OBS: Gammal bild från innan kidnappningen.

I mitten av förra veckan så skrev vi en artikel om hur den sedan tre år försvunne pojken Andrew Thompson återfanns i Amsterdam, Nederländerna när hans mamma försökte skriva in honom i en skola med ett ogiltigt pass:

http://www.saknadebarn.org/2010/09/09/lille-andrew-thompson-fran-australien-hittad-efter-3-ar/

Mamman sitter sedan dess i häkte och väntar på utlämning till Australiensiska myndigheter. Pappa Ken som för tillfället var på cykelturné i Tyskland för att hitta sin son, skyndade till Amsterdam när han nåddes av den glada nyheten.

Nu har Australiensisk media äntligen rapporterat om pojkens och pappans återförening.

Ni kan läsa några artiklar genom att klicka på länkarna nedan:

http://www.abc.net.au/news/stories/2010/09/14/3010773.htm

http://www.theaustralian.com.au/news/nation/dad-ken-thompson-reunited-with-abducted-son-andrew/story-e6frg6nf-1225921591981

Ni kan också titta på den här fantastiska intervjun med pappa Ken efter beskedet att hans son har hittats:

http://video.au.msn.com/watch/video/father-and-son-reunited/x4bk2h9

Pappa Ken säger följande om sina tankar kring att återförenas med sin lille son efter så lång tid:

Han säger att han nu mår mycket bättre än han gjort de sista 2,5 åren då hans son har saknats, trots att han inte kunnat sova på tre dagar knappt. Han säger att han är så fantastiskt lättad över att veta vart Andrew finns och att han är trygg med myndigheterna i Nederländerna som har tagit hand om hans son.

Han säger att Andrew säkert inte minns honom och att han vill inleda processen mot ett återförenande med sin son i långsam takt, eftersom det gått så pass lång tid. Han är också osäker på vad Andrews mamma har sagt om honom själv eller om varför de flydde från Australien när Andrew var 3,5 år gammal.

Ken var extra orolig för att Andrew helt skulle ha glömt honom, men att barnpsykologerna i Holland har berättat för honom att de första fyra åren i ett barns liv är oerhört viktiga när det gäller att utveckla och bevara minnen och att barn i liknande situationer som Andrew har visat sig ha kvar sina minnen.

Det största problemet är istället att barnet kan ha fått höra många lögner om sin frånvarande förälder och t.o.m. vara rädd för denna. Med anledning av detta så vill Ken närma sig Andrew ytterst försiktigt och i hans egen takt så att det ska bli positivt för barnet.

Sedan så frågar reportern hur Ken känner inför mamman som har gjort allt detta mot honom och barnet, varvid Ken svarar:

-Mamman är en väldigt fin person och en väldigt bra mamma, trots det som skett. Hon verkar ha ett problem som får henne att skapa idéer kring situationer som inte är sanningsenliga och sedan ta till drastiska åtgärder, även om detta med flykten var mer än någon kunnat förutse. Det viktigaste här är att mamman behöver hjälp och jag har alltid sagt att jag vill hjälpa henne att inse att hon har gjort ett misstag och hur hon ska hantera att hon gjort det här misstaget. Detta är ingenting som jag kan hjälpa henne med, utan hon behöver proffesionell hjälp att lösa detta. Men människor frågar alltid om jag inte hatar henne? Men det gör jag inte. Jag hatar vad hon har gjort, mot Andrew och mot min familj, migsjälv och andra. Men jag hatar verkligen inte henne. Hon är Andrews mamma och jag måste se till att, när det här hela är över, ska Andrew ha den bästa möjliga relationen med både sin mamma och sin pappa.

När reportern frågar vad som drev Ken till att cykla runt hela Europa på jakt efter sin son, så säger Ken:

-Andrew har varit i en farlig situation och det är min instinkt att skydda honom. Jag kunde inte sluta. Jag var tvungen att göra allt jag kunde för att hitta honom. Jag kom inte längre i Australien och jag insåg att jag måste åka till Europa och leta där och skapa uppmärksamhet. Jag kom då på idén om en cykelkampanj när var ute en dag och cyklade för att rensa mitt huvud.

