OBS: Gammal bild från innan kidnappningen.

I mitten av förra veckan så skrev vi en artikel om hur den sedan tre år försvunne pojken Andrew Thompson återfanns i Amsterdam, Nederländerna när hans mamma försökte skriva in honom i en skola med ett ogiltigt pass:

http://www.saknadebarn.org/2010/09/09/lille-andrew-thompson-fran-australien-hittad-efter-3-ar/

Mamman sitter sedan dess i häkte och väntar på utlämning till Australiensiska myndigheter. Pappa Ken som för tillfället var på cykelturné i Tyskland för att hitta sin son, skyndade till Amsterdam när han nåddes av den glada nyheten.

Nu har Australiensisk media äntligen rapporterat om pojkens och pappans återförening.

Ni kan läsa några artiklar genom att klicka på länkarna nedan:

http://www.abc.net.au/news/stories/2010/09/14/3010773.htm

http://www.theaustralian.com.au/news/nation/dad-ken-thompson-reunited-with-abducted-son-andrew/story-e6frg6nf-1225921591981

Ni kan också titta på den här fantastiska intervjun med pappa Ken efter beskedet att hans son har hittats:

http://video.au.msn.com/watch/video/father-and-son-reunited/x4bk2h9

Pappa Ken säger följande om sina tankar kring att återförenas med sin lille son efter så lång tid:

Han säger att han nu mår mycket bättre än han gjort de sista 2,5 åren då hans son har saknats, trots att han inte kunnat sova på tre dagar knappt. Han säger att han är så fantastiskt lättad över att veta vart Andrew finns och att han är trygg med myndigheterna i Nederländerna som har tagit hand om hans son.

Han säger att Andrew säkert inte minns honom och att han vill inleda processen mot ett återförenande med sin son i långsam takt, eftersom det gått så pass lång tid. Han är också osäker på vad Andrews mamma har sagt om honom själv eller om varför de flydde från Australien när Andrew var 3,5 år gammal.

Ken var extra orolig för att Andrew helt skulle ha glömt honom, men att barnpsykologerna i Holland har berättat för honom att de första fyra åren i ett barns liv är oerhört viktiga när det gäller att utveckla och bevara minnen och att barn i liknande situationer som Andrew har visat sig ha kvar sina minnen.

Det största problemet är istället att barnet kan ha fått höra många lögner om sin frånvarande förälder och t.o.m. vara rädd för denna. Med anledning av detta så vill Ken närma sig Andrew ytterst försiktigt och i hans egen takt så att det ska bli positivt för barnet.

Sedan så frågar reportern hur Ken känner inför mamman som har gjort allt detta mot honom och barnet, varvid Ken svarar:

-Mamman är en väldigt fin person och en väldigt bra mamma, trots det som skett. Hon verkar ha ett problem som får henne att skapa idéer kring situationer som inte är sanningsenliga och sedan ta till drastiska åtgärder, även om detta med flykten var mer än någon kunnat förutse. Det viktigaste här är att mamman behöver hjälp och jag har alltid sagt att jag vill hjälpa henne att inse att hon har gjort ett misstag och hur hon ska hantera att hon gjort det här misstaget. Detta är ingenting som jag kan hjälpa henne med, utan hon behöver proffesionell hjälp att lösa detta. Men människor frågar alltid om jag inte hatar henne? Men det gör jag inte. Jag hatar vad hon har gjort, mot Andrew och mot min familj, migsjälv och andra. Men jag hatar verkligen inte henne. Hon är Andrews mamma och jag måste se till att, när det här hela är över, ska Andrew ha den bästa möjliga relationen med både sin mamma och sin pappa.

När reportern frågar vad som drev Ken till att cykla runt hela Europa på jakt efter sin son, så säger Ken:

-Andrew har varit i en farlig situation och det är min instinkt att skydda honom. Jag kunde inte sluta. Jag var tvungen att göra allt jag kunde för att hitta honom. Jag kom inte längre i Australien och jag insåg att jag måste åka till Europa och leta där och skapa uppmärksamhet. Jag kom då på idén om en cykelkampanj när var ute en dag och cyklade för att rensa mitt huvud.

