Lilla Amalia Alkordi bortfördes till Damaskus, Syrien av sin pappa i april 2009 och har sedan dess inte fått komma hem och inte heller fått ha kontakt med sin mamma mer än ett par gånger via telefon. Just nu är Syrien ett land i uppror, där demokrativindarna har svept in och där folket på många platser rest sig mot regimen, men mycket blodspillan som följd pga det övervåld mot civila som polis och militär utövar.

Ni som vill läsa mer om Amalias ärende, titta gärna på hennes sida på SBN:

http://www.saknadebarn.org/bortforda-barn/aktuella-fall/amalia-alkordi/

På länken nedan kan ni hitta alla artiklar om Amalia som vi har publicerat:

http://www.saknadebarn.org/category/barnarenden/amalia-alkordi/

Ni som vill följa den aktuella situationen i Syrien kan titta på Al Jazeeras live-blogg, länk:

http://blogs.aljazeera.net/liveblog/Syria

Till min lilla ängel Amalia!

Det har nu gått över 2 år sen du försvann från mig. Längtan efter dig finns hos mig varje dag.

Hur mår du lilla ängel?

Vi pratade i telefon sista gången den 26 dec 2009. Sen dess har vi inte fått ha kontakt med varandra. Din pappa vägrar låta mig prata med dig.

Jag tänker på dig varje dag, varje timme och varje sekund. Undrar vad du gör och hur du mår. Vad tänker du när jag inte finns hos dig?

Din mormor har blivit sjuk. Mormor har fått cancer i magen och blivit opererad. Nu går hon på cellgiftsbehandling 1 gång i veckan. Morfar mår ganska bra men längtar efter dig. Mormor och morfar frågar efter dig och undrar om jag fått kontakt med dig.

Din katt Nisse längtar tills du kommer hem och sover i din säng igen. Han sov ju hos dig varje natt.

Lilla Amalia jag längtar till den dag jag får krama dig igen!!

Älskar och saknar dig så vansinnigt mycket.

Du är den finaste lilla tjejen som finns!!!!

Kom hem snart!

Mamma

Idag fyller en svensk kille 14 år. Den 11 februari. Han heter Vid Frank Radosh. Det borde vara en underbar dag fylld med uppvaktning, spännande presenter, tårta, vänner, släkt och framförallt kärlek från hans föräldrar. En lyckans dag. Istället är Vid sedan snart tre år kidnappad av sin psykiskt sjuka pappa och hålls isolerad mellan minbeströdd mark i ett smuggelnäste som heter Trebinje, i Republika Srpska i Bosnien. Ett land på gränsen till inbördeskrig och ekonomisk härdsmälta. Ett av Europas mest instabila områden när det gäller politik, vapen, segregation, mutor och korruption. Det enda stället dit hans pappa kunde känna sig ”säker” på att aldrig behöva återlämna sonen till mamma Anna, som har enskild vårdnad om honom, först via Svensk Hovrätt och sedan nu även i Bosnien. Där pappan kunde ”köpa” sig rätten till ett falskt medborgarskap, inte bara åt sig själv utan även till sonen. Där domare gärna stuntar i internationella efterlysningar och konventioner, bara man sticker åt dem några sedlar under bordet. Där människor är uppdelade i ”vi och de” i ett nästan apartheid-liknande system. Men mamma Annas fick ändå sin svenska vårdnad godkänd i samma land som vägrat återlämna Vid via Haagkonventionen. Men det hjälper inte.

Men hoppet om att Vid snart ska komma hem brinner starkare än någonsin, med förnyad kraft tack vare flera goda nyheter på sista tiden som vi tyvärr ännu inte kan gå ut med, ännu.

Ingen förälder ger någonsin upp på sitt barn. Även om dagar blir till veckor som slutligen blir till månader och även år. Vid vet att hans mamma aldrig överger honom och att den kärlek som de har aldrig kan slockna och dö. Han kan vara trygg i den kunskapen, kanske den enda trygghet han har och vi på SBN hoppas innerligt att detta blir den sista födelsedagen som han tvingas spendera så långt bort från alla han känner och som längtar efter honom och saknar honom varje dag.