Reportern ställer då frågan vad Kan vill göra med Andrew när han kommer hem till Australien igen efter så lång tid, och Ken svarar med tårar i ögonen och ostadig röst:

- Jag vill vara hans pappa! Just nu är jag hans fader. Jag tycker att det är en stor skillnad på att vara pappa och vara en fader. En pappa är en person som spenderar tid med sitt barn, delar sina erfarenheter med honom och lär sitt barn att växa genom livet. Och det är det jag vill göra. Det är Andew berättigad till. Nu kan vi äntligen ha det så och det är bra för Andrew och förhoppningsvis kan mamman komma igenom detta också och Andrew kan få ha sina bägge föräldrar till sist.

OBS: Gammal bild från innan kidnappningen.

I tidningsartiklarna kan vi läsa hur mötet mellan Ken och Andrew såg ut:

Andrew hade vuxit och blivit längre men han var sig lik och Ken kände genast igen sin son på glipan mellan framtänderna och leendet. Håret var häftigt friserat med gele och stod upp. Andrew visste att det var sin pappa han träffade, men han kände inte igenom honom och mindes inte honom alls.

Andrew talar nu flytande holländska och har därför befunnit sig en längre till i Nederländerna. Dock talade han fortfarande perfekt engelska, men med en lustig brytning, berättar hans pappa.

Vi får veta att det var ett fantastiskt möte som varade i 40 minuter och att varken Ken eller Andrew ville avsluta när det var dags. Men det är enligt de holländska barnpsykologerna mycket viktigt att ta deras återförening stegvis för att göra det positivt för Andrew.

Andrew hade spelat brädspel och frågat sin pappa en hel del frågor. Han var inte blyg alls. Han är en liten tänkare, berättade pappa Ken efteråt.

Nu återstår det bara att få se hur många veckor Ken stannar i Amsterdam för att bygga upp relationen med sin förlorade son, innan de återvänder hem till Australien igen tillsammans.

OBS: Gammal bild från innan kidnappningen.

Idag kan vi läsa den fantastiska nyheten i ”The Sydney Morning Herald” att en liten pojke som kidnappades för tre år sedan från Australien nu har hittats i Amsterdam, Nederländerna.

Här kan ni se en YouTube video om Andrew som använts i sökandet efter honom:

Vi på SBN har tidigare efterlyst Andrew här:

http://www.saknadebarn.org/2010/03/11/har-du-sett-det-har-barnet-nagonstanns/

Hans pappa Ken genomförde sedan i maj en cykelmanifestation där han cyklade genom Europa för att uppmärksamma de bortförda barnens situation. Mer om detta kan ni läsa hos Ingrid Carlqvist:

http://inteutanminasoner.wordpress.com/2010/07/29/ken-thompson-cyklar-for-forsvunna-barn/

Ni kan också läsa mer om de glada nyheterna direkt på pappa Kens egen blogg om cykelturnén:

http://findandrewthompsoneurope2010.blogspot.com/

Efter 2,5 års mardröm så har äntligen pojken hittats i Amsterdam, Nederländerna tack vare en uppmärksam rektor vid den skola där Andrew var inskriven. Pappa Ken hade precis hunnit cykla till Stuttgart när han nåddes av nyheten att mamman arresterats i holländsk polis och satt i arresten, samtidigt som Andrew tagits om hand av Sociala myndigheter.

Idag kommer pappa Ken för första gången att få se sin son, som hunnit fylla sex år. Han hoppas att han kommer att känna igenom honom och annars att han kommer att känna igen det mjukisdjur som han haft på cykeln under hela kampanjen, Andrews favorit mjuka brandmannen Bernie Cinders..

Andrew Thompson var tre år gammal när han kidnappades i Sydney av sin mor, Melinda Stratton, den 24 april 2008, efter en vårdnadstvist, och hon har sedan lyckats hålla sig gömd i två och ett halvt år. Det var när pojkens pass hade gått ut som rektorn gjorde en säkerhetskontroll på barnet och upptäckte över 180 Interpolregistreringar.

