Den 17 juni så meddelade Annas bosniske advokat att hon nu också har fått sin enskilda vårdnad erkänd i Bosnien, ända upp i Högsta Domstolen. Detta innebär att alla bosniska domstolar konsekvent har avslagit pappans överklaganden i frågan och att saken är utagerad ur Bosniskt perspektiv.

Fr.o.m. nu så begår alltså Vids pappa också ett egenmäktighetsbrott i landet han gömmer sig i. Man kunde ju förvänta sig att han skulle kontakta Vids mamma och diskutera hur de på lämpligaste sett kunde tillgodose att Vid får komma hem och under bra omständigheter. Men det har varit total tystnad från hans håll. Precis som det har varit i två års tid. Han har aldrig hört av sig, inte ett ord. Ett större svek mot ett barn får man leta efter, än det som Vids pappa begått och begår.

Europadomstolen kommer att se över Bosniens behandling av Vid i Haagärendet också, något som vi verkligen ser fram emot. Ett land ska inte kunna göra som Bosnien har gjort nämligen och så totalt ignorera Haagkonventionen och barnets rätt till sitt land och ursprung.

Vi hoppas att Vids pappa snarast hör av sig och försöker reda ut situationen utan polisiär inblandning, för Vids skull.

Den 25 maj var SBN inbjudna till TV4:s Nyhetsmorgon tillsammans med den drabbade mamman Mari Stenberg samt Sveriges justitieminister Beatrice Ask. Här kan ni som missade inslaget, se det igen:

Justitieministern berättade om det nya lagförslaget som ska täppa igen ett av många hål i lagen som tillåter barnkidnappningar ur Sverige. SBN fick ge några förslag på vad som måste förbättras och Mari Stenberg berättade om hur hennes barn försvann under tio år, innan hon fick hem dem igen.

(Svensk översättning av den bosniska texten finns längre ned på sidan!)

Denna publikation beror på bosnisk media, se följande länkar:

This article is a response to the following Bosnian publications:

http://www.slobodnaevropa.org/content/article/1997477.html

http://pressonmobile.com/sr/vesti/republika_srpska/story/112556/Mali+Vid+ne+%C5%BEeli+u+%C5%A0vedsku.html

http://www.pressonline.rs/sr/vesti/republika_srpska/story/112556/Mali+Vid+ne+%C5%BEeli+u+%C5%A0vedsku.html

Sledeći prilog je publikovan povodom izjava i kao odgovor na laži koje cirkulišu u bosanskim medijima od strane Želimira Radoša, zvanog ”Nino”, Vidov otac, koji očajnički pokušava da prikrije istinu o svemu što se desilo i koji se nada da će na taj način da probudi javno mnenje prema poslednjoj presudi suda u Bosanskoj sudnici, gde presuda mame Ane o starateljstvu nad detetom donete u Švedskoj u apelacionom sudu (sudu drugog stupnja) je priznat i donet i u Bosanskom sudu.

Time ima Vidova mama sada sama celo pravno starateljstvo o Vidu takođe i u Bosni, gde je Vid sakriven posle kidnapovanja od svog oca pre dve godine.

Vid Frank Radoš (zvan samo Vid Radoš od svog oca, posle bekstva u Trebinje, Bosna-Hercegovina), je kidnapovan u martu 2008, i sproveden je posle toga u inostranstvo 15 maja iste godine.

Tek u septembru 2008, posle hapšenja Nina Radoša u Bosni, je Vidova mama Ana saznala gde se njeno dete nalazi. Vidovoj mami, koja ima sama starateljstvo o Vidu, je Vidov otac sprečio svaki kontakt sa njenim sinom.

Ona nije dobila nikakvu pomoć od Bosanskih vlasti, time su joj uskratili i da sazna adresu ili telefonski broj od Vida. Od Vidovog oca posle njihovog nestanka, nije dobila nikakvu informaciju o Vidu. U vreme Ninovog nestanka lečio se Nino Radoš zbog psihičkih problema u švedskom zdravstvu.

Švedski sud je u dve instance dao Vidovoj majci starateljstvo. Prema Švedskom sudu Vidov otac nije u stanju da uvidi šta je najbolje za Vida, on postupa agresivno i impulsivno i nepažljiv je u brigi oko Vida.

Tom sudskom rešenju je prethodila duga i detaljna istraga, gde su se Vidova oba roditelja izjasnila u savjetovanju sa dobro funkcioniranim socijalnim vlastima.

Opštinski savet za socijalnu zaštitu u Švedskoj bili su primorani u junu 2008 da donesu odluku o neposrednom stavljanju pod zaštitu i nadzor (LVU – švedska skraćenica za taj zakon) da bi pokušali da zaštite Vida od njegovog oca.

Nino Radoš je bio prisutan prilikom svih sudskih rasprava u Švedskoj, gde je on uprkos svim svojim optužbama protiv Švedske, dobio pravnu pomoć od Švedske države koja je platila sve njegove advokatske troškove.

Nino Radoš je planirano pokušao da izoluje i manipuliše Vida da bi se on distansirao od svoje majke i nije dozvoljavao Vidovoj majci Ani nikakav kontakt sa njenim detetom. Nije joj bilo dozvoljeno da pošalje nijedno pismo, slike niti poklone svom detetu. Nije joj dozvoljeno da priča sa njim na telefon.

