God Jul – Dags att Debattera

Snön föll i Stockholm igår. Vackra, luftiga snöflingar som dansade runt i den nästan vindstilla, kalla decembernatten. Jag tog in vår gran och pyntade. Thor vaknade just när jag slog på ljusslingan i granen. De stora mörkbruna ögonen blinkade mot ljusen. Sen tittade han på mig och log.

“Mamma?”

“Jaa? Visst är den fin? Det är en gran.”

“Gjaan. Fiiin.”

“Ja just det, visst är granen fin.”

Jag pyntade en gran förra året med. Den var av plast, då det inte är helt lätt att få sig en gran i soliga Los Angeles. Förra året vid samma tid hade jag sju dagars rättegång i Santa Monica Superior Court, sista rättegångsdagen: 24 december. Jul firas ju den 25 i USA, så vem brydde sig om att jag ville fira den 24? Rättegången handlade om vårdnaden om Thor och om Thor och jag skulle få flytta hem till Sverige. Jag grät efter sista dagens rättegång, jag var så slut, så ledsen, så nervös inför beslutet. Men då sa domaren att vi inte var riktigt klara, kom tillbaks för slutplädering i januari.

Los Angeles Supirior Courts beslut som gav Andrew och mig delad jurisidskt vårdnad med enskild fysiskt vårdnad om Thor till mig kom den 14 februari 2009. Alla hjärtans dag. Beslutet sa också att jag fick flytta med Thor hem till Sverige. Jag trodde det var mitt livs bästa dag. Andrew hade Thor i fyra timmar mitt på dagen. När jag kom till sheriffstationen för att hämta min 15 månaders son kom han aldrig. Det sista Andrew sa till mig på telefon när jag ringde för att undra var han var, “vi är på väg”, kommer jag aldrig glömma. Någonstans inom mig visste jag att han ljög. Och han kom aldrig med Thor.

Min mardröm varade i två och en halv månad. Människor sa til mig då som nu att de “aldrig kan tänka sig in i hur jag orkade, hur man klarar att ens barn kidnappas”. Det gör man inte. Man klara det inte och man kan aldrig, aldrig ge upp eller acceptera att man ska leva sitt liv som mamma eller pappa – fast utan sina barn. Att aldrig veta vad som hänt barnet, om det lever, dör, eller har en olycka. Sen är det som med alla andra aspekter i livet olika hur vi, som får våra barn bortförda, reagerar. En del vill inte gå ut offentligt. En del gör det, som jag. Alla gråter, sliter sitt hår, skriker in i kudden på natten av förtvivlan. Jag sov med en av Thors dockor och låtsades att det var han. Jag klädde dockan i Thors kläder och la en filt om den som luktade min älskade bebis. Jag gjorde det för att överlva, för att kunna sova för att arbeta varje dag för att hitta Thor. Visst man gråter, skriker och gormar. Men en del orkar inte med andra, jag ville att hela världen skulle leta efter Thor och jag ville att de skulle känna min sorg och dela min ilska. Vilket många gjorde. En del i mitt arbete och terapi för att orka leta efter Thor var att skriva mycket.

Men i slutändan hade jag enorm tur. Polisen fick in ett anonymt tips från en missionär i Guatemala om att han kanske hade sett Thor. Tipset följdes upp och slutligen kunde polisen verifiera att det var Thor med Andrew nere i Antigua. Jag hade ett stort stöd från vänner, mammor och pappor över hela världen. Pengar kom in som gjorde att jag kunde söka och slutligen få hem Thor.  Jag hade psyskiskt och fysiskt stöd av oräkneliga människor. Min närmaste krets kallade vi Mamma Detektiver, då de också sökte alla Internet kanaler, skickade fliers, kedjebrev, ringde och skrev till  politiker, nyhetsagenturer, tidningar och privatpersoner för att påverka dem att hjälpa till att hitta Thor. Jag tror att jag fick in och spenderade runt en halv miljon kronor i sökandet efter Thor.

