio jedno harmonično i srećno dete, sve dok Nino nije počeo da se svađa i pokušavao da natera njega da radi stvari protiv svoje volje. Između ostalog pokušao je Nino da primora Vida da prijavi svoju majku zbog zlostavljanja, koje je Vid sav u očaju  priznao kod dečjeg psihologa da je to samo njegov otac hteo da on tako laže o svojoj majci.

Sad kad je Vid kidnapovan nema u njegovoj blizini nijedna odrasla osoba koja može da ga štiti protiv Ninovog ispiranja mozga i svih njegovih tvrdnji.

Sad postoji veliki rizik da Vid bude povređen i iztraumatiziran zbog tog izolovanja koje je Nino stvorio.

Švedska je jedna dobra i demokratska zemlja gde socijalno blagostanje je poznato svugde i puno efikasno. Država može  da garantuje da deca u Švedskoj se osećaju dobro.Ovde ne postoji nikakva korupcija kod sudskih vlasti.

Ispitivanja koja su sprovedena u toku perioda od dve godine, nisu pristrana i uzimaju veliki obzir da svako dete ima pravo na oba svoja roditelja i da je dečje dobro u fokusu.

Tragično je da se gleda kako Nino Radoš opanjkava Švedsku zemlju, koja se uprkos svemu znatno zalaže za Bosnu i Hercegovinu. U toku rata 1992-1995 prihvatila je Švedska preko 60 000 bosanskih izbeglica. Danas živi  oko 80 000 osoba sa bosanskim poreklom u Švedskoj, od kojih je oko 50 000 dobilo Švedsko državljanstvo.

Švedska je najveći davalac pomoći za Bosnu-Hercegovinu. Od završetka rata totalna pomoć za BiH iznosi oko 3 milijarde Švedskih krona (oko 300 miliona evra). Švedska pomoć je promenila fokus od ponovne izgradnje posle rata i očuvanje mira do izgradnje jedne jake države, ekonomski razvijene za budući ulaz u EU.

Švedska je doprinosila od 1993 sa osobljem za održavanje mira u Bosni-Hercegovini.

Mi smo videli i čuli laži koje cirkulišu u Bosanskim medijima oko Vidovog slučaja (predmeta). Te laži nemaju nikakve veze nigde u dokumentima, one su samo Ninove lične fantazije. Mi imamo sve dokumente crno na belo u ovom predmetu.

Ako je neko iskreno zainteresovan i ako neki reporter želi da analitički i kritički ispita  i vidi i drugu stranu u ovom predmetu dobrodošli ste da uzmete kontakt sa nama na: info@saknadebarn.org

da biste dobili uvid i relevantne dokumente koje će da odgovore na sve Ninove tvrdnje.

Želimo istovremeno da ukažemo da je nezakonito od Bosanskih novina da pišu o jednom detetu bez dozvole od Vidovog staratelja u ovom slučaju: Anna Frank.

Isto to važi za sve osobe koje su se dosada izjavile u medijima o Vidu.

On je maloletan i otac čini internacionalno krivično delo time što još uvek drži Vida u Bosni i Hercegovini. Sada krši isto tako i Bosanski zakon, pošto on ni u Bosni nije Vidov staratelj.

Na kraju nadamo se da će Bosanska država da požuri pri pomoći da vrati jedno kidnapovano Svedsko dete njegovoj majci koja se borila za njega već previše dugo vreme, da bi spasila svoje nestalo dete. U skladu sa svakim roditeljem koji bi postupao isto u njenoj situaciji.

Vidova majka voli svog sina više nego bilo šta drugo na ovom svetu i ona je strašno uznemirena za zdravlje svog sina koji živi pod sadašnjim uslovima.

Da jedan roditelj postupa kao što je Nino Radoš uradio i kidnapovao svoje dete i sproveo u zemlju koja je za Vida strana, i time izvršio direktno krivično delo koje krši sva sveža istraživanja u toku istrage oko starateljstva i krši samu sudsku odluku nije zakonski pravo.

To se nesme činiti svom rođenom detetu. To je svakog roditelja odgovornost i dužnost da se dečje dobro i potrebe stave ispred svega i da deca žive sigurno i bezbedno u sredini na koju su navikli. Sa pravom na svoj jezik, prijatelje, familiju, rodbinu, školu i rutine.

