Det bästa för ett barn är att aldrig berövas umgänge med båda sina föräldrar. I de fall där domstol anser att en förälder inte passar att ha vårdnad om barnet och där det anses bättre för barnet att endast bo och leva med en av föräldrarna, bör man vara extra uppmärksam på att det i många fall föreligger en risk att den förälder som förlorat vårdnaden om barnet blir desperat och bestämmer sig för att olovligen föra bort barnet. När det finns risk för att ett barn ska bortföras, bör man således sätta in alla nödvändiga åtgärder för att förhindra att detta sker. Barn skadas på alla plan i sin utveckling till sunda människor när de kidnappas.

Barn som kidnappas av en främling eller av en förälder (vårdnadshavare eller ej) far alltid illa. Statistik från Office of Juvenile Justice and Delinquency Prevention i USA( gjord senast 1999), baserat på 203 900 fall där barn olovligen förts bort i USA visar detta. Vanligt folkvett säger detsamma. Ett barn som plötsligt får hela sin värld vänd uppochned, speciellt barn som tas ut ur sitt hemland, där språk, kultur och levnadssituationen snabbt byts ut, mår väldigt dåligt fysiskt och psykiskt. Ju längre barnet måste leva med sin bortförare, desto sämre mår de. Snabba åtgärder måste därför vara en prioritet i ett samhälle som säger sig värna om barn och barns rättigheter.

Vi behöver en samordningscentral i Sverige kring barnbortföranden. Problemet är så pass stort och allvarligt, samt att det växer för varje år genom en ökande internationalisering och en mer rörlig värld. Vi på SBN skulle gärna ta på oss den rollen eller kunna hjälpa till med instiftandet av en sådan samordningscentral. Det bästa vore om man kunde ordna det som en underkategori till en myndighet. Vi vill att denna avdelning skall vara tillgänglig 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan, på ett journummer. Personalen som ska arbeta här måste vara specialutbildade inom barnbortföranden och gärna själva ha personlig erfarenhet av vad detta innebär eller åtminstone ha egna barn. Det betyder mycket att som drabbad individ få tala med någon som verkligen vet vad du känner och går igenom. Någon som orkar ta över årorna ett tag och ro båten iland. En dylik samordningscentral behöver stå i direkt kontakt med bl.a. följande:

- UD

- Ambassader

- Specialiserade advokater och juridisk expertis

- Domstolar / åklagare

- Polisen / Interpol

- Socialtjänsten

- Försäkringskassan

- Kommunerna

- Medlare / Psykologer / Präster (ur olika religioner)

Kontaktnätet ovan måste också uppdateras / specialutbildas inom barnbortföranden. Varje myndighet bör ha minst 4 i personalen som skall vara experter på detta området.

Idag är det endast UD som hanterar dessa ärenden genom sin enhet KC. Det finns också ett färre antal specialiserade advokater inom familjerätt samt Stockholms Tingsrätt som idag är den enda domstolen i Sverige som handlägger Haagfall, vilket gör dem lite mer specialiserade än de övriga domstolarna i Sverige.

Tyvärr är KC:s barnavdelning inte ett statusarbete för dem som arbetar där, utan verkar endast som en språngbräda vidare mot nya mål inom UD och kanske som diplomater ute i världen. De som arbetar där arbetar endast i två, tre år innan de går vidare. Det innebär att alla erfarenheter som någon fått där snabbt går förlorade, när en ny handläggare kommer in. Det innebär också att många föräldrar möts av okunskap och oförståelse vilket har en negativ inverkan på deras ärenden. Personalen som idag handlägger dessa ärenden rent administrativt har en mycket passiv roll. De får inte ta ställning, vilket av de drabbade upplevs som att de inte heller får all den hjälp de behöver och inget engagemang från handläggarnas sida. De vill absolut inte träffa föräldrarna till de barn vars ärenden de handlägger, (UD säger sig inte ha resurser för detta), vilket också i många fall upplevs som ett svek och ett avståndstagande från de drabbade. Vi förstår UD:s problematiska sits, när de enbart ska handlägga papper på ett neutralt sätt och samtidigt har förväntningarna på sig från allmänheten att vara ”de räddande änglarna”. UD kan inte och får inte aktivt hjälpa till att få hem våra försvunna barn. Men vem ska då göra det? Det finns idag ingen som gör det, förutom en del advokater som helhjärtat engagerar sig i sina klienter, (men det är en mycket dyr hjälp) och vi på SBN, som ideellt försöker samordna den här hjälpen för de drabbade, men som saknar reella resurser och egentliga verksamma kontakter.