Jag hade tur. Thor hade tur. Och nu kan han vakna i en säng som donerats oss av en kär familj som blev våra vänner under tiden Thor var kidnappad. Thor kan vakna vid jul 2009 och titta på en julgran, och under den kommer många paket till honom att trängas på julafton. Jag kan skriva detta på en dator som också getts till skänks till oss. Och jag njuter av att få se min son växa upp och frodas. Ja, varje minut är en kär minut, ett carpe diem ögonblick. För jag vet att det kunde ha varit annorlunda. Ingen behöver säga till mig att vara lyckligt skattad. Thor kunde fortfarande vara borta. Kanske borta för alltid, av att döma av det som Andrew sagt till mig de senaste månaderna. Han, liksom många föräldrar som för bort sina barn, hade intentionen att Thor skulle leva och växa upp utan att någonsin veta om mig. Hur hade Thors liv sett ut då? Vilka trauman hade detta skapat hos honom? Jag vill inte tänka så långt.

Sedan jag kom hem till Sverige i april så har jag arbetat för Saknade Barns Nätverk. Ibland mer intensivt än andra tider, då jag är ensamstående, har mina egna trauman att ta hand om samt arbetar heltid som lärare. Men jag arbetar alltid med SBN i tanken. Hur ska vi få svenska politiker och det legala systemet att verkligen börja fokusera på barnen? Jag mår illa över hur hela bortförandesitautionen i Sverige hanteras. Vi har på detta plan mycket att lära av USA. www.ncmec.org

Det finns så många problem inom de judiciära och politiska banorna. Redan under vårdnadsutredningar görs lite för att hantera anklagelser om bortföranderisker. Men när det kommer till anklagelser (oftas riktade mot pappor) om våld eller sexuella övergrepp är det snabba vändningar att skilja barn och pappa åt. Ja, det är allvarligt när övergrepp sker mot barn, självklart. Men utredningar om detta bör ha högsta prioritet, för barnet och för föräldrarna, så att alla kan gå vidare.Utredningarn om övergrepp bör ha bra genomskinlighet för alla parter och ta max en månad att genomföra. Att prioritera kostar, och det är där skon klämmer, tror jag. Även i välfärdsstaten Sverige. I USA har man kommit längre, med mindre resurser, för att människor på grässrotsnivå inte accepterar något annat. Barnbortförande är mer vanligt och har hög prioritet. Det är alltså upp till oss, som samhällsmedborgare att fråga våra politiker om vad som görs för att lyfta dessa frågor. Skicka ett mejl vetja!

Jag vet själv att det som ofta saknas är inte engagemang ifrågor, det är tid och ork. Men som mina duktiga elever i sin ungdom och passion ibland utbrister: “jamen varför gör inte någon någonting åt det då”? Ofta gäller dessa utbrott just orättvisor nära och långt bort i elevens värld. Mitt svar? “Gör något åt det du!” Vi vuxna med jobb, räkningar, barn och många måsten kanske känner som vi gjorde när vi var unga, men orken räcker inte till agerande alltid. Skänk då i dessa juletider 100 kr och skriv på en lapp till syster/bror, kompis, mamma eller pappa vars present blev en donation till SBN: “jag donerade pengar istället för att köpa dig en pryl till”. Då kan både du och dina kära känna att ni gjort något bra för världen. Jag donerar självklart inte bara tid men pengar till SBN. Vi använder varenda krona vi får in till direktaktioner, västar för demonstrationer (som kommer) och självklart till föräldrar vars barn saknas. Men i likhet med Thors fall så krävs det hela tiden pengar för att påverka och få hem barn. Alla vi som arbetar med SBN jobbar helt gratis och bekostar en hel del saker och resor för SBNs räkning ur egen ficka. Men gör vad du kan och orkar. Något är bättre än inget.

När en falsk anklagelse uppdagas inom vårdnadsutredningar bör den straffas hårt, då den påvisar samma miserbala tänk som genomsyrar bortföranden av barn: en självsikt, icke barncentrerad, djävulskt beteende. En sådan människa behöver omedelbar hjälp och terapi, likt alla brottslingar i svenska fängelser. Att förgripa sig på sitt barn, att utöva övergrepp genom våld, sexuellt eller genom att bortföra barnet är ett av de mest kränakde och livsförstörande brott som finns i denna värld. Vi bör behandla gärnisngmännen och kvinnorna därefter.  Ett barnbortförande ekvaterar jag för övrigt med barnmisshandel – liksom lagen säger i USA. Varför kan vi inte förändra lagen i Sverige med?