Nadamo se da to narod Bosanski može da razume.

Ovom textu prilažemo jedan deo fotografija iz Vidovog života u Švedskoj, sa svojom majkom Anom.

Jedna slika može reći više nego hiljadu reči!

Zahvaljujem svima vama koji ste pročitali ovo do kraja!

Vidu želimo: Dobro došo kući!!!

Följande inlägg publiceras med anledning av och som svarsmål på de lögner som cirkulerar i bosnisk media efter att Zelimir Radosh (svenska) / Želimir Radoš (bosniska), kallad ”Nino”, Vids pappa, nu desperat försöker att mörka sanningen om allt som skett och hoppas därigenom väcka opinion gentemot det senaste domstolsbeslutet i Bosnisk domstol, där mamma Annas dom om enskild vårdnad från Svea Hovrätt godkändes. Därmed har Vids mamma nu också enskild juridisk vårdnad om Vid även i Bosnien, dit han kidnappades av sin pappa för snart två år sedan.

Vid Frank Radosh (Kallas enbart Vid Radoš av sin pappa, efter flykten till Trebinje, Bosnien-Hercegovina), kidnappades av sin pappa från skolan i Stockholm i mars 2008, och fördes sedan utomlands den 15 maj. Inte förrän i september 2008, efter att Nino Radosh blivit arresterad i Bosnien, fick Vids mamma Anna vetskap om vart hennes barn fanns. Vids mamma, som har ensam vårdnad om Vid, har av pappan nekats all kontakt med sin son. Hon har heller inte fått någon hjälp av de bosniska myndigheterna, då hon förvägrats att få veta adress eller telefonnummer till Vid. Pappan har sedan han försvann med Vid, inte gett henne någon som helst information om Vid. När han försvann så behandlades Nino Radosh för psykiska problem av den svenska sjukvården.

Svensk domstol har i två instanser gett Vids mamma vårdnaden. Enligt svensk domstol förmår inte Vids pappa se till Vids bästa, han agerar aggressivt och impulsivt och brister i omsorg om Vid. Dessa domstolsbeslut har föregåtts av långa och detaljerade utredningar, där Vids bägge föräldrar har fått komma till talan och i samråd med välfungerande sociala myndigheter.

Socialnämnden i Sverige tvingades i juni 2008 att fatta ett beslut om omedelbart omhändertagande, (LVU), för att försöka skydda Vid från hans pappa.

Nino Radosh var närvarande vid alla domstolsförhandlingar i Sverige, där han trots sina anklagelser mot Sverige, fick rättshjälp av svenska staten som betalade alla hans advokatkostnader.

Nino Radosh har avsiktligt försökt att isolera och manipulera Vid så att han ska ta avstånd från sin mamma och har nekat Vids mamma Anna all kontakt med sitt barn. Hon har inte fått skicka några brev, kort eller presenter till sitt barn. Hon får inte tala med honom i telefon. Det här är Ninos egna idéer och han har därmed satt Vids behov åt sidan, framför sina egna och vägrat barnet kontakt med sin mamma som han levt med sedan han föddes. Varje barn har enligt FN:s barnkonvention en okränkbar rätt till sina föräldrar. Denna rätt har Nino kränkt, utifrån sina egna egoistiska skäl.

Vids pappa har brutit mot alla domstolsbeslut i Sverige, och lämnade även Sverige strax innan det slutgiltiga beslutet från Hovrätten. Han är internationellt efterlyst för grov egenmäktighet med barn, och arresterad i sin frånvaro.

Däri finns enda anledningen till att Nino Radosh befinner sig i Trebinje. Nämligen att han inte blir utlämnad till Sverige, eftersom han ansökte om bosniskt medborgarskap efter sin flykt dit. Både för sig och Vid, som han alltså inte hade vårdnaden om. Vid har tidigare enbart levt i Sverige, och hade ingen som helst anknytning till Bosnien. Vid har tidigare enbart varit på semester i Montenegro.

