Första halvåret 2010 hade 660 barn registrerats som ”försvunna” av Migrationsverket. Det handlar alltså om mellan 3-4 barn varje dag. På ett år blir det 1320 barn, om ”trenden” håller i sig. Av dessa 660 barn var 494 stycken fortfarande borta vid halvårsskiftet i juni. Alltså nästan 500 stycken, varav de flesta tros finnas kvar i Sverige, där de utnyttjas på olika vis, som arbetsslavar eller inom barnsexindustrin.

Vi på SBN har uppmärksammat ett av dessa försvunna barn i en Amber Alert artikel här på hemsidan om Lidija Sonki från Grums:

http://www.saknadebarn.org/2010/04/20/lidija-sonka-17-ar-ar-sparlost-forsvunnen-fran-grums/

Egentligen skulle vi behöva efterlysa 3-4 barn varje dag på vår hemsida! Men dessa barns öden är det inte många som hör något om. Det är dags att ändra på det nu! I debattartikeln nedan så kräver Ecpats ordförande och kommunikationsdirektören på IF tillsammans:

”Vi kräver att ansvariga svenska myndigheter ser problemet, skaffar sig ökad kunskap och kompetens och vidtar åtgärder för att hindra att barn försvinner i migrationsprocessen. Skulle berörda myndigheter agera med samma flathet om de 660 barnen som försvann var svenska?”

Det är precis samma krav som vi har ställt sedan flera år. Men inget händer egentligen! Enstaka politiker engagerar sig och försöker hjälpa de drabbade barnen. Men där stannar det. En del utredningar har iochförsig initierats av Regeringen, men de är fortfarande under utredning. Inget har blivit bättre, även om en del löften har getts. Tyvärr, måste vi svara er som skrivit debattartikeln, så tror vi inte att myndigheterna hade agerat bättre om barnen varit svenska.

I Sverige försvinner minst två barn i veckan enligt UD:s officiella statistik. Mörkertalet är enormt. Minst det dubbla och säkert tre eller fyra gånger så många. Det handlar om 200-500 barn per år, enligt vår uppskattning, där vi själva står i kontakt med otroligt många föräldrar ur ”mörkertalet” som av olika skäl inte vågar anmäla sina barns kidnappning till myndigheterna.

UD har heller ingen statistik över hur många barn som i realiteten återvänder. De talar om ”avslutade ärenden” som oftast ligger på aningen fler än antalet nya ärenden varje år. Men att ett ärende avslutas innebär inte per automatik att barnet har återvänt, utan kan istället innebära att ärendet har legat stilla för länge utan nyheter, eller att en utländsk, ibland korrupt domstol felaktligen dömt till kidnapparens fördel och vägrar återlämna barnet till sitt hemland Sverige.

Varför vill inte UD utreda siffrorna ordentligt och ta reda på hur många av dessa anmält bortförda eller kvarhållna barn som egentligen fått återvända hem? SBN har länge efterfrågat dessa siffror och vi anser att det är mer än rimligt att detta granskas och redovisas för allmänheten. Vi vet också, efter många års erfarenhet, att det finns länder som gång på gång ignorerar Haagkonventionen och som t.ex. står med på ”svarta listan” som USA presenterar. Varför har inte Sverige en svart lista över länder som vägrar följa internationella konventioner och återföra små svenska medborgare? Vi anser att det är av stor vikt att veta i förväg huruvida du som svensk förälder har någon som helst chans att få hem ditt barn från ett visst land, innan du ger dig in i den oftast mördande långsamma, psykiskt nedbrytande och dessutom oerhört kostsamma processen att slåss i utländsk domstol med hjälp av Haagkonventionen för att få hem ditt barn. För att stå där, tre år senare och inse att allting egentligen från början var totalt lönlöst, kan få även den starkaste förälder att totalt gå under. Åren har försvunnit, du har satts i personlig konkurs flera gånger och alla stridigheter har bara lett till en än mer infekterad situation där ditt barn sitter som den största förloraren utan någon som helst kontakt med dig eller Sverige och det liv det en gång hade och är ännu längre från ett återförande än det var i början av processen. Om du då dessutom får reda på att tre andra föräldrar innan dig har gått igenom samma mardrömsresa med samma intetgivande resultat, så finns det inte ord för att uttrycka din förtvivlan och hur förstörd du känner dig, för resten av ditt liv. Så många timmar, dagar, månader, år, tårar, skrik, förtvivlan, oro, rädslor, panik, ångest, kronor, resor, biljetter, telefonsamtal och krusade förhoppningar helt i onödan. Varför finns inte statistiken på vilka länder som bryter avtal om återförande av barn? Vi vet ju att dessa länder existerar. Ett exempel, bland många, på ett europeiskt land som på det fräckaste sätt har ignorerat Haagkonventionen är Bosnien. Trots att Sverige gett mer bistånd till landet än de flesta andra länder. Bosnien är inte ensamt, inte i Europa och särskilt inte i världen. Mängder av länder som gång på gång ignorerar Haagkonventionen, utan en enda reprimand från svenskt håll. Vi känner en stor frustration över detta och att det tillåts fortsätta. Det kommer att drabba så många fler barn. Inte bara svenska, utan alla barn som förs till dessa länder från andra länder. Deras hela liv ödeläggs med en flygresa och så många andra liv som är kvarlämnade utan dem. Föräldrar, syskon, vänner, skolkamrater, dagisvänner, mor- och farföräldrar, mor- och farbröder, mostrar och fastrar, kusiner, grannar…  Sorgen sprider sig som ringar på vattnet. Så många barn har drabbats. Snart har sorgen nått oss alla.