Såhär skriver mamma Anna på sin blogg om vad hon önskar sin son på hans födelsedag:

Vid, du fyller år på fredag den 11 februari.

Jag vill så gärna kunna önska dig ”grattis på födelsedagen”.

Att bli förnekad rätten att ge kärlek till sitt eget barn är hårt.

Men att även som Vids pappa gör, förneka sitt barn att få ta emot kärlek från sin mamma, det är i det närmaste oförlåtligt. Barn växer av kärlek. Men krymper av intolerans och egoism.

Jag önskar Vid, att du ska växa upp till en stark, tolerant och klok ung man. En kärleksfull man. Som kan skratta, inte åt andra, men med andra och dig själv.

Det är min födelsedagsönskan till dig.

Idag skriver mamma Anna på bloggen såhär:

Här är också den senaste uppdateringen kring hans fall. Mamma Anna berättar själv:

Förra veckan fick jag beslut från domstolen i Trebinje att vårdnadsbeslutet ska verkställas. Dvs verkställande av det vårdnadsbeslut som ger mig enskild vårdnad om min son Vid i Bosnien-Hercegovina.

Tyvärr maler domstolens kvarnar mycket långsamt i BiH. Jag fick vårdnaden om Vid i Bosnien den 15 mars 2010. Idag är det februari 2011, nästan ett helt år senare och ännu har inte vårdnadsbeslutet betytt något i praktiken eller förändrat Vids situation.

Tänk er in i denna verklighet. Ni nekas information om ert barn från skolan, ni nekas information om ert barn från socialtjänsten, det enda ni får höra att barnet mår ”jättebra”. Trots att ni är vårdnadshavare, så vet ni inte ens ert barns adress eller telefonnummer. Ni kan bara skicka paket och brev till en socialtjänst, som ”kanske” överlämnar breven. Några månader efter att ni skickat dem…

Jag vet inte, men på något vis säger det sig själv att barn som bortförts från sitt hemland, som kvarhålls i ett land som barnet aldrig tidigare besökt och där den ena föräldern är drastiskt helt utraderad, kan det barnet må ”jättebra”?

Jag hoppas verkligen att Vid har det så bra som han kan. Barn är bra på att överleva, att anpassa sig. För de måste. Men djupt därinne, där finns frågor som de aldrig får svar på. Frågor som de inte vågar ställa. Men det är inte frågor eller funderingar som försvinner. De kommer alltid att finnas kvar.
Vids pappa har nu 8 dagar på sig att följa domstolens beslut om verkställande.

Så kom igen nu Bosnien-Hercegovina… Visa att ni är ett land som vill in i EU, ett land som ämnar följa sina egna beslut och lagar, ett land där korruption och ojämlikhet kan övervinnas. Visa att ni är ett land där barnens rättigheter tas på allvar.

Nu har ni chansen.

For an English version of this text: scroll to the bottom of this page.

Ofta är fall av barnbortförande av en förälder mycket känsliga ärenden. Detta är också fallet med lilla Noor. Men efter en hel del turer i det ”tysta” där UDs diplomati och advokaternas alla råd styr många kvarlämnade, förtvivlade, föräldrar behöver Noors berättelse få komma ut bland allmänheten.

Noor Issa är 4 år gammal. Hon föddes i Örnsköldsvik. Noor är sin mammas enda barn. När Noor bortfördes av sin pappa bodde hon i Göteborg. Sista gången mamma Alexandra såg sin dotter var den 1 december 2010. Noor skulle på ett helgbesök med pappa. Mamman och pappan är separerade sedan ett tag och har haft svårt att komma överens om umgänge, bland annat då mamman länge varit rädd för att pappan skulle bortföra Noor till sitt hemland, Palestina.