Barnen är det viktigaste vi har. Vid misstanke eller hot om att ett barn kan föras bort så måste omedelbart kraftfulla resurser sättas in för att förhindra detta. Dessa hot får inte förringas eller ignoreras. Om en förälder misstänker att barnets andra förälder kan bortföra det så måste det finnas en akut handlingsplan hos samordningscentralen för att hantera detta hot. Idag har vi ingen handlingsplan och vi har ingen samordningscentral. Detta är ett centralt och återkommande problem, då de olika myndigheterna bara pekar på varandra och ingen vet vad man egentligen ska göra samt hur eller när. Många ärenden går på grund enbart p.g.a. att drabbade föräldrar råkar ut för okunniga personer på olika myndigheter eller hos polisen som inte vet vad det hela handlar om eller som viftar bort problemen som ”privata vårdnadstvister” eller som ”familjegräl”.

Det är ett absolut krav från vår sida att varje myndighet som är berörd av barnbortföranden omedelbart idag skall ha en handlingsplan för hur de skall agera i dessa ärenden. Den skall vara skriftlig och alla skall känna till den. Den skall vara uppdaterad med rätt information och kontakter till rätta instanser och kontaktpersoner. SBN åtar sig gärna att hjälpa till med utformandet av denna handlingsplan.

Vi behöver dock verkligen en samordningscentral som kan sköta detta samarbete och se till att varje litet kugghjul i maskineriet snurrar. Samordningscentralen skulle kunna kopplas in initiellt redan vid en separation eller skilsmässa med internationella inslag, eller där det ligger hot om bortföranden i grunden. Då kunde man i ett första förebyggande skede utse en kontaktperson som i sin tur knyter sina kontakter hos socialen, polisen, UD och dylikt, så att man på alla enheter är förberedda utifall att barnet skulle försvinna. Denna kontaktperson skulle ta kontakt med bägge föräldrarna och erbjuda professionell medling och information. Informera vad och en om vilka risker som föreligger, dels för den förälder som är rädd att förlora sitt barn och dels för den förälder som hotar med att bortföra barnet. Det skulle kunna verka avskräckande att få veta vilka straff som väntar vid en barnkidnappning, vilka befogenheter myndigheterna har samt vilken skada man i så fall skulle utsätta sitt barn för, psykiskt och fysiskt. UD kan då kontakta myndigheterna i det land dit det finns risk att barnet förs samt kontrollera på vilka sätt man i så fall snabbast kan få hem barnet igen. Är Haagkonventionen undertecknad av detta land? Hur fungerar den där? Hur har det sett ut i andra fall? Hur fungerar polis och Interpol därborta? Vilka redskap har vi för att få hem barnet om det värsta skulle inträffa? Vilka resurser sätts in i steg 1, 2 osv. Det tar inte lång tid att förebygga dessa brott, eller att samordna inför dem. Men det tar en livstid att reparera livet för ett barn som bortförts!

Ofta förs barn bort i samband med vårdnadstvister eller domar där den ena parten är missnöjd med utslaget. Detta måste absolut förhindras. Alla pass borde automatiskt spärras vid misstanke om bortföranden. Självklart för barnet, men ibland kanske också för föräldrarna. Det handlar om en datorknapp, ett klick bara, så har man redan i steg ett förhindrat att en hel del av barnen försvinner.

