Ecpat och försäkringsbolaget If: Oacceptabelt att barn försvinner i migrationsprocessen. Polisen och andra myndigheter måste ingripa. Sverige har genom Barnkonventionen åtagit sig att skydda barn som befinner sig i landet, oavsett legal status. Det är därför oacceptabelt att barn i Sverige försvinner varje år – utan att myndigheterna tar ett samlat ansvar. Av 660 barn som registrerats som ”försvunna” i Migrationsverkets system mellan januari och juni i år, var 494 fortfarande försvunna i juni. Ingen vet vad som hänt dem, men omständigheter tyder på att många finns kvar i landet. Vi kräver att Migrationsverket, Socialtjänsten och Polisen vidtar åtgärder för att hindra att barn på det här viset försvinner i migrationsprocessen, skriver Helena Karlén och Katarina Mohlin.

Varje år kommer flera tusen barn till Sverige för att söka trygghet och ett nytt liv. Problemen med hur ensamkommande asylsökande barn tas om hand har periodvis diskuterats livligt. Ecpat för i dagsläget dialog med Migrationsverket om hur mottagningen av barn kan förbättras för att öka barnens säkerhet. Cecilia Malmström, vår svenska EU-kommissionär med ansvar för migrations- och polisarbete inom EU, har lagt ett förslag om att ensamma flyktingbarn som kommer till EU bör få ett eget ombud, och de politiska ungdomsförbunden krävde nyligen att Sverige slutar utvisa ensamma barn till exempelvis Malta och i stället låter dem få sina asylskäl prövade i Sverige (DN Debatt 17/8).

Detta är bra men inte tillräckligt. Även andra kategorier barn än ensamkommande är i riskzon för exploatering och annan kriminell verksamhet. Det gäller bland annat barn som söker uppehållstillstånd på anknytning till en i Sverige bosatt vuxen, så kallade senkommande barn, men även asylsökande barn som kommer till Sverige tillsammans med vuxna som påstår sig vara vårdnadshavare eller släkt. Ecpats dialog med Migrationsverket har lett till förbättringar i skyddet av barn men än finns mycket kvar att göra.

Det finns tecken på att en del barn som får uppehållstillstånd på anknytning inte folkbokförs, varför misstankar finns om brott. Andra misstankar gäller barn som reser in på så kallade look-alike pass. Ecpat uppmärksammades vid tillfälle av gränspolis på ett misstänkt fall där en kvinna med utländsk bakgrund rest ut ur Sverige ensam, enligt uppgift ett dussintal gånger under ett år. Vid hemresorna till Sverige hade hon varje gång med sig två nya barn, vilka registrerades som ”hennes”. Ingen vet i dag var de barnen finns. Ärendet lades ner på grund av bristande bevisning.

I anknytningsärenden finns möjlighet att göra DNA-analys om utredningen inte har kunnat visa att den uppgivna föräldern verkligen är släkt med barnet, men denna möjlighet finns inte i asylärenden. Långtifrån alla som felaktigt uppger sig vara släkt med barn som söker uppehållstillstånd i Sverige vill något illa. Många gånger finns en uppriktig önskan om att ta hand om barnet. Men så länge systemet möjliggör handel med barn kommer luckor att utnyttjas av människohandlare, eftersom handel med barn är en lukrativ bransch där barns kroppar kan säljas om och om igen.

SVT:s ”Uppdrag Granskning” gjorde 2004 en dokumentär som pekade på att ett hundratal barn tagits till Sverige illegalt, exempelvis genom att registreras som senkommande barn. Att registrera ett barn hos Migrationsverket som ”sitt” för att sedan lämna bort det till organiserad brottslighet, kunde löna sig med upp till 7.000 dollar, enligt ett vittnesmål i dokumentärfilmen.

Av de 660 barn som registrerats som ”försvunna” i Migrationsverkets system mellan januari till juni i år, var 494 fortfarande försvunna i juni månad. Majoriteten av dessa är inte ensamkommande barn (118 st) utan barn i familj (376 st), men där hela familjen eller familjens barn försvunnit. Ingen kan svara på vad som hänt dessa barn, men omständigheter tyder på att många fortfarande befinner sig i Sverige. Då dessa barn sannolikt är utan socialt skyddsnät är de sårbara för exploatering, bland annat inom sexhandeln, som hushållsslavar eller liknande.

Att barn i Sverige fortfarande försvinner, år efter år, utan att ett samlat ansvar tas från offentligt håll, är oacceptabelt. De myndigheter som främst bär detta ansvar är Migrationsverket, Socialtjänsten och Polisen. Brist på samarbete mellan dessa tre leder till att många ärenden faller mellan stolarna.

I dag finns varken statistik eller analyser för att förutse nya risksituationer. Det saknas även tydliga nationella rutiner och samarbeten mellan myndigheterna. Viktigast av allt är att alla barn ska ha rätt till samma skyddsnät, oavsett hur de kommer till Sverige. Skillnaderna är i dag stora mellan hur väl kommuner behandlar ärenden med barn i migrationsprocessen. En gemensam arbetsprocess för kommunerna måste tas fram. Barn i riskzon för exploatering ska inte behöva stå utan skydd för att de har oturen att hamna i en del av Sverige där rutiner och samarbeten saknas.