Efter en hel del eftersökningar från mammas sida, vädjan till släkt och bekanta, så fick Alexandra reda på att Noor var i Betlehem, strax innan jul 2010. Det blev en fruktansvärd jul för den kvarlämnade mamman. Efter ytterligare turer fick mamma och Noor telefonkontakt och hoppet tändes för att snabbt släckas att saker och ting skulle ordna upp sig. Det är ofta på grund av sådan här turer föräldrar väljer att inte gå ut med sina barns namn och information, då de hoppas att den förälder som tagit barnet ska kunna komma tillbaka av sig själv. Tyvärr är det ytterst sällan som vi ser att en mamma eller pappa kommer tillbaks frivilligt. Även om de visst skulle kunna det.

Alexandra skrev ett långt brev till pappan och vädjade om att han skulle återvända med Noor för att lösa problemen i Sverige. Hennes erbjudande står kvar, kommer han hem så är hon villig att inte yrka på fängelse för egenmäktighet med barn.

Noor befinner sig hos pappans familj i Betlehem, antagligen hos sin farmor. Deras släkt går under namnet Issa/ Al Laham.

Mamman har allt mindre telefonkontakt med den allt argare pappan, alltså får hon allt mer sällan tala med sin dotter – varför vi väljer att nu gå ut med Noors historia.

Mamma Alexandra vädjar nu till er: ”Finns det någon som kan hjälpa mig? Finns det någon som har erfarenhet av Palestina? Snälla hör av er, alla tips och idéer är viktiga.”

Vi från SBN: s sida vädjar också om hjälp i detta ärende, och som alltid om gåvor i form av pengar för att hjälpa Noor att få återvända hem till det enda land som någonsin varit hennes, Sverige. Märk din gåva ”Noor” så går alla pengar direkt till Noors ärende.

BANKGIRO 399-9133

Detta är en Amber Alert!

English version:

Parental abduction of children is often a very sensitive matter, such as the case of little Noor. After weeks of quiet work without any progress, the story of Noor’s abduction needs to be made public. Noor Issa is a 4-year old girl, the sole child of Alexandra. Born in Örnsköldsvik (north of Sweden), she lived in Gothenburg until she was abducted by her father to Palestine, his country of origin.

Noor’s parents are divorced and have had difficulties agreeing on custody. Alexandra has not seen her daughter since December 1, 2010 when Noor went to spend the weekend at her father’s.

Initially the distraught mother did not know where her daughter was. However, after investigations conducted by Alexandra including her appeals to relatives and acquaintances, she finally found out Noor’s location (Betlehem) just before Christmas 2010. In addition, she finally managed to achieve telephone contact with Noor which raised hope that this situation would be sorted out and that Noor would return home to Sweden quickly. However, it soon became apparent this was not the case.

It is often due to these sorts of developments that parents choose NOT to make the names of their children (including detailed information) public, in hope that the parent who has abducted the child will return voluntarily. Unfortunately it is extremely rare that a mother or father who has abducted their child returns with the child voluntarily.

Alexandra wrote a long letter to Noor’s father and pleaded for him to return with Noor to resolve the issues in Sweden. Her offer still stands. In other words; if he returns to Sweden with Noor voluntarily Alexandra is willing to not urge for jail for “abduction of a child”. Noor is currently with her father’s family in Bethlehem, most likely at her grandmother’s. Their family name is Issa/AlLaham.

As Noor’s father became aware of the warrant issued for his arrest in Sweden, he put an end to the little telephone contact Noor was allowed with her mother –which is why Alexandra has now decided to make the abduction of Noor public in an attempt to get her back home. As the mother of Noor, Alexandra now makes the following plea to the public: “Is there anyone out there who can help me? Is there anyone who has experience of Palestine? Please get in touch, all advice and ideas are important!”

SBN also appeals for assistance in the matter of Noor’s abduction and safe return to Sweden, the only country that has ever been hers. Monetary donations are needed to help Noor’s safe return to Sweden and they will be directly added to her fund. Mark your donation ”NOOR.” 