Domstolar i Sverige måste få rätt att snabbt (med en maxtid på 3 veckor) döma ut förebyggande åtgärder då det finns en risk att ett barn kan föras bort under domstolsförhandlingar. Om en förälder är född utanför Sveriges gränser bör detta ske per automatik. Det är inte ett straff i sig, utan är en förebyggande åtgärd. En samarbetande förälder kommer inte att motsätta sig att deras barns pass och deras eget fryses under tiden en domstol beslutar om vårdnaden, om de inte tänkt att ta barnet och fly. Detta är bland annat en standardhandling i USA, där kidnappning av barn sker mycket oftare än i Sverige.

I USA använder man sig av möjligheten att frysa en förälders ekonomiska tillgångar så att den har en mycket mindre chans eller möjlighet att fly. Och om föräldern trots detta flyr så konfiskeras dessa tillgångar direkt och används för alla kostnader kopplade till att försöka återföra barnet.

När det föreligger hot om barnbortförande så måste en interimistisk rättegång hållas omedelbart. Kan det finnas möjligheter att införa specialutbildade jourdomare som t.ex. med hjälp av en specialiserad jouråklagare direkt tar ett gällande beslut i frågan om vårdnad, pass m.m? Där skulle vi återigen kunna rädda ett antal barn från att försvinna!

Under en vårdnadsprocess bör det vara möjligt att kräva att domstolen beordrar övervakade besök, med en av domstolen utsedd övervakare alltid närvarande tills dess att risken anses mindre att en förälder tar barnet och försvinner.

Om det finns tidigare bevis om våld i hemmet, från en förälders sida gentemot barnet och/eller den andre vuxna, ska domstolen beordra vård för den som begått övergreppen och kräva fortsatt utbildning och vård under domstolsprocessen för den förälder som anses behöva det. I många fall kanske båda föräldrarna behöver hjälp. Detsamma bör gälla då det funnits uttalade hot om att ta barnet och försvinna. Detta måste tas på fullt allvar, ett hot att ta ett barn och försvinna måste ses lika allvarligt på som ett dödshot. Många föräldrar säger faktiskt till innan de tar ett barn.

Domstolar måste ge skriftlig order till polis och socialen om exakt vad de bör göra för att förhindra ett bortförande i de fall där risken finns. Domstolar bör åläggas

att också ge order om att genast handla då ett barn tagits.

Barn som löper risk att föras bort bör kunna registreras i ett register hos polisen, i någon slags polisiär akt (liknande passregistret), men i förebyggande syfte. Detta register skulle kunna finnas hos polisen eller hos den lokala domstolen. Passet/passen som hålls i förvar under domstolhandlingen ska finnas i denna akt, samt alla dokument som styrker vårdnaden om barnet också. Helst ska en engelsk översättning och verifikation av alla dessa dokument finnas redan, i nödfall, samt en översättning till det språk i det land dit det är troligt att barnen förs. Dessa saker vet nämligen de flesta föräldrar långt innan ett barn försvinner. Vi vet flera fall där mammor och pappor förgäves försökt få fram detta till domstolen i ett tidigt stadium, men idag så arbetar man inte förebyggande alls, tvärtom, man utgår från att ”ingen är skyldig tills dess motsatsen bevisats” och därmed möjliggör man det för barnkidnappare att enkelt ta barnen och fly, när domslutet går emot det man själv önskat.

Ett sådant register som vi föreslår ovan skulle alltid innehålla ett nytaget foto på barnet. Signalment, såsom födelsemärken osv. Allergier, lagningar i tänder, favoritord, fingeravtryck, blodgrupp osv. kan finnas i detta dokument. Polisen kan använda dessa dokument direkt, utan att behöva stressa den förälder som lämnats utan barnet när det togs. Passnummer, nationalitet, hemspråk och andra språk barnet talar/förstår bör såklart också finnas i denna fil. Samt nytagna foton på bägge föräldrarna och deras data, passkopior, signalement m.m. Här kunde man också göra juridiskt bindande kontrakt där föräldrarna under vårdnadstvisten förbinder sig att inte bortföra barnet under några omständigheter.

Skulle detta kontrakt brytas, har man omedelbart en laglig grund för att få hem barnet. Detta kontrakt skulle också självklart översättas till engelska och ev. språk till det land dit barnet kanske skulle föras.