”Ken är extatisk, emotionell, lättad, överlycklig och fortfarande i ett totalt tillstånd av chock”, berättade pappans vän och fortsatte: ”Det är ingen hemlighet att det fanns rädslor för både Melindas och Andrews säkerhet och ju längre tiden gick, växte fruktan djupare inom Ken att han kanske aldrig skulle få se sin son igen. Han vill se honom nu. Han kan inte vänta ögonblick längre. ”

Barnets mamma hade flytt Australien fyra månader efter att hon och herr Thompson misslyckades med att nå en uppgörelse om vårdnaden. Hon flög med Andrew till Tyskland och försvann sedan spårlöst. Mamman hävdade sedan i ett brev till sin fammilj att hon varit tvingad att fly eftersom domstolen inte tagit hennes anklagelser om övergrepp från pappan mot sonen, på allvar. Domstolen valde då att släppa ut den psykiatriska rapport som de hade kring mammans mentala hälsa där det framgick att hon led av en gravt paranoid sjukdom vilken nedsatte hennes förmåga att vara förälder överhuvudtaget.

Innan pappa Ken gav sig ut på sin cykeltur så vädjande han följande: ”Resan tar aldrig slut förrän jag hittar min son … Melinda, om du läser detta, eller om du får höra att jag cykel nära en stad där du finns under de kommande veckorna, så ber jag dig, hör av er. Befria mig från denna mardröm. ”

Ken – mardrömmen är över! Din son är i säkerhet!

SBN gratulerar dig hjärligast över denna fantastiska nyhet som sprider hopp till alla i liknande situationer som din.

För mer information: http://www.findandrew.com/

Andrew Thompson, fyra år gammal, bortfördes av sin mor Melinda Thompson (även känd som Melinda Stratton) från Australien i April 2009.
Melinda bordade ett Singapore Airlines plan i Sydney tillsammans med Andrew och flög till Frankfurt, Tyskland. Detta är ett brott enligt den Australiska familjelagstiftningen, Family Law Act.
De hade bokat en tur- och retur biljett till Australien, men dök inte upp för återresan och har sedan dess varit försvunna.
Melindas familj har berättat för polisen och andra att de inte har en aning om var de befinner sig och att Melinda i veckor före bortförandet hade försökt hitta ett säkert ställe att fly till.

Bortförandet ägde rum kort efter en undersökning genomförd av en ledande barn och familje psykiater från Sydney. Pskykiatern menade att mamman kunde ha en underliggande mental tillståndsstörning som kunde påverka hennes omdöme och hennes förmåga att vara förälder på ett effektivt sätt.
En domstol har också beslutat att det måste utfärdas en varning i alla publikationer om att ingen skall ta kontakt med Melinda Thompson utan i stället omedelbart kontakta och informera den lokala polisen och/eller Interpol.
Domstolen tog beslutet utifrån psykiaterns utlåtande att det finns en risk för att modern skulle kunna skada Andrew, alternativt sig själv.
Den australiska regeringen har under de senaste 7 månaderna genomfört en omfattande internationell efterlysning efter Andrew och Melissa. Interpol har utfärdat varningar i 187 länder och Haagkonventionen om internationella bortföranden av barn har aktiverats.
Både Andrew och Melinda är Australiska medborgare, som reser på Australiensiska pass.

Vem som helst med information om var Andrew och Melinda befinner sig bör kontakta den lokala polisen som i sin tur kommer att kontakta Interpol eller den Australiska federala polisen, tel  +61-2-6126-7777.
För ytterligare information, kontakta: Robin Bowles +61-418-102-732, eller mail till urgent@foreversearching.com

God Jul – Dags att Debattera

Snön föll i Stockholm igår. Vackra, luftiga snöflingar som dansade runt i den nästan vindstilla, kalla decembernatten. Jag tog in vår gran och pyntade. Thor vaknade just när jag slog på ljusslingan i granen. De stora mörkbruna ögonen blinkade mot ljusen. Sen tittade han på mig och log.

“Mamma?”

“Jaa? Visst är den fin? Det är en gran.”

“Gjaan. Fiiin.”

“Ja just det, visst är granen fin.”