Donations made from abroad: Beneficiary name: Saknade Barns Insamlingsstiftelse Address: Bjärsjövägen 1, 27291 Simrishamn, Sweden
Beneficiary IBAN: SE5195700000000040327678

Beneficiary bank: Sparbanken Syd
BIC/SWIFT: NDEASESS

Donations from Sweden: BANKGIRO 399-9133

Thank you and many blessings!

OBS: Gammal bild från innan kidnappningen.

Idag kan vi läsa den fantastiska nyheten i ”The Sydney Morning Herald” att en liten pojke som kidnappades för tre år sedan från Australien nu har hittats i Amsterdam, Nederländerna.

Här kan ni se en YouTube video om Andrew som använts i sökandet efter honom:

Vi på SBN har tidigare efterlyst Andrew här:

http://www.saknadebarn.org/2010/03/11/har-du-sett-det-har-barnet-nagonstanns/

Hans pappa Ken genomförde sedan i maj en cykelmanifestation där han cyklade genom Europa för att uppmärksamma de bortförda barnens situation. Mer om detta kan ni läsa hos Ingrid Carlqvist:

http://inteutanminasoner.wordpress.com/2010/07/29/ken-thompson-cyklar-for-forsvunna-barn/

Ni kan också läsa mer om de glada nyheterna direkt på pappa Kens egen blogg om cykelturnén:

http://findandrewthompsoneurope2010.blogspot.com/

Efter 2,5 års mardröm så har äntligen pojken hittats i Amsterdam, Nederländerna tack vare en uppmärksam rektor vid den skola där Andrew var inskriven. Pappa Ken hade precis hunnit cykla till Stuttgart när han nåddes av nyheten att mamman arresterats i holländsk polis och satt i arresten, samtidigt som Andrew tagits om hand av Sociala myndigheter.

Idag kommer pappa Ken för första gången att få se sin son, som hunnit fylla sex år. Han hoppas att han kommer att känna igenom honom och annars att han kommer att känna igen det mjukisdjur som han haft på cykeln under hela kampanjen, Andrews favorit mjuka brandmannen Bernie Cinders..

Andrew Thompson var tre år gammal när han kidnappades i Sydney av sin mor, Melinda Stratton, den 24 april 2008, efter en vårdnadstvist, och hon har sedan lyckats hålla sig gömd i två och ett halvt år. Det var när pojkens pass hade gått ut som rektorn gjorde en säkerhetskontroll på barnet och upptäckte över 180 Interpolregistreringar.

”Ken är extatisk, emotionell, lättad, överlycklig och fortfarande i ett totalt tillstånd av chock”, berättade pappans vän och fortsatte: ”Det är ingen hemlighet att det fanns rädslor för både Melindas och Andrews säkerhet och ju längre tiden gick, växte fruktan djupare inom Ken att han kanske aldrig skulle få se sin son igen. Han vill se honom nu. Han kan inte vänta ögonblick längre. ”

Barnets mamma hade flytt Australien fyra månader efter att hon och herr Thompson misslyckades med att nå en uppgörelse om vårdnaden. Hon flög med Andrew till Tyskland och försvann sedan spårlöst. Mamman hävdade sedan i ett brev till sin fammilj att hon varit tvingad att fly eftersom domstolen inte tagit hennes anklagelser om övergrepp från pappan mot sonen, på allvar. Domstolen valde då att släppa ut den psykiatriska rapport som de hade kring mammans mentala hälsa där det framgick att hon led av en gravt paranoid sjukdom vilken nedsatte hennes förmåga att vara förälder överhuvudtaget.

Innan pappa Ken gav sig ut på sin cykeltur så vädjande han följande: ”Resan tar aldrig slut förrän jag hittar min son … Melinda, om du läser detta, eller om du får höra att jag cykel nära en stad där du finns under de kommande veckorna, så ber jag dig, hör av er. Befria mig från denna mardröm. ”

Ken – mardrömmen är över! Din son är i säkerhet!

SBN gratulerar dig hjärligast över denna fantastiska nyhet som sprider hopp till alla i liknande situationer som din.