To su sve Ninove lične ideje I pri tome je on stavio Vidove potrebe na stranu, a ispred toga svoje lične potrebe koje su dominirale nad detinjim potrebama, i pri tome uskratio detetu svaki kontakt sa svojom majkom sa kojom je on živeo od rođenja.

Svako dete ima prema FN dečjoj konvenciji (međunarodni sporazum) nepovredljivo pravo na oba svoja roditelja. To pravo je Nino povredio, polazeći od svojih ličnih egoističnih razloga.

Vidov otac je prekršio sve sudske odluke donete u Švedskoj, i napustio isto tako Švedsku neposredno pre donošenja krajnje odluke od strane apelacionog suda.

On je internacionalno tražen zbog grubog prekršaja neovlašćenog oduzimanja deteta, i pritvoren u svojoj odsutnosti.

To je jedini razlog što se Nino Radoš nalazi u Trebinju. Zapravo što on nemože biti izručen Švedskoj, pošto je on podneo zahtev za Bosansko državljanstvo posle njegovog bekstva tamo. Tražio je državljanstvo i za sebe i za Vida, o kome on zapravo nema starateljstvo i time nema prava da odlučuje o njemu.

Vid je pre toga živeo samo u Švedskoj, I nije imao nikakvu vezu sa Bosnom. Vid je ranije bio samo na odmoru u Crnoj Gori.

Bosna i Hercegovina nije zemlja gde Nino želi da živi, to je zemlja o kojoj je  on u Švedskoj uvel loše pričao.

On samo iskorišćava bosanske građane i vlasti tu, da bi izbegao posledice za svoje krivično delo, kidnapovanje Vida.

On upropaštava Vidovo detinjstvo zbog svog sebičnog postupanja.

Vid nema u svojoj sadašnjoj situaciji nikakvu mogućnost da slobodno izrazi svoje lično mišljenje i lične želje. On je totalno predat svom ocu i primoran da deluje i kaže to što Nino želi i zahteva.

Vid je živeo normalno sa svojom majkom u velikom, i lepom stanu u centru Štokholma. On je uvek imao fantastično dobru relaciju sa svojom majkom i uvek je bio jedno harmonično i srećno dete, sve dok Nino nije počeo da se svađa i pokušavao da natera njega da radi stvari protiv svoje volje. Između ostalog pokušao je Nino da primora Vida da prijavi svoju majku zbog zlostavljanja, koje je Vid sav u očaju  priznao kod dečjeg psihologa da je to samo njegov otac hteo da on tako laže o svojoj majci.

Sad kad je Vid kidnapovan nema u njegovoj blizini nijedna odrasla osoba koja može da ga štiti protiv Ninovog ispiranja mozga i svih njegovih tvrdnji.

Sad postoji veliki rizik da Vid bude povređen i iztraumatiziran zbog tog izolovanja koje je Nino stvorio.

Švedska je jedna dobra i demokratska zemlja gde socijalno blagostanje je poznato svugde i puno efikasno. Država može  da garantuje da deca u Švedskoj se osećaju dobro.Ovde ne postoji nikakva korupcija kod sudskih vlasti.

Ispitivanja koja su sprovedena u toku perioda od dve godine, nisu pristrana i uzimaju veliki obzir da svako dete ima pravo na oba svoja roditelja i da je dečje dobro u fokusu.

Tragično je da se gleda kako Nino Radoš opanjkava Švedsku zemlju, koja se uprkos svemu znatno zalaže za Bosnu i Hercegovinu. U toku rata 1992-1995 prihvatila je Švedska preko 60 000 bosanskih izbeglica. Danas živi  oko 80 000 osoba sa bosanskim poreklom u Švedskoj, od kojih je oko 50 000 dobilo Švedsko državljanstvo.

Švedska je najveći davalac pomoći za Bosnu-Hercegovinu. Od završetka rata totalna pomoć za BiH iznosi oko 3 milijarde Švedskih krona (oko 300 miliona evra). Švedska pomoć je promenila fokus od ponovne izgradnje posle rata i očuvanje mira do izgradnje jedne jake države, ekonomski razvijene za budući ulaz u EU.

Švedska je doprinosila od 1993 sa osobljem za održavanje mira u Bosni-Hercegovini.

Mi smo videli i čuli laži koje cirkulišu u Bosanskim medijima oko Vidovog slučaja (predmeta). Te laži nemaju nikakve veze nigde u dokumentima, one su samo Ninove lične fantazije. Mi imamo sve dokumente crno na belo u ovom predmetu.

Ako je neko iskreno zainteresovan i ako neki reporter želi da analitički i kritički ispita  i vidi i drugu stranu u ovom predmetu dobrodošli ste da uzmete kontakt sa nama na: info@saknadebarn.org

da biste dobili uvid i relevantne dokumente koje će da odgovore na sve Ninove tvrdnje.

Želimo istovremeno da ukažemo da je nezakonito od Bosanskih novina da pišu o jednom detetu bez dozvole od Vidovog staratelja u ovom slučaju: Anna Frank.

Isto to važi za sve osobe koje su se dosada izjavile u medijima o Vidu.

On je maloletan i otac čini internacionalno krivično delo time što još uvek drži Vida u Bosni i Hercegovini. Sada krši isto tako i Bosanski zakon, pošto on ni u Bosni nije Vidov staratelj.

