For an English version of this text: scroll to the bottom of this page.

Ofta är fall av barnbortförande av en förälder mycket känsliga ärenden. Detta är också fallet med lilla Noor. Men efter en hel del turer i det ”tysta” där UDs diplomati och advokaternas alla råd styr många kvarlämnade, förtvivlade, föräldrar behöver Noors berättelse få komma ut bland allmänheten.

Noor Issa är 4 år gammal. Hon föddes i Örnsköldsvik. Noor är sin mammas enda barn. När Noor bortfördes av sin pappa bodde hon i Göteborg. Sista gången mamma Alexandra såg sin dotter var den 1 december 2010. Noor skulle på ett helgbesök med pappa. Mamman och pappan är separerade sedan ett tag och har haft svårt att komma överens om umgänge, bland annat då mamman länge varit rädd för att pappan skulle bortföra Noor till sitt hemland, Palestina.

Efter en hel del eftersökningar från mammas sida, vädjan till släkt och bekanta, så fick Alexandra reda på att Noor var i Betlehem, strax innan jul 2010. Det blev en fruktansvärd jul för den kvarlämnade mamman. Efter ytterligare turer fick mamma och Noor telefonkontakt och hoppet tändes för att snabbt släckas att saker och ting skulle ordna upp sig. Det är ofta på grund av sådan här turer föräldrar väljer att inte gå ut med sina barns namn och information, då de hoppas att den förälder som tagit barnet ska kunna komma tillbaka av sig själv. Tyvärr är det ytterst sällan som vi ser att en mamma eller pappa kommer tillbaks frivilligt. Även om de visst skulle kunna det.

Alexandra skrev ett långt brev till pappan och vädjade om att han skulle återvända med Noor för att lösa problemen i Sverige. Hennes erbjudande står kvar, kommer han hem så är hon villig att inte yrka på fängelse för egenmäktighet med barn.

Noor befinner sig hos pappans familj i Betlehem, antagligen hos sin farmor. Deras släkt går under namnet Issa/ Al Laham.

Mamman har allt mindre telefonkontakt med den allt argare pappan, alltså får hon allt mer sällan tala med sin dotter – varför vi väljer att nu gå ut med Noors historia.

Mamma Alexandra vädjar nu till er: ”Finns det någon som kan hjälpa mig? Finns det någon som har erfarenhet av Palestina? Snälla hör av er, alla tips och idéer är viktiga.”

Vi från SBN: s sida vädjar också om hjälp i detta ärende, och som alltid om gåvor i form av pengar för att hjälpa Noor att få återvända hem till det enda land som någonsin varit hennes, Sverige. Märk din gåva ”Noor” så går alla pengar direkt till Noors ärende.

BANKGIRO 399-9133

Detta är en Amber Alert!

English version:

Parental abduction of children is often a very sensitive matter, such as the case of little Noor. After weeks of quiet work without any progress, the story of Noor’s abduction needs to be made public. Noor Issa is a 4-year old girl, the sole child of Alexandra. Born in Örnsköldsvik (north of Sweden), she lived in Gothenburg until she was abducted by her father to Palestine, his country of origin.

Noor’s parents are divorced and have had difficulties agreeing on custody. Alexandra has not seen her daughter since December 1, 2010 when Noor went to spend the weekend at her father’s.

Initially the distraught mother did not know where her daughter was. However, after investigations conducted by Alexandra including her appeals to relatives and acquaintances, she finally found out Noor’s location (Betlehem) just before Christmas 2010. In addition, she finally managed to achieve telephone contact with Noor which raised hope that this situation would be sorted out and that Noor would return home to Sweden quickly. However, it soon became apparent this was not the case.

It is often due to these sorts of developments that parents choose NOT to make the names of their children (including detailed information) public, in hope that the parent who has abducted the child will return voluntarily. Unfortunately it is extremely rare that a mother or father who has abducted their child returns with the child voluntarily.

Alexandra wrote a long letter to Noor’s father and pleaded for him to return with Noor to resolve the issues in Sweden. Her offer still stands. In other words; if he returns to Sweden with Noor voluntarily Alexandra is willing to not urge for jail for “abduction of a child”. Noor is currently with her father’s family in Bethlehem, most likely at her grandmother’s. Their family name is Issa/AlLaham.

As Noor’s father became aware of the warrant issued for his arrest in Sweden, he put an end to the little telephone contact Noor was allowed with her mother –which is why Alexandra has now decided to make the abduction of Noor public in an attempt to get her back home. As the mother of Noor, Alexandra now makes the following plea to the public: “Is there anyone out there who can help me? Is there anyone who has experience of Palestine? Please get in touch, all advice and ideas are important!”

SBN also appeals for assistance in the matter of Noor’s abduction and safe return to Sweden, the only country that has ever been hers. Monetary donations are needed to help Noor’s safe return to Sweden and they will be directly added to her fund. Mark your donation ”NOOR.” 

Donations made from abroad: Beneficiary name: Saknade Barns Insamlingsstiftelse Address: Bjärsjövägen 1, 27291 Simrishamn, Sweden
Beneficiary IBAN: SE5195700000000040327678

Beneficiary bank: Sparbanken Syd
BIC/SWIFT: NDEASESS

Donations from Sweden: BANKGIRO 399-9133

Thank you and many blessings!

Barnen Hirori bortfördes den 5 november 2010 under faderns umgängeshelg.

Lilla flickan Peri är bara 4år och hennes storebröder Metin är 10 år och Perwer är 12. De mår enligt uppgifter väldigt dåligt och hålls olovligen kvar i staden Duhok i norra Irak.

Mer information om fallet kommer snart…

Alla som vill hjälpa mamma Nergs i kampen för sina barn kan sätta in pengar på SBN:s insamlingsstiftelse.

Bankgiro ”399-9133″ och märk er betalning ”Nergs”.

Alla pengarna går oavkortat till arbetet med att få hem barnen.

Detta är en Amber Alert!

