SBN - Saknade Barns Nätverk » artikel

Artikel om Josephine och hennes barn i tidningen Dagen, del 3/3

SBN Editor — Fri, 27 Aug 2010 04:44:23 +0000

Om du vill läsa artikeln på tidningen Dagens hemsida, klicka HÄR eller se nedan:

Josephine och hennes döttrar

Josephine fick inte med sig sina två barn när hon flydde till Sverige. Nu vill hon att familjen ska återförenas, men kan inte få fram tillräckligt bevis på att barnens pappa har avlidit och att hon bör ha vårdnaden om sina barn.

- Jag ville inte lämna mina barn, men jag hade inget val, berättar Josephine om flykten från sitt hemland.

Hon är född och uppvuxen i Demokratiska Republiken Kongo, ett land som det senaste årtiondet exporterat en rad olika skräckberättelser. Först handlade det om storskaliga krig med flera länder inblandade. Sedan kom gerillakrigen och våldtäktsvågen. Mitt i detta brutala virrvarr har Josephine vuxit upp.

Hon kommer från Norra Kivuprovinsen i östra delen av jättelandet DR Kongo, en provins som fortfarande anses vara en konfliktzon.

När Josephine berättar om varför hon valde att lämna sitt hem börjar hon med att nämna sin man. Han var politiskt aktiv i rebellrörelsen CNDP, ledd av den mytomspunne generalen Laurent Nkunda, numera fängslad och anklagad för krigsbrott. Som aktiv i rörelsen blev Josephines man eftersökt av den kongolesiska armén.
- En dag bara försvann min man. Jag letade efter honom i över en veckas tid. Och efter två veckor kom de efter mig, berättar Josephine.

- De kom hem och frågade ut mig, men de ville inte förstå.

Till slut tog de med sig Josephine till ett fängelse, där militären försökte pressa henne på information om var hennes man befann sig.

- Jag kunde inte säga något, jag visste inte var han var. Jag har aldrig varit engagerad politiskt, utan det var min man de var ute efter.

I fängelset blev Josephine sjuk, hon fördes till sjukhus, och när hon skrivits ut därifrån bestämde hon sig för att fly. Först tog hon sig till grannlandet Burundi, och därifrån lyckades hon ta sig till Europa och Sverige.

Att ta med sig barnen i flykten sågs inte som ett alternativ, utan de fick istället bo hos släktingar i Rwanda. Planen var att de skulle komma efter så småningom, och när Josephine fick uppehållstillstånd i Sverige skickade hon in en ansökan om familjeanknytning.
Att ansöka om uppehållstillstånd för att man är anhörig är inget märkligt, exempelvis fick över 34 000 människor komma till Sverige förra året av den anledningen. Det innebär att anhöriginvandringen är avsevärt mycket högre än antalet beviljade asylärenden, som samma år låg på omkring 7 500 personer.

Men Josephines ansökan har inte varit lyckosam, och hennes två döttrar, tolv respektive fjorton år, får inte komma till Sverige. Både Migrationsverket och Migrationsdomstolen har gjort samma bedömning, och anledningen till att barnen inte får komma hit beror på deras pappa. Han har nämligen inte gett sin tillåtelse till att barnen ska få bosätta sig i Sverige, och Josephine har heller inte ”inlämnat intyg som visar att hon är ensam vårdnadshavare”, skriver Migrationsverket i sitt beslut där barnen nekas uppehållstillstånd i Sverige.
Att barnens pappa skulle lämna in något sådant intyg känns inte speciellt rimligt. För med största sannolikhet är han död. Efter att han försvunnit från hemmet i DR Kongo har inte Josephine hört något från sin man. Flera år senare, när hon var bosatt i Sverige, fick Josephine under hösten 2009 reda på att han avlidit i fängelse nere den kongolesiska staden Goma. Informationen fick hon av pappans släktingar, som även skickade med ett intyg på dödsfallet som påstås ha inträffat för två år sedan. Dödsbeskedet tog Josephine mycket hårt, men papperet hon fått från DR Kongo verkar inte räcka som bevis i en svensk domstol.