I just mitt och Thors fall var det detta som gjorde att Guatemalansk rätt inte gav Thor tillbaka till mig där. Andrew anklagde mig, liksom han fortsätter att göra nu på onlineforum och i vår vårdnadsutredning, att jag förgripit mig på Thor. Om han menar sexuellt eller fysiskt är inte riktigt klart. Men den där vaga lukten av fara för barnet är vad han vill sprida. Likt mögel så smyger den sig in i allas medvetande. Inte olikt vad många mammor gör mot pappor i vårnadsutredningar landet runt. Just för mig är risken för att huset totalruttnar liten, då mina väggar är torra. Jag har aldrig förgripit mig på Thor på något sätt. Och istället för att illa kvickt skilja mig från mitt barn pga. sådana misstankar så får Andrew inte träffa Thor, då han redan kidnappat honom en gång. Dessutom så kommer Andrews anklaglser bara slå emot honom själv vart det lider. Jag har faktiskt försökt säga detta till honom. Jag vill att Thor ska få ha en pappa i sitt liv. Andrew vill bara vara pappa på sina egna villkor dock, och sjabblar bort sin enda chans att få vara med Thor. Vad som kommer att hända när detta blir ett faktum för Andrew är vad jag är rädd för. Jag kommer alltid frukta att Thor förs bort igen.

Vad som händer när ens barn är åter efter en kidnappnig, liksom vad som görs från polisens, åklagarens, domstolens sida innan barn förs bort är skrämmande lika. Inte mycket. Jag tänker på det mycket aktuella exemplet Evelina Oscarsson.

Vi må vara långt framme när det gäller jämnlikhet, löner, livskvalité, sjukvård, älderomsorg, skola osv. i Sverige, men när det kommer till bortförandeärenden är vi ett u-land. Det går inte ens att nå politiker i Sverige om detta, utom det skinande exemplet Annelie Enochson. Varför görs det så lite för våra minsta barn när det finns risk att de kidnappas utomlands? För att det är en förälder som står för övergreppet? För att det finns för lite civil courage, för att lagar och etik ligger långt efter? För att det ofta handlar om att en av föräldrarna är av utländsk härkomst? Vad värre är; vad görs när ett barn faktiskt är funnet utomlands för att få hem det? Fråga Anna Frank vars son Vid är fortsatt fånge och helt övergiven av Sverige nere i Serbien. Absolut inget. Det är skandal.

Många hjälpte till att rädda hem min son Thor. Han firar jul här hemma i Sverige, i en liten lägenhet i Stockholm med sin tacksamma mamma och en fin julgran. Men alla andra barn då?

Hjälp SBN att hjälpa genom att:

• skriva om oss och våra fall på din blogg
• sätt upp vår bild och gå med i vår Facebook grupp
• sprid tillgängliga fliers på barn som tros vara gömda i Sverige
• bli en SBN volontär (ansökan finns på webbsidan)
• skänk vad du kan till vår organisation (pengar, tryckta produkter, kunskaper, översättningskunskaper, listan är enormt lång!)

Tillsammans kan vi få hem fler barn och arbeta förebyggande så att Thors vänner aldrig behöver fira jul i ett kyffe på den Guatemalanska landsbyggden eller motsvarande.Tyvärr är flera av SBNs  bortförda barn nu på mycket farliga platser runt om i världen.

Det finns mycket runtomkring oss i världen som behöver bli bättre, men just för dessa barn, som för Thor, har DU en möjlighet att vara direkt ansvarig för att liv räddas. Det finaste som finns är att veta att man gjort något bra med det lilla man har. Jag vet att många som räddade Thor känner så.Jag känner så.

Jag arbetar förtröstligt vidare för att alla svenska barn ska få stanna där de hör hemma och för att de om möjligt ska få ha tillgång till båda sin mamma och pappa. Liksom många undrade hur jag orkarde när Thor var borta sitter jag här och funderar på hur andra föräldrar orkar, föräldrar till barn som inte hörts av på flera år. Jag kan inte föreställa mig, vill inte föreställa mig, att Thor kunde ha varit borta ännu. Då skulle det ha gått 10 månader nu. 10 månader är mycket kortare än somliga barn varit borta. Och jag kan inte tänka mig in i det. Jag, som haft min son kidnappad. Så jag arbeter för att de ska återfinnas och få komma hemm. Nu.

För ingen borde behöva frukta att det käraste man har bara försvinner en dag.