Det är oerhört många individer som har engagerat sig i det barnbortförande som skedde i lördags på Junibacken i Stockholm. Så många människor har blivit illa berörda och uttryckt sin förfäran och sitt stöd och omtanke för barnen som drabbats. Många har även sympatiserat med barnens mamma och ytterligare några har uttryckt sina sympatier med barnen pappa, som tagit dem. En del har uttryckt förvåning över att det plötsligt har slagits upp så stort i all media och frågat varför just detta bortförande är så speciellt och varför inte alla barnkidnappningar får samma medieutrymme och uppmärksamhet. Det kan man med rätta fråga sig.

Det är också väldigt trist att se hur debatten så snabbt har kommit att handla om mammor vs. pappor. Det verkar inte alls handla om barnen längre. Så fort media skriver om en drabbad mamma, eller vi förresten, så flödar snart kommentarer och mail kring temat ”pappan var säkert tvingad att ta barnen pga umgängessabotage”. Eller tvärtom. Så snart en drabbad pappa berättar om sina barn i media eller hos SBN, så frågar sig massor med människor misstänksamt varför ”mamman tvingades fly för att rädda barnen”? Samma frågor, samma misstänksamhet. Vi förnekar absolut inte att det förekommer fall där en mamma eller en pappa ser sig tvingad att fly med barnen. Men det är ändå inte försvarbart, även om man kan förstå resonemanget. Handlingen måste alltid fördömas. Vi kan inte ha ett laglöst samhälle där den som känner sig ohörd i domstolen skall ta lagen i egna händer.

Vi vill gärna slippa alla diskussioner som tar fokus från de drabbade barnen. Det är synd om alla föräldrar som drabbas, men vi står bara på barnens sida. De vill inte och ska inte behöva kidnappas. Det är deras rättighet. De blir lika ledsna om det är mamma eller pappa som bortför dem. De far lika illa.

Vi är jätteglada för den uppmärksamhet som Aminas och Alis kidnappning rönt i media. Vi önskar att alla barnbortföranden fick samma uppmärksamhet i riksmedia. Att polisen alltid vore lika snabb med rikslarm och Interpol-efterlysningar. Vi ska jobba för det. Vi ska fortsätta jobba för alla drabbade barn. Vi ska ändra på lagarna och se till att Sverige blir ett säkrare land för alla barn. Mot vår nollvision kring barnbortföranden.

Varje dag försvinner det ett stort antal barn i Sverige. Vi uppskattar siffrorna till cirka 5 barn varje dag. Det är en siffra som kan verka förvånande i vårt ”trygga land”, men SBN har skrivit om dessa siffror i följande artiklar tidigare:

http://www.saknadebarn.org/2010/08/27/cirka-1300-fler-barn-forsvinner-per-ar-totalt-cirka-2000-eller-fler/

http://www.saknadebarn.org/2010/08/16/saknade-personer-forsvunna-manniskor-kidnappade-barn/

Då kan man självklart undra varför just dessa två barn, Ali och Amina, helt plötsligt finns på varje löpsedel och inte de andra? Konspirationsteorierna haglar tätt. En del påstår att det beror på att pappan har tagit barnen och andra på att pappan är invandrare eller för att mamman har stöd hos Kvinnojouren. Men det är inte så. Nästan hälften av alla barn som försvinner blir tagna av just sin pappa. Då borde media slå upp dessa fall lika stort varje dag. En stor majoritet av dessa pappor är också invandrare. En stor del av de drabbade mammorna har också stöd av kvinnojourerna. Det finns inget unikt i Alis och Aminas öde. Det speglar hundratals andra fall som sker i vårt land varje år, varje månad, varje vecka.

Förra året försvann en mamma med en 4-årig flicka. Hon påstod att hon flydde för att skydda barnet och fick massor av stöd från grupper som ansåg henne vara en hjälte. Vi hjälpte pappan att få ut barnets bild på varje löpsedel i Sverige och snart hittades och återfördes barnet till sin lättade pappa.  Även nu hoppas vi att media ska kunna hjälpa till att hitta dessa barn. Situationen här är mycket snarlik den som vi skrev om förra året(vi har dock raderat alla artiklar om detta nu efter uppmaning från pappan som vill skydda sitt barn för framtiden). Även här så har Amina och Alis pappa en grupp anhängare som anser att han gör helt rätt och att han gör det han måste för att skydda barnen. I deras ögon är han också en hjälte. Det är fruktansvärt att det finns personer som glorifierar dessa handlingar och som gör barnkidnapparna till hjältar i deras egna korståg mot samhällets orättvisor. Som största förlorare står barnen i varje enskilt ärende.

Media är dock ofta restriktiv med att skriva om barnbortföranden. De är rädda att ta parti eller avfärdar problemen som ”privata vårdnadstvister”. Från SBN:s sida har vi länge kämpat mot detta felaktiga synsätt på ett brott som är så särdeles hänsynslöst som just att kidnappa ditt eget barn. En del har hävdat att det inte går att kidnappa sitt eget barn, för det är ju ditt eget barn. Andra säger att det inte finns någon anledning till oro, eftersom barnen är med sin förälder som älskar dem. Vi önskar innerligt, från vårt håll, att ni som tror så, skall tänka om.

Det är ett brott enligt FN:s Barnkonvention att bortföra barn. Det står också att barnen har rätt till sitt liv, sin identitet och sitt land och medborgarskap. De får inte åtskiljas från sina föräldrar, utom då en domstol så beslutar.

Det är också ett brott mot alla moraliska lagar som vi känner till. Dessa barn lider ett stort trauma när de bortförs. Många av dem far så illa att de senare, som vuxna, får djupa problem med självkänsla, förtroende till andra människor och relationer i allmänhet. Vi har kontakt med flera vuxna som själva varit bortförda som barn och alla vittnar om samma känslor och om det svek som de utsattes för, av sin ena förälder och av samhället som lät det ske och inte hjälpte dem. Det finns många undersökningar om detta och alla visar samma sak.