Den 25 maj så skrev DN både en framsida och ett helt uppslag i tidningen om fallet Vid Frank Radosh. Klicka på bilderna för att förstora artiklarna och läsa dem i sin helhet.

Vid Frank Radosh är bortförd till Bosnien sedan snart 2 år tillbaka. Hans mamma har inte fått någon adress till sitt barn och inget telefonnummer. All kontakt har strypts. Under tiden som Vid har isolerats av sin pappa, som enligt svensk domstol inte förmår att se till Vids bästa då han agerar
aggressivt och impulsivt och brister i omsorg om Vid. Pappan behandlades för akut ångest och depression när bortförandet av Vid skedde.

Vids pappas märkliga beteende lyser igenom på många sätt, särskilt här på Internet. Han försöker på alla sätt och vis att övertyga hela världen om sin oskuld och skyller allt som har gått fel i sitt eget liv och situation, på Vids mamma Anna och på Vid själv. Han har på sista tiden börjat att använda Vids eget namn, bland andra epitet och pseudonymer som han tror att ingen ser igenom, för att skriva kommentarer på de bloggar som uppmärksammat kidnappningen av Vid. Tyvärr så vet vi alla hur Vids svenska är och hur hans pappas svenska är, både när det gäller grammatiken, stavningen och ordvalen. Han måste vara oerhört desperat och verkar inte sky några medel för att få rätt. Men tvärtom så gräver han bara ner sig djupare i sin egen grop.

Vid har ingen chans att uttrycka sina egna tankar och känslor tillsammans med en pappa som använder PAS för att ta över Vids medvetande. Hans behov blir Vids behov. Hans känslor blir Vids känslor. Det liknar det kända Stockholmssyndromet, men blir starkare när det gäller barn och deras föräldrar. Det är på precis samma vis ett psykologiskt tillstånd där Vid, hållen mot sin vilja i början, sedan har tagit parti för sin pappa/kidnappare och mot sin mamma/polisen. Det är en form av solidaritet som grundar sig på rädslan att råka ännu värre ut och en vädjan till den inre godheten hos personens kidnappare. Efter två års relation under dessa premisser så är det omöjligt för ett litet barn som Vid att själv komma loss. Han behöver hjälp! Vi som vuxna måste ta vårt ansvar och rädda honom så fort vi bara kan.

Vids mamma driver sedan ett år tillbaka en blogg om kampen för sin kidnappade son: http://vidfrankradosh.wordpress.com

Vi har förstått att Vids pappa ofta är inne och läser på den och reagerar på de olika uppgifter som hon lämnar där. När mamma Anna skriver om att hon fått respons och hjälp från olika individer så tar det inte lång tid innan Vids pappa kontaktar dessa på ett otrevligt sätt, minst sagt. På samma blogg så har mamma Anna otaliga gånger skrivit om sin längtan och saknad efter sin son och att hon önskade att hon åtminstone fick träffa honom någon gång. Det har hon hittills förvägrats, av samma land och myndigheter som helt nyligen godkände hennes enskilda vårdnad om Vid även i Bosnien.

Sen skrev Anna på bloggen att hon skulle upp i Riksdagen den 21 april och tala, på det hearing som Mia Danielsson skrev om här: http://www.saknadebarn.org/2010/04/26/sbn-i-riksdagen-22-april/

Vips så damp det ned  en inbjudan till umgänge med Vid i Bosnien, men bara under DEN veckan. Allt för att försöka hindra hennes framträdande i Riksdagen. Men det lyckades inte. Anna talade i Riksdagen. Barnombudsmannen var där. Rädda Barnen var där. Alla var där. Det var ett mycket lyckat framträdande. Sedan reste hon raka vägen ned till Trebinje för att kanske kunna få träffa sin son som hunnit fylla 13 år. Ett och ett halvt år senare… (Att Vids pappa stör sig på Riksdagsframträdandet vet vi också eftersom han i bosnisk media tagit upp detta med den 21 april).