Migrationsdomstolen konstaterar bara att intyget är ”av mycket enkel beskaffenhet och saknar uppgifter om till exempel hur han ska ha avlidit”. Av dokumentet framgår inte heller ”hur eller när hans anhöriga ska ha fått besked om hans död” och hur den dödes identitet fastställts. Med den motiveringen har alltså Josephine fått avslag på sin överklagan av Migrationsverkets beslut. Nu vet hon inte hur hon ska bevisa för svenska myndigheter att hennes man är död. Hon har heller inga dokument som övertygar svenska myndigheter att pappans släkt godkänner att hon som mamma ska ha vårdnaden om sina barn. Efter att de fått information om pappans dödsfall har släkten hållit ett familjeråd, och där kommit fram till att det är Josephine som är bäst lämpad att ta hand om barnen. Ett traditionellt sätt att göra avhandla familjeärenden i DR Kongo, men enligt Migrationsdomstolen är dokumenten från familjerådet inte tillförlitliga, och de menar att Josephine inte ”har visat att hon skulle ha ensam vårdnad om döttrarna”.
Röda Korset arbetar mycket med att återförena familjer, och Alexandra Segenstedt konstaterar att det är problematiskt när människor som flyr en konfliktzon i efterhand måste komma med myndighetspapper.

- Att få ut handlingar på att man har ensam vårdnad om sina barn i ett sådant område är svårt, konstaterar Alexandra Segenstedt.

Hon känner inte till förhållandena i DR Kongo speciellt bra, och lyfter i stället fram Somalia som exempel, ett land som inte haft en fungerande regering sedan 1991. Där finns flera liknande ärenden, där föräldrar har svårt att få fram bevis på grund av att det inte finns myndigheter som kan verifiera människors berättelser.

Varför ställer Migrationsverket och Migrationsdomstolen så höga krav på människor som kommer från konfliktområden?- Det är förvaltningsrätt. Förvaltningslagen styr och allmänna principer gäller, som inte tar hänsyn till vilket område man kommer ifrån, säger Alexandra Segenstedt.

Hon förstår mycket väl att det är principiellt viktigt att alla asylsökande måste följa samma regelverk, men tycker också att det måste gå att hitta möjligheter utifrån de förutsättningar som finns. Kommer man som flykting från en osäker region är det viktigt att kunna värdera de dokument som kommer därifrån på rätt sätt. Och kommer man från ett konfliktområde kanske det inte bör ställas samma juridiska krav?

För Josephine har de här beviskraven hittills varit omöjliga att leva upp till.

- När jag kom till Sverige hade jag ingenting. Hur ska jag kunna få fram bevis, undrar hon.

I stället för en nystart med familjen har livet i Sverige bjudit på en rad motgångar, och trots att hon regelbundet skickar ner pengar berättar Josephine att hennes barn börjat vända sig emot henne.

- Det känns mycket svårt när jag pratar med mina barn i telefon. De börjar anklaga mig för att jag lämnade dem. Det gör ont att de inte förstår mig. Det gör ont.
Förutom att Josephine försökt få hit sina barn har hon också tre småsyskon hon skickat in en ansökan om familjeanknytning för. Hon har nämligen tagit hand om dem efter att deras föräldrar dog, och säger att hon sedan dess varit som deras mamma. Den juridiska processen för småsyskonen är avsevärt mycket brantare än när det gäller de egna barnen, eftersom svensk lagstiftning främst fokuserar på att det är kärnfamiljen som ska kunna återförenas. Dessutom håller ett av syskonen på att fylla 18 år, och blir då myndig, vilket mer eller mindre omöjliggör en familjeåterförening i Sverige.

Ny artikel i Sydsvenskan 1

SBN Editor — Mon, 23 Aug 2010 10:11:45 +0000

Ni kan klicka HÄR för att läsa artikeln i Sydsvenskan där bl.a. SBN:s ordförande uttalar sig och som behandlar det nya lagförslaget att kriminalisera alla barnbortföranden eller kvarhållanden, oavsett hur vårdnaden ser ut mellan föräldrarna. Ni kan också läsa texten nedan:

________________________________________________________

Att hålla kvar ett barn kan bli straffbart

Text: Sara Assarsson
Uppdaterad 9 augusti 2010 8.01 Publicerad 9 augusti 2010 6.302010-08-09 06:30:00

Sverige.