Man måste förstå att de flesta bortförande föräldrar inte är 100% bra föräldrar. Något fattas när man egenmäktigt tar sig rätten att kidnappa sina egna barn. Det handlar om en stor egoism och ett sätt att sätta sina egna behov framför barnets eller att likställa dessa. Barn är lojala och ska aldrig behöva hamna i en sådan sits. De älskar, oftast, både mamma och pappa. Många av dessa barn hjärntvättas och tror med tiden att den andra föräldern har övergivit dem eller inte älskar dem. Detta förstör barnen för livet. Många av barnen tvingas levda gömda eller under nya namn och ständigt på flykt. Det är inte en bra tillvaro för ett barn. De får hela sitt liv raserat. Sin vardag, rutiner, språk,kultur, vänner, släkt. De tvingas förneka den förälder som försvinner ur deras liv. Det är ofta ett större trauma för ett barn att bli bortfört från mamma eller pappa, än om den föräldern dör. För då får de iallafall prata om föräldern, sakna föräldern, gråta över föräldern. De får sörja, titta på bilder, bearbeta sina känslor. Det får inte de bortförda barnen.

Tänk om människor skulle se på barnmisshandel på samma vis som på barnbortföranden? Det kanske får en del att förvånas, men i USA så likställs child abduction(barnbortförande) med child abuse(barnmisshandel). Tänk om samma enögda resonemang skulle råda i Sverige kring misshandel av sina egna barn. ”Det gör ingenting, för hon slår ju sin egen son, så det är ok, det är ju ingen främling som slår barnet” eller ”ni behöver inte oroa er för han älskar ju sitt barn fastän han misshandlar det, det förstår ni väl”. Tänk om samma flathet rådde hos myndigheter och poliser och domstolar och åklagare kring detta hemska fenomen, såsom det idag fungerar kring bortförda barn.

Vi på SBN kommer aldrig att sluta slåss för de bortförda barnens rättigheter till sina liv och att slippa traumat att bortföras. De är utsatta för ett grovt brott, som borde betraktas som grovt människorov och bestraffas därefter. Amina och Ali är just nu i händerna på en barnkidnappare och det spelar ingen roll att denne man är deras pappa i det här fallet. Det gör det bara ännu värre. Det är ett sådant svek som han nu har gjort mot sina barn och hur han har skadat dem. För varje dag växer sveket och traumat. Vi hoppas innerligt att barnen snarast hittas och får komma hem igen till sin oroliga mamma. Liksom vi hoppas att alla andra kidnappade barn av dysfunktionella föräldrar snart ska återföras till sina kvarlämnade pappor och mammor och sina hem. Om någon därute sitter på information om vart barnen eller deras pappa finns eller kan gömma sig, snälla ring Polisen på 114 14 och be att få kopplas till Norrmalmspolisen och lämna era anonyma tips. Rädda barnen medan ni kan!

*** Uppdatering 14 oktober 2010: Då barnen igår eftermiddags återlämnades till sin mamma, så finns det inte längre någon anledning att ha kvar pappans namn eller bild på den här sidan. Därför har SBN valt att radera alla bilder och all personlig information om pappan i ärendet nedan, samt att ta bort bilderna och information kring flyktfordonet, men vi låter artikeln ligga kvar på hemsidan så länge barnens vårdnadshavare tillåter.

*** Uppdateringar: Fler artiklar sedan i söndags:

B.T, Danmark: http://www.bt.dk/krimi/har-du-set-amina-og-ali

Västmanlands Läns Tidning: http://vlt.se/asikter/ledarbloggen/1.623703-ledarbloggen?blogPostAction=view_post&postingId=19.409342

TV3, Efterlyst: http://www.tv3.se/efterlyst/efterlyst-i-hela-europa-%E2%80%93-kidnappat-sina-barn

Piteåtidningen: http://www.pitea-tidningen.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=5652747

Norrländska Socialdemokraten: http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=5654865

Nettavisen, Norge: http://www.nettavisen.no/nyheter/article3001846.ece

NorskaTV2: http://www.tv2nyhetene.no/utenriks/kidnappet-loerdag-ingen-spor-etter-amina-7-og-ali-5-3312368.html

Sveriges Radio P4: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2151&artikel=4089748

Expressen: http://www.expressen.se/nyheter/1.2169079/de-kommer-inte-att-hitta-honom

Sveriges Radio, P4 med Lotta Bromé: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2151&artikel=4089748

Aftonbladet: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7937429.ab

Expressen: http://www.expressen.se/nyheter/1.2170428/jag-lamnar-over-barnen-pa-fredag

—————————————————

*** Uppdateringar den 10 oktober 2010:

Aftonbladet: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7930249.ab

Aftonbladet: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7930251.ab

Expressen: http://www.expressen.se/nyheter/1.2168256/pappan-bloggade-om-tvisten-i-natt

Expressen: http://www.expressen.se/nyheter/1.2168254/amina-och-ali-forsvann-pa-junibacken

Expressen: http://www.expressen.se/nyheter/1.2168268/amina-och-alis-pappa-begars-haktad

Göteborgsposten: http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.465310–bortforda-barn-troligen-kvar-i-sverige-

Svenska Dagbladet: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/tror-att-bortforda-barn-ar-i-sverige_5484367.svd

Västerbottenkuriren: http://www.vk.se/Article.jsp?article=384320

Piteåtidningen: http://www.pitea-tidningen.se/nyheter/senaste_nytt/artikel.aspx?ArticleId=5652768

————————————————-

*** Uppdateringar den 9 oktober 2010:

DN: http://www.dn.se/nyheter/sverige/rikslarm-efter-forsvunna-barn-1.1185936

Expressen: http://www.expressen.se/nyheter/1.2167814/amina-7-och-ali-5-ar-forsvunna

Nyheter 24: http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/471953-forsvann-med-barn-rikslarm-utfardat

Svenska Dagbladet: http://www.svd.se/stockholm/nyheter/pappa-jagas-for-barnkidnappning_5483309.svd

Aftonbladet  http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7928979.ab

Maukonens blogg: http://maukonen.wordpress.com/2010/10/09/amber-alert-ali-5-och-amina-7-saknas/

Vids blogg: http://vidfrankradosh.wordpress.com/2010/10/09/forsvunna-barn/

Ali Al Hasane: 5 år

Cirka 1.20 cm lång, späd kroppsbyggand

Kort, brunt hår.