I USA så behandlas just nu ett lagförslag om sanktioner mot länder som bryter mot bl.a. Haagkonventionen, vilket vi på SBN applåderar och följer med stort intresse. Så naturligt och självklart! Läs mer HÄR!

I debattartikeln om migrationsbarnen som försvunnit så skriver man vidare:

”De myndigheter som främst bär detta ansvar är Migrationsverket, Socialtjänsten och Polisen. Brist på samarbete mellan dessa tre leder till att många ärenden faller mellan stolarna.”

När det gäller de bortförda barnen så vill vi peka ut följande myndigheter: UD och ambassaderna, domstolarna, Polisen och Interpol, åklagarmyndigheterna samt ibland också Socialtjänsten, Skatteverket och Försäkringskassan. Deras brist på samarbete är stort och leder nästan alltid till att drabbade känner sig fallna mellan stolarna och att ärenden drar ut på tiden. De utlovade sex veckorna i Haagärenden hålls i praktiken aldrig. De flesta får vänta minst ett halvår. Andra ännu längre. När det gäller barn som förts till länder utanför Haagkonventionen så är verkligheten ännu råare.

SBN anordnade ett seminarium i Stockholm den 25 maj 2010, på Internationella Dagen för Försvunna Barn. Några av dem som talade förutom drabbade föräldrar var UD, Interpol, Polisen, Barnpsykolog, Riksdagspolitker, Socialtjänsten, Familjerättsadvokater, Rädda Barnen m.fl. Nästan alla var rörande överens om en sak: att det inte fungerar idag och att det inte finns någon samordning.

SBN har motionerat om just detta tillsammans med Riksdagsledamot Annelie Enochson, men motionen avslogs tyvärr: Motion 2009/10:C256, Samordningsmyndighet för ärenden om bortförda barn.

Om vi slår ihop siffrorna från Migrationsverket med siffrorna från UD och vår uppskattning om mörkertalet så hamnar vi på nästan kanske 2000 barn per år.

Hur länge ska Myndighetssverige fortsätta att blunda för problemen med barn som försvinner? Hur länge till? Hur många barn ska utsättas för det omänskliga i att försvinna? Imorgon är det fyra nya. I övermorgon ytterligare fem. Vad väntar vi på?

Låt oss införa Amber Alert systemet i Sverige NU och starta en samordningscentral för dessa ärenden. Någon som SBN mer än gärna hjälper till med. Vi ville ha börjat redan igår… Kan vi börja imorgon?

Det är som sagt Ecpat och Försäkringsbolaget IF som tillsammans har skrivit en Debattartikel i DN idag som ni kan läsa genom att klicka HÄR eller läs nedan.

Problemet har också uppmärksammats av Aftonbladet HÄR och Expressen HÄR.

”494 barn försvann i Sverige under första halvåret i år”

Publicerat i dag. 00:50

Umeå, juli 2010

Hej!

Kvinnojouren i Umeå har startat en insamlingskampanj till förmån för umeåbon Ana Etorki och hennes söner Mohamed, 6 år och Adeeb, 2,5 år.  Med detta brev vill vi informera  om kampanjen och be om hjälp. Det är vår förhoppning att du som läser detta vill hjälpa oss med kampanjen genom att skicka vidare detta mejl till alla du känner, och stödja Ana och barnen med ett bidrag. Du kan följa kampanjen på Facebook, sök på ”Hjälp Ana”.

I september 2009 åkte Anas barn på ”semester” till Libyen med deras pappa. Där blev de kvar. Den enda kontakten som Ana haft med dem sedan dess är telefonsamtal som alltid varit övervakade av pappan eller hans släktingar. Sedan början av april har också den kontakten upphört. När Anas barn kidnappades till Libyen hade hon inte varit ifrån dem en dag i deras liv. Nu har de varit ifrån varandra i tio månader. Hennes yngsta är två och ett halvt, hennes äldsta är sex år gammal.

-         Han säger att han ska se till att de spottar på mig om de ser mig igen. Men det är ju jag som har burit dem under mitt hjärta i nio månader, säger Ana.

Ana är ensam vårdnadshavare för Mohamed och Adeeb. Men det finns ingenting svenska myndigheter kan göra för att få hem barnen, eftersom att Haagkonventionen inte gäller i Libyen. Ana har med hjälp av organisationen Saknade barn ordnat en Libyisk advokat och förbereder sig på att resa till Libyen för att starta en rättsprocess där. Det är hennes enda chans att kunna återförenas med sina barn. Det kommer att bli en mycket kostsam process. Ana har inga ekonomiska tillgångar, inga släktingar som kan hjälpa henne. Hon kan inte försörja sig i Libyen eftersom kvinnor har mycket begränsade möjligheter till arbete där och hon är inte heller arabisktalande.