Bosnien är inte ett land där Nino vill bo, det är ett land han i Sverige hela tiden förtalat. Han utnyttjar enbart de bosniska människorna och myndigheterna där, för att undvika konsekvenserna av sitt brott, kidnappning av Vid. Genom sitt själviska agerande förstör han Vids uppväxt.

Vid har i sin nuvarande situation ingen möjlighet att fritt uttrycka sina egna åsikter eller önskningar. Han är helt utlämnad åt sin pappa och tvingas agera och säga det som Nino önskar.

Vid bor normalt hos sin mamma i en stor, vacker lägenhet i centrala Stockholm. Han har alltid haft en fantastiskt bra relation med sin mamma och alltid varit ett harmoniskt och lyckligt barn, så länge inte Nino bråkade och försökte tvinga honom att göra saker mot hans vilja. Bl.a. så försökte Nino tvinga Vid att anmäla sin mamma för misshandel, men Vid erkände förtvivlad för en barnpsykolog att det bara var hans pappa som ville att han skulle ljuga om mamma. Nu när Vid har kidnappats så finns det ingen vuxen som skyddar honom mot Ninos hjärntvätt och påståenden. Just nu föreligger det en grav risk att Vid blir skadad och traumatiserad genom den isolering som Nino har skapat.

Sverige är ett bra och demokratiskt land där den sociala välfärden är känd och effektiv. Staten kan garantera att barnen i Sverige mår bra. Det existerar ingen korruption inom domstolarna. Utredningarna som har skett under en två års period, är opartiska och tar stor hänsyn till varje barns rätt till bägge sina bägge föräldrar och med barnets bästa i fokus.

Det är tragiskt att se hur Nino Radosh baktalar Sverige som land, som trots allt har ett betydande engagemang i Bosnien-Hercegovina. I samband med kriget 1992-1995 tog Sverige emot över 60 000 bosniska flyktingar. Idag finns ca 80 000 personer med bosniskt ursprung i Sverige, varav drygt 50 000 har svenskt medborgarskap.

Sverige är den största biståndsgivaren i Bosnien-Hercegovina. Sedan krigsslutet uppgår det totala stödet till BiH till drygt tre miljarder SEK (300 miljoner euro). Det svenska biståndet har skiftat fokus från återuppbyggnad efter kriget och fredsbyggande till byggandet av en hållbar stat, ekonomisk utveckling och ett framtida EU-inträde. Sverige har bidragit sedan 1993 med fredsbevarande personal i Bosnien-Hercegovina.

Vi har sett och hört lögner florera i bosnisk media kring Vids ärende. Dessa lögner har ingen förankring i några som helst dokument, utan är enbart Ninos egna fantasier. Vi har fakta svart på vitt i ärendet. Om någon ärligt intresserad och kritiskt tänkande reporter vill och vågar se den andra sidan av det här ärendet så är ni välkomna att kontakta oss på info@saknadebarn.org för att få tillgång till all relevant dokumentation som slår hål på alla Ninos påståenden. Vi vill också påtala att det är olagligt av bosniska tidningar att skriva om ett barn utan godkännande av Vids vårdnadshavare: Anna Frank. Detsamma gäller alla personer som hittills uttalat sig i media om Vid. Han är minderårig och pappan begår ett internationellt brott genom sitt kvarhållande av Vid i Bosnien. Numera begår han också brott mot bosniska lagar, eftersom han inte är vårdnadshavare för Vid.

Slutligen hoppas vi att Bosnien agerar skyndsamt för att hjälpa ett kidnappat svenskt barn hem igen till den mamma som slagits alldeles för länge för att kunna rädda sitt försvunna barn. Precis som varje förälder skulle göra i hennes situation. Vids mamma älskar honom mer än något annat på jorden och hon är fruktansvärt orolig för sin sons välmående under de premisser som han nu lever under. Att en förälder agerar såsom Nino Radosh har gjort och kidnappat sitt barn till ett främmande land för Vid, och i direkt brott av färska vårdnadsutredningar och domstolsorder är varken lagligt eller rätt. Så får man inte göra mot sitt barn. Det är varje förälders skyldighet att sätta sina barns behov först och att se till att de lever tryggt och i sin invanda miljö. Med rätt till sitt språk, vänner, familj, släkt, skola och rutiner. Det hoppas vi att även folket i Bosnien kan förstå.