Pojken var klädd i jeans, mörkblå täckjacka, gymnastikskor och blå/orange mössa.

Amina Al Hasane: 7 år

Långt, brunt, lockigt hår

Flickan var klädd i röd tunika av märket Hello Kitty, svart duffeljacka, svarta stövlar, rött hårband och en grå mössa.

Barnen försvann från ett övervakat umgänge med sin far. idag den 9 oktober 2010. De var på Junibacken, Djurgården (Stockholm). De tros ha försvunnit cirka 13.00 idag. Pappan är svensk och irakisk medborgare, 38 år gammal. Pappan talar arabiska och svenska.

Allmänhetens hjälp är mycket kritiskt de nästkommande timmarna, varför vi vädjar att om ni vet något om barnens försvinnande genast ringa 112 eller Polisen direkt på 114 14 och trycka ”0 ” för att kopplas till telefonist samt be att få kopplas till Norrmalmspolisen!

Såhär skriver Aftonbladet idag:

Rikslarm utfärdat och gränsövergångar larmade

Detta inlägg är en AMBER ALERT!

OBS: Gammal bild från innan kidnappningen.

Idag kan vi läsa den fantastiska nyheten i ”The Sydney Morning Herald” att en liten pojke som kidnappades för tre år sedan från Australien nu har hittats i Amsterdam, Nederländerna.

Här kan ni se en YouTube video om Andrew som använts i sökandet efter honom:

Vi på SBN har tidigare efterlyst Andrew här:

http://www.saknadebarn.org/2010/03/11/har-du-sett-det-har-barnet-nagonstanns/

Hans pappa Ken genomförde sedan i maj en cykelmanifestation där han cyklade genom Europa för att uppmärksamma de bortförda barnens situation. Mer om detta kan ni läsa hos Ingrid Carlqvist:

http://inteutanminasoner.wordpress.com/2010/07/29/ken-thompson-cyklar-for-forsvunna-barn/

Ni kan också läsa mer om de glada nyheterna direkt på pappa Kens egen blogg om cykelturnén:

http://findandrewthompsoneurope2010.blogspot.com/

Efter 2,5 års mardröm så har äntligen pojken hittats i Amsterdam, Nederländerna tack vare en uppmärksam rektor vid den skola där Andrew var inskriven. Pappa Ken hade precis hunnit cykla till Stuttgart när han nåddes av nyheten att mamman arresterats i holländsk polis och satt i arresten, samtidigt som Andrew tagits om hand av Sociala myndigheter.

Idag kommer pappa Ken för första gången att få se sin son, som hunnit fylla sex år. Han hoppas att han kommer att känna igenom honom och annars att han kommer att känna igen det mjukisdjur som han haft på cykeln under hela kampanjen, Andrews favorit mjuka brandmannen Bernie Cinders..

Andrew Thompson var tre år gammal när han kidnappades i Sydney av sin mor, Melinda Stratton, den 24 april 2008, efter en vårdnadstvist, och hon har sedan lyckats hålla sig gömd i två och ett halvt år. Det var när pojkens pass hade gått ut som rektorn gjorde en säkerhetskontroll på barnet och upptäckte över 180 Interpolregistreringar.

”Ken är extatisk, emotionell, lättad, överlycklig och fortfarande i ett totalt tillstånd av chock”, berättade pappans vän och fortsatte: ”Det är ingen hemlighet att det fanns rädslor för både Melindas och Andrews säkerhet och ju längre tiden gick, växte fruktan djupare inom Ken att han kanske aldrig skulle få se sin son igen. Han vill se honom nu. Han kan inte vänta ögonblick längre. ”

Barnets mamma hade flytt Australien fyra månader efter att hon och herr Thompson misslyckades med att nå en uppgörelse om vårdnaden. Hon flög med Andrew till Tyskland och försvann sedan spårlöst. Mamman hävdade sedan i ett brev till sin fammilj att hon varit tvingad att fly eftersom domstolen inte tagit hennes anklagelser om övergrepp från pappan mot sonen, på allvar. Domstolen valde då att släppa ut den psykiatriska rapport som de hade kring mammans mentala hälsa där det framgick att hon led av en gravt paranoid sjukdom vilken nedsatte hennes förmåga att vara förälder överhuvudtaget.

Innan pappa Ken gav sig ut på sin cykeltur så vädjande han följande: ”Resan tar aldrig slut förrän jag hittar min son … Melinda, om du läser detta, eller om du får höra att jag cykel nära en stad där du finns under de kommande veckorna, så ber jag dig, hör av er. Befria mig från denna mardröm. ”

Ken – mardrömmen är över! Din son är i säkerhet!

SBN gratulerar dig hjärligast över denna fantastiska nyhet som sprider hopp till alla i liknande situationer som din.

Första halvåret 2010 hade 660 barn registrerats som ”försvunna” av Migrationsverket. Det handlar alltså om mellan 3-4 barn varje dag. På ett år blir det 1320 barn, om ”trenden” håller i sig. Av dessa 660 barn var 494 stycken fortfarande borta vid halvårsskiftet i juni. Alltså nästan 500 stycken, varav de flesta tros finnas kvar i Sverige, där de utnyttjas på olika vis, som arbetsslavar eller inom barnsexindustrin.

Vi på SBN har uppmärksammat ett av dessa försvunna barn i en Amber Alert artikel här på hemsidan om Lidija Sonki från Grums:

http://www.saknadebarn.org/2010/04/20/lidija-sonka-17-ar-ar-sparlost-forsvunnen-fran-grums/

Egentligen skulle vi behöva efterlysa 3-4 barn varje dag på vår hemsida! Men dessa barns öden är det inte många som hör något om. Det är dags att ändra på det nu! I debattartikeln nedan så kräver Ecpats ordförande och kommunikationsdirektören på IF tillsammans:

”Vi kräver att ansvariga svenska myndigheter ser problemet, skaffar sig ökad kunskap och kompetens och vidtar åtgärder för att hindra att barn försvinner i migrationsprocessen. Skulle berörda myndigheter agera med samma flathet om de 660 barnen som försvann var svenska?”