Två svenska barn förs bort varje vecka. Men myndigheternas siffror är bara en del av sanningen. – Det finns ett jättestort mörkertal, säger Lina Lundin från Saknade barns nätverk som under sommaren får hundratals brev och samtal från oroliga föräldrar.

SVERIGE. Sommaren är högsäsong för bortförande av barn. När semestern är slut väntar många oroliga föräldrar på att deras barn ska komma hem från utlandsvistelsen.

Ibland dröjer det veckor – andra gånger månader – innan barnen kommer hem.

– Har föräldrarna gemensam vårdnad är det ingen som reagerar. Skulle barnet däremot kidnappas av en tredje part ru- briceras det som människorov, säger Lina Lundin som för några år sedan startade ett nätverk för drabbade familjer.

I dag är det inte brottsligt för en vårdnadshavare att hålla kvar ett barn utomlands – trots att han eller hon bryter mot umgängesavtalet.

Men lagen kan komma att ändras. Justitiedepartementet tillsatte i våras en utredning som har till uppgift att kartlägga vad som omfattas av så kallad egenmäktighet, ett brott som kan ge upp till fyra års fängelse.

– Bakgrunden till utredningen är Högsta domstolens beslut från 2006 och 2007 som säger de här fallen inte omfattas av egenmäktighet av barn. Vi kommer att titta på om bortförande ska kriminaliseras, säger Dina Gutrad på justitiedepartementet.

Utredningen ska vara klar i maj nästa år.

Familjejuristen Solbritt Ingemansson i Malmö har kontakt med flera drabbade barn och föräldrar.

– Det är i dagsläget en mycket underlig lagstiftning. För att styrka brott måste man bevisa att personen hade för avsikt att hålla kvar barnet. Och det kan vara väldigt svårt att bevisa, säger hon.

På familjerätten kan föräldrar få hjälp att upprätta ett umgängesavtal efter en separation eller skilsmässa. Men trots att det är juridiskt bindande finns inga påföljder om någon av parterna bryter mot avtalet.

Vilka åtgärder vidtar myndigheterna om föräldrarna bryter mot umgänges avtalet?

– Föräldrarna får möjlighet att komma hit och prata om hur de, utifrån barnets skull, kan hitta ett bättre samarbete, säger Minna Tykesson, sektionschef på familjerätten i Malmö.

– I sista fall får föräldern höra av sig till tingsrätten för att begära verkställighet men det är en väldigt drastisk åtgärd.

Enligt Lina Lundin är det många föräldrar som drar sig för att kontakta myndigheterna.

– Många vågar inte anmäla sin expartner. De är helt enkelt rädda för att barnen ska försvinna för gott.

– Sverige har inga verktyg för att snabbt hämta bortförda barn. Ensam vårdnad hjälper inte mycket om barnet är borta.

Ett av problemen, menar Lina Lundin, är att samhället inte ser särskilt allvarligt på när barn förs bort av en förälder.

– Det är många som tänker ”men barnet är ju hos sin mamma eller pappa”. Men för familjen som blir kvar är det en mardröm.

– Den skräck som man som förälder upplever när man upptäcker att ens barn plösligt är borta får man leva med i månader och ibland år.

Artikel om kidnappade Vid och hans mamma Anna Frank i tidningen Dagen, del 1/3

SBN Editor — Thu, 12 Aug 2010 13:39:36 +0000

Journalisten Jakob Zetterman har för tidningen Dagens räkning träffat mamma Anna och skrivit en lång artikel om hennes kamp för sin bortförde son Vid, som vi har skrivit mycket om här på SBN:s hemsida.

Klicka HÄR för att läsa artikeln på nätet eller se nedan:

——————————————————————————–

Anna & Vid

Förlorade barn (del 1 av 3). Att förlora ett barn är något av det värsta som kan hända. Dagen har pratat med tre föräldrar som delar samma smärta. Förutom saknaden delar föräldrarna också hoppet – att barnen en dag ska komma tillbaka till dem.

För två år sedan rövades Anna Franks son bort till Bosnien. Hon har sedan dess fått domstolsbeslut både i Sverige och i Bosnien på att hon ska ha ensam vårdnad om sin son. Men det lär behövas något mer för att Vid ska komma hem.
Josephine fick inte med sig sina två barn när hon flydde till Sverige. Nu vill hon att familjen ska återförenas, men kan inte få fram tillräckligt bevis på att barnens pappa har avlidit och att hon bör ha vårdnaden om sina barn.