Thors mamma, Mia

Styrelsemedlem SBN

Jag har ju som bekant för en del slutat blogga efter det att Thor
och jag var någorlunda säkra och hemma i Sverige. Jag bröt min tystnad
för en Aftonbladetartikel, då jag gick in i skyddat boende med Thor i
maj månad. Det var en tuff tid efter det att vi flytt hem från
Guatemala.Nu är det dax att ännu en gång uppdatera lite.

Det är svårt att komma över att ens barn har förts bort. Spårlöst borta.
Känslan attnågot mer ska hända kommer aldrig att lämna mig. "Nog" är det
aldrig, tyvärr. Jag fann mycket kraft i att delta i arbetet för SBN, och
gör det än. Jag känner i djupet av min själv en samhörighet och en syster-
och broderskap med andra föräldrar i en situation där barn tagits. Det kan
närmast beskrivas som att vara levande död när ens barn stulits utan spår.
Det är vad man har framför sig, månader, kanske år av ovisshet och utan
kontakt med det dyraste man har.

För mig finns det ingen värre tanke än att Thor ska försvinna (igen), som
förde flesta föräldrar, men för mig finns det också en påtaglig verklighet till
en sådan händelse. Jag överlevde och fann mitt barn. Jag hoppas också att det
finns hopp i min situation, i mitt berättande, i mina samtal med andra. Jag har
lärt mig att om jag inte ger upp så försvinner inte hoppet om att först hitta
Thor, och nu, att hitta andra barn. Om man hoppas så tror man, och som bekant
så finns det alltid hopp när man tror.

Efter underbara möten under sommaren var jag så pass stärkt och mitt
modersband till Thor så pass läkt att jag kände mig redo att börja arbeta
och försöka leva ett vanligt liv igen. Jag började som gymnasielärare på
en skola i augusti. Som eleverna, var jag full av förväntan inför en ny
spännande tid i mitt liv. Processen om vårdnad var igång även i Sverige
och i det närmaste avslutad i USA i och med skilsmässan, som gick igenom
i Los Angeles Superior Court den 13 juli.

Från ingenstans dyker Andrew (mitt ex.) upp i Sverige. Efterlysningen
i USA står ännu, men den gäller inte i Sverige. Andrew vill ha delad
vårdnad men ha Thor boende hos sig. Det känns som om luften går ur mig.
Hur kan detta fortgå, nu i ett tredje land? Jag känner mig tapper när
jag återser Andrew i Stockholm tingsrätt i slutet av augusti. Aftonbladet
är där och rapporterar som de gör om vad de tolkar. Jag är skärrad och
lutar mig i trygga famnar tillbaka på en god jurist (Jessica Sandberg)
och min goda vän Camilla och brottsofferstödet tingsrätten ger mig.

Andrew verkar trängd och fortsätter sin klagosång om att han "räddade"
Thor när han kidnappade vår då 15 månaders son till Guatemala. Jag är
tydligen det ena med det andra samt en sannolik kidnappare, han anklagar
mig för att vilja sticka till Frankrike med Thor.

Tingsrätten utdömer ensam vårdnad för mig en vecka senare. Inget umgänge
med Thor för Andrew medan en längre utredning av socialförvaltningen tar
vid. Under denna vecka när vi väntar på beslut hinner Andrew blogga en hel
del osanningar samt ge intervju till hans vän "Klartexten" som skriver mer
lögner på sin blogg. Fredag den 4 september mailar Andrew alla mina
ex-pojkvänner (till vilka jag själv inte har emailadresser längre) samt hela
staben och cheferna på mitt nya jobb om hur jag är en alkoholist samt
farlig för Thor mm.

Trots allt detta, och med enormt stöd av SBN och Lina, kämpar jag för
att lugna situationen för oss alla. Idag har jag bjudit in Andrew att Skypa
med Thor, så att de kan ha ett första litet möte. Detta är oerhört jobbigt
för mig. Jag minns hela tiden min svåraste dag i livet. Dagen då jag återsåg
Thor efter nästa 2,5 månaders tystnad och inget spår efter honom. Det var en
unken källarlokal i Antigua. Det var beväpnade vakter överallt. Andrew hade
kastat ut en törstig och trött Thor som en docka på golvet och nu skulle
"de se" om Thor kände igen mamma. Jag fick inte hålla mitt barn och tårar,
frustration, ilska och rädsla stockade sig i halsen när jag sjöng ett par
hackiga toner av "Bä, bä vita lamm". Thor tittade storögt på mamma. Jag
kommer aldrig glömma detta. Men det är delvis det minnet som förmår mig
att vara den större människan, den större föräldern nu. Jag är Thors mamma
och jag är stark.