Det är precis samma krav som vi har ställt sedan flera år. Men inget händer egentligen! Enstaka politiker engagerar sig och försöker hjälpa de drabbade barnen. Men där stannar det. En del utredningar har iochförsig initierats av Regeringen, men de är fortfarande under utredning. Inget har blivit bättre, även om en del löften har getts. Tyvärr, måste vi svara er som skrivit debattartikeln, så tror vi inte att myndigheterna hade agerat bättre om barnen varit svenska.

I Sverige försvinner minst två barn i veckan enligt UD:s officiella statistik. Mörkertalet är enormt. Minst det dubbla och säkert tre eller fyra gånger så många. Det handlar om 200-500 barn per år, enligt vår uppskattning, där vi själva står i kontakt med otroligt många föräldrar ur ”mörkertalet” som av olika skäl inte vågar anmäla sina barns kidnappning till myndigheterna.

UD har heller ingen statistik över hur många barn som i realiteten återvänder. De talar om ”avslutade ärenden” som oftast ligger på aningen fler än antalet nya ärenden varje år. Men att ett ärende avslutas innebär inte per automatik att barnet har återvänt, utan kan istället innebära att ärendet har legat stilla för länge utan nyheter, eller att en utländsk, ibland korrupt domstol felaktligen dömt till kidnapparens fördel och vägrar återlämna barnet till sitt hemland Sverige.

Varför vill inte UD utreda siffrorna ordentligt och ta reda på hur många av dessa anmält bortförda eller kvarhållna barn som egentligen fått återvända hem? SBN har länge efterfrågat dessa siffror och vi anser att det är mer än rimligt att detta granskas och redovisas för allmänheten. Vi vet också, efter många års erfarenhet, att det finns länder som gång på gång ignorerar Haagkonventionen och som t.ex. står med på ”svarta listan” som USA presenterar. Varför har inte Sverige en svart lista över länder som vägrar följa internationella konventioner och återföra små svenska medborgare? Vi anser att det är av stor vikt att veta i förväg huruvida du som svensk förälder har någon som helst chans att få hem ditt barn från ett visst land, innan du ger dig in i den oftast mördande långsamma, psykiskt nedbrytande och dessutom oerhört kostsamma processen att slåss i utländsk domstol med hjälp av Haagkonventionen för att få hem ditt barn. För att stå där, tre år senare och inse att allting egentligen från början var totalt lönlöst, kan få även den starkaste förälder att totalt gå under. Åren har försvunnit, du har satts i personlig konkurs flera gånger och alla stridigheter har bara lett till en än mer infekterad situation där ditt barn sitter som den största förloraren utan någon som helst kontakt med dig eller Sverige och det liv det en gång hade och är ännu längre från ett återförande än det var i början av processen. Om du då dessutom får reda på att tre andra föräldrar innan dig har gått igenom samma mardrömsresa med samma intetgivande resultat, så finns det inte ord för att uttrycka din förtvivlan och hur förstörd du känner dig, för resten av ditt liv. Så många timmar, dagar, månader, år, tårar, skrik, förtvivlan, oro, rädslor, panik, ångest, kronor, resor, biljetter, telefonsamtal och krusade förhoppningar helt i onödan. Varför finns inte statistiken på vilka länder som bryter avtal om återförande av barn? Vi vet ju att dessa länder existerar. Ett exempel, bland många, på ett europeiskt land som på det fräckaste sätt har ignorerat Haagkonventionen är Bosnien. Trots att Sverige gett mer bistånd till landet än de flesta andra länder. Bosnien är inte ensamt, inte i Europa och särskilt inte i världen. Mängder av länder som gång på gång ignorerar Haagkonventionen, utan en enda reprimand från svenskt håll. Vi känner en stor frustration över detta och att det tillåts fortsätta. Det kommer att drabba så många fler barn. Inte bara svenska, utan alla barn som förs till dessa länder från andra länder. Deras hela liv ödeläggs med en flygresa och så många andra liv som är kvarlämnade utan dem. Föräldrar, syskon, vänner, skolkamrater, dagisvänner, mor- och farföräldrar, mor- och farbröder, mostrar och fastrar, kusiner, grannar…  Sorgen sprider sig som ringar på vattnet. Så många barn har drabbats. Snart har sorgen nått oss alla.

I USA så behandlas just nu ett lagförslag om sanktioner mot länder som bryter mot bl.a. Haagkonventionen, vilket vi på SBN applåderar och följer med stort intresse. Så naturligt och självklart! Läs mer HÄR!

I debattartikeln om migrationsbarnen som försvunnit så skriver man vidare:

”De myndigheter som främst bär detta ansvar är Migrationsverket, Socialtjänsten och Polisen. Brist på samarbete mellan dessa tre leder till att många ärenden faller mellan stolarna.”

När det gäller de bortförda barnen så vill vi peka ut följande myndigheter: UD och ambassaderna, domstolarna, Polisen och Interpol, åklagarmyndigheterna samt ibland också Socialtjänsten, Skatteverket och Försäkringskassan. Deras brist på samarbete är stort och leder nästan alltid till att drabbade känner sig fallna mellan stolarna och att ärenden drar ut på tiden. De utlovade sex veckorna i Haagärenden hålls i praktiken aldrig. De flesta får vänta minst ett halvår. Andra ännu längre. När det gäller barn som förts till länder utanför Haagkonventionen så är verkligheten ännu råare.

SBN anordnade ett seminarium i Stockholm den 25 maj 2010, på Internationella Dagen för Försvunna Barn. Några av dem som talade förutom drabbade föräldrar var UD, Interpol, Polisen, Barnpsykolog, Riksdagspolitker, Socialtjänsten, Familjerättsadvokater, Rädda Barnen m.fl. Nästan alla var rörande överens om en sak: att det inte fungerar idag och att det inte finns någon samordning.