I fredags fick så äntligen mamma Anna krama sitt barn igen. Pussa honom! Berätta allt som hon ville säga honom. Ge honom presenter!

Hon fick på pappans villkor träffa Vid en kort stund på Socialkontoret i Trebinje, tillsammans med en tolk. Men Vid glömde flera gånger av sig och svarade henne på svenska, innan han bytte till bosniska. Vid var där enbart på pappans uppdrag för att framföra ett meddelande till Anna. Att se till att hans internationella efterlysning försvinner så att han inte längre behöver bo i Bosnien. Så att han kan fortsätta fly genom Europa eller göra vad han nu önskar. Lagligt. Detta kommer ju aldrig att hända och dessutom ligger det verkligen inte i Annas händer. Hon är ingen ansvarig åklagare i ärendet Radosh. Det är Vids pappa som själv har brutit mot svenska lagar och regler. Varför skyller han detta på Vids mamma?

Dessutom skyller han på Vid också. Det var Vid själv som ville fly till Bosnien påstår han. Den enda oskyldiga i härvan verkar vara han själv.

Mamma Anna har de senaste dagarna formulerat flera fina inlägg på sin blogg. Lånar lite stycken därifrån:

———————–

Jag gör det här för Vid och alla andra barn som svikits. Och man bör verkligen ställa sig den här frågan:  Hur blev det så här? Hur kunde det gå så fel? Hur borde vi agerat i stället? Jag tänker på den dagen Vid blir stor, och ställer just de frågorna. Vad säger vi då?

För inte är det Vids fel. Inte något barns fel. Men det är de som får betala. Det är de som får lida av konsekvenserna.

———————–

Åh min Vid, min stackars lilla unge, finns det ingen som kan hjälpa dig? Jag såg dig på tv, såg hur du skakade med kroppen,såg hur nervös du var… Jag känner dig så väl, kan läsa ditt kroppsspråk, din flackande blick, och såg hur illa du mådde…

———————–

———————–

———————–

Jag är en ganska vanlig mamma. Med brister och fel, som alla andra, men en ganska snäll vanlig mamma. Mitt värde som mamma är just att jag är en unik mamma. En unik mamma till mitt unika barn, som faktiskt bara har en mamma. Han har nu bara en pappa också. Och barn behöver sin mamma och sin pappa. Oavsett vad de nu anser och tycker om varandra.

Jag är trött. Trött på pajkastning. Mellan föräldrar. Kan inte inse vad det hjälper deras barn. Jag är också trött på föräldrar som inte tar ansvar. Som inte tar ansvar för vad de gjort. För vad de gör. Vid hade en uppgift när jag träffade honom i fredags, och det var att säga vad hans pappa ville, vad hans pappa hade sagt åt honom att säga. Det var därför som jag fick träffa Vid.

Vid sa, att jag skulle se till att hans pappas efterlysning försvann, annars skulle jag aldrig mer få träffa honom. Han sa också att det var han själv som hade velat lämna Sverige…

Ett barn, nyss fyllda 11, som kramade sin mamma när hon läste godnattsaga kvällen innan, som pussade henne hejdå på morgonen, det barnet säger inte samma dag ”Pappa, kan vi inte åka till Trebinje och gömma oss”, (ett land Vid aldrig varit i tidigare…) Hur kan man som förälder låta sitt barn ta ansvar för det? Varför är man så feg så man inte ens står för vad man gör? Tar sitt egna ansvar? Som en vuxen?

Och…

Hur kan man inte förstå, att om man bryter mot ett domstolsbeslut, så blir man häktad i sin frånvaro, efterlyst? Att det då kanske beror på den handling man utfört, och att det är ett straff som dömts av en domstol, inte för att den andra föräldern ”ville” det… Att man begår ett brott, som framförallt drabbar sitt barn. Inte främst den andra föräldern. Men många föräldrar är så förblindade av hat mot den andra föräldern att de inte ser hur illa de gör sitt barn. Och sig själva.

Handlingar och konsekvens… har någon hört talas om det?