Till detta inlägg bifogar vi ett antal foton från Vids liv i Sverige, med sin mamma Anna. En bild säger mer än tusen ord! Tack till alla er som läst ända hit!
Till Vid säger vi: Välkommen hem!

Vid Frank Radosh är bortförd till Bosnien sedan snart 2 år tillbaka. Hans mamma har inte fått någon adress till sitt barn och inget telefonnummer. All kontakt har strypts. Under tiden som Vid har isolerats av sin pappa, som enligt svensk domstol inte förmår att se till Vids bästa då han agerar
aggressivt och impulsivt och brister i omsorg om Vid. Pappan behandlades för akut ångest och depression när bortförandet av Vid skedde.

Vids pappas märkliga beteende lyser igenom på många sätt, särskilt här på Internet. Han försöker på alla sätt och vis att övertyga hela världen om sin oskuld och skyller allt som har gått fel i sitt eget liv och situation, på Vids mamma Anna och på Vid själv. Han har på sista tiden börjat att använda Vids eget namn, bland andra epitet och pseudonymer som han tror att ingen ser igenom, för att skriva kommentarer på de bloggar som uppmärksammat kidnappningen av Vid. Tyvärr så vet vi alla hur Vids svenska är och hur hans pappas svenska är, både när det gäller grammatiken, stavningen och ordvalen. Han måste vara oerhört desperat och verkar inte sky några medel för att få rätt. Men tvärtom så gräver han bara ner sig djupare i sin egen grop.

Vid har ingen chans att uttrycka sina egna tankar och känslor tillsammans med en pappa som använder PAS för att ta över Vids medvetande. Hans behov blir Vids behov. Hans känslor blir Vids känslor. Det liknar det kända Stockholmssyndromet, men blir starkare när det gäller barn och deras föräldrar. Det är på precis samma vis ett psykologiskt tillstånd där Vid, hållen mot sin vilja i början, sedan har tagit parti för sin pappa/kidnappare och mot sin mamma/polisen. Det är en form av solidaritet som grundar sig på rädslan att råka ännu värre ut och en vädjan till den inre godheten hos personens kidnappare. Efter två års relation under dessa premisser så är det omöjligt för ett litet barn som Vid att själv komma loss. Han behöver hjälp! Vi som vuxna måste ta vårt ansvar och rädda honom så fort vi bara kan.

Vids mamma driver sedan ett år tillbaka en blogg om kampen för sin kidnappade son: http://vidfrankradosh.wordpress.com

Vi har förstått att Vids pappa ofta är inne och läser på den och reagerar på de olika uppgifter som hon lämnar där. När mamma Anna skriver om att hon fått respons och hjälp från olika individer så tar det inte lång tid innan Vids pappa kontaktar dessa på ett otrevligt sätt, minst sagt. På samma blogg så har mamma Anna otaliga gånger skrivit om sin längtan och saknad efter sin son och att hon önskade att hon åtminstone fick träffa honom någon gång. Det har hon hittills förvägrats, av samma land och myndigheter som helt nyligen godkände hennes enskilda vårdnad om Vid även i Bosnien.

Sen skrev Anna på bloggen att hon skulle upp i Riksdagen den 21 april och tala, på det hearing som Mia Danielsson skrev om här: http://www.saknadebarn.org/2010/04/26/sbn-i-riksdagen-22-april/

Vips så damp det ned  en inbjudan till umgänge med Vid i Bosnien, men bara under DEN veckan. Allt för att försöka hindra hennes framträdande i Riksdagen. Men det lyckades inte. Anna talade i Riksdagen. Barnombudsmannen var där. Rädda Barnen var där. Alla var där. Det var ett mycket lyckat framträdande. Sedan reste hon raka vägen ned till Trebinje för att kanske kunna få träffa sin son som hunnit fylla 13 år. Ett och ett halvt år senare… (Att Vids pappa stör sig på Riksdagsframträdandet vet vi också eftersom han i bosnisk media tagit upp detta med den 21 april).