Kvinnojouren i Umeå arbetar nu för att samla ihop åtminstone 60 000 kronor till hennes uppehälle i Libyen. Tillkommer gör också kostnader för advokatarvode, tolk, resor m.m.

Vi uppskattar varje bidrag, varje krona räknas.

Kvinnojourens bankgiro för Ana är: 646-6288

Vänliga hälsningar,

Kvinnojouren i Umeå

Mail: umea@roks.se

Telefon: 090-77 97 00

Några år senare så ändrar hon historien och erkänner att pappan och farföräldrarna visst lever, men att Ricks pappa är en ond man som dessutom nu har gift sig med en ond kvinna och att Rick inte kan åka dit för då kommer han aldrig mer att få se sin mamma. Han spenderar hela sin barndom med att flytta runt och leva isolerat, byta identitet gång på gång och i långa perioder inte umgås med någon annan än sin egen mor.

Som 16-åring bestämmer han sig för att kontakta sin pappa i Argentina för att höra hans sanning. I själva verket så har pappan spenderat otroliga summor och tid på att leta efter sin kidnappade son. Han har varit i USA otaliga gånger, anlitat privatdeckare, sökt hjälp från myndigheterna, men inget har hjälpt.

Rick och mamman har lyckats gömma sig för alla.

I slutet av videon förklarar Rick vilken fin relation han haft med sin far på slutet av faderns liv och vilket trauma det var att kidnappas och växa upp i mammans lögner. Tänk om alla föräldrar insåg vilka katastrofala följder deras handlande får för deras oskyldiga barn. Och om de insåg att en dag kommer barnen som de så desperat knyter till sig och ljuger för, att vända sig ifrån dem och hitta hem igen!

Kvinnan minns att hennes mamma älskade att sjunga för henne. Hon hade en leksakskatt när hon kidnappades, med en bjällra i svansen. Hon minns ett brunt hus med gungor på baksidan. Hon vet att hon tillhör en familj någonstanns och att det finns en familj som saknar en dotter.

Med den här videon så hoppas hon bli identifierad och att någon ska känna igen henne, antingen från barnfoton eller för att hon eventuellt är lik sina föräldrar.

Känner du en familj i USA som blev av med sin lilla tjej på 60-talet?

Vi kommer att uppmärksamma ”Internationella dagen för försvunna barn” officiellt för första gången i Sverige, den 25 maj. Detta gör vi tillsammans med andra organisationer för barn både i Sverige och utomlands, där vi vill sätta fokus på hur vi kan förbättra situationen för familjer drabbade av barnbortföranden i vårt land. Varje år bortförs ett stort antal barn från eller till Sverige. Oftast förs barnet bort av en förälder mot den andra förälderns vilja och i trots mot rådande domstolsbeslut och vårdnad. Barnet förvägras även vanligtvis all kontakt med den andra föräldern. SBN vill väcka fokus på hur vi gemensamt kan arbeta för förhindra bortföranden och hur vi snabbt kan agera för att återföra de bortförda barnen. Vi vill hitta nya lösningar, bättre samarbete och få igång en diskusssion mellan myndigheter och drabbade för att förbättra dagens situation.

I slutet av seminariet så kommer vi att arrangera ett ballongsläpp utanför Astoria! Det är vita ballonger med texten ”Glöm mig inte” och vi skall släppa en ballong för varje barn som är registrerade som bortförda av UD enligt aktuell statistik för maj 2010. Många familjer kommer att vara på plats för att släppa en ballong för sina barn.

Inbjudna talare som kommer att medverka:

Annelie Enochsson (kd), riksdagsledamot
Fredrik Lundh (s), riksdagsledamot och medlem i Civilutskottet
Malin Alfvén, barnpsykolog
Lars H Gustafsson, barnläkare
Margareta Olofsson distriktsordförande Rädda Barnen
Representanter från UD
Ia Sweger, familjerättsadvokat
Jessica Sandberg, familjerättsjurist
Anders Sjöberg, sektionschef, Rikskriminalpolisens enhet för internationellt samarbete
Representant från Familjevåldspolisen, Stockholm
samt drabbade föräldrar, och barn som nu vuxna berättar om sina erfarenheter som bortförda

Ni kan enkelt klicka på bilden nedan för att ladda hem inbjudan som en A4-stor PDF-fil:

Plats: Astoria, Nybrogatan 15, Stockholm
Tid: 25 maj 2010 kl 12.30 -17.00

Seminariet är helt kostnadsfritt.

Anmälan sker via mail: info@saknadebarn.org

Ni som bor långt bort eller av andra anledningar inte kan medverka får gärna istället deltaga i vår ljusmanifestation!

Alla i hela Sverige som vill vara med och uppmärksamma de försvunna barnen skall tända ett ljus i sina fönster kl. 21.00 på kvällen och låta det brinna en timme. Sprid detta budskap vidare till alla ni känner, på Facebook, på bloggar och i mail och ord:

En låga för hoppet som aldrig släcks och för värmen som bor i varje förälders hjärta. En tyst, gemensam manifestation som varje hus och hem själva kan göra. Om ni har några kronor att avvara, skänk då ert bidrag till dessa familjers kamp på vårt bakgiro och till vår insamlingsstiftelse via bankgiro 399-9133.