Barnrummet borde egentligen uppdateras en aning. Den brasilianske fotbollsspelaren Ronaldinho har sett sina bästa dagar, likväl hänger hans tröja där på väggen. Och frågan är om planschen med de tecknade superhjältarna fått vara kvar om rummets ägare varit på plats.

Men mamma Anna vill inte röra något.

- Han får bestämma själv, säger hon när hon sätter sig på sängen där hennes trettonårige son Vid borde sova om nätterna.

Var han istället sover, det vet hon inte. Troligtvis i staden Trebinje som ligger i Republika Serbska, den serbiska enklaven i Bosnien. Där har hon träffat sin son två gånger sedan han försvann från Sverige. Det har varit korta och nervösa möten där de varit övervakade av myndighetspersoner. De har heller inte fått prata svenska eller om Sverige, med motivering att det skulle skada pojken psykiskt. Första gången träffades de fem minuter, och drygt ett år senare en halvtimme

- Han var jättenervös. Benen skakade, och hans budskap var att se till att pappans efterlysning försvann, berättar Anna Frank om sitt senaste möte med Vid.

Några kramar senare var hon tvungen att gå därifrån och lämna sonen i ett land utanför EU, i en landsända som skapat sitt eget serbiska system för att distansera sig från den bosniska centralmakten. Ett perfekt nationalistiskt gömställe för den som vill hålla sig undan internationell rättvisa.

Att en förälder för bort sitt barn till ett annat land är ett problem som blivit allt vanligare i Sverige i och med att världen blivit mer global. För tillfället behandlas drygt hundra olika ärenden av Utrikesdepartementet, och det är en nivå som personalen har börjat vänja sig vid.

Det är både mammor och pappor som ensidigt väljer att försvinna med sitt barn, och Anna Frank är mån om att betona att här råder inget könskrig, och nidbilden att det bara är patriarkala pappor som försvinner med sina barn stämmer inte.

Istället för att peka ut ett visst kön vill Anna Frank berätta att det för tillfället finns en hel del brister på hur myndigheter hanterar de här fallen. Hon tycker att lagstiftningen måste spetsas till, polisen måste få befogenhet att ingripa snabbt. Det borde upprättas jourdomstolar som kan ta snabba beslut, för att föräldrar inte ska kunna förhala och vinna tid på att inget görs. Det borde också införas sanktioner mot länder som bryter mot de internationella spelregler som satts upp inom Haagkonventionen.
Systemet går att förbättra, och Anna Frank kan tala av egen erfarenhet eftersom det fanns gott om varningssignaler hos myndigheterna om vad som var på gång i hennes fall.

Anna Frank separerade med Vids pappa när deras gemensamma barn var sex år, och Vid fick bo varannan vecka hos sina föräldrar. När Anna sedan hittade en ny man och gifte sig tyckte hon att hennes tidigare partner började agera onaturligt. Han kunde exempelvis spendera hela dagar i skolan tillsammans med sin son. Ett beteende som inte fungerade i längden och som även myndigheterna reagerade på. Det slutade med att pappan förlorade vårdnaden.

- När det beslutet kom höll pappan honom hemma från skolan i tre månader, och utan någon kontakt med mig, berättar Anna Frank.

Pappan blev arresterad för vad han gjort, Vid fick byta skola och påbörja ett nytt liv.

- Skolan fungerade bra till en början. Men en dag märkte jag att Vid började bli nervös. Då hade pappan hittat honom i skolan.

Ännu en gång höll pappan sin son hemma, och eftersom han hade överklagat beslutet att inte få ha vårdnaden skulle ännu en domstolsprocess dra igång.

Då inträffar något som gör Anna Frank riktigt upprörd. Trots att hon hade ensam vårdnad, trots att pappan brutit mot alla tidigare domstolsbeslut och olagligt ha hållit sitt barn borta från skolan, fattas ett beslut som skulle visa sig bli förödande.