Jag pyntade en gran förra året med. Den var av plast, då det inte är helt lätt att få sig en gran i soliga Los Angeles. Förra året vid samma tid hade jag sju dagars rättegång i Santa Monica Superior Court, sista rättegångsdagen: 24 december. Jul firas ju den 25 i USA, så vem brydde sig om att jag ville fira den 24? Rättegången handlade om vårdnaden om Thor och om Thor och jag skulle få flytta hem till Sverige. Jag grät efter sista dagens rättegång, jag var så slut, så ledsen, så nervös inför beslutet. Men då sa domaren att vi inte var riktigt klara, kom tillbaks för slutplädering i januari.

Los Angeles Supirior Courts beslut som gav Andrew och mig delad jurisidskt vårdnad med enskild fysiskt vårdnad om Thor till mig kom den 14 februari 2009. Alla hjärtans dag. Beslutet sa också att jag fick flytta med Thor hem till Sverige. Jag trodde det var mitt livs bästa dag. Andrew hade Thor i fyra timmar mitt på dagen. När jag kom till sheriffstationen för att hämta min 15 månaders son kom han aldrig. Det sista Andrew sa till mig på telefon när jag ringde för att undra var han var, “vi är på väg”, kommer jag aldrig glömma. Någonstans inom mig visste jag att han ljög. Och han kom aldrig med Thor.

Min mardröm varade i två och en halv månad. Människor sa til mig då som nu att de “aldrig kan tänka sig in i hur jag orkade, hur man klarar att ens barn kidnappas”. Det gör man inte. Man klara det inte och man kan aldrig, aldrig ge upp eller acceptera att man ska leva sitt liv som mamma eller pappa – fast utan sina barn. Att aldrig veta vad som hänt barnet, om det lever, dör, eller har en olycka. Sen är det som med alla andra aspekter i livet olika hur vi, som får våra barn bortförda, reagerar. En del vill inte gå ut offentligt. En del gör det, som jag. Alla gråter, sliter sitt hår, skriker in i kudden på natten av förtvivlan. Jag sov med en av Thors dockor och låtsades att det var han. Jag klädde dockan i Thors kläder och la en filt om den som luktade min älskade bebis. Jag gjorde det för att överlva, för att kunna sova för att arbeta varje dag för att hitta Thor. Visst man gråter, skriker och gormar. Men en del orkar inte med andra, jag ville att hela världen skulle leta efter Thor och jag ville att de skulle känna min sorg och dela min ilska. Vilket många gjorde. En del i mitt arbete och terapi för att orka leta efter Thor var att skriva mycket.

Men i slutändan hade jag enorm tur. Polisen fick in ett anonymt tips från en missionär i Guatemala om att han kanske hade sett Thor. Tipset följdes upp och slutligen kunde polisen verifiera att det var Thor med Andrew nere i Antigua. Jag hade ett stort stöd från vänner, mammor och pappor över hela världen. Pengar kom in som gjorde att jag kunde söka och slutligen få hem Thor.  Jag hade psyskiskt och fysiskt stöd av oräkneliga människor. Min närmaste krets kallade vi Mamma Detektiver, då de också sökte alla Internet kanaler, skickade fliers, kedjebrev, ringde och skrev till  politiker, nyhetsagenturer, tidningar och privatpersoner för att påverka dem att hjälpa till att hitta Thor. Jag tror att jag fick in och spenderade runt en halv miljon kronor i sökandet efter Thor.

Jag hade tur. Thor hade tur. Och nu kan han vakna i en säng som donerats oss av en kär familj som blev våra vänner under tiden Thor var kidnappad. Thor kan vakna vid jul 2009 och titta på en julgran, och under den kommer många paket till honom att trängas på julafton. Jag kan skriva detta på en dator som också getts till skänks till oss. Och jag njuter av att få se min son växa upp och frodas. Ja, varje minut är en kär minut, ett carpe diem ögonblick. För jag vet att det kunde ha varit annorlunda. Ingen behöver säga till mig att vara lyckligt skattad. Thor kunde fortfarande vara borta. Kanske borta för alltid, av att döma av det som Andrew sagt till mig de senaste månaderna. Han, liksom många föräldrar som för bort sina barn, hade intentionen att Thor skulle leva och växa upp utan att någonsin veta om mig. Hur hade Thors liv sett ut då? Vilka trauman hade detta skapat hos honom? Jag vill inte tänka så långt.