Na kraju nadamo se da će Bosanska država da požuri pri pomoći da vrati jedno kidnapovano Svedsko dete njegovoj majci koja se borila za njega već previše dugo vreme, da bi spasila svoje nestalo dete. U skladu sa svakim roditeljem koji bi postupao isto u njenoj situaciji.

Vidova majka voli svog sina više nego bilo šta drugo na ovom svetu i ona je strašno uznemirena za zdravlje svog sina koji živi pod sadašnjim uslovima.

Da jedan roditelj postupa kao što je Nino Radoš uradio i kidnapovao svoje dete i sproveo u zemlju koja je za Vida strana, i time izvršio direktno krivično delo koje krši sva sveža istraživanja u toku istrage oko starateljstva i krši samu sudsku odluku nije zakonski pravo.

To se nesme činiti svom rođenom detetu. To je svakog roditelja odgovornost i dužnost da se dečje dobro i potrebe stave ispred svega i da deca žive sigurno i bezbedno u sredini na koju su navikli. Sa pravom na svoj jezik, prijatelje, familiju, rodbinu, školu i rutine.

Nadamo se da to narod Bosanski može da razume.

Ovom textu prilažemo jedan deo fotografija iz Vidovog života u Švedskoj, sa svojom majkom Anom.

Jedna slika može reći više nego hiljadu reči!

Zahvaljujem svima vama koji ste pročitali ovo do kraja!

Vidu želimo: Dobro došo kući!!!

Följande inlägg publiceras med anledning av och som svarsmål på de lögner som cirkulerar i bosnisk media efter att Zelimir Radosh (svenska) / Želimir Radoš (bosniska), kallad ”Nino”, Vids pappa, nu desperat försöker att mörka sanningen om allt som skett och hoppas därigenom väcka opinion gentemot det senaste domstolsbeslutet i Bosnisk domstol, där mamma Annas dom om enskild vårdnad från Svea Hovrätt godkändes. Därmed har Vids mamma nu också enskild juridisk vårdnad om Vid även i Bosnien, dit han kidnappades av sin pappa för snart två år sedan.

Vid Frank Radosh (Kallas enbart Vid Radoš av sin pappa, efter flykten till Trebinje, Bosnien-Hercegovina), kidnappades av sin pappa från skolan i Stockholm i mars 2008, och fördes sedan utomlands den 15 maj. Inte förrän i september 2008, efter att Nino Radosh blivit arresterad i Bosnien, fick Vids mamma Anna vetskap om vart hennes barn fanns. Vids mamma, som har ensam vårdnad om Vid, har av pappan nekats all kontakt med sin son. Hon har heller inte fått någon hjälp av de bosniska myndigheterna, då hon förvägrats att få veta adress eller telefonnummer till Vid. Pappan har sedan han försvann med Vid, inte gett henne någon som helst information om Vid. När han försvann så behandlades Nino Radosh för psykiska problem av den svenska sjukvården.

Svensk domstol har i två instanser gett Vids mamma vårdnaden. Enligt svensk domstol förmår inte Vids pappa se till Vids bästa, han agerar aggressivt och impulsivt och brister i omsorg om Vid. Dessa domstolsbeslut har föregåtts av långa och detaljerade utredningar, där Vids bägge föräldrar har fått komma till talan och i samråd med välfungerande sociala myndigheter.

Socialnämnden i Sverige tvingades i juni 2008 att fatta ett beslut om omedelbart omhändertagande, (LVU), för att försöka skydda Vid från hans pappa.

Nino Radosh var närvarande vid alla domstolsförhandlingar i Sverige, där han trots sina anklagelser mot Sverige, fick rättshjälp av svenska staten som betalade alla hans advokatkostnader.

Nino Radosh har avsiktligt försökt att isolera och manipulera Vid så att han ska ta avstånd från sin mamma och har nekat Vids mamma Anna all kontakt med sitt barn. Hon har inte fått skicka några brev, kort eller presenter till sitt barn. Hon får inte tala med honom i telefon. Det här är Ninos egna idéer och han har därmed satt Vids behov åt sidan, framför sina egna och vägrat barnet kontakt med sin mamma som han levt med sedan han föddes. Varje barn har enligt FN:s barnkonvention en okränkbar rätt till sina föräldrar. Denna rätt har Nino kränkt, utifrån sina egna egoistiska skäl.

Vids pappa har brutit mot alla domstolsbeslut i Sverige, och lämnade även Sverige strax innan det slutgiltiga beslutet från Hovrätten. Han är internationellt efterlyst för grov egenmäktighet med barn, och arresterad i sin frånvaro.

Däri finns enda anledningen till att Nino Radosh befinner sig i Trebinje. Nämligen att han inte blir utlämnad till Sverige, eftersom han ansökte om bosniskt medborgarskap efter sin flykt dit. Både för sig och Vid, som han alltså inte hade vårdnaden om. Vid har tidigare enbart levt i Sverige, och hade ingen som helst anknytning till Bosnien. Vid har tidigare enbart varit på semester i Montenegro.

Bosnien är inte ett land där Nino vill bo, det är ett land han i Sverige hela tiden förtalat. Han utnyttjar enbart de bosniska människorna och myndigheterna där, för att undvika konsekvenserna av sitt brott, kidnappning av Vid. Genom sitt själviska agerande förstör han Vids uppväxt.

Vid har i sin nuvarande situation ingen möjlighet att fritt uttrycka sina egna åsikter eller önskningar. Han är helt utlämnad åt sin pappa och tvingas agera och säga det som Nino önskar.