Man kan också skriva i kontraktet att barnet inte ens får tas ut ur det län där det bor och ev. förhindra och förbjuda den förälder som hotat med kidnappning att komma till dagis, skola m.m. Kontraktet skall vara förenat med mycket höga bötessummor om minst 100 000 kronor och egendom skall kunna tas i borgen för detta under tiden som rättegången varar. Här skulle vi också förebygga att många barn förs bort.

En mycket förebyggande effektiv åtgärd vore att ålägga den förälder som hotar med ett bortförande, att införskaffa en domstolsorder från det land dit barnet skulle kunna föras. Detta dokument skall erkänna den svenska domstolens jurisdiktion över barnet samt lova att barnet omedelbart skall återföras ifall barnet skulle föras in i landet. Efter detta kan man t.ex. godkänna umgänge utan övervakning under rättegången.

En domstol bör ges full behörighet och fulla rättigheter att göra allt i sin makt för att förhindra ett bortförande, i samarbete med personal vid den önskvärda samordningscentralen. Föräldrarna skulle få fortlöpande information och rådgivning samt gå hos medlare som effektivt skulle hjälpa dem med alla inbördes problem. Denna medling kan ibland ske i samarbete med religiösa överhuvuden för respektive religion, eller andra personer som kan utöva respekt och få inblandade att känna tillit till det som sägs. Varje fall får bedömas och arbetas med efter en individuell mall.

Vi måste också börja göra skillnad på vårdnadshavare och icke-vårdnadshavare. Idag har begreppet enskild vårdnad en mycket liten inverkan i praktiken. Den verkar enbart spela en smärre administrativ roll i vårt samhälle. Detta vill vi ändra på så fort som möjligt! Att vara förälder utan att ha vårdnaden om ett barn måste innebära att man har lika lite att säga till om eller göra med detta barnet, som vilken annan släkting eller person som helst. Precis som en mormor eller farfar eller någon annan nära släkting, som inte heller har vårdnaden om barnet juridiskt sett. Man ska inte kunna ta sig friheter gentemot vårdnadshavaren eller överhuvudtaget göra någonting som denna inte godkänner. Förälder eller inte förälder.

Att få eller att ha ensam vårdnad om ett barn måste innebära en trygghet för den förälder som har det. En juridisk trygghet och en vetskap om att man har rättigheter genom sin ensamma vårdnad. Att ingen annan kan ta ditt barn eller låsa in ditt barn i ett annat hem. Att ingen kan kidnappa ditt barn, bortföra det till andra länder eller gömma sig med det. Och att, om detta ändå skulle inträffa, så gör samhället ALLT för att hjälpa dig och ditt försvunna barn, då du är den enda lagliga vårdnadshavaren till barnet. Man ska inte tvingas in i en Haagrättegång, utlämnad till ev. korruption och rättsosäkerhet i ett annat lands rättsväsende och domstolscirkus, när man har ensam vårdnad. Barnets vara eller icke-vara i det andra landet skall inte ens diskuteras av det landets domstolar, utan polisen där skall omedelbart gripa förövaren och barnet skall genast återföras. Detta är oerhört viktigt. Haagkonventionen hyllas ofta som ”ett utmärkt sätt att få tillbaka barnet snabbt” men i praktiken ser vi att den fungerar mycket dåligt. De utlovade 6 veckorna blir ofta ett år eller mer och utgången är alltid mycket osäker. Inga reprimander sker när ett land bryter mot konventionen och ingen ser till att den praktiskt efterföljs. Ingen behöver stå till svars när Haagkonventionen inte efterlevs. Det är inte bara ett svek mot varje drabbat barn. Det är också ett svek mot tilltron på hela systemet. Vi kan inte tro på det, om inte en hel del förändringar sker.

Ett barn som förs bort av någon som inte har vårdnaden om det måste betraktas som en ren och skär kidnappning. Det måste leda till omedelbara polisiära insatser på riksnivå och till en efterlysning av högsta graden på både barn och vuxen. Det ska inte spela någon roll om denne vuxen är en pedofil eller en förälder. Bägge saknar de vårdnaden om barnet, alltså är barnet kidnappat av någon som inte har rätt till det. Bild på barn och kidnappare måste omedelbart ut på nyheterna så att allmänheten får en chans att hjälpa till genom tips. Idag finns det hundratals saknade barn, men ingen vet ens hur de ser ut, så hur ska man då kunna hjälpa polisen med tips? Kanske är det er sons skolkamrat eller barnens dagiskompis som är rapporterad försvunnen och efterlyst, men ni vet bara inte om det?