Sedan jag kom hem till Sverige i april så har jag arbetat för Saknade Barns Nätverk. Ibland mer intensivt än andra tider, då jag är ensamstående, har mina egna trauman att ta hand om samt arbetar heltid som lärare. Men jag arbetar alltid med SBN i tanken. Hur ska vi få svenska politiker och det legala systemet att verkligen börja fokusera på barnen? Jag mår illa över hur hela bortförandesitautionen i Sverige hanteras. Vi har på detta plan mycket att lära av USA. www.ncmec.org

Det finns så många problem inom de judiciära och politiska banorna. Redan under vårdnadsutredningar görs lite för att hantera anklagelser om bortföranderisker. Men när det kommer till anklagelser (oftas riktade mot pappor) om våld eller sexuella övergrepp är det snabba vändningar att skilja barn och pappa åt. Ja, det är allvarligt när övergrepp sker mot barn, självklart. Men utredningar om detta bör ha högsta prioritet, för barnet och för föräldrarna, så att alla kan gå vidare.Utredningarn om övergrepp bör ha bra genomskinlighet för alla parter och ta max en månad att genomföra. Att prioritera kostar, och det är där skon klämmer, tror jag. Även i välfärdsstaten Sverige. I USA har man kommit längre, med mindre resurser, för att människor på grässrotsnivå inte accepterar något annat. Barnbortförande är mer vanligt och har hög prioritet. Det är alltså upp till oss, som samhällsmedborgare att fråga våra politiker om vad som görs för att lyfta dessa frågor. Skicka ett mejl vetja!

Jag vet själv att det som ofta saknas är inte engagemang ifrågor, det är tid och ork. Men som mina duktiga elever i sin ungdom och passion ibland utbrister: “jamen varför gör inte någon någonting åt det då”? Ofta gäller dessa utbrott just orättvisor nära och långt bort i elevens värld. Mitt svar? “Gör något åt det du!” Vi vuxna med jobb, räkningar, barn och många måsten kanske känner som vi gjorde när vi var unga, men orken räcker inte till agerande alltid. Skänk då i dessa juletider 100 kr och skriv på en lapp till syster/bror, kompis, mamma eller pappa vars present blev en donation till SBN: “jag donerade pengar istället för att köpa dig en pryl till”. Då kan både du och dina kära känna att ni gjort något bra för världen. Jag donerar självklart inte bara tid men pengar till SBN. Vi använder varenda krona vi får in till direktaktioner, västar för demonstrationer (som kommer) och självklart till föräldrar vars barn saknas. Men i likhet med Thors fall så krävs det hela tiden pengar för att påverka och få hem barn. Alla vi som arbetar med SBN jobbar helt gratis och bekostar en hel del saker och resor för SBNs räkning ur egen ficka. Men gör vad du kan och orkar. Något är bättre än inget.

När en falsk anklagelse uppdagas inom vårdnadsutredningar bör den straffas hårt, då den påvisar samma miserbala tänk som genomsyrar bortföranden av barn: en självsikt, icke barncentrerad, djävulskt beteende. En sådan människa behöver omedelbar hjälp och terapi, likt alla brottslingar i svenska fängelser. Att förgripa sig på sitt barn, att utöva övergrepp genom våld, sexuellt eller genom att bortföra barnet är ett av de mest kränakde och livsförstörande brott som finns i denna värld. Vi bör behandla gärnisngmännen och kvinnorna därefter.  Ett barnbortförande ekvaterar jag för övrigt med barnmisshandel – liksom lagen säger i USA. Varför kan vi inte förändra lagen i Sverige med?