SBN har motionerat om just detta tillsammans med Riksdagsledamot Annelie Enochson, men motionen avslogs tyvärr: Motion 2009/10:C256, Samordningsmyndighet för ärenden om bortförda barn.

Om vi slår ihop siffrorna från Migrationsverket med siffrorna från UD och vår uppskattning om mörkertalet så hamnar vi på nästan kanske 2000 barn per år.

Hur länge ska Myndighetssverige fortsätta att blunda för problemen med barn som försvinner? Hur länge till? Hur många barn ska utsättas för det omänskliga i att försvinna? Imorgon är det fyra nya. I övermorgon ytterligare fem. Vad väntar vi på?

Låt oss införa Amber Alert systemet i Sverige NU och starta en samordningscentral för dessa ärenden. Någon som SBN mer än gärna hjälper till med. Vi ville ha börjat redan igår… Kan vi börja imorgon?

Det är som sagt Ecpat och Försäkringsbolaget IF som tillsammans har skrivit en Debattartikel i DN idag som ni kan läsa genom att klicka HÄR eller läs nedan.

Problemet har också uppmärksammats av Aftonbladet HÄR och Expressen HÄR.

”494 barn försvann i Sverige under första halvåret i år”

Publicerat i dag. 00:50

SBN och Kvinnojouren i Umeå stödjer mamma Ana i hennes kamp för sina kidnappade söner! Här kan ni läsa brevet från Kvinnojouren samt ladda hem deras poster och flyers i PDF-format som ni kan skriva ut hemma och hjälpa oss att sprida! STORT TACK PÅ FÖRHAND!!!

Umeå, juli 2010

Hej!

Kvinnojouren i Umeå har startat en insamlingskampanj till förmån för umeåbon Ana Etorki och hennes söner Mohamed, 6 år och Adeeb, 2,5 år.  Med detta brev vill vi informera  om kampanjen och be om hjälp. Det är vår förhoppning att du som läser detta vill hjälpa oss med kampanjen genom att skicka vidare detta mejl till alla du känner, och stödja Ana och barnen med ett bidrag. Du kan följa kampanjen på Facebook, sök på ”Hjälp Ana”.

I september 2009 åkte Anas barn på ”semester” till Libyen med deras pappa. Där blev de kvar. Den enda kontakten som Ana haft med dem sedan dess är telefonsamtal som alltid varit övervakade av pappan eller hans släktingar. Sedan början av april har också den kontakten upphört. När Anas barn kidnappades till Libyen hade hon inte varit ifrån dem en dag i deras liv. Nu har de varit ifrån varandra i tio månader. Hennes yngsta är två och ett halvt, hennes äldsta är sex år gammal.

-         Han säger att han ska se till att de spottar på mig om de ser mig igen. Men det är ju jag som har burit dem under mitt hjärta i nio månader, säger Ana.

Ana är ensam vårdnadshavare för Mohamed och Adeeb. Men det finns ingenting svenska myndigheter kan göra för att få hem barnen, eftersom att Haagkonventionen inte gäller i Libyen. Ana har med hjälp av organisationen Saknade barn ordnat en Libyisk advokat och förbereder sig på att resa till Libyen för att starta en rättsprocess där. Det är hennes enda chans att kunna återförenas med sina barn. Det kommer att bli en mycket kostsam process. Ana har inga ekonomiska tillgångar, inga släktingar som kan hjälpa henne. Hon kan inte försörja sig i Libyen eftersom kvinnor har mycket begränsade möjligheter till arbete där och hon är inte heller arabisktalande.

Kvinnojouren i Umeå arbetar nu för att samla ihop åtminstone 60 000 kronor till hennes uppehälle i Libyen. Tillkommer gör också kostnader för advokatarvode, tolk, resor m.m.

Vi uppskattar varje bidrag, varje krona räknas.

Kvinnojourens bankgiro för Ana är: 646-6288

Vänliga hälsningar,

Kvinnojouren i Umeå

Mail: umea@roks.se

Telefon: 090-77 97 00

Rick Paris föddes och växte upp de första fem åren i Buenos Aires, Argentina med en argentinsk pappa och en amerikansk mamma. Han drabbades som barn av polio och åkte därför ofta till USA för medicinska behandlingar. En dag när han var där med sin mamma så kommer hon in i hans rum och förklarar upprört att hans pappa och farföräldrar har dött i en tragisk olycka och att de därför kommer att stanna i USA.

Några år senare så ändrar hon historien och erkänner att pappan och farföräldrarna visst lever, men att Ricks pappa är en ond man som dessutom nu har gift sig med en ond kvinna och att Rick inte kan åka dit för då kommer han aldrig mer att få se sin mamma. Han spenderar hela sin barndom med att flytta runt och leva isolerat, byta identitet gång på gång och i långa perioder inte umgås med någon annan än sin egen mor.

Som 16-åring bestämmer han sig för att kontakta sin pappa i Argentina för att höra hans sanning. I själva verket så har pappan spenderat otroliga summor och tid på att leta efter sin kidnappade son. Han har varit i USA otaliga gånger, anlitat privatdeckare, sökt hjälp från myndigheterna, men inget har hjälpt.

Rick och mamman har lyckats gömma sig för alla.

I slutet av videon förklarar Rick vilken fin relation han haft med sin far på slutet av faderns liv och vilket trauma det var att kidnappas och växa upp i mammans lögner. Tänk om alla föräldrar insåg vilka katastrofala följder deras handlande får för deras oskyldiga barn. Och om de insåg att en dag kommer barnen som de så desperat knyter till sig och ljuger för, att vända sig ifrån dem och hitta hem igen!

Den här videon är på engelska och handlar om en kvinna som kidnappades någon gång under 60-talet från sin riktiga familj. Historien förtäljer inte vad som sedan skedde, men antagligen så adopterades hon vidare på falska grunder. På den tiden i USA så fanns det inget amber alert system(det finns det fortfarande inte i bl.a. Sverige) och många anmälningar som skedde då är antagligen försvunna i några dammiga arkiv.