Vi får aldrig glömma ett enda försvunnet barn! Flera hundra barn försvinner ur Sverige varje år! Långt ifrån alla kommer hem igen! Vi glömmer aldrig… Vi glömmer ingen…

STORT TACK FÖR ERT STÖD OCH ERT ENGAGEMANG!

Vi söker och behöver ert stöd och era donationer till detta viktiga tillfälle! Varje bidrag är välkommet, hur litet det än är! Bankgiro 399-9133. Vill din firma sponsra oss? Kontakta oss direkt på info@saknadebarn.org

Läs mer om att bli företagssponsor här: http://www.saknadebarn.org/2010/04/23/sponsra-sbn-hjalp-oss-hjalpa-barnen-hem/

Sponsorer SBN kring den 25:e maj:

http://www.abpworld.com/

http://www.skepp.com

http://www.reklamballonger.se/

http://www.aga.se/

Förgätmigej, blomman som har blivit internationell symbol för den 25 maj. På engelska heter den ”Forget-me-not”.

Internationella länkar:

Här kommer några länkar, men nätet svämmar över av dem, så lägg gärna till fler via kommentarsfunktionen i botten av sidan:

General Secretariat of the European Federation for Missing and Sexually Exploited Children:
http://www.childfocus.be/uploads/documents/131-278-04__25%20may%202006%20an.pdf

Europa.eu:
http://europa.eu/rapid/pressReleasesAction.do?reference=IP/09/823&format=HTML&aged=0&language=EN&guiLanguage=en

BBC News:
http://news.bbc.co.uk/2/hi/uk_news/6691503.stm

USA, National Center for Missing and Exploited Children:
http://www.missingkids.com/missingkids/servlet/NewsEventServlet?LanguageCountry=en_US&PageId=1305

USA, Department och Justice, postertävling för barn kring 25 maj:
http://www.ojjdp.ncjrs.gov/programs/postercontest/

Rumänien, Romanian Center for Missing and Sexually Exploited Children:
http://www.copiidisparuti.ro/en/25-may-2008-the-international-day-of-missing-children.html

Grekland, The Greek Centre for Missing & Exploited Children:

http://gr.missingkids.com/missingkids/servlet/NewsEventServlet?LanguageCountry=en_GR&PageId=3268

Tjeckien:
http://www.radio.cz/en/article/66836

Bakgrund:

Internationella Dagen för Försvunna Barn – den 25:e maj!

I år är det dessutom exakt 30 år sedan denne lille 6-årige pojke försvann spårlöst på sin väg till skolan den 25:e maj 1979. Han heter Etan Patz och föddes den 9:e oktober 1972 i New York. På morgonen den 25:e maj så vinkade han hejdå till sina föräldrar, satte på sig sin blåa kaptensmössa och gick ut ur deras Manhattan-SoHo lägenhet för att själv gå till busshållplatsen, två kvarter bort. Det var den allra första gången han själv skulle få gå dit, men han kom inte ens fram. Det dröjde tills halv fyra på eftermiddagen innan hans mamma reagerade eftersom han inte var hemma ännu efter skolan. Skolan hade aldrig ringt henne och meddelat att han var borta nämligen. Först ringde hon vänner och grannar och frågade om Etan kanske lekte hos dem, men 20 minuter senare så ringde hon polisen. Någonstanns på den korta vägen mellan hemmet och bussen, från Prince Street till West Broadway, så tog någon detta barn och hans försvinnande utlöste den största polisjakten efter en försvunnen människa någonsin i New York Citys polisdistrikt. Över hundra poliser och ett stort gäng blodhunder sattes in direkt i sökandet.

Detta till trots så fann man aldrig några spår och ingen har någonsin varken sett eller hört från pojken igen. Han blev officiellt dödförklarad av en domstol i juni 2001 och man satte hans dödsdag till just den 25:e maj 1979, den dagen han försvann.

Efter att Etan försvann så skapades nya rutiner för att hantera fallen med försvunna barn i Amerika. T.ex. så började man under 80-talet att trycka upp foton av försvunna barn på mjölkkartonger. Kanske detta vore något för Arla och Skånemejerier att tänka på också?

Presidenten Ronald Reagan utlyste den 25:e maj som en nationell dag för försvunna barn och det fick myndigheter över hela världen att leta efter pojken. Inte sedan Charles Lindberghs bebis blev kidnappad 1932 så har den amerikanska polisen utrett och letat efter ett barn med dessa mått och Etan Patz blev en symbol för alla försvunna barn i Amerika.