Reportern ställer då frågan vad Kan vill göra med Andrew när han kommer hem till Australien igen efter så lång tid, och Ken svarar med tårar i ögonen och ostadig röst:

- Jag vill vara hans pappa! Just nu är jag hans fader. Jag tycker att det är en stor skillnad på att vara pappa och vara en fader. En pappa är en person som spenderar tid med sitt barn, delar sina erfarenheter med honom och lär sitt barn att växa genom livet. Och det är det jag vill göra. Det är Andew berättigad till. Nu kan vi äntligen ha det så och det är bra för Andrew och förhoppningsvis kan mamman komma igenom detta också och Andrew kan få ha sina bägge föräldrar till sist.

OBS: Gammal bild från innan kidnappningen.

I tidningsartiklarna kan vi läsa hur mötet mellan Ken och Andrew såg ut:

Andrew hade vuxit och blivit längre men han var sig lik och Ken kände genast igen sin son på glipan mellan framtänderna och leendet. Håret var häftigt friserat med gele och stod upp. Andrew visste att det var sin pappa han träffade, men han kände inte igenom honom och mindes inte honom alls.

Andrew talar nu flytande holländska och har därför befunnit sig en längre till i Nederländerna. Dock talade han fortfarande perfekt engelska, men med en lustig brytning, berättar hans pappa.

Vi får veta att det var ett fantastiskt möte som varade i 40 minuter och att varken Ken eller Andrew ville avsluta när det var dags. Men det är enligt de holländska barnpsykologerna mycket viktigt att ta deras återförening stegvis för att göra det positivt för Andrew.

Andrew hade spelat brädspel och frågat sin pappa en hel del frågor. Han var inte blyg alls. Han är en liten tänkare, berättade pappa Ken efteråt.

Nu återstår det bara att få se hur många veckor Ken stannar i Amsterdam för att bygga upp relationen med sin förlorade son, innan de återvänder hem till Australien igen tillsammans.

OBS: Gammal bild från innan kidnappningen.

Idag kan vi läsa den fantastiska nyheten i ”The Sydney Morning Herald” att en liten pojke som kidnappades för tre år sedan från Australien nu har hittats i Amsterdam, Nederländerna.

Här kan ni se en YouTube video om Andrew som använts i sökandet efter honom:

Vi på SBN har tidigare efterlyst Andrew här:

http://www.saknadebarn.org/2010/03/11/har-du-sett-det-har-barnet-nagonstanns/

Hans pappa Ken genomförde sedan i maj en cykelmanifestation där han cyklade genom Europa för att uppmärksamma de bortförda barnens situation. Mer om detta kan ni läsa hos Ingrid Carlqvist:

http://inteutanminasoner.wordpress.com/2010/07/29/ken-thompson-cyklar-for-forsvunna-barn/

Ni kan också läsa mer om de glada nyheterna direkt på pappa Kens egen blogg om cykelturnén:

http://findandrewthompsoneurope2010.blogspot.com/

Efter 2,5 års mardröm så har äntligen pojken hittats i Amsterdam, Nederländerna tack vare en uppmärksam rektor vid den skola där Andrew var inskriven. Pappa Ken hade precis hunnit cykla till Stuttgart när han nåddes av nyheten att mamman arresterats i holländsk polis och satt i arresten, samtidigt som Andrew tagits om hand av Sociala myndigheter.

Idag kommer pappa Ken för första gången att få se sin son, som hunnit fylla sex år. Han hoppas att han kommer att känna igenom honom och annars att han kommer att känna igen det mjukisdjur som han haft på cykeln under hela kampanjen, Andrews favorit mjuka brandmannen Bernie Cinders..