I fredags fick så äntligen mamma Anna krama sitt barn igen. Pussa honom! Berätta allt som hon ville säga honom. Ge honom presenter!

Hon fick på pappans villkor träffa Vid en kort stund på Socialkontoret i Trebinje, tillsammans med en tolk. Men Vid glömde flera gånger av sig och svarade henne på svenska, innan han bytte till bosniska. Vid var där enbart på pappans uppdrag för att framföra ett meddelande till Anna. Att se till att hans internationella efterlysning försvinner så att han inte längre behöver bo i Bosnien. Så att han kan fortsätta fly genom Europa eller göra vad han nu önskar. Lagligt. Detta kommer ju aldrig att hända och dessutom ligger det verkligen inte i Annas händer. Hon är ingen ansvarig åklagare i ärendet Radosh. Det är Vids pappa som själv har brutit mot svenska lagar och regler. Varför skyller han detta på Vids mamma?

Dessutom skyller han på Vid också. Det var Vid själv som ville fly till Bosnien påstår han. Den enda oskyldiga i härvan verkar vara han själv.

Mamma Anna har de senaste dagarna formulerat flera fina inlägg på sin blogg. Lånar lite stycken därifrån:

———————–

Jag gör det här för Vid och alla andra barn som svikits. Och man bör verkligen ställa sig den här frågan:  Hur blev det så här? Hur kunde det gå så fel? Hur borde vi agerat i stället? Jag tänker på den dagen Vid blir stor, och ställer just de frågorna. Vad säger vi då?

För inte är det Vids fel. Inte något barns fel. Men det är de som får betala. Det är de som får lida av konsekvenserna.

———————–

Åh min Vid, min stackars lilla unge, finns det ingen som kan hjälpa dig? Jag såg dig på tv, såg hur du skakade med kroppen,såg hur nervös du var… Jag känner dig så väl, kan läsa ditt kroppsspråk, din flackande blick, och såg hur illa du mådde…

———————–

———————–

———————–

Jag är en ganska vanlig mamma. Med brister och fel, som alla andra, men en ganska snäll vanlig mamma. Mitt värde som mamma är just att jag är en unik mamma. En unik mamma till mitt unika barn, som faktiskt bara har en mamma. Han har nu bara en pappa också. Och barn behöver sin mamma och sin pappa. Oavsett vad de nu anser och tycker om varandra.

Jag är trött. Trött på pajkastning. Mellan föräldrar. Kan inte inse vad det hjälper deras barn. Jag är också trött på föräldrar som inte tar ansvar. Som inte tar ansvar för vad de gjort. För vad de gör. Vid hade en uppgift när jag träffade honom i fredags, och det var att säga vad hans pappa ville, vad hans pappa hade sagt åt honom att säga. Det var därför som jag fick träffa Vid.

Vid sa, att jag skulle se till att hans pappas efterlysning försvann, annars skulle jag aldrig mer få träffa honom. Han sa också att det var han själv som hade velat lämna Sverige…

Ett barn, nyss fyllda 11, som kramade sin mamma när hon läste godnattsaga kvällen innan, som pussade henne hejdå på morgonen, det barnet säger inte samma dag ”Pappa, kan vi inte åka till Trebinje och gömma oss”, (ett land Vid aldrig varit i tidigare…) Hur kan man som förälder låta sitt barn ta ansvar för det? Varför är man så feg så man inte ens står för vad man gör? Tar sitt egna ansvar? Som en vuxen?

Och…

Hur kan man inte förstå, att om man bryter mot ett domstolsbeslut, så blir man häktad i sin frånvaro, efterlyst? Att det då kanske beror på den handling man utfört, och att det är ett straff som dömts av en domstol, inte för att den andra föräldern ”ville” det… Att man begår ett brott, som framförallt drabbar sitt barn. Inte främst den andra föräldern. Men många föräldrar är så förblindade av hat mot den andra föräldern att de inte ser hur illa de gör sitt barn. Och sig själva.

Handlingar och konsekvens… har någon hört talas om det?

Jag har inte alltid varit den klokaste mamma, det finns mycket som jag ångrar, att jag inte gjorde mer, att jag inte lyckades hjälpa Vid mer… Men jag står för mina misstag. Jag skyller inte ifrån mig. Och framförallt låter jag inte mitt barn bära skulden och ta ansvaret för mina val.