Vid bor normalt hos sin mamma i en stor, vacker lägenhet i centrala Stockholm. Han har alltid haft en fantastiskt bra relation med sin mamma och alltid varit ett harmoniskt och lyckligt barn, så länge inte Nino bråkade och försökte tvinga honom att göra saker mot hans vilja. Bl.a. så försökte Nino tvinga Vid att anmäla sin mamma för misshandel, men Vid erkände förtvivlad för en barnpsykolog att det bara var hans pappa som ville att han skulle ljuga om mamma. Nu när Vid har kidnappats så finns det ingen vuxen som skyddar honom mot Ninos hjärntvätt och påståenden. Just nu föreligger det en grav risk att Vid blir skadad och traumatiserad genom den isolering som Nino har skapat.

Sverige är ett bra och demokratiskt land där den sociala välfärden är känd och effektiv. Staten kan garantera att barnen i Sverige mår bra. Det existerar ingen korruption inom domstolarna. Utredningarna som har skett under en två års period, är opartiska och tar stor hänsyn till varje barns rätt till bägge sina bägge föräldrar och med barnets bästa i fokus.

Det är tragiskt att se hur Nino Radosh baktalar Sverige som land, som trots allt har ett betydande engagemang i Bosnien-Hercegovina. I samband med kriget 1992-1995 tog Sverige emot över 60 000 bosniska flyktingar. Idag finns ca 80 000 personer med bosniskt ursprung i Sverige, varav drygt 50 000 har svenskt medborgarskap.

Sverige är den största biståndsgivaren i Bosnien-Hercegovina. Sedan krigsslutet uppgår det totala stödet till BiH till drygt tre miljarder SEK (300 miljoner euro). Det svenska biståndet har skiftat fokus från återuppbyggnad efter kriget och fredsbyggande till byggandet av en hållbar stat, ekonomisk utveckling och ett framtida EU-inträde. Sverige har bidragit sedan 1993 med fredsbevarande personal i Bosnien-Hercegovina.

Vi har sett och hört lögner florera i bosnisk media kring Vids ärende. Dessa lögner har ingen förankring i några som helst dokument, utan är enbart Ninos egna fantasier. Vi har fakta svart på vitt i ärendet. Om någon ärligt intresserad och kritiskt tänkande reporter vill och vågar se den andra sidan av det här ärendet så är ni välkomna att kontakta oss på info@saknadebarn.org för att få tillgång till all relevant dokumentation som slår hål på alla Ninos påståenden. Vi vill också påtala att det är olagligt av bosniska tidningar att skriva om ett barn utan godkännande av Vids vårdnadshavare: Anna Frank. Detsamma gäller alla personer som hittills uttalat sig i media om Vid. Han är minderårig och pappan begår ett internationellt brott genom sitt kvarhållande av Vid i Bosnien. Numera begår han också brott mot bosniska lagar, eftersom han inte är vårdnadshavare för Vid.

Slutligen hoppas vi att Bosnien agerar skyndsamt för att hjälpa ett kidnappat svenskt barn hem igen till den mamma som slagits alldeles för länge för att kunna rädda sitt försvunna barn. Precis som varje förälder skulle göra i hennes situation. Vids mamma älskar honom mer än något annat på jorden och hon är fruktansvärt orolig för sin sons välmående under de premisser som han nu lever under. Att en förälder agerar såsom Nino Radosh har gjort och kidnappat sitt barn till ett främmande land för Vid, och i direkt brott av färska vårdnadsutredningar och domstolsorder är varken lagligt eller rätt. Så får man inte göra mot sitt barn. Det är varje förälders skyldighet att sätta sina barns behov först och att se till att de lever tryggt och i sin invanda miljö. Med rätt till sitt språk, vänner, familj, släkt, skola och rutiner. Det hoppas vi att även folket i Bosnien kan förstå.

Till detta inlägg bifogar vi ett antal foton från Vids liv i Sverige, med sin mamma Anna. En bild säger mer än tusen ord! Tack till alla er som läst ända hit!
Till Vid säger vi: Välkommen hem!

Vid Frank Radosh är bortförd till Bosnien sedan snart 2 år tillbaka. Hans mamma har inte fått någon adress till sitt barn och inget telefonnummer. All kontakt har strypts. Under tiden som Vid har isolerats av sin pappa, som enligt svensk domstol inte förmår att se till Vids bästa då han agerar
aggressivt och impulsivt och brister i omsorg om Vid. Pappan behandlades för akut ångest och depression när bortförandet av Vid skedde.

Vids pappas märkliga beteende lyser igenom på många sätt, särskilt här på Internet. Han försöker på alla sätt och vis att övertyga hela världen om sin oskuld och skyller allt som har gått fel i sitt eget liv och situation, på Vids mamma Anna och på Vid själv. Han har på sista tiden börjat att använda Vids eget namn, bland andra epitet och pseudonymer som han tror att ingen ser igenom, för att skriva kommentarer på de bloggar som uppmärksammat kidnappningen av Vid. Tyvärr så vet vi alla hur Vids svenska är och hur hans pappas svenska är, både när det gäller grammatiken, stavningen och ordvalen. Han måste vara oerhört desperat och verkar inte sky några medel för att få rätt. Men tvärtom så gräver han bara ner sig djupare i sin egen grop.