Det behövs ett direkt samarbete mellan polismyndigheterna runt om i EU, och mellan EU och andra länder. Interpol måste stärkas, samt ges befogenhet att faktiskt fysiskt gripa förövaren och ta tillbaka ett barn direkt, när tips kommer om vart barnet kan vara. Som det är idag fungerar ingen av dessa bitar tillräckligt bra. Hur skulle ni känna om det var ditt barn och du visste var han/hon var, men ingen gjorde något?

Vi yrkar på att Sverige och hela EU går med i Amber Alert System.

Om det är något en union ska vara bra för, för den enskilde människan, så borde det vara att förebygga brott på en internationell skala och skydda våra barn inom och utom unionens gränser.

Grovt egenmäktighet med barn måste anses vara ett mycket allvarligt brott och ge juridiskt allvarligare konsekvenser och en större straffskala idag. Det får inte vara praxis att döma i den lägsta av straffskalor för ett brott som ibland innebär att man bestulit ett barns hela liv och med det trauma och de konsekvenser som sedan kan bli livslånga för de drabbade. Om det vore lika lätt att komma undan andra brott som det är när man bortför ett barn så skulle vi t.ex. kunna ha 1000 bankrån om dagen. Det finns inget avskräckande i ett viteshot om 10 000 kronor eller vetskapen om att bara en handfull av tusentals anmälningar leder till åtal och att t.o.m. domstolarna alltid anser att det föreligger förmildrande omständigheter. Om du vet att du riskfritt kan föra bort ditt barn så är det också mycket troligare att fler människor tar sig den friheten. Men om du visste att det skulle få oerhört hårda konsekvenser att försöka sig på ett bortförande så tror vi att en stor del av barnbortförandena kan ”motas i grind”, d.v.s. förhindras i de fall det gäller annars laglydiga föräldrar som är rädda för att förlora sina barn.

Vi vill att straffskalorna och straffpraxis för grov egenmäktighet med barn höjs rejält och att detta brottet får en hög prioritet hos myndigheter och polisväsende.

Alternativt får man införa ett nytt begrepp för detta brott eller likställa det med kidnappning, när en förälder som inte har vårdnaden om barnet ändå bortför det från sin vårdnadshavare. Det skall inte vara någon skillnad på om ditt barn blir taget/kidnappat ur skolan av en främmande person eller av sin icke-vårdnadshavare. Då måste omedelbart ett rikslarm utfärdas och alla måste göra sitt yttersta för att snabbast möjligt finna och återföra barnet till sin vårdnadshavare. Man ska inte kunna kidnappa ett barn i Sverige och komma undan med det. Idag kan det ta flera månader innan något sker. Månader där barnet är borta och inget görs. En förtvivlad vårdnadshavare som bönar om hjälp men inte får det. Ibland slutar det med ett bortförande utomlands också. Och då börjar nästa långsamma process, ofta resultatlös.

Vi behöver inrätta en specialrotel hos polisen, som specialiserar sig på barnbortföranden. Denna bör vara nationell och stå i direkt kontakt med alla läns polismyndigheter och centraler. Den skall också stå i direkt kontakt med samordningscentralen och arbeta när med Interpol och andra gränsöverskridanden polissamarbeten. Det ska gå snabbt och automatiskt att få ut efterlysningar av barn och föräldrar. Det ska gå snabbt att spärra passen och att upprätta gränskontroller, vägspärrar m.m.

Ett snabbt återförande bör sättas in när ett barn kvarhålls någonstans i Sverige av sin icke-vårdnadshavare, eller när någon bryter ett umgängesavtal, med en samverkan av polis, åklagare och socialtjänst. Det ska räcka med att vårdnadshavaren kontaktar polisen, för att ett snabbt återförande ska ske.