Man hade en misstänkt förövare vid namn Jose Antonio Ramos, idag över 60 år gammal, som var känd för att ha utnyttjat och attackerat barn förut. Han sitter förövrigt i fängelse nu också för att ha antastat barn i andra fall. Polisen kan inte åtala Ramos för Etans försvinnande i brist på ordentlig bevisning men Etans föräldrar, Julie och Stan Patz försökte stämma Ramos i ett civilmål för sin sons död år 2004. Ramos var vän med Sandy Harmon, den kvinnliga barnvakt som en enda gång tagit hand om Etan Patz några veckor innan han försvann. Ramos bodde bara några kilometer från familjen Patz hem och brukade samla sopor i de kvarter där Etan bodde. Ramos sade själv att ”ni kommer aldrig att få hitta kroppen, det är för fruktansvärt och ingen advokat skulle någonsin vilja försvara mig”. Han hade också erkänt för en cellkamrat i fängelset att han hade tagit Etan till sin lägenhet, våldtagit och sedan mördat honom. Etans föräldrar vann sitt civilmål (läs mer i en artikel i NY Times här)och blev tilldömda 20 miljoner kronor i skadestånd, pengar som de ändå aldrig kommer att få då Ramos sitter i fängelse i *Dallas, Pennsylvania för sexuellt utnyttjande av en annan 8-årig pojke.

Etan Patz-fallet ligger fortfarande ouppklarat hos NYC polisen och utan att kunna hitta kroppen kommer man aldrig att kunna binda Ramos till försvinnandet. Varje år, den 25:e maj, på kidnappnings- och dödsdagen för lille Etan, samt på hans födelsedag den 9:e oktober, så skickar hans pappa Stan en ”MISSING” poster på sin son till Ramos i fängelset och på baksidan skriver han varje år samma fråga: ”Vad har du gjort med min lille pojke?”

Familjen Patz bor fortfarande kvar på samma ställe, även om det är hemskt för dem att bo där utan Etan. Men de säger att de vill leva också med de fina minnena av 6 år med sin son och att ”tänk om han en dag skulle försöka komma hem och vi har flyttat då?”. De behöll också sitt telefonnummer eftersom Etan kunde det utantill.

Läs mer om fallet här om ni vill i NY Magazine eller HÄR för Wikipedia eller här för findagrave.com.

————————————–

Vi på Saknade Barns Nätverk (www.saknadebarn.org) anser att det är mycket viktigt att uppmärksamma de försvunna barnen i världen, även om vi främst arbetar för de svenska familjerna och fallen. Vi ber er alla att sända era tankar, böner och värme till de drabbade familjerna och deras barn på kvällen den 25:e maj, genom att tända ett stearinljus i era fönster klockan 21.00 och låta det brinna i en timme. Ställ det gärna utåt gatan så att det syns!

Sprid historien om Etan vidare och låt inte hans minne dö. Kopiera och sprid detta vidare, till vänner och bekanta, på mail och på facebook, på bloggar och i ord. Berätta för dem ni möter om den 25:e maj. Hjälp oss att få media att uppmärksamma denna dag och ljuständandet.

En låga för hoppet som aldrig släcks och för värmen som bor i varje förälders hjärta. En tyst, gemensam manifestation som varje hus och hem själva kan göra. Om ni har några kronor att avvara, skänk då ert bidrag till dessa familjers kamp på vårt bakgiro och till vår insamlingsstiftelse via bankgiro 399-9133.

Vi får aldrig glömma ett enda försvunnet barn! Flera hundra barn försvinner ur Sverige varje år! Långt ifrån alla kommer hem igen! Vi glömmer aldrig… Vi glömmer ingen…

STORT TACK FÖR ERT STÖD OCH ERT ENGAGEMANG!

Vid Frank Radosh är bortförd till Bosnien sedan snart 2 år tillbaka. Hans mamma har inte fått någon adress till sitt barn och inget telefonnummer. All kontakt har strypts. Under tiden som Vid har isolerats av sin pappa, som enligt svensk domstol inte förmår att se till Vids bästa då han agerar
aggressivt och impulsivt och brister i omsorg om Vid. Pappan behandlades för akut ångest och depression när bortförandet av Vid skedde.

Vids pappas märkliga beteende lyser igenom på många sätt, särskilt här på Internet. Han försöker på alla sätt och vis att övertyga hela världen om sin oskuld och skyller allt som har gått fel i sitt eget liv och situation, på Vids mamma Anna och på Vid själv. Han har på sista tiden börjat att använda Vids eget namn, bland andra epitet och pseudonymer som han tror att ingen ser igenom, för att skriva kommentarer på de bloggar som uppmärksammat kidnappningen av Vid. Tyvärr så vet vi alla hur Vids svenska är och hur hans pappas svenska är, både när det gäller grammatiken, stavningen och ordvalen. Han måste vara oerhört desperat och verkar inte sky några medel för att få rätt. Men tvärtom så gräver han bara ner sig djupare i sin egen grop.

Vid har ingen chans att uttrycka sina egna tankar och känslor tillsammans med en pappa som använder PAS för att ta över Vids medvetande. Hans behov blir Vids behov. Hans känslor blir Vids känslor. Det liknar det kända Stockholmssyndromet, men blir starkare när det gäller barn och deras föräldrar. Det är på precis samma vis ett psykologiskt tillstånd där Vid, hållen mot sin vilja i början, sedan har tagit parti för sin pappa/kidnappare och mot sin mamma/polisen. Det är en form av solidaritet som grundar sig på rädslan att råka ännu värre ut och en vädjan till den inre godheten hos personens kidnappare. Efter två års relation under dessa premisser så är det omöjligt för ett litet barn som Vid att själv komma loss. Han behöver hjälp! Vi som vuxna måste ta vårt ansvar och rädda honom så fort vi bara kan.