Vid har ingen chans att uttrycka sina egna tankar och känslor tillsammans med en pappa som använder PAS för att ta över Vids medvetande. Hans behov blir Vids behov. Hans känslor blir Vids känslor. Det liknar det kända Stockholmssyndromet, men blir starkare när det gäller barn och deras föräldrar. Det är på precis samma vis ett psykologiskt tillstånd där Vid, hållen mot sin vilja i början, sedan har tagit parti för sin pappa/kidnappare och mot sin mamma/polisen. Det är en form av solidaritet som grundar sig på rädslan att råka ännu värre ut och en vädjan till den inre godheten hos personens kidnappare. Efter två års relation under dessa premisser så är det omöjligt för ett litet barn som Vid att själv komma loss. Han behöver hjälp! Vi som vuxna måste ta vårt ansvar och rädda honom så fort vi bara kan.

Vids mamma driver sedan ett år tillbaka en blogg om kampen för sin kidnappade son: http://vidfrankradosh.wordpress.com

Vi har förstått att Vids pappa ofta är inne och läser på den och reagerar på de olika uppgifter som hon lämnar där. När mamma Anna skriver om att hon fått respons och hjälp från olika individer så tar det inte lång tid innan Vids pappa kontaktar dessa på ett otrevligt sätt, minst sagt. På samma blogg så har mamma Anna otaliga gånger skrivit om sin längtan och saknad efter sin son och att hon önskade att hon åtminstone fick träffa honom någon gång. Det har hon hittills förvägrats, av samma land och myndigheter som helt nyligen godkände hennes enskilda vårdnad om Vid även i Bosnien.

Sen skrev Anna på bloggen att hon skulle upp i Riksdagen den 21 april och tala, på det hearing som Mia Danielsson skrev om här: http://www.saknadebarn.org/2010/04/26/sbn-i-riksdagen-22-april/

Vips så damp det ned  en inbjudan till umgänge med Vid i Bosnien, men bara under DEN veckan. Allt för att försöka hindra hennes framträdande i Riksdagen. Men det lyckades inte. Anna talade i Riksdagen. Barnombudsmannen var där. Rädda Barnen var där. Alla var där. Det var ett mycket lyckat framträdande. Sedan reste hon raka vägen ned till Trebinje för att kanske kunna få träffa sin son som hunnit fylla 13 år. Ett och ett halvt år senare… (Att Vids pappa stör sig på Riksdagsframträdandet vet vi också eftersom han i bosnisk media tagit upp detta med den 21 april).

I fredags fick så äntligen mamma Anna krama sitt barn igen. Pussa honom! Berätta allt som hon ville säga honom. Ge honom presenter!

Hon fick på pappans villkor träffa Vid en kort stund på Socialkontoret i Trebinje, tillsammans med en tolk. Men Vid glömde flera gånger av sig och svarade henne på svenska, innan han bytte till bosniska. Vid var där enbart på pappans uppdrag för att framföra ett meddelande till Anna. Att se till att hans internationella efterlysning försvinner så att han inte längre behöver bo i Bosnien. Så att han kan fortsätta fly genom Europa eller göra vad han nu önskar. Lagligt. Detta kommer ju aldrig att hända och dessutom ligger det verkligen inte i Annas händer. Hon är ingen ansvarig åklagare i ärendet Radosh. Det är Vids pappa som själv har brutit mot svenska lagar och regler. Varför skyller han detta på Vids mamma?

Dessutom skyller han på Vid också. Det var Vid själv som ville fly till Bosnien påstår han. Den enda oskyldiga i härvan verkar vara han själv.

Mamma Anna har de senaste dagarna formulerat flera fina inlägg på sin blogg. Lånar lite stycken därifrån:

———————–

Jag gör det här för Vid och alla andra barn som svikits. Och man bör verkligen ställa sig den här frågan:  Hur blev det så här? Hur kunde det gå så fel? Hur borde vi agerat i stället? Jag tänker på den dagen Vid blir stor, och ställer just de frågorna. Vad säger vi då?

För inte är det Vids fel. Inte något barns fel. Men det är de som får betala. Det är de som får lida av konsekvenserna.

———————–

Åh min Vid, min stackars lilla unge, finns det ingen som kan hjälpa dig? Jag såg dig på tv, såg hur du skakade med kroppen,såg hur nervös du var… Jag känner dig så väl, kan läsa ditt kroppsspråk, din flackande blick, och såg hur illa du mådde…

———————–

———————–

———————–

Jag är en ganska vanlig mamma. Med brister och fel, som alla andra, men en ganska snäll vanlig mamma. Mitt värde som mamma är just att jag är en unik mamma. En unik mamma till mitt unika barn, som faktiskt bara har en mamma. Han har nu bara en pappa också. Och barn behöver sin mamma och sin pappa. Oavsett vad de nu anser och tycker om varandra.

Jag är trött. Trött på pajkastning. Mellan föräldrar. Kan inte inse vad det hjälper deras barn. Jag är också trött på föräldrar som inte tar ansvar. Som inte tar ansvar för vad de gjort. För vad de gör. Vid hade en uppgift när jag träffade honom i fredags, och det var att säga vad hans pappa ville, vad hans pappa hade sagt åt honom att säga. Det var därför som jag fick träffa Vid.