Må allt ljus i världen skina på alla barn som tagits så att vi snart
kan återförena dem med sina mammor och pappor. Min historia är en av många.
Och som ni ser så är den långt ifrån över.

Med kärlek, Mia

Ärendet med Thor Danielsson Wang, 1 år, har följts av hundratusentals människor jorden runt. Vi har också skrivit en del om det här på bloggen tidigare i år när Thor var försvunnen och sedan återfanns i Guatemala, varifrån han reste till Sverige. Idag har Aftonbladet publicerat en ny artikel om hans fall, klicka HÄR för att läsa den.

Öppet Brev

Jag sa för mycket när jag skrev att jag inte tänker gömma mig efter att Thor och jag
flytt hem till Sverige. 

Jag vilade med Thor mitt på dagen igår. Lillkillen vaknar väldigt tidigt varje
morgon och det är en lyx att bara få ligga bredvid mitt barn som var borta så länge
och vila. Jag hör ett ljud i hallen, det låter som en dov duns och jag vaknar med
ett ryck från vilan. Hjärtat slår fort på en gång, kroppen stelnar till och jag
tänker direkt att nu så försöker Andrew ta sig in i lägenheten. Jag ligger ett par
sekunder och väntar in fler ljud. Men inget händer. Jag kryper upp från madrassen
jag delar med mitt barn på golvet. Vi har ju inga möbler så vi sover i min etta på
en madrass. Jag sa att det enda jag ville i världen var att få Thor hem. Nu är vi
hemma. Utan möbler, pengar eller något; så det dagliga livet rätt jobbigt. Men
visst, jag har min Thor. Men det är när jag går ut i hallen som jag inser att det
inte är över. Skräcken har inget slut. Den ständiga oron för Thor är inte över. Det
enorma trycket som hotar att förgöra mig - att jag ska vara på ständig flykt, ja det
finns kvar. Nej, det är inte över. Jag vill av hela mitt hjärta vila. Känna mig
säker och trygg. Jag stirra på det lilla brevet som kom in genom inkastet. Det var
inte Andrew som kom för att döda mig och ta Thor igen. Det var ett brev som damp ner
i tamburen. Jag inser att jag alltid kommer att oroa mig för när Andrew kommer ikapp
oss igen. 

Jag har en svensk advokat nu. Egentligen har jag ännu representation i Guatemala i
Los Angeles och nu i Stockholm. Tre grupper advokater i tre världsdelar. Hur absurdt
är det? Jag har tre fall av samma vårdnadstvist och ändå är det ett brev i tamburen
som gör att jag vaknar med ett ryck. Jag bestämmer mig för att nu måste jag gömma
mig. 

Jag går till polisen. Jag har väntat länge för att jag förväntar mig att de inte kan
göra mycket för att skydda oss. Jag har rätt. Polisen tar min rapport. Polisen
ringer åklagaren. Polisen som tar min rapport tycker att jag borde få minst
besöksförbud. Jag tänker som jag ofta tänkt det senaste året att min magkänsla har
rätt. Det blir inget skydd. Åklagaren meddelar snabbt via polisen till mig att det
blir inget skydd. Det blir inget skydd för att brotten Andrew begått har inte skett
i Sverige. Vi måste vänta på att han begår ett brott i Sverige. Jag ska vänta på att
dö. Det är Guatemala igen. Den där känslan av sjunkande panik. Fastän jag visste
det. Jag visste att jag inte skulle få skydd. All denna flykt hem för att få veta
att Andrew kan komma och döda mig och ta min son när som helst. 

Jag kan gömma mig. Jag vill inte. Hur ska vi någonsin börja om, skaffa jobb om jag
fortsätter fly? Jag har inte packat upp de kläder som Thor och jag fått. Nu börjar
den krångliga, jobbiga, svåra processen med skyddad identitet. Jag har flyttat, bor
på annan ort. Och jag känner mig ännu inte säker, men det känns bättre.