Vids mamma driver sedan ett år tillbaka en blogg om kampen för sin kidnappade son: http://vidfrankradosh.wordpress.com

Vi har förstått att Vids pappa ofta är inne och läser på den och reagerar på de olika uppgifter som hon lämnar där. När mamma Anna skriver om att hon fått respons och hjälp från olika individer så tar det inte lång tid innan Vids pappa kontaktar dessa på ett otrevligt sätt, minst sagt. På samma blogg så har mamma Anna otaliga gånger skrivit om sin längtan och saknad efter sin son och att hon önskade att hon åtminstone fick träffa honom någon gång. Det har hon hittills förvägrats, av samma land och myndigheter som helt nyligen godkände hennes enskilda vårdnad om Vid även i Bosnien.

Sen skrev Anna på bloggen att hon skulle upp i Riksdagen den 21 april och tala, på det hearing som Mia Danielsson skrev om här: http://www.saknadebarn.org/2010/04/26/sbn-i-riksdagen-22-april/

Vips så damp det ned  en inbjudan till umgänge med Vid i Bosnien, men bara under DEN veckan. Allt för att försöka hindra hennes framträdande i Riksdagen. Men det lyckades inte. Anna talade i Riksdagen. Barnombudsmannen var där. Rädda Barnen var där. Alla var där. Det var ett mycket lyckat framträdande. Sedan reste hon raka vägen ned till Trebinje för att kanske kunna få träffa sin son som hunnit fylla 13 år. Ett och ett halvt år senare… (Att Vids pappa stör sig på Riksdagsframträdandet vet vi också eftersom han i bosnisk media tagit upp detta med den 21 april).

I fredags fick så äntligen mamma Anna krama sitt barn igen. Pussa honom! Berätta allt som hon ville säga honom. Ge honom presenter!

Hon fick på pappans villkor träffa Vid en kort stund på Socialkontoret i Trebinje, tillsammans med en tolk. Men Vid glömde flera gånger av sig och svarade henne på svenska, innan han bytte till bosniska. Vid var där enbart på pappans uppdrag för att framföra ett meddelande till Anna. Att se till att hans internationella efterlysning försvinner så att han inte längre behöver bo i Bosnien. Så att han kan fortsätta fly genom Europa eller göra vad han nu önskar. Lagligt. Detta kommer ju aldrig att hända och dessutom ligger det verkligen inte i Annas händer. Hon är ingen ansvarig åklagare i ärendet Radosh. Det är Vids pappa som själv har brutit mot svenska lagar och regler. Varför skyller han detta på Vids mamma?

Dessutom skyller han på Vid också. Det var Vid själv som ville fly till Bosnien påstår han. Den enda oskyldiga i härvan verkar vara han själv.

Mamma Anna har de senaste dagarna formulerat flera fina inlägg på sin blogg. Lånar lite stycken därifrån:

———————–

Jag gör det här för Vid och alla andra barn som svikits. Och man bör verkligen ställa sig den här frågan:  Hur blev det så här? Hur kunde det gå så fel? Hur borde vi agerat i stället? Jag tänker på den dagen Vid blir stor, och ställer just de frågorna. Vad säger vi då?

För inte är det Vids fel. Inte något barns fel. Men det är de som får betala. Det är de som får lida av konsekvenserna.

———————–

Åh min Vid, min stackars lilla unge, finns det ingen som kan hjälpa dig? Jag såg dig på tv, såg hur du skakade med kroppen,såg hur nervös du var… Jag känner dig så väl, kan läsa ditt kroppsspråk, din flackande blick, och såg hur illa du mådde…

———————–

———————–

———————–

Jag är en ganska vanlig mamma. Med brister och fel, som alla andra, men en ganska snäll vanlig mamma. Mitt värde som mamma är just att jag är en unik mamma. En unik mamma till mitt unika barn, som faktiskt bara har en mamma. Han har nu bara en pappa också. Och barn behöver sin mamma och sin pappa. Oavsett vad de nu anser och tycker om varandra.

Jag är trött. Trött på pajkastning. Mellan föräldrar. Kan inte inse vad det hjälper deras barn. Jag är också trött på föräldrar som inte tar ansvar. Som inte tar ansvar för vad de gjort. För vad de gör. Vid hade en uppgift när jag träffade honom i fredags, och det var att säga vad hans pappa ville, vad hans pappa hade sagt åt honom att säga. Det var därför som jag fick träffa Vid.

Vid sa, att jag skulle se till att hans pappas efterlysning försvann, annars skulle jag aldrig mer få träffa honom. Han sa också att det var han själv som hade velat lämna Sverige…

Ett barn, nyss fyllda 11, som kramade sin mamma när hon läste godnattsaga kvällen innan, som pussade henne hejdå på morgonen, det barnet säger inte samma dag ”Pappa, kan vi inte åka till Trebinje och gömma oss”, (ett land Vid aldrig varit i tidigare…) Hur kan man som förälder låta sitt barn ta ansvar för det? Varför är man så feg så man inte ens står för vad man gör? Tar sitt egna ansvar? Som en vuxen?