Idag kan inte heller socialtjänsten medverka då en förälder tas in för förhör angående egenmäktighet med barn. Socialtjänsten kan bara medverka om barnet ska omhändertas enligt LVU, inte om det ska återföras till vårdnadshavaren. Därför kan idag ett polisingripande te sig ganska dramatiskt, vilket används som ett dåligt argument för att barn inte ska återföras. Resultatet av dagens situation blir att en ickevårdnadshavande förälder i princip kan hålla ett barn hemma hos sig obegränsad tid, utan att barnet återförs till vårdnadshavaren. Detta är inte ett agerande ur barnperspektiv, eftersom barn är oerhört lojala mot den förälder som den vistas hos, och barnet oftast utsätts för stark påverkan från den kvarhållande föräldern. Barnet blir alltså helt utlämnat, utan någon som helst hjälp. Även om ett verkställighetsbeslut fattas av domstol, döms oftast bara ett lågt vite, (det är billigt att kidnappa ett barn), och oftast sker inga konsekvenser om den kvarhållande föräldern vägrar att överlämna barnet.

Detta måste självklart och omedelbart förändras. När en anmälan om egenmäktighet kommer in till polisen (helst till den önskvärda specialroteln då) så borde en patrull omedelbart i sällskap med socialtjänsten och ev. kurator ge sig av för att hämta barnet. Om föräldern gör motstånd så ska polisen arrestera henne/honom. Om egenmäktigheten upprepas så bör föräldern dömas till höga böter och ev. fängelse eller samhällstjänst. Man ska också självklart förlora vårdnaden vid dessa allvarliga brott.

Då ett första tecken på umgängestrots och kvarhållande finns, måste åtgärder kopplas in omedelbart. Idag finns ett tidsperspektiv vad det gäller barn, som är helt ologiskt. Ju längre tid man kvarhåller ett barn, desto större rätt har man till barnet. Detta handlar enbart om förälderns rätt till barnet, inte barnets rätt till båda sina föräldrar eller barnets rätt till den förälder som av en domstol bedömts som mest lämplig att vårda barnet. Alla tidigare omfattande utredningar och domstolsbeslut sätts alltså ur spel och saknar verkan. Detta uppmuntrar till domstolstrots och i förlängningen tyvärr till bortförande av barn.

Det är viktigt att nå ut med information om risken för bortförande till skolor, förskola och fritids. Det är oerhört betydelsefullt om de agerar snabbt på misstankar om bortförande eller umgängestrots och genast larmar polis och socialtjänst. Idag sker många bortföranden från skola, dagis eller fritids, och det är viktigt att personal då är välinformerade och tar riskerna på allvar. Det är också värt att se över hur pass öppna dessa inrättningar bör vara i dagens samhälle. Många skolor saknar t.o.m. grindar eller ibland staket. Några buskar agerar ibland gränsen mellan skolgård och samhälle. Så ser det inte ut i många andra länder. Där sätter man barnets säkerhet i första rummet. Skolor, dagis m.m. är låsta eller kodade eller har porttelefoner. Höga stängsel omgärdar områdena och ingen kan sträcka sig över ett kort staket och plocka upp en 4-åring, som här i Sverige. Receptioner tar emot besökare, som får identifiera sig. Som svensk så kanske man lätt skakar på huvudet åt detta och tänker att man inte vill ha sina barn i ett ”fängelse”. Men om man som förälder tänker sig att leva med risken att vem som helst kan vandra in på dina barns dagis eller skolan och röva bort dem eller skada dem, så känns tanken inte lika främmande längre. Alla minns vi den psykiskt sjuke man som gick in på ett dagis i Arvika 11 september 2003 och stack ihjäl 5-åriga Sabina Moqvist med en kniv. Bara att knalla rakt in och attackera ett barn, därför att det är så öppet. Eller galningen i Dendermonde, i Belgien som i januari i år högg ner ett flertal barn och fröknar med en stor kniv, varav flera avled till följd av sina skador. Vi vill ju ha våra barn på de säkraste platserna, särskilt när vi själva inte är där och vakar över dem. Ett högre stängsel, liksom de vi har runt våra grusplaner istället för ett kort staket och en låst dörr med porttelefon, såsom vi har på våra hyreshus, är ett billigt pris för att få ha barnen säkra när vi är på jobbet. Både mot knivmördare, pedofiler och barnkidnappare, tycker vi. Det handlar inte om ett slutet samhälle, det handlar om ett tryggt samhälle, särskilt för barnen.