18 maj är årsdagen då Annas son Vid kidnappdes till till Bosnien-Hercegovina. Anna
borde vunnit tillbaka vårdnaden många gånger om eftersom hennes ärende är ett så
kallat Haag fall. Thors ärende i Guatemala var också ett sådant. Jag var bara så
rädd för att bli dödad att jag inte stannade för att se hur Thors Haagärende
spelades ut i Guatemalansk rätt. Kanske hade det blivit som för min vän Anna. Det
hade tagit långt mer än de rekommenderade 6 veckorna. Och till slut bröt landet dit
Annas son olovligt förts mot konventionen. Och vad gör Sverige och UD åt det? Inget.
Vad kan de göra? Inte mycket. Haag konventionen är en konvention, inte lag. Men
precis som i Thors och mitt fall så skriker all moral, alla mamma och pappa hjärtan,
ja allt som är heligt, rätt och rikigt ut i panik och frustattion att DETTA ÄR FEL.
Annas son Vid är fortfarande kvarhllen, kidnappad av sin egen pappa.

Thor och jag kan inte skyddas enligt svensk lag, trots att Thors pappa redan
kidnappat Thor en gång och offentligt säger att han inte ångrar det han gjorde.
Thors pappa säger att han planerade att inget säga till sin son om hans mamma, om
mig, till dess att Thor fyllt 18 år. Och trots min hemska flykt hem till Sverige kan
vi inte bli skyddade här. Jag måste gömma mig, som om jag är brottslingen. Min
advokat sa till mig att "det enda säkra sättet att bli skyddad i Sverige är att föda
barnet här och ha det med en svensk man". Något som både Anna och jag inte gjorde.
Jag födde Thor i USA med en Taiwanes-Amerikansk man och Anna födde Vid, visserligen
i Sverige, men också hon med icke-svensk.

Så då förtjänar vi det som hänt oss? För att vi gjorde fel val? Och Anna, vars lille
son är fängslad av sin pappa i vad som bara kan liknas vid ett riktigt fängelse med
beväpnade vakter och i ett virtuellt fort - ja det barnet kan vi inte rädda? Är det
så? Våra små söner får sona våra brott, Annas och mitt, brotten som var att skaffa
barn med icke-svenska män. 

Jag mår dåligt av stressen att leva som Thor och jag gör. Men jag mår sämre i och
med att lagen i Sverige inte kan skydda mig och min son. Lagen och människorna som
utövar lagen kunde inte skydda Vid. Och varken Anna eller jag har fått hjälp att få
hem våra fängslade söner. Jag fick hjälp via media att få loss Thor och att fly hem.
Men jag är nu i mitt hemland, men det är ett hemland som inte kan skydda Thor eller
mig. Svenska folket: stå upp för våra barn! Det får bara inte vara såhär för alla de
mammor och pappor som kommer efter oss i liknaded situationer. Det borde inte vara
så här för Anna eller för mig och våra barn heller. 

I hopp om solidaritet, Mamma Mia

Tyvärr gav UD genom Örjan Landelius inga konkreta svar på de frågor som vi ställde
när vi lämnade över namnlistorna.
Jag är oerhört trött på att ingen myndighet tar ansvar, istället bara beklagar man
vår situation.
När jag ställer frågor till politiker, ( har mailat den högsta politikern på UD, vår
utrikesminister, ett flertal gånger,
så skickas mailen bara vidare till Örjan Landelius på UD, som i sin tur hänvisar
till politiker).
En rundgång alltså.
Så vem kan agera? Vem kan konkreta ändra den "Moment 22" situation som jag och Vid
befinner oss i och tyvärr så många andra barn och föräldrar?
Haagkonventionen fungerar inte, och barns rättsskydd och trygghet kan inte
garanteras. INGA åtgärder för att förhindra och förebygga bortförande finns.
Inte finns det heller planer på att bygga upp det fungerande skyddsnät som skulle
behövas, med kompetens och kunskap och samverkande mellan myndigheter.
I stället rekommenderas föräldrar som befarar att sina barn löper stor risk att
föras utomlands att fotografera sina barn...
Det står att läsa i UD:s nya fina broschyr om Bortförande, vilket känns både naivt
och hånfullt att läsa. Hur hjälper alla mina underbara vackra foton på Vid,
honom att få komma hem. Vilken trygghet gav det honom?

Den 27 maj kommer Sverige att frågas ut av barnrättskommitén i Geneve, med uppgift
att följa upp hur Sverige lever upp till FN:s Barnkonvention.
Detta utdrag ur Barnkonventionen, artikel 11, har UD med på sin hemsida.
Återigen frågar jag, vilka åtgärder gör Sverige?