Vid sa, att jag skulle se till att hans pappas efterlysning försvann, annars skulle jag aldrig mer få träffa honom. Han sa också att det var han själv som hade velat lämna Sverige…

Ett barn, nyss fyllda 11, som kramade sin mamma när hon läste godnattsaga kvällen innan, som pussade henne hejdå på morgonen, det barnet säger inte samma dag ”Pappa, kan vi inte åka till Trebinje och gömma oss”, (ett land Vid aldrig varit i tidigare…) Hur kan man som förälder låta sitt barn ta ansvar för det? Varför är man så feg så man inte ens står för vad man gör? Tar sitt egna ansvar? Som en vuxen?

Och…

Hur kan man inte förstå, att om man bryter mot ett domstolsbeslut, så blir man häktad i sin frånvaro, efterlyst? Att det då kanske beror på den handling man utfört, och att det är ett straff som dömts av en domstol, inte för att den andra föräldern ”ville” det… Att man begår ett brott, som framförallt drabbar sitt barn. Inte främst den andra föräldern. Men många föräldrar är så förblindade av hat mot den andra föräldern att de inte ser hur illa de gör sitt barn. Och sig själva.

Handlingar och konsekvens… har någon hört talas om det?

Jag har inte alltid varit den klokaste mamma, det finns mycket som jag ångrar, att jag inte gjorde mer, att jag inte lyckades hjälpa Vid mer… Men jag står för mina misstag. Jag skyller inte ifrån mig. Och framförallt låter jag inte mitt barn bära skulden och ta ansvaret för mina val.

Jag vill heller inte sänka mig på en nivå där det handlar om att svartmåla varandra som föräldrar, att misstänkliggöra varandra. För som sagt, återigen, den enda som drabbas av det är Vid.

I Bosnien framställs jag som den hemska elaka mamman från Sverige. (Hela Sverige framställs för övrigt som ett land där barn far mycket illa, vi svenskar är kalla och hårda människor…)

Men… man får leva med sina handlingar, man får leva med det man säger, det man gör och det man tänker om andra. Att vara snäll är en underskattad egenhet. Att vara snäll, att visa respekt och bli respekterad. Och framförallt att ta ansvar…  ta ansvar för det man själv gör och för dess konsekvenser.

Den 22 april 2010 hölls ett viktigt seminarium i Riksdagen gällande barnbortföranden i Sverige. Annelie Enochson bjöd in oss från SBN till detta viktiga möte. Närvarande från SBN: s styrelse var Anna Frank, Kevin Wyn-Jones samt jag. Vi har ju för bara två månader sedan suttit i möte med representanter från Justitiedepartementet några kvarter från Rosenbad, på UD, för att ge SBN: s syn på centralmyndighetens placering, som handhar bortförda barns ärenden. Det är alltid lika spännande att få möta våra folkvalda politiker, och hoppet återupplivas att allt arbete kommer att ge resultat så småningom.

Det var en gråmulen dag. Snön vräkte ned, typiskt aprilväder, men smälte bort lika fort under våra skor när vi kom in i Rosenbad. Allt som allt var vi 17 deltagande. Hearingen leddes av en riksdagskvinna som Annelie, då hon satt fast någonstans bakom ett askmoln i Afrika, sänt oss. Vid det stora gula bordet på rummets kortsida satte sig advokat Ia Sweger, barnombudsmannen Christoffer Carlsson samt Anna Frank. Runt det långbord som upptog det stora rummets längd satt politiker, en ledamot från Socialnämnden, en kvinna från Rädda Barnen och ett par andra intresserade och engagerade eldsjälar.

Under en kolossal kristallkrona och med en tavla målad av Prins Eugene i blickfånget lyssnade jag ännu en gång på Annas berättelse om hur Vid togs från henne och kidnappades utom Sveriges gränser 2008. Jag har hört hennes och Vids historia många gånger. Första gången jag läste om Anna Frank var under februari månad 2009. Då sökte jag febrilt på nätet efter organisationer och människor som kunde hjälpa mig få tillbaks min 15 månader gamla son. Jag trodde när Thor kidnappades att min situation var ytterst unik. Vad jag fann var att jag var en av hundratusentals kvarlämnade föräldrar runt om i världen. Liksom Anna. Genom Annas berättelse kom jag i februari 2009 i kontakt med Saknade Barns Nätverk.

Till skillnad från Anna så återfanns min son genom mirakulösa och självuppoffrande människors goda gärningar efter bara två och en halv månad. Det kändes verkligen inte som ”bara” dryga två månader under tiden Thor var spårlöst borta, men nu i efterhand vet jag hur otroligt snabb sökandet och återförandet av min son var. Annas Vid är ännu borta, nu mer än 2 år senare. Annas historia är inte unik i sin tidsaspekt. Annas reagerade som många skulle ha gjort i hennes situation, hennes absoluta tro på det svenska rättssamhället lika betryggande vanlig som en fikarast på jobbet. Anna gick inte ut i media, utan väntade på vad hon trodde var hjälp som var på väg. Men Anna tror inte längre på en absolut fungerande rättsstat. Det gör inte jag heller. Därför satt vi denna onsdag i Riksdagen.

Människor som hör Annas berättelse för första gången har mycket svårt att tro henne. Det är inget konstigt med att man faktiskt tror att när ens barn kidnappas av en förälder så sätter samhället igång med en rivstart; polisen spanar och eftersöker kidnapparföräldern, socialen och terapeuter ringer upp den kvarlämnade mamman eller pappan och tröstar och stöttar. Några väl valda, utbildade, människor anländer till det hem där barnet tagits ifrån och kampanjar med myndigheter och media i eftersökandet av barnet. Det jag just beskrev är USA idag i fall gällande kidnappade barn. Men Sverige är mycket långt från USA: s verklighet.