Kvinnan minns att hennes mamma älskade att sjunga för henne. Hon hade en leksakskatt när hon kidnappades, med en bjällra i svansen. Hon minns ett brunt hus med gungor på baksidan. Hon vet att hon tillhör en familj någonstanns och att det finns en familj som saknar en dotter.

Med den här videon så hoppas hon bli identifierad och att någon ska känna igen henne, antingen från barnfoton eller för att hon eventuellt är lik sina föräldrar.

Känner du en familj i USA som blev av med sin lilla tjej på 60-talet?

Följande firmor stödjer SBN inför den 25 maj och i kampen mot internationell barnkidnappning:

Vi kommer att uppmärksamma ”Internationella dagen för försvunna barn” officiellt för första gången i Sverige, den 25 maj. Detta gör vi tillsammans med andra organisationer för barn både i Sverige och utomlands, där vi vill sätta fokus på hur vi kan förbättra situationen för familjer drabbade av barnbortföranden i vårt land. Varje år bortförs ett stort antal barn från eller till Sverige. Oftast förs barnet bort av en förälder mot den andra förälderns vilja och i trots mot rådande domstolsbeslut och vårdnad. Barnet förvägras även vanligtvis all kontakt med den andra föräldern. SBN vill väcka fokus på hur vi gemensamt kan arbeta för förhindra bortföranden och hur vi snabbt kan agera för att återföra de bortförda barnen. Vi vill hitta nya lösningar, bättre samarbete och få igång en diskusssion mellan myndigheter och drabbade för att förbättra dagens situation.

I slutet av seminariet så kommer vi att arrangera ett ballongsläpp utanför Astoria! Det är vita ballonger med texten ”Glöm mig inte” och vi skall släppa en ballong för varje barn som är registrerade som bortförda av UD enligt aktuell statistik för maj 2010. Många familjer kommer att vara på plats för att släppa en ballong för sina barn.

Inbjudna talare som kommer att medverka:

Annelie Enochsson (kd), riksdagsledamot
Fredrik Lundh (s), riksdagsledamot och medlem i Civilutskottet
Malin Alfvén, barnpsykolog
Lars H Gustafsson, barnläkare
Margareta Olofsson distriktsordförande Rädda Barnen
Representanter från UD
Ia Sweger, familjerättsadvokat
Jessica Sandberg, familjerättsjurist
Anders Sjöberg, sektionschef, Rikskriminalpolisens enhet för internationellt samarbete
Representant från Familjevåldspolisen, Stockholm
samt drabbade föräldrar, och barn som nu vuxna berättar om sina erfarenheter som bortförda

Ni kan enkelt klicka på bilden nedan för att ladda hem inbjudan som en A4-stor PDF-fil:

Plats: Astoria, Nybrogatan 15, Stockholm
Tid: 25 maj 2010 kl 12.30 -17.00

Seminariet är helt kostnadsfritt.

Anmälan sker via mail: info@saknadebarn.org

Ni som bor långt bort eller av andra anledningar inte kan medverka får gärna istället deltaga i vår ljusmanifestation!

Alla i hela Sverige som vill vara med och uppmärksamma de försvunna barnen skall tända ett ljus i sina fönster kl. 21.00 på kvällen och låta det brinna en timme. Sprid detta budskap vidare till alla ni känner, på Facebook, på bloggar och i mail och ord:

En låga för hoppet som aldrig släcks och för värmen som bor i varje förälders hjärta. En tyst, gemensam manifestation som varje hus och hem själva kan göra. Om ni har några kronor att avvara, skänk då ert bidrag till dessa familjers kamp på vårt bakgiro och till vår insamlingsstiftelse via bankgiro 399-9133.

Vi får aldrig glömma ett enda försvunnet barn! Flera hundra barn försvinner ur Sverige varje år! Långt ifrån alla kommer hem igen! Vi glömmer aldrig… Vi glömmer ingen…

STORT TACK FÖR ERT STÖD OCH ERT ENGAGEMANG!

Vi söker och behöver ert stöd och era donationer till detta viktiga tillfälle! Varje bidrag är välkommet, hur litet det än är! Bankgiro 399-9133. Vill din firma sponsra oss? Kontakta oss direkt på info@saknadebarn.org

Läs mer om att bli företagssponsor här: http://www.saknadebarn.org/2010/04/23/sponsra-sbn-hjalp-oss-hjalpa-barnen-hem/

Sponsorer SBN kring den 25:e maj:

http://www.abpworld.com/

http://www.skepp.com

http://www.reklamballonger.se/

http://www.aga.se/

Förgätmigej, blomman som har blivit internationell symbol för den 25 maj. På engelska heter den ”Forget-me-not”.

Internationella länkar:

Här kommer några länkar, men nätet svämmar över av dem, så lägg gärna till fler via kommentarsfunktionen i botten av sidan:

General Secretariat of the European Federation for Missing and Sexually Exploited Children:
http://www.childfocus.be/uploads/documents/131-278-04__25%20may%202006%20an.pdf

Europa.eu:
http://europa.eu/rapid/pressReleasesAction.do?reference=IP/09/823&format=HTML&aged=0&language=EN&guiLanguage=en

BBC News:
http://news.bbc.co.uk/2/hi/uk_news/6691503.stm

USA, National Center for Missing and Exploited Children:
http://www.missingkids.com/missingkids/servlet/NewsEventServlet?LanguageCountry=en_US&PageId=1305

USA, Department och Justice, postertävling för barn kring 25 maj:
http://www.ojjdp.ncjrs.gov/programs/postercontest/

Rumänien, Romanian Center for Missing and Sexually Exploited Children:
http://www.copiidisparuti.ro/en/25-may-2008-the-international-day-of-missing-children.html

Grekland, The Greek Centre for Missing & Exploited Children:

http://gr.missingkids.com/missingkids/servlet/NewsEventServlet?LanguageCountry=en_GR&PageId=3268

Tjeckien:
http://www.radio.cz/en/article/66836

Bakgrund:

Internationella Dagen för Försvunna Barn – den 25:e maj!