Andrew Thompson var tre år gammal när han kidnappades i Sydney av sin mor, Melinda Stratton, den 24 april 2008, efter en vårdnadstvist, och hon har sedan lyckats hålla sig gömd i två och ett halvt år. Det var när pojkens pass hade gått ut som rektorn gjorde en säkerhetskontroll på barnet och upptäckte över 180 Interpolregistreringar.

”Ken är extatisk, emotionell, lättad, överlycklig och fortfarande i ett totalt tillstånd av chock”, berättade pappans vän och fortsatte: ”Det är ingen hemlighet att det fanns rädslor för både Melindas och Andrews säkerhet och ju längre tiden gick, växte fruktan djupare inom Ken att han kanske aldrig skulle få se sin son igen. Han vill se honom nu. Han kan inte vänta ögonblick längre. ”

Barnets mamma hade flytt Australien fyra månader efter att hon och herr Thompson misslyckades med att nå en uppgörelse om vårdnaden. Hon flög med Andrew till Tyskland och försvann sedan spårlöst. Mamman hävdade sedan i ett brev till sin fammilj att hon varit tvingad att fly eftersom domstolen inte tagit hennes anklagelser om övergrepp från pappan mot sonen, på allvar. Domstolen valde då att släppa ut den psykiatriska rapport som de hade kring mammans mentala hälsa där det framgick att hon led av en gravt paranoid sjukdom vilken nedsatte hennes förmåga att vara förälder överhuvudtaget.

Innan pappa Ken gav sig ut på sin cykeltur så vädjande han följande: ”Resan tar aldrig slut förrän jag hittar min son … Melinda, om du läser detta, eller om du får höra att jag cykel nära en stad där du finns under de kommande veckorna, så ber jag dig, hör av er. Befria mig från denna mardröm. ”

Ken – mardrömmen är över! Din son är i säkerhet!

SBN gratulerar dig hjärligast över denna fantastiska nyhet som sprider hopp till alla i liknande situationer som din.

I den australienska veckotidningen ”New Idea” så publicerades nyligen en artikel om pojkarna Frank och André Valette och deras pappa George Pesor. Klicka på bilden för att se den i större format!

Artikeln beskriver kort hur de båda pojkarna kidnappades och kvarhölls efter ett umgänge med sin mamma i Sverige år 2008. George fick själv ”leka privatdetektiv” för att hitta sina barn. Hela hans hjärtskärande historia finns att läsa i den spännande boken ”Inte utan mina söner” av Ingrid Carlqvist.

Ingrids blogg hittar du här: http://inteutanminasoner.wordpress.com/

Boken kan du köpa här: http://www.bokus.com/b/9789197738262.html eller här: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9197738263 eller kontakta Ingrid direkt via hennes hemsida för ett signerat exemplar!

För mer information: http://www.findandrew.com/

Andrew Thompson, fyra år gammal, bortfördes av sin mor Melinda Thompson (även känd som Melinda Stratton) från Australien i April 2009.
Melinda bordade ett Singapore Airlines plan i Sydney tillsammans med Andrew och flög till Frankfurt, Tyskland. Detta är ett brott enligt den Australiska familjelagstiftningen, Family Law Act.
De hade bokat en tur- och retur biljett till Australien, men dök inte upp för återresan och har sedan dess varit försvunna.
Melindas familj har berättat för polisen och andra att de inte har en aning om var de befinner sig och att Melinda i veckor före bortförandet hade försökt hitta ett säkert ställe att fly till.