Det som hände Anna var att ingenting gjordes. Och än idag görs ingenting. Carl Bildt mumlar något om ”tyst diplomati” och föräldrar som anmäler sina barn kidnappade uppmanas att göra en anmälan hos UD och sen vänta. På att ingenting händer. Jo! De uppmanas att göra en enda sak: att inte tala med media. Men om de ”kunde vara så vänliga att ringa upp kidnapparen och förhandla sig till att barnet får komma hem till Sverige vore det ju bra…” Ja, detta är helt sant. Tyvärr har jag nu hört samma historia från ett tjugotal föräldrar sedan mitt arbete för SBN började. Och det är lika chockerande och upprörande varje gång.

Så vad gjorde vi i Riksdagen. Jo Anna, genom sitt berättande, samt Ia Sweger med exempel från tingsrätt och Svea hovrätt illustrerade på ett mycket effektfullt sätt hur verkligenheten ser ut i Sverige idag när ett barn bortförs utom riket av en förälder.

Många av de närvarande politikerna var mycket rörda av vad de hörde. Panelen fick också en del frågor.

En fråga kommer jag särskilt väl ihåg. En nämndeman från syd Sverige undrade försynt om man verkligen ’borde ta bort umgänge för den förälder som anklagas för att vilja föra bort barn i en vårdnadstvist, kunde inte då systemet utnyttjas så att en pappa eller mamma bara hade att anklaga den andre för att vara en kidnappare för att se till att de inte fick träffa sitt barn?’ Visst, men så är ju även fallet med blotta anklagelsen idag att en förälder förgriper sig på barnet. Visst, ett system och en lag kan alltid missbrukas. Men det finns idag solid forskning, främst från föregångslandet USA, som Socialstyrelsen redan erkänt och som ligger till grund för lagändringen 2006/2007. Lagändringen juli 2006 ledde till Regeringsuppdraget Skr 2007/08:39 vilket ger IMS/Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram strukturerat riskbedömningsinstrument med riskfaktorer för riskbedömning av bland annat barnkidnappning. Socialstyrelsen rapport november 2007 angående riskbedömning i samband med vårdnadsutredningar lyder delvis i sin slutsats: ”strukturerat riskbedömningsinstrument har högre prognosförmåga än riskbedömning utan metod/struktur vilket är jämförbart med att kasta tärning/slumpen.”

Det enkla svaret på nämndemannens fråga: självklart bör man undvika umgänge, även med kontaktperson, för ett barn med den potentiella kidnapparen under tiden som anklagelsen utreds. Med bra bedömningsinstrument och med fängelse och vite i de fall falska anklagelser görs (detsamma borde gälla vid falska övergreppsanklagelser av andra sorter) så kan vi bättre skydda barn från att tas utomlands och kanske aldrig få se en av sina föräldrar igen. Om en riskbedömning gjorts i Vids fall, om polisen och socialen samverkat de två gånger Vid hölls från sin mamma och vårdnadshavare, inlåst i sin fars lägenhet i flera månader, om om varit hade Vid varit hemma i sin mammas armar just nu.

Riksdagshearingen var ett första steg i vad vi hoppas på är ett växande missnöje med den flagranta attityd Sverige har gentemot barn av blandförhållanden som förs från sitt enda hemland långt bort av en kidnapparmamma eller pappa. Vi kan inte längre blunda och säga att kidnappningar är ”privata vårdnadstvister” utan måste möta problematiken av 2000-talets mobila, internationella förhållanden och de barn som resulterar därav. Barn är barn och ingen borde behöva ryckas upp från sitt hem, sitt språk, vänner och familj och tas till främmande land med en instabil, arg, farlig förälder. Det är vår skyldighet som samhälle att hjälpas åt med att förändra lagen och kräva rättvisa för våra barn, och att införa FN: s barnkonvention i praxis och lag.

I solidaritet,

Mia Danielsson

Kontakta mig på mia@saknadebarn.org

Vid Frank Radosh(Radoš på bosniska), 13 år, kidnappades för snart två år sedan av sin pappa som vid tillfället behandlades för akut ångest och depression. Han förde Vid olovligen ur landet och ordnade illegala pass till både sig och pojken i Bosnien, ett land som de inte har någon anknytning till, men som var så pass korrupt att han kunde få ut passen(trots att pappan inte ens hade vårdnad om Vid) och gömma sig i staden Trebinje. Tack vare deras ”nyvunna medborgarskap” så slapp pappan utvisas till Sverige, såsom den internationella arresteringsordern gjorde gällande. Bosnien utvisar inte sina egna medborgare! Däremot är han tvungen att stanna i Bosnien för att inte gripas och där har han nu i strid med internationella lagar kvarhållt Vid sedan 2008. Men kampen är inte över och hoppet att få hem Vid lyser fortfarande lika starkt!

Bosnien är ett land som har skrivit under Haagkonventionen, men den är inte värd vatten i de lokala domstolarna. Om det beror på okunskap, nationalism, korruption eller ren dumhet kan man bara spekulera i, men domstolen i Trebinje ansåg att ansökan från den svenska UD att återföra Vid var ”grundlös” och lät därför pappan fortsätta kvarhålla honom i Bosnien, fortfarande utan att ens ha vårdnaden om pojken. Sanslöst är ett ord som beskriver hela cirkusen ganska bra!