- Då går hovrätten in och ger honom ensam vårdnad tills huvudförhandlingarna ska börja. Under en månad får han ensam vårdnad, berättar Anna Frank som fortfarande inte kan förstå hur man kan gynnas av en domstol genom att bryta mot lagen.
Månaden går och den 10 juni 2008 fastställer hovrätten att Anna Frank ska ha ensam vårdnad av barnet. Pappan får enbart träffa sonen kortare perioder, och enbart under övervakning.

När domen kom befann sig far och son redan utomlands och har hållit sig gömda sedan dess. Pappan är efterlyst av Interpol, och Anna Frank har dessutom vunnit vårdnaden om sin son i Bosnien, efter att de erkänt det svenska vårdnadsbeslutet. Trots alla papper hon har i handen, lagparagrafer i ryggen så har hon dock inte fått tillbaka sin son till Sverige.

Anna Frank sitter i dag i styrelsen i föreningen Saknade barns nätverk, en organisation som stöttar föräldrar vars barn rövats bort. Hon berättar att det finns ett stort behov av kunniga medmänniskor som kan ge sitt stöd när ett barn försvunnit. Ofta mår man väldigt dåligt och mitt bland alla upprörda känslor är det svårt att fokusera på det som behöver göras. Nätverket hjälper till att rätt myndigheter kontaktas, de försöker knyta ihop samordningen med polis, sociala myndigheter och tipsar om advokater.
Saknade barns nätverk vill också stötta processen långsiktigt, exempelvis om det blir en juridisk process i annat land. Då kan de hjälpa till med att hitta billigt boende, hitta tolkar och bra advokater.

Anna Frank berättar att hon och hennes man har lagt ut en halv miljon kronor i kampen för att få hem Vid, bland annat resekostnader och advokatkostnader nere i Bosnien. De är besvikna på att det inte går att få något ekonomiskt stöd från myndigheterna i Sverige, framförallt för att de själva inte har begått något fel.

- Att kämpa för sitt barn ska inte bero på vilken inkomst man har, utan det ska även en mamma eller pappa som inte tjänar så bra kunna göra. Det är orättvist att den ekonomiska bördan ska ligga på den föräldern som inte gjort något fel.
Anna Frank berättar också att Saknade barns nätverk inte bara ska vara ett stöd efter att ett barn rövats bort. De vill också vara med i det förebyggande arbetet, påverka politiker, sprida information och bearbeta myndigheter.

När hon pratar om vad som behövs göras märks det att Anna Frank gått igenom en lång process, hon har stångats mot myndigheter, läst lagar och vet vem som ansvarar för vad. Men mitt bland alla konventioner och juridiska domar finns också känslorna, saknaden och gråten som inte är långt borta.

- Man vänjer sig aldrig riktigt, säger Anna Frank efter två år av saknad.

- Man tror inte att man ska klara en dag, en vecka, eller en månad utan sitt barn. Och helt plötsligt har det gått två och ett halvt år. Men saknaden blir aldrig mindre, man vänjer sig aldrig.

Stor artikel i Allers Veckotidning nr 20 den här veckan

SBN Editor — Thu, 13 May 2010 12:02:03 +0000

SBN:s ordförande Lina Lundin fick utmärkelsen ”Allers Guldhjärta” av Karl-Erik Bolin, vilket uppmärksammades i följande rörande artikel (klicka på artikeln för att förstora den och läsa separat):

Artikeln berättar om Karl-Eriks kamp för att spåra och få hem sina barn Sammy och Emma som kidnappade till krigets Bagdad under nästan hela år 2009. ”Det förlorade året” som Karl-Erik säger. Den beskriver maktlösheten, desperationen och den förtvivlan som varje drabbad förälder känner. Men det är också en artikel fylld av hopp och med ett gott budskap: att även det värsta scenario kan vändas till ljus och lycka! Köp gärna en Allers den här veckan! Vi hoppas att SBN genom artikeln kommer att nå ut till många fler drabbade familjer och att vi kan hjälpa ännu fler!

Nya artiklar om Zahra i Sigtunabygden!

SBN Editor — Wed, 28 Apr 2010 06:53:01 +0000

Idag publicerar Sigtunabygden.se tre artiklar kring bortförda barn och Lillemor och Zahra i synnerhet. Klicka på de tre artiklarna nedan för att se dem i ett större format:

Uppdatering i Pesorfallet

SBN Editor — Thu, 08 Apr 2010 09:31:29 +0000

I den australienska veckotidningen ”New Idea” så publicerades nyligen en artikel om pojkarna Frank och André Valette och deras pappa George Pesor. Klicka på bilden för att se den i större format!