Bortförandet ägde rum kort efter en undersökning genomförd av en ledande barn och familje psykiater från Sydney. Pskykiatern menade att mamman kunde ha en underliggande mental tillståndsstörning som kunde påverka hennes omdöme och hennes förmåga att vara förälder på ett effektivt sätt.
En domstol har också beslutat att det måste utfärdas en varning i alla publikationer om att ingen skall ta kontakt med Melinda Thompson utan i stället omedelbart kontakta och informera den lokala polisen och/eller Interpol.
Domstolen tog beslutet utifrån psykiaterns utlåtande att det finns en risk för att modern skulle kunna skada Andrew, alternativt sig själv.
Den australiska regeringen har under de senaste 7 månaderna genomfört en omfattande internationell efterlysning efter Andrew och Melissa. Interpol har utfärdat varningar i 187 länder och Haagkonventionen om internationella bortföranden av barn har aktiverats.
Både Andrew och Melinda är Australiska medborgare, som reser på Australiensiska pass.

Vem som helst med information om var Andrew och Melinda befinner sig bör kontakta den lokala polisen som i sin tur kommer att kontakta Interpol eller den Australiska federala polisen, tel  +61-2-6126-7777.
För ytterligare information, kontakta: Robin Bowles +61-418-102-732, eller mail till urgent@foreversearching.com

Nästan alla minns väl den australienske pappan George Pesor som letade efter sina kidnappade söner i Sverige, som försvunnit efter sommarumgänget hos sin mamma. Nu kan ni läsa hela historien från början till slut.

Journalisten Ingrid Carlqvist har skrivit en bok om barnkidnappning som heter "Inte utan mina söner". Läs mer om boken genom att klicka HÄR och besöka förlagets egen sida. Citat:

"På en jorden runt-resa fann australiske George Pesor den stora käleken.
I en proppfull tysk tågvagn började blonda svenska Liselotte tala med honom,
ett samtal som skulle leda till både bröllop och barn.

Men Liselotte och George levde inte lyckliga i alla sina dagar. Deras kärlek
slutade i en hätsk skilsmässa och en bitter strid om barnen som inte tog slut
förrän en av dem hamnade i fängelse.

Inte utan mina söner är Georges berättelse om hur hans före detta fru
kidnappade deras två pojkar och gick under jorden. Ända sedan George fått
vårdnaden om Oliver och Nicholas och flyttat hem till Australien, hade han
oroat sig för barnens säkerhet. Liselotte sa ofta att när pojkarna väl kom till
Sverige skulle de inte åka hem till Australien igen. Trots detta fick hon av en
australisk familjedomstol rätt att umgås med dem under fyra veckor i Sverige
hösten 2008.

Några dagar innan det var dags att återvända till Melbourne igen talade de i
telefon med sin pappa. De såg fram emot att komma hem igen, börja skolan
och träffa alla kompisar.
Det var sista gången på mycket länge som George hörde deras röster. De
fanns inte med på planet, telefonen var död och ingen av Liselottes släktingar
visste var de fanns. Påstod de.

I haagkonventionen har Sverige förbundit sig till att bekämpa att barn
olovligen förs bort. Trots detta stod myndigheterna handfallna. Varken UD
eller svensk polis hade en aning om hur de skulle hitta pojkarna.

När George insåg detta fattade han sitt beslut: Han var tvungen att hitta dem
själv, kosta vad det kosta ville. För en sak var han alldeles säker på: Så tänkte
han inte leva sitt liv – inte utan sina söner!

Ingrid Carlqvist är journalist och författare från Malm. Hon har bland annat
skrivit två framgångsrika böcker tillsammans med och om Carolina Gynning."

Boken kommer ut till försäljning den 31 oktober, ni kan bl.a. köpa den hos Bokus!

Vi på Saknade Barns Nätverk glädjer oss åt nyheten att den australienske pappan George Pesors två söner äntligen har lokaliserats av polisen och blivit återlämnade till honom. Det är tyvärr inte alltför ofta som saknade barn verkligen hittas och där polis och rättsväsende gör en ordentlig insats för att spåra de saknade. Vi kan idag dra en lättnadens suck över att åtminstone två saknade barn mindre finns kvar på listan och fortsätter hoppas för alla de hundratals som fortfarande saknas. Våra tankar finns hos dem och deras förtvivlade familjer!