Pappan själv är ett praktexempel där man kan hitta alla personliga störningar och problem som ofta kännetecknar en barnkidnappare. Han skadar Vid något otroligt i den här pågående striden och inser inte själv att en dag kommer Vid att bli så stor och stark att han kommer att vända sig emot sin far och den dagen har den mannen för alltid förlorat sin son. Så sker det otroligt ofta med de barn som en gång kidnappats av en förälder. Men det är fruktansvärt att Vid ska behöva förlora så många år av sin barndom på köpet.

Ann-Mari Maukonen har skrivit ett jättefint inlägg på sin blogg för några dagar sedan som heter ”Vids rätt till frihet” som ni kan hitta här:

http://maukonen.wordpress.com/2010/04/11/vids-ratt-till-frihet/

Ingrid Carlqvist föreslog då att man varje dag skulle kontakta Carl Bildt och be han använda sig av alla sina Balkankontakter för att rädda Vid hem igen! Det skulle räcka med ett telefonsamtal, så skulle Bosnien plocka fram Vid på mindre än en kvart!

Ann-Mari Maukonen spann vidare på idén och skrev följande på sin blogg:

http://maukonen.wordpress.com/2010/04/12/liten-kampanj-for-vid-frank-radosh/

Här nedan är texten som ni kan kopiera och maila, eller kommentera med på utrikesministerns egna blogg som ni hittar här.

För övrigt tycker jag att du ska ringa dina kontakter i Bosnien och se till att kidnappade Vid Frank Radosh får komma hem till sin mamma!
Det är ett klart brott mot Haagkonventionen att Vid inte har blivit återförd till sitt hemland som är Sverige från Bosnien där han hålls kvar av sin pappa och de bosniska myndigheterna.

HJÄLP OSS ATT SPRIDA KAMPANJEN!

Låt Vid komma hem igen nu!

Här kan ni följa mamma Annas blogg om sin försvunne son: http://vidfrankradosh.wordpress.com/

Annas vädjan om hjälp: http://vidfrankradosh.wordpress.com/en-vadjan-om-hjalp/

Information om Vid och hans pappa: http://vidfrankradosh.wordpress.com/about/

Namninsamling för Vid: http://namninsamling.se/index.php?nid=3186

Namninsamling för alla kidnappade barn: http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=4309

Allt som SBN bloggat om Vid: http://www.saknadebarn.org/category/barnarenden/vid-frank-radosh/

Vids egen SBN sida: http://www.saknadebarn.org/bortforda-barn/aktuella-fall/vid-frank-radosh/

VARMA GRATULATIONER idag till Vid som fyller 13 år!

Alla våra tankar går idag till dig, långt därnere i Republika Srpska och till din mamma Anna som tänker på dig hela tiden och kämpar för att du ska få komma hem igen. Snart är du hemma!Idag fyller du ”tonåring” och det är ett ganska stort kliv i ett barns utveckling. Vi ser det positivt eftersom vi vet att du blir starkare och mer självständig för varje dag som går. Om inte din mamma lyckas få hem dig snabbt den juridiska vägen, så kommer du kanske annars själv att bli stor nog snart att ta klivet och resa hem på egen hand. (Du vet att man får önska sig vad man vill när man blåser ut ljusen, va?)

Din mamma vet och känner att det här är den sista födelsedagen som hon inte får krama dig på riktigt. Det vet vi också.

Återigen, Vid, ett stort grattis på din födelsedag och hoppas att den blir så bra den kan bli. Vi är många som tänker på dig här hemma i Sverige och som verkligen vill ha hem dig snart igen!

Läs mer om mamma Annars tankar och följ hennes kamp på hennes egen blogg:

http://vidfrankradosh.wordpress.com/

Vid, hur långt borta du är och var du än befinner dig,
så tänker jag på dig, längtar efter dig och saknar dig.
Jag kommer aldrig aldrig att ge upp att kämpa för dig,
jag överger dig aldrig.

God Jul min älskling

Mamma

Ni kan läsa mamma Annas tankar på hennes blogg: http://vidfrankradosh.wordpress.com/

UD mailade henne igår och förklarande att de hade fått svar från bosniska centralmyndigheten, ÄNTLIGEN, men att de ansåg att hela ärendet är utagerat iochmed den senaste korrupta Trebinjedomstolens dom och att de därför inte tänker delge Vids adress till hans mamma.

Man har alltså väntat i 1 år på ett svar från en centralmyndighetet som borde agerat direkt och avklarat hela ärendet på max 6 veckor. Istället har det nu gått 1,5 år och Vid är fortfarande försvunnen och UD tänker trots allt detta inte agera alls. De accepterar svaret från Bosniska CM och skriver följande till mamma Anna:
 

Anna,

Som framgår av nedan bifogade skrivelse anser den bosniska centralmyndigheten att slutligt beslut har fattats i Haagärendet och att ärendet därför är avslutat. Det kan vara skälet till att frågan om Vids och hans fars adress inte berörs i skrivelsen.

Efter det besked vi nu har fått finns det enligt vår bedömning ingenting ytterligare som den svenska centralmyndigheten kan göra gentemot den bosniska. Om det visar sig att Konstitutionsdomstolen beslutar att pröva ärendet hamnar saken i ett annat läge.

Claes