Artikeln beskriver kort hur de båda pojkarna kidnappades och kvarhölls efter ett umgänge med sin mamma i Sverige år 2008. George fick själv ”leka privatdetektiv” för att hitta sina barn. Hela hans hjärtskärande historia finns att läsa i den spännande boken ”Inte utan mina söner” av Ingrid Carlqvist.

Ingrids blogg hittar du här: http://inteutanminasoner.wordpress.com/

Boken kan du köpa här: http://www.bokus.com/b/9789197738262.html eller här: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9197738263 eller kontakta Ingrid direkt via hennes hemsida för ett signerat exemplar!

Fin artikel om barnen Bolin

SBN Editor — Wed, 13 Jan 2010 11:29:47 +0000

På julafton skrev Sydsvenskan en fin artikel om Karl-Erik Bolin och hans barn:

http://sydsvenskan.se/omkretsen/staffanstorp/article615751/Pappa-basta-julklappen.html

Mer om Taymaz…

SBN Editor — Mon, 07 Dec 2009 09:40:55 +0000

I Skaraborg debatteras Taymaz ärende fortfarande, nu på riksdagsnivå av politker Carina Ohlsson(S) som blivit väldigt upprörd över uttalandet från lagmannen i förra veckan om att det är kommunens ekonomi som styr huruvida en kontaktperson kan utses eller inte.

Det senaste är den här artikeln:

http://www.sr.se/skaraborg/nyheter/artikel.asp?artikel=3280829

Eller om ni vill lyssna på ett radioinslag så klicka HÄR.

Tidningen GT har också skrivit en artikel om Taymaz, klicka på bilden nedan för att läsa allting:

Taymaz ”såld” pga av kommunens dåliga ekonomi

SBN Editor — Wed, 02 Dec 2009 09:22:24 +0000

Idag kan vi läsa ytterligare en artikel om Taymaz, där lagman Anna-Karin Lundberg avslöjar att rätten egentligen ville förordna umgänge med kontaktperson, men inte kunde det pga att kommunen sade sig inte ha råd.

Klicka här för att lyssna på inslaget eller klicka för att läsa nedan:

http://www.sr.se/skaraborg/nyheter/artikel.asp?artikel=3278810

Taymaz mamma Kimia känner att domstolen och kommunen helt enkelt sålde hennes son.

Vi förstår henne! Det är fruktansvärt och helt oacceptabelt att sådant får ske i Sverige och tydligen sker ofta, enligt samma lagman. Hur kan kommunens ekonomi användas som ett argument när barn riskerar att kidnappas ur Sverige? Skulle domaren göra samma val om det var hans systers son eller hans egen son? Låta kommunens ekonomi vara en faktor för bedömningen? Vi tror inte det. Folk förstår inte det här förrän det händer dem eller någon som står dem nära. Det verkar lätt att leka med andras liv, men inte med sina egna barns. För inget är ju viktigare än våra barn, det tycker ju varje människa.

Allas barn är våra barn, tycker vi!

Vi talade med pappa Johan igår och han berättade att han bett åklagaren om att få utfärdat ett besöksförbud för Evelinas mamma, samt morföräldrarna, som upprepade gånger kommit till hans hus eller gått förbi utanför dagis. Han är mycket orolig för att Evelina återigen ska bli kidnappad, en risk och en rädsla som alla föräldrar lever med som haft sina barn försvunna. Men det hade inte åklagaren gått med på, eftersom han inte ansåg att det fanns någon risk för kidnappning. Samme åklagare som inte heller ville efterlysa Evelinas mamma internationellt, eftersom han inte ansåg att det fanns risk att hon lämnat landet, vilket hon redan hade gjort. Beslutet kommer att överklagas.

Det är just det här som hela diskussionen handlar om. Hur kan man vara så dålig på att förebygga brott i Sverige? Vad är det för feghet som genomsyrar domstolar och åklagarväsende? Som också verkar finnas hos UD och på svenska ambassader? Varför tar man inte aktivt ställning för de värnlösa små barnen och värnar deras rättigheter till sitt liv och att INTE behöva bli kidnappade?