Jag har inte alltid varit den klokaste mamma, det finns mycket som jag ångrar, att jag inte gjorde mer, att jag inte lyckades hjälpa Vid mer… Men jag står för mina misstag. Jag skyller inte ifrån mig. Och framförallt låter jag inte mitt barn bära skulden och ta ansvaret för mina val.

Jag vill heller inte sänka mig på en nivå där det handlar om att svartmåla varandra som föräldrar, att misstänkliggöra varandra. För som sagt, återigen, den enda som drabbas av det är Vid.

I Bosnien framställs jag som den hemska elaka mamman från Sverige. (Hela Sverige framställs för övrigt som ett land där barn far mycket illa, vi svenskar är kalla och hårda människor…)

Men… man får leva med sina handlingar, man får leva med det man säger, det man gör och det man tänker om andra. Att vara snäll är en underskattad egenhet. Att vara snäll, att visa respekt och bli respekterad. Och framförallt att ta ansvar…  ta ansvar för det man själv gör och för dess konsekvenser.

Under vecka 12 så publicerade tidningen ”Vi i Väsby” en artikel om de drabbade mammorna Lillemor och Laila, när de stod under mars månad och samlade in pengar till sina kidnappade flickor i Afrika. Klicka på bilden för att förstora dem och läsa artiklarna i sin helhet!

Idag fyller lilla Amalia Alkordi 8 år. Hon är bortförd till Syrien av sin pappa sedan april 2009. Snart har det gått ett år! Vi vill idag skicka många långa varma grattiskramar till lilla stumpan och styrketankar till hennes mamma Nina som tvingas fira hennes födelsedag utan henne. Vi hoppas att hennes föräldrar snart kommer att hitta en lösning på sin konflikt och att Amalia kan få komma hem igen till sin släkt och sina vänner. Idag är det bara din dag Amalia – ett STORT GRATTIS från alla på SBN!

________________________________

PS. Glöm inte att det blir insamling för Amalias mamma i Färgelanda Centrum både på fredag och lördag mellan klockan 10.00 – 15.00. Välkomna!

Igår, den 17 mars så skrev Bohusläningen om Amalia Alkordi som kidnappades för snart ett år sedan av sin pappa till Syrien. Ni kan klicka på bilden nedan för att läsa artikeln här på SBN:s hemsida. Nya insamlingar för Amalia kommer att hållas den 26-27 mars i Färgelanda Centrum, klockan 10-15. Varmt välkomna bägge dagarna!

Idag, den 16 mars 2010 fyller Zahra Benalouane, som kvarhålls sedan september 2001 i Algeriet, nio år. Vi vill gratulera henne på hennes födelsedag och vi hoppas och tror att det är sista gången som hennes mamma Lillemor behöver fira sin enda dotters födelsedag utan henne.

Hon har varit olovligen kvarhållen i fyra år och sex månader nu.

Exakt lika gammal var Zahra, fyra år och sex månader, när hon togs från sin mamma hemma i Stockholm.

Nu har hon levt halva livet utan henne. Men det verkar som att vi ser ett slut på lidandet.

Zahras pappa Djillali, som fortfarande sitter fängslad för grov egenmäktighet med barn, har nu gett sitt medgivande till att Zahra får komma hem. Han har, via sin advokat, lovat att underteckna sitt löfte om att hämta hem Zahra senast i juni månad det här året. Han kommer att lämna anstalten i mitten på april och snarast förbereda sin utresa till Algeriet för att hämta hem deras dotter.

Långa medlingssamtal mellan föräldrarna har nu lett oss fram till denna punkt och vi håller alla tummar och tår för att han verkligen står för sitt ord den här gången, och att Lillemor får hem sitt barn igen!

Imorgon kommer Lillemor för sista gången att besöka Zahras pappa på fängelset för avslutande diskussioner och sedan kommer allting handla om att förbereda för Zahras hemkomst igen.

Återigen, ett stort grattis till söta lilla Zahra och vi önskar dig ett fantastiskt nionde år i livet.

Snart är du hemma igen i mammas armar!