Och…

Hur kan man inte förstå, att om man bryter mot ett domstolsbeslut, så blir man häktad i sin frånvaro, efterlyst? Att det då kanske beror på den handling man utfört, och att det är ett straff som dömts av en domstol, inte för att den andra föräldern ”ville” det… Att man begår ett brott, som framförallt drabbar sitt barn. Inte främst den andra föräldern. Men många föräldrar är så förblindade av hat mot den andra föräldern att de inte ser hur illa de gör sitt barn. Och sig själva.

Handlingar och konsekvens… har någon hört talas om det?

Jag har inte alltid varit den klokaste mamma, det finns mycket som jag ångrar, att jag inte gjorde mer, att jag inte lyckades hjälpa Vid mer… Men jag står för mina misstag. Jag skyller inte ifrån mig. Och framförallt låter jag inte mitt barn bära skulden och ta ansvaret för mina val.

Jag vill heller inte sänka mig på en nivå där det handlar om att svartmåla varandra som föräldrar, att misstänkliggöra varandra. För som sagt, återigen, den enda som drabbas av det är Vid.

I Bosnien framställs jag som den hemska elaka mamman från Sverige. (Hela Sverige framställs för övrigt som ett land där barn far mycket illa, vi svenskar är kalla och hårda människor…)

Men… man får leva med sina handlingar, man får leva med det man säger, det man gör och det man tänker om andra. Att vara snäll är en underskattad egenhet. Att vara snäll, att visa respekt och bli respekterad. Och framförallt att ta ansvar…  ta ansvar för det man själv gör och för dess konsekvenser.

Förra tisdagen satt två av SBN:s representanter och bevakade rättegången mot Bolinmamman, som bortförde sina två barn till Irak mot deras vilja under julumgänget 2008 och kvarhöll dem i denna krigshärd under nästan 1 års tid. I tisdags föll domen mot henne, där hon döms för grov egenmäktighet med barn till 160 timmars samhällstjänst och sammanlagt 60 000 kronor i skadestånd till sina bägge barn sammantaget.

Vi skrev ett referat om rättegången i onsdags som ni kan läsa här:

http://www.saknadebarn.org/2010/04/01/brottsmalsforhandlingen-mot-barnen-bolins-mamma-i-lunds-tingsratt/

Tingsrätten skriver i domslutet, bl.a. följande:

Mot bakgrund av vad som nu sagts finner tingsrätten vid en samlad bedömning av
förhållandena i målet att gärningen är att bedöma som grov egenmäktighet med
barn.

Straffvärdet för den aktuella brottsligheten uppgår till fängelse sex månader.

Eftersom S.B. tidigare är ostraffad och då det saknas anledning att tro att
hon på nytt kommer att göra sig skyldig till brott är de allmänna förutsättningarna
för villkorlig dom i och för sig uppfyllda. Nu aktuell brottslighet har emellertid
enligt tingsrättens mening ett sådant artvärde att en villkorlig dom i förening med
böter inte är en tillräckligt ingripande påföljd. Brottets art i kombination med dess
straffvärde utgör emellertid inte hinder mot att tillämpa villkorlig dom som påföljd
under förutsättning att denna förenas med ett sådant skärpande moment som
samhällstjänst utgör. Med hänsyn till gärningens straffvärde bör den tid under
vilken S.B. ska utföra samhällstjänst bestämmas till 160 timmar.

Brottet egenmäktighet med barn avser obehöriga ingrepp i eller missbruk av
vårdnaden. Brottet är således normalt sett inte ägnat att kränka den personliga
integriteten hos den andre vårdnadshavaren i det hänseende som avses i 2 kap. 3 §
skadeståndslagen. Inte heller i förevarande mål kan S.B:s agerande sägas
innefatta någon omständighet som inneburit ett intrång i Karl-Erik Bolins
personliga integritet.

Senast den 27 april skall denna dom förhoppningsvis överklagas. Den är rent ut sagt skandalös! Att kidnappa två små barn till ett livsfarligt område, misshandla dem och utsätta dem för allsköns faror och risker under nästan ett helt års tid är helt oförsvarligt. Straffskalan för grov egenmäktighet ligger på mellan 6 månader och 4 års fängelse. Att de överhuvudtaget överväger ett mildare straff än minst ett års fängelse är helt obegripligt.

Det finns många som har bloggat och skrivit om domen, här kommer några länkar! Känner ni till fler så får ni gärna fylla på via kommentarsfunktionen!

http://sydsvenskan.se/sverige/article644413/Mamma-forde-bort-barn-till-Irak.html

http://www.dn.se/nyheter/sverige/mamma-domd-for-kidnappning-av-barn-1.1073638

http://svt.se/2.22620/1.1954201/mamma_domd_for_kidnappning_av_barn

http://kvp.expressen.se/nyheter/1.1943686/mamma-domd-for-kidnappning-av-barn

http://www3.trelleborgsallehanda.se/sverige/article644413/Mamma-forde-bort-barn-till-Irak.html

http://www.ystadsallehanda.se/article/20100407/TOMELILLA/704079669/1068

http://hd.se/skane/2010/04/07/mamma-domd-for-kidnappning-av/

http://maukonen.wordpress.com/2010/04/07/skandal-dom-av-lunds-tr/

http://medborgarperspektiv.blogspot.com/2010/04/lojligt-laga-straff-for-kidnappning-av.html

http://www.pellebilling.se/2010/04/pojke-omskuren-mot-sin-vilja/

http://www.dads-r-us.se/2010/04/07/pojke-omskuren-mot-sin-vilja-mamman-fick-160-timmars-samhallstjanst/