Socialtjänsten bör ha en större beredskap, och beredas större möjligheter att agera vid en bortföranderisk. Man bör gå ut med information så en större vaksamhet och beredskap finns för icke samarbetsvilliga föräldrar. En vårdnadshavande förälder ska inte behöva få rådet från socialtjänsten att ”gå under jorden” för att gömma sig undan en bortföranderisk för barnet. Det är inte barnets vardag som ska förändras om en av föräldrarna har problem, det är föräldern som behöver hjälp och vård i stället.

Vi tror mycket på vikten av medling och en chans för två föräldrar att mötas någonstans på mitten, även om man har olika åsikter om vad som är bäst för barnen. Då kan man aktivt förebygga och förhindra de infekterade situationer som uppstår innan ett bortförande sker. För detta behövs specialiserade medlare. Kommunens familjerådgivare är inte tillräckligt tyvärr och inte heller socialtjänstens familjerättsavdelning. Det behövs ett akutteam av familjerådgivare, barnpsykologer, krishanterare, specialister och i nära samarbete med andra förtroendemän, präster, imamer och liknande. Detta kan SBN gärna hjälpa till att få fram och sammanställa!

En samarbetsgrupp bestående av representanter från den lokala polisen, Interpol, socialtjänst, UD samt domstolsväsendet ska omedelbart kopplas in, lättast via samordningscentralen som i varje unikt ärende sätter ihop den bästa samarbetsgruppen för varje unikt fall. Kunskap från tidigare ärenden ska förvaltas, och ett brett internationellt kontaktnät bör utnyttjas. Med varje nytt ärende så knyts ju nya kontakter, lokalt samt i varje land. Dessa skall finnas registrerade och snabbt kunna tas fram.

Lika snabbt skall en domstol beordra samtliga myndigheter att med fulla resurser eftersöka den flyende föräldern och barnet. Polisen skall snabbast möjligt skicka ut foton på barn och förälder (som finns i den önskade akten eller som omedelbart begärs in av den efterlämnade föräldern) till varje gränsstation samt varna alla passkontrollanter att hålla extra utkik. Nyheterna bör också få tillgång till dessa foton så att allmänheten kan hjälpa till med tips. En tipstelefon måste finnas hos samordningscentralen där alla tips registreras. Idag kan det ta 6 månader innan polisen ens ber om ett foto. Till vilken nytta då, frågar man sig? Minns någon vilka ansikten de såg på färjan för ett halvår sedan eller vadå?

Polisen bör också omedelbart få möjlighet samt tvingas spåra mobiltelefoner, bankkort m.m. anknytningar som man kan komma på. Idag får de inte göra något av detta, så alla bevis för vart barnen förs står oanvända.

Alla flyktvägar, bilar m.m. skall kontrolleras och ärendet ska ha högsta prioritet då tidsperspektivet är väldigt viktigt för små barn.

Det finns också alltid en möjlighet att barnet hålls gömd i Sverige. Idag står polisen väldigt passiv inför dessa försvunna barn. Här skulle också samordningscentralen kunna göra en oerhörd nytta genom att stå i direkt kontakt med alla Sveriges kommuner. Foton kunde skickas till alla BVC, dagis, fritids, skolor m.m. Efterlysningar kunde klistras upp på varje torg och anslagstavlor. Då skulle chanserna att hitta ett försvunnet barn öka drastiskt. Och det innebär inte så mycket mera jobb, det handlar enbart om ett kontaktnätverk som skall övervakas och fungera. Återigen, vi behöver en samordningscentral. Kanske kan man göra om / ersätta SBN till en sådan enhet och anställa en del specialutbildade personer med spetskompetens inom olika områden?