Jag vill heller inte sänka mig på en nivå där det handlar om att svartmåla varandra som föräldrar, att misstänkliggöra varandra. För som sagt, återigen, den enda som drabbas av det är Vid.

I Bosnien framställs jag som den hemska elaka mamman från Sverige. (Hela Sverige framställs för övrigt som ett land där barn far mycket illa, vi svenskar är kalla och hårda människor…)

Men… man får leva med sina handlingar, man får leva med det man säger, det man gör och det man tänker om andra. Att vara snäll är en underskattad egenhet. Att vara snäll, att visa respekt och bli respekterad. Och framförallt att ta ansvar…  ta ansvar för det man själv gör och för dess konsekvenser.

Den 22 april 2010 hölls ett viktigt seminarium i Riksdagen gällande barnbortföranden i Sverige. Annelie Enochson bjöd in oss från SBN till detta viktiga möte. Närvarande från SBN: s styrelse var Anna Frank, Kevin Wyn-Jones samt jag. Vi har ju för bara två månader sedan suttit i möte med representanter från Justitiedepartementet några kvarter från Rosenbad, på UD, för att ge SBN: s syn på centralmyndighetens placering, som handhar bortförda barns ärenden. Det är alltid lika spännande att få möta våra folkvalda politiker, och hoppet återupplivas att allt arbete kommer att ge resultat så småningom.

Det var en gråmulen dag. Snön vräkte ned, typiskt aprilväder, men smälte bort lika fort under våra skor när vi kom in i Rosenbad. Allt som allt var vi 17 deltagande. Hearingen leddes av en riksdagskvinna som Annelie, då hon satt fast någonstans bakom ett askmoln i Afrika, sänt oss. Vid det stora gula bordet på rummets kortsida satte sig advokat Ia Sweger, barnombudsmannen Christoffer Carlsson samt Anna Frank. Runt det långbord som upptog det stora rummets längd satt politiker, en ledamot från Socialnämnden, en kvinna från Rädda Barnen och ett par andra intresserade och engagerade eldsjälar.

Under en kolossal kristallkrona och med en tavla målad av Prins Eugene i blickfånget lyssnade jag ännu en gång på Annas berättelse om hur Vid togs från henne och kidnappades utom Sveriges gränser 2008. Jag har hört hennes och Vids historia många gånger. Första gången jag läste om Anna Frank var under februari månad 2009. Då sökte jag febrilt på nätet efter organisationer och människor som kunde hjälpa mig få tillbaks min 15 månader gamla son. Jag trodde när Thor kidnappades att min situation var ytterst unik. Vad jag fann var att jag var en av hundratusentals kvarlämnade föräldrar runt om i världen. Liksom Anna. Genom Annas berättelse kom jag i februari 2009 i kontakt med Saknade Barns Nätverk.

Till skillnad från Anna så återfanns min son genom mirakulösa och självuppoffrande människors goda gärningar efter bara två och en halv månad. Det kändes verkligen inte som ”bara” dryga två månader under tiden Thor var spårlöst borta, men nu i efterhand vet jag hur otroligt snabb sökandet och återförandet av min son var. Annas Vid är ännu borta, nu mer än 2 år senare. Annas historia är inte unik i sin tidsaspekt. Annas reagerade som många skulle ha gjort i hennes situation, hennes absoluta tro på det svenska rättssamhället lika betryggande vanlig som en fikarast på jobbet. Anna gick inte ut i media, utan väntade på vad hon trodde var hjälp som var på väg. Men Anna tror inte längre på en absolut fungerande rättsstat. Det gör inte jag heller. Därför satt vi denna onsdag i Riksdagen.

Människor som hör Annas berättelse för första gången har mycket svårt att tro henne. Det är inget konstigt med att man faktiskt tror att när ens barn kidnappas av en förälder så sätter samhället igång med en rivstart; polisen spanar och eftersöker kidnapparföräldern, socialen och terapeuter ringer upp den kvarlämnade mamman eller pappan och tröstar och stöttar. Några väl valda, utbildade, människor anländer till det hem där barnet tagits ifrån och kampanjar med myndigheter och media i eftersökandet av barnet. Det jag just beskrev är USA idag i fall gällande kidnappade barn. Men Sverige är mycket långt från USA: s verklighet.