Artikel 11

1. Konventionsstaterna skall vidta åtgärder för att bekämpa olovligt bortförande och
kvarhållande av barn i utlandet.

/Anna

Igår så gick en grupp upp till Utrikesdepartementet och överlämnade klockan 16.00 våra namninsamlingar för Thor och Vid (se länkar nedan) till chefen för den civilrättsliga och konsulära avdelningen, Örjan Landelius, som vi tidigare har varit i kontakt med här på sidan. Mer information om hur detta gick till kommer senare. Förhoppningsvis bilder också!

Bilden är lånad från denna blogg, där ni också kan hitta många fler foton!

Saknade Barns Nätverk välkomnar dig hem, lille Thor! Vi vet att du äntligen har det bra och tryggt och nu börjar ett nytt spännande liv här i Sverige för dig och din mamma!

Vi kommer förhoppningsvis att få publicera små glädjehistorier/uppdateringar om hur ditt nya liv utvecklar sig med tiden. Hur som helst, det kommer att bli jättebra – VARMT VÄLKOMMEN! Vi har väntat så på denna dagen!!!

… nu otåligt på att Mia och Thor ska landa på Arlanda! En mardröm som startade den 14:e februari fick/får sitt slut nu i dagarna! Det är fantastiskt hur fort det kan gå att vända den mörkaste och mest desperata situation till något ljust och hoppfullt! Vi hoppas att deras berättelse kan inspirera och ge hopp till andra därute. Alla ni som fortfarande saknar era små! Alla ni som sitter utan ett spår eller en gnutta hopp i sikte! Det finns alltid hopp och en chans!

Vi har många samlade erfarenheter och familjers berättelser som vittnar om det! Under flera års tid. Det går att vinna, även när alla odds är emot en! Det går att hitta ett barn, även fast jordklotet är en stor plats att leta på. Ibland verkar det faktiskt finnas en högre rättvisa! Och alla förutsättningar kan slå om på en sekund.

Tappa aldrig hoppet! Och tillsammans kan vi alltid nå ett steg längre än vi trodde var möjligt!

Övrig information:

Våra namninsamlingar för Thor och Vid är nu i ett första steg utskrivna och kommer inom en snar framtid att överlämnas till UD, förhoppningsvis under en viss bevakning/uppståndelse.

Vi har fått nya intressenter som vill engagera sig för andra drabbade! Det är underbart att höra! Vi behöver all hjälp vi kan få för endast tillsammans kan vi ändra på rådande villkor. Alla kan bidra med något, tror vi. Det behöver absolut inte vara pengar. Alla som är intresserade av att ställaupp och göra något för drabbade familjer är otroligt välkomna att kontakta oss direkt på info@saknadebarn.org

Äntligen har Thor fått komma ”hem” till sin mammas trygga famn, som han har saknat i många långa veckor! De bor enligt uppgifter i media nu tillsammans på ett säkert ställe, tills de, antagligen om bara några dagar, får flyga hem till Sverige igen!

Läs artikeln i Aftonbladet HÄR.
Läs artikeln i Expressen HÄR.

Vi är så glada för er skull – Mia och Thor! Ännu en gång har rättvisan segrat i världen och ännu ett litet barn har fått komma tillbaka! Ett barn mindre att behöva slåss för, men tyvärr återstår så många…

Saknade Barns Nätverk fortsätter sin kamp för att uppmärksamma och kämpa för alla saknade barn i Sverige! Fortsätt besöka vår blogg för de senaste uppdateringarna! Tack!

Enligt dagens Expressen artikel, som ni kan läsa HÄR så verkar det finnas hopp för Mia och Thor. Förhandlingen har flyttats till en annan (förhoppningsvis större och bättre) domstol och vi väntar nu spänt på att få höra om domstolen kommer att acceptera Mias amerikanska papper på att hon har ensam vårdnad om sonen. Om allt går väl så blir det snart en förhandling och Mia kan äntligen få ut sin bebis fråndet barnhem där han spärrats in. Men som alla förstår och som Mia själv skriver så kan hon inte pusta ut förrän hon befinner sig på svensk mark igen!

Mia och Thor – Ni är så välkomna hem!!! Vi tänker på er ständigt och gör vårt bästa för att samla ihop nog med pengar så att ni har råd att reda ut det juridiska samt att flyga hem. Här hemma blir ni sedan väl emottagna och omhändertagna, har vi fått höra. Vi väntar så på er!