I just mitt och Thors fall var det detta som gjorde att Guatemalansk rätt inte gav Thor tillbaka till mig där. Andrew anklagde mig, liksom han fortsätter att göra nu på onlineforum och i vår vårdnadsutredning, att jag förgripit mig på Thor. Om han menar sexuellt eller fysiskt är inte riktigt klart. Men den där vaga lukten av fara för barnet är vad han vill sprida. Likt mögel så smyger den sig in i allas medvetande. Inte olikt vad många mammor gör mot pappor i vårnadsutredningar landet runt. Just för mig är risken för att huset totalruttnar liten, då mina väggar är torra. Jag har aldrig förgripit mig på Thor på något sätt. Och istället för att illa kvickt skilja mig från mitt barn pga. sådana misstankar så får Andrew inte träffa Thor, då han redan kidnappat honom en gång. Dessutom så kommer Andrews anklaglser bara slå emot honom själv vart det lider. Jag har faktiskt försökt säga detta till honom. Jag vill att Thor ska få ha en pappa i sitt liv. Andrew vill bara vara pappa på sina egna villkor dock, och sjabblar bort sin enda chans att få vara med Thor. Vad som kommer att hända när detta blir ett faktum för Andrew är vad jag är rädd för. Jag kommer alltid frukta att Thor förs bort igen.

Vad som händer när ens barn är åter efter en kidnappnig, liksom vad som görs från polisens, åklagarens, domstolens sida innan barn förs bort är skrämmande lika. Inte mycket. Jag tänker på det mycket aktuella exemplet Evelina Oscarsson.

Vi må vara långt framme när det gäller jämnlikhet, löner, livskvalité, sjukvård, älderomsorg, skola osv. i Sverige, men när det kommer till bortförandeärenden är vi ett u-land. Det går inte ens att nå politiker i Sverige om detta, utom det skinande exemplet Annelie Enochson. Varför görs det så lite för våra minsta barn när det finns risk att de kidnappas utomlands? För att det är en förälder som står för övergreppet? För att det finns för lite civil courage, för att lagar och etik ligger långt efter? För att det ofta handlar om att en av föräldrarna är av utländsk härkomst? Vad värre är; vad görs när ett barn faktiskt är funnet utomlands för att få hem det? Fråga Anna Frank vars son Vid är fortsatt fånge och helt övergiven av Sverige nere i Serbien. Absolut inget. Det är skandal.

Många hjälpte till att rädda hem min son Thor. Han firar jul här hemma i Sverige, i en liten lägenhet i Stockholm med sin tacksamma mamma och en fin julgran. Men alla andra barn då?

Hjälp SBN att hjälpa genom att:

• skriva om oss och våra fall på din blogg
• sätt upp vår bild och gå med i vår Facebook grupp
• sprid tillgängliga fliers på barn som tros vara gömda i Sverige
• bli en SBN volontär (ansökan finns på webbsidan)
• skänk vad du kan till vår organisation (pengar, tryckta produkter, kunskaper, översättningskunskaper, listan är enormt lång!)

Tillsammans kan vi få hem fler barn och arbeta förebyggande så att Thors vänner aldrig behöver fira jul i ett kyffe på den Guatemalanska landsbyggden eller motsvarande.Tyvärr är flera av SBNs  bortförda barn nu på mycket farliga platser runt om i världen.

Det finns mycket runtomkring oss i världen som behöver bli bättre, men just för dessa barn, som för Thor, har DU en möjlighet att vara direkt ansvarig för att liv räddas. Det finaste som finns är att veta att man gjort något bra med det lilla man har. Jag vet att många som räddade Thor känner så.Jag känner så.

Jag arbetar förtröstligt vidare för att alla svenska barn ska få stanna där de hör hemma och för att de om möjligt ska få ha tillgång till båda sin mamma och pappa. Liksom många undrade hur jag orkarde när Thor var borta sitter jag här och funderar på hur andra föräldrar orkar, föräldrar till barn som inte hörts av på flera år. Jag kan inte föreställa mig, vill inte föreställa mig, att Thor kunde ha varit borta ännu. Då skulle det ha gått 10 månader nu. 10 månader är mycket kortare än somliga barn varit borta. Och jag kan inte tänka mig in i det. Jag, som haft min son kidnappad. Så jag arbeter för att de ska återfinnas och få komma hemm. Nu.

För ingen borde behöva frukta att det käraste man har bara försvinner en dag.

Thors mamma, Mia

Styrelsemedlem SBN