Varför?

Hur många åklagare, domare, poliser och andra berörda ska behöva komma krypande och be om ursäkt i efterhand? Hur många till ska behöva höra ”Vad var det jag sade?”

Taymaz hade inte behövt bli kidnappad! Det hade inte alla de andra kidnappade barnen heller. Så lite hade behövts för att skydda dem. Hur länge till ska man fortsätta att förneka det trauma en kidnappning innebär? Hur länge ska de anse att detta inte är ett problem? Påstå att det handlar om rasism eller andra hatbrott? Hitta omvägar? Slingra sig?

I en annan artikel, på Realtid.se, så kan man läsa angående hovreporter Hurtigs vårdnadstvist att Tommy Lindström, föredetta chef för rikskriminalen, gör en riskbedömning angående det barnet och de anmälningar som mamman står bakom. Han jämför henne med Evelinas mamma.

Vi vill att barnbortföranden tas på största allvar! Vi är väldigt glada att riksdagsledamot Annelie Enochson(KD) och Andreas Norlén(M) har skrivit två så jättebra motioner om barnbortföranden i år. Det går åt rätt håll, även om det är långt kvar! Tack till er som kämpar med oss!

Här är artikeln från Skaraborgs Radios hemsida:

Vi kan idag avslöja nya detaljer om den bortrövade pojken Taymaz, som har blivit bortförd från Sverige till Iran av sin pappa.

Det visar sig att tingsrättens ödesdigra beslut att låta pappan ensam få träffa pojken berodde på att Töreboda kommun inte hade råd med någon kontaktperson.

Det berättar lagman Anna-Karin Lundberg för Radio Skaraborg.

– Han skulle ju haft umgänge med kontaktperson. Men eftersom kommunen saknade resurser blev det ingen kontaktperson, så då blev det i förlängningen så att man tillät honom att träffa pojken ensam. Och det var ju i det läget han tog pojken med sig, konstaterar Anna-Karin Lundberg.

Bodde på hemlig adress

Det var i augusti förra året som tingsrätten bestämde att Taymaz bara skulle få träffa sin pappa tillsammans med kontaktperson. Efter att ha blivit misshandlad flera gånger hade mamman Kim flytt tillsammans med sonen från pappan i Falköping och bodde nu på hemlig adress i Töreboda. Men när Töreboda kommun inte hade råd med någon kontaktperson ändrade alltså tingsrätten beslutet två månader senare. I rättens beslut står det ingenting om Törebodas ekonomi, istället står det ”något skyddsbehov som att Taymaz skulle föras bort och som motiverar kontaktperson är inte visat.

Försökte ta barnet på dagis

Så står det trots att Taymaz pappa två veckor tidigare hittade Taymaz nya förskola, och försökte röva bort honom därifrån.

Tre månader senare, i januari i år, var det dags för pappans första helg med Taymaz.

Och då förde han med sig sonen till sitt forna hemland Iran.

Enligt Lagman Anna Karin Lundberg är det här inte första gången kommunernas ekonomi bestämmer tingsrättens beslut.

Vem tar ansvaret?

– Tyvärr är det vanligt när vi förordnar kontaktperson, att kommunen saknar resurser.

För Kim som inte har fått se sin sex-årige son på snart ett det som har hänt betydligt mer än bara ett fel i systemet.

– Det är skandal, de sålde mitt barn för att spara pengar. Men vem tar ansvaret, frågar hon sig.

Elias Vänerlöv

Tidningen följer upp vår decemberinsamling

SBN Editor — Tue, 01 Dec 2009 19:24:48 +0000

Imorse skrev vi om den extra insamling som vi kommer att ordna lokalt för Karl-Erik Bolins barns räkning. Till vår stora glädje så följde lokaltidningen direkt upp nyheten också och vi hoppas få radion och lokal-TV intresserade också, när vi väl går ut på staden. Författaren och journalisten Ingrid Carlqvist kommer också att ställa upp och vara med på plats och samla in pengar. Karl-Eriks vuxna dotter Malin, barnens storasyster, kommer också att närvara, förutom SBN:s ordförande, stiftare samt några frivilligarbetare. Mer info om detta följer när detaljerna är klara…