Det som hände Anna var att ingenting gjordes. Och än idag görs ingenting. Carl Bildt mumlar något om ”tyst diplomati” och föräldrar som anmäler sina barn kidnappade uppmanas att göra en anmälan hos UD och sen vänta. På att ingenting händer. Jo! De uppmanas att göra en enda sak: att inte tala med media. Men om de ”kunde vara så vänliga att ringa upp kidnapparen och förhandla sig till att barnet får komma hem till Sverige vore det ju bra…” Ja, detta är helt sant. Tyvärr har jag nu hört samma historia från ett tjugotal föräldrar sedan mitt arbete för SBN började. Och det är lika chockerande och upprörande varje gång.

Så vad gjorde vi i Riksdagen. Jo Anna, genom sitt berättande, samt Ia Sweger med exempel från tingsrätt och Svea hovrätt illustrerade på ett mycket effektfullt sätt hur verkligenheten ser ut i Sverige idag när ett barn bortförs utom riket av en förälder.

Många av de närvarande politikerna var mycket rörda av vad de hörde. Panelen fick också en del frågor.

En fråga kommer jag särskilt väl ihåg. En nämndeman från syd Sverige undrade försynt om man verkligen ’borde ta bort umgänge för den förälder som anklagas för att vilja föra bort barn i en vårdnadstvist, kunde inte då systemet utnyttjas så att en pappa eller mamma bara hade att anklaga den andre för att vara en kidnappare för att se till att de inte fick träffa sitt barn?’ Visst, men så är ju även fallet med blotta anklagelsen idag att en förälder förgriper sig på barnet. Visst, ett system och en lag kan alltid missbrukas. Men det finns idag solid forskning, främst från föregångslandet USA, som Socialstyrelsen redan erkänt och som ligger till grund för lagändringen 2006/2007. Lagändringen juli 2006 ledde till Regeringsuppdraget Skr 2007/08:39 vilket ger IMS/Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram strukturerat riskbedömningsinstrument med riskfaktorer för riskbedömning av bland annat barnkidnappning. Socialstyrelsen rapport november 2007 angående riskbedömning i samband med vårdnadsutredningar lyder delvis i sin slutsats: ”strukturerat riskbedömningsinstrument har högre prognosförmåga än riskbedömning utan metod/struktur vilket är jämförbart med att kasta tärning/slumpen.”

Det enkla svaret på nämndemannens fråga: självklart bör man undvika umgänge, även med kontaktperson, för ett barn med den potentiella kidnapparen under tiden som anklagelsen utreds. Med bra bedömningsinstrument och med fängelse och vite i de fall falska anklagelser görs (detsamma borde gälla vid falska övergreppsanklagelser av andra sorter) så kan vi bättre skydda barn från att tas utomlands och kanske aldrig få se en av sina föräldrar igen. Om en riskbedömning gjorts i Vids fall, om polisen och socialen samverkat de två gånger Vid hölls från sin mamma och vårdnadshavare, inlåst i sin fars lägenhet i flera månader, om om varit hade Vid varit hemma i sin mammas armar just nu.

Riksdagshearingen var ett första steg i vad vi hoppas på är ett växande missnöje med den flagranta attityd Sverige har gentemot barn av blandförhållanden som förs från sitt enda hemland långt bort av en kidnapparmamma eller pappa. Vi kan inte längre blunda och säga att kidnappningar är ”privata vårdnadstvister” utan måste möta problematiken av 2000-talets mobila, internationella förhållanden och de barn som resulterar därav. Barn är barn och ingen borde behöva ryckas upp från sitt hem, sitt språk, vänner och familj och tas till främmande land med en instabil, arg, farlig förälder. Det är vår skyldighet som samhälle att hjälpas åt med att förändra lagen och kräva rättvisa för våra barn, och att införa FN: s barnkonvention i praxis och lag.

I solidaritet,

Mia Danielsson

Kontakta mig på mia@saknadebarn.org