Artikeln beskriver kort hur de båda pojkarna kidnappades och kvarhölls efter ett umgänge med sin mamma i Sverige år 2008. George fick själv ”leka privatdetektiv” för att hitta sina barn. Hela hans hjärtskärande historia finns att läsa i den spännande boken ”Inte utan mina söner” av Ingrid Carlqvist.

Ingrids blogg hittar du här: http://inteutanminasoner.wordpress.com/

Boken kan du köpa här: http://www.bokus.com/b/9789197738262.html eller här: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9197738263 eller kontakta Ingrid direkt via hennes hemsida för ett signerat exemplar!

På lördag den 27:e mars är det dags igen, nu ska vi ha den SISTA insamlingen för Zahra och Elnor! Vi hoppas på att ännu fler kommer dit och att ni som ska samla in pengar känner er taggade och inspirerade inför er viktiga uppgift!

Efter att en längre tid ha jobbat med och kring lösningar på de hjärtskärande fallen Zahra och Elnor så har vi äntligen kommit närmare ett avslut och en lösning, men nu är det pengar som är problemet för att kunna köpa oss hjälp att komma vidare. De här flickornas mammor behöver er hjälp för att få komma hem igen! Lilla Zahra, 9 år snart, har varit kidnappad i fyra år och är helt föräldralös nere i Algeriet där hon lämnats hos faderns släktingar. Lilla Elnor, 4 år har varit kidnappad i 1,5 år av pappans släkt i Libyen och han själv är spårlöst försvunnen/gömmer sig.

Vi har stått i Upplands Väsby varje lördag i mars månad och samlat in pengar till barnens ärenden. Alla bidrag är skattebefriade och varje öre går oavkortat till föräldrarnas omkostander. Ni som inte kan komma till insamlingarna kan ändå hjälpa till genom att donera direkt via datorn:

Hjälp mamma Lillemor och mamma Laila att få hem sina barn!
Alla pengar går oavkortat till deras kamp om du öronmärker dina gåvor ”Zahra” och/eller ”Elnor” .

ZAHRA BENALOUANE
Född: 16.03.2001
Hemvist: Stockholm
Försvann: 25.09.2005
Tros befinnas: Benitamou Oued El Alleug, Algeriet
Signalement: Flicka, lockigt mellansandréfärgat hår, mörka drag, bruna ögon, normal kroppsbyggnad.
Övrigt: Barnets pappa sitter i fängelse för grov egenmäktighet med barn. Mamma Lillemor har ensam vårdnad om Zahra. Domstolsprocesser är pågående för att få ut Zahra ur Algeriet.

_________________________

ELNOR ELSAEITI
Född: 04.11.2005
Hemvist: Sverige
Försvann: 08.07.2008, Libyen.
Tros befinnas: Libyen, hos faderns släktingar.
Signalement: Flicka. Brunt hår, bruna ögon. Lång och smal,långt hår.Hon har smultron märken på höger ögon lock,och mellan ögon brynen,och ett under hårfästet i nacken.
Övrigt: Skulle vara på bröllop med sin pappa, men han lämnade henne där hos farföräldrar,fastrar, farbröder och kusiner och reste själv till Sverige 081023, fixade svenskt pass och försvann sedan spårlöst. Mamma Laila i Sverige har nu enskild vårdnad om Elnor.

_________________________

SBN har under en längre tid arbetat kring dessa fall och nu är det bara pengar som behövs för att vi ska kunna komma vidare och få hem flickorna via rättsliga processer i utlandet. Zahras och Elnors mammor behöver er hjälp att få ihop pengar för att kunna betala advokaterna både i Sverige och utomlands, samt översätta och legalisera alla viktiga dokument och papper, vilket kostar stora belopp. Flygbiljetter, hotellkostnader och andra utgifter behöver också täckas.

Det finns inget pris på våra barn! Låt oss hjälpa dessa drabbade föräldrar och deras oskyldiga barn. Pengar ska inte få sätta käppar i hjulen när något så här ohyggligt har skett. Tillsammans kan vi hjälpas åt! Varje krona räknas! Kan du avstå en kaffe och istället skänka 25 kronor till Zahra och Elnor? STORT TACK PÅ FÖRHAND!

Annars finns vi på SBN och barnens mammor på plats i Upplans Väsby, ”Väsby Centrum” – Östra entrén, VARJE LÖRDAG I MARS MÅNAD mellan klockan 10-16.

VÄLKOMNA!

http://www.saknadebarn.org/bortforda-barn/aktuella-fall/zahra-benalouane/

http://www.saknadebarn.org/bortforda-barn/aktuella-fall/elnor-elsaeiti/

http://www.facebook.com/search/?q=laila&init=quick#!/event.php?eid=332308677212&ref=mf