I år är det dessutom exakt 30 år sedan denne lille 6-årige pojke försvann spårlöst på sin väg till skolan den 25:e maj 1979. Han heter Etan Patz och föddes den 9:e oktober 1972 i New York. På morgonen den 25:e maj så vinkade han hejdå till sina föräldrar, satte på sig sin blåa kaptensmössa och gick ut ur deras Manhattan-SoHo lägenhet för att själv gå till busshållplatsen, två kvarter bort. Det var den allra första gången han själv skulle få gå dit, men han kom inte ens fram. Det dröjde tills halv fyra på eftermiddagen innan hans mamma reagerade eftersom han inte var hemma ännu efter skolan. Skolan hade aldrig ringt henne och meddelat att han var borta nämligen. Först ringde hon vänner och grannar och frågade om Etan kanske lekte hos dem, men 20 minuter senare så ringde hon polisen. Någonstanns på den korta vägen mellan hemmet och bussen, från Prince Street till West Broadway, så tog någon detta barn och hans försvinnande utlöste den största polisjakten efter en försvunnen människa någonsin i New York Citys polisdistrikt. Över hundra poliser och ett stort gäng blodhunder sattes in direkt i sökandet.

Detta till trots så fann man aldrig några spår och ingen har någonsin varken sett eller hört från pojken igen. Han blev officiellt dödförklarad av en domstol i juni 2001 och man satte hans dödsdag till just den 25:e maj 1979, den dagen han försvann.

Efter att Etan försvann så skapades nya rutiner för att hantera fallen med försvunna barn i Amerika. T.ex. så började man under 80-talet att trycka upp foton av försvunna barn på mjölkkartonger. Kanske detta vore något för Arla och Skånemejerier att tänka på också?

Presidenten Ronald Reagan utlyste den 25:e maj som en nationell dag för försvunna barn och det fick myndigheter över hela världen att leta efter pojken. Inte sedan Charles Lindberghs bebis blev kidnappad 1932 så har den amerikanska polisen utrett och letat efter ett barn med dessa mått och Etan Patz blev en symbol för alla försvunna barn i Amerika.

Man hade en misstänkt förövare vid namn Jose Antonio Ramos, idag över 60 år gammal, som var känd för att ha utnyttjat och attackerat barn förut. Han sitter förövrigt i fängelse nu också för att ha antastat barn i andra fall. Polisen kan inte åtala Ramos för Etans försvinnande i brist på ordentlig bevisning men Etans föräldrar, Julie och Stan Patz försökte stämma Ramos i ett civilmål för sin sons död år 2004. Ramos var vän med Sandy Harmon, den kvinnliga barnvakt som en enda gång tagit hand om Etan Patz några veckor innan han försvann. Ramos bodde bara några kilometer från familjen Patz hem och brukade samla sopor i de kvarter där Etan bodde. Ramos sade själv att ”ni kommer aldrig att få hitta kroppen, det är för fruktansvärt och ingen advokat skulle någonsin vilja försvara mig”. Han hade också erkänt för en cellkamrat i fängelset att han hade tagit Etan till sin lägenhet, våldtagit och sedan mördat honom. Etans föräldrar vann sitt civilmål (läs mer i en artikel i NY Times här)och blev tilldömda 20 miljoner kronor i skadestånd, pengar som de ändå aldrig kommer att få då Ramos sitter i fängelse i *Dallas, Pennsylvania för sexuellt utnyttjande av en annan 8-årig pojke.

Etan Patz-fallet ligger fortfarande ouppklarat hos NYC polisen och utan att kunna hitta kroppen kommer man aldrig att kunna binda Ramos till försvinnandet. Varje år, den 25:e maj, på kidnappnings- och dödsdagen för lille Etan, samt på hans födelsedag den 9:e oktober, så skickar hans pappa Stan en ”MISSING” poster på sin son till Ramos i fängelset och på baksidan skriver han varje år samma fråga: ”Vad har du gjort med min lille pojke?”

Familjen Patz bor fortfarande kvar på samma ställe, även om det är hemskt för dem att bo där utan Etan. Men de säger att de vill leva också med de fina minnena av 6 år med sin son och att ”tänk om han en dag skulle försöka komma hem och vi har flyttat då?”. De behöll också sitt telefonnummer eftersom Etan kunde det utantill.

Läs mer om fallet här om ni vill i NY Magazine eller HÄR för Wikipedia eller här för findagrave.com.

————————————–

Vi på Saknade Barns Nätverk (www.saknadebarn.org) anser att det är mycket viktigt att uppmärksamma de försvunna barnen i världen, även om vi främst arbetar för de svenska familjerna och fallen. Vi ber er alla att sända era tankar, böner och värme till de drabbade familjerna och deras barn på kvällen den 25:e maj, genom att tända ett stearinljus i era fönster klockan 21.00 och låta det brinna i en timme. Ställ det gärna utåt gatan så att det syns!

Sprid historien om Etan vidare och låt inte hans minne dö. Kopiera och sprid detta vidare, till vänner och bekanta, på mail och på facebook, på bloggar och i ord. Berätta för dem ni möter om den 25:e maj. Hjälp oss att få media att uppmärksamma denna dag och ljuständandet.

En låga för hoppet som aldrig släcks och för värmen som bor i varje förälders hjärta. En tyst, gemensam manifestation som varje hus och hem själva kan göra. Om ni har några kronor att avvara, skänk då ert bidrag till dessa familjers kamp på vårt bakgiro och till vår insamlingsstiftelse via bankgiro 399-9133.

Vi får aldrig glömma ett enda försvunnet barn! Flera hundra barn försvinner ur Sverige varje år! Långt ifrån alla kommer hem igen! Vi glömmer aldrig… Vi glömmer ingen…

STORT TACK FÖR ERT STÖD OCH ERT ENGAGEMANG!