Sverige har genom Barnkonventionen åtagit sig att skydda barn som befinner sig i landet, oavsett legal status. Varje barns försvinnande bör utredas som misstanke om brott och personer som utpekas som kurirer ska utredas noggrant. Vidare behövs ett effektivt internationellt rättsligt samarbete för att snabbt kunna utreda misstankar och en lagändring för att möjliggöra DNA-analys i asylärenden om misstanke finns att familjeförhållandena inte stämmer, utan att rör sig om människohandel eller annan exploatering. För att underlätta samarbetet mellan ansvariga myndigheter bör en central koordinerande grupp övervaka systemet så att alla barn i riskzon uppmärksammas, inte enbart ensamkommande.

Vi kräver att ansvariga svenska myndigheter ser problemet, skaffar sig ökad kunskap och kompetens och vidtar åtgärder för att hindra att barn försvinner i migrationsprocessen. Skulle berörda myndigheter agera med samma flathet om de 660 barnen som försvann var svenska?

Helena Karlén
ordförande Ecpat Sverige
Katarina Mohlin
kommunikationsdirektör försäkringsbolaget If

Fotnot. Försäkringsbolaget If delar på tisdag ut stipendiet Säkerhetsnålen till Sandra Atler, jurist på Ecpat, för hennes arbete mot barnsexhandel och barnpornografi. Prisutdelare är EU-minister Birgitta Ohlsson. Ifs Säkerhetsnål är ett stipendium på 50.000 kronor och går till en ung person som brinner för att stötta och hjälpa andra unga i svåra situationer. Stipendiet delas ut en gång per år.

- Jag ville inte lämna mina barn, men jag hade inget val, berättar Josephine om flykten från sitt hemland.

Hon är född och uppvuxen i Demokratiska Republiken Kongo, ett land som det senaste årtiondet exporterat en rad olika skräckberättelser. Först handlade det om storskaliga krig med flera länder inblandade. Sedan kom gerillakrigen och våldtäktsvågen. Mitt i detta brutala virrvarr har Josephine vuxit upp.

Hon kommer från Norra Kivuprovinsen i östra delen av jättelandet DR Kongo, en provins som fortfarande anses vara en konfliktzon.

När Josephine berättar om varför hon valde att lämna sitt hem börjar hon med att nämna sin man. Han var politiskt aktiv i rebellrörelsen CNDP, ledd av den mytomspunne generalen Laurent Nkunda, numera fängslad och anklagad för krigsbrott. Som aktiv i rörelsen blev Josephines man eftersökt av den kongolesiska armén.
- En dag bara försvann min man. Jag letade efter honom i över en veckas tid. Och efter två veckor kom de efter mig, berättar Josephine.

- De kom hem och frågade ut mig, men de ville inte förstå.

Till slut tog de med sig Josephine till ett fängelse, där militären försökte pressa henne på information om var hennes man befann sig.

- Jag kunde inte säga något, jag visste inte var han var. Jag har aldrig varit engagerad politiskt, utan det var min man de var ute efter.

I fängelset blev Josephine sjuk, hon fördes till sjukhus, och när hon skrivits ut därifrån bestämde hon sig för att fly. Först tog hon sig till grannlandet Burundi, och därifrån lyckades hon ta sig till Europa och Sverige.

Att ta med sig barnen i flykten sågs inte som ett alternativ, utan de fick istället bo hos släktingar i Rwanda. Planen var att de skulle komma efter så småningom, och när Josephine fick uppehållstillstånd i Sverige skickade hon in en ansökan om familjeanknytning.
Att ansöka om uppehållstillstånd för att man är anhörig är inget märkligt, exempelvis fick över 34 000 människor komma till Sverige förra året av den anledningen. Det innebär att anhöriginvandringen är avsevärt mycket högre än antalet beviljade asylärenden, som samma år låg på omkring 7 500 personer.

Men Josephines ansökan har inte varit lyckosam, och hennes två döttrar, tolv respektive fjorton år, får inte komma till Sverige. Både Migrationsverket och Migrationsdomstolen har gjort samma bedömning, och anledningen till att barnen inte får komma hit beror på deras pappa. Han har nämligen inte gett sin tillåtelse till att barnen ska få bosätta sig i Sverige, och Josephine har heller inte ”inlämnat intyg som visar att hon är ensam vårdnadshavare”, skriver Migrationsverket i sitt beslut där barnen nekas uppehållstillstånd i Sverige.
Att barnens pappa skulle lämna in något sådant intyg känns inte speciellt rimligt. För med största sannolikhet är han död. Efter att han försvunnit från hemmet i DR Kongo har inte Josephine hört något från sin man. Flera år senare, när hon var bosatt i Sverige, fick Josephine under hösten 2009 reda på att han avlidit i fängelse nere den kongolesiska staden Goma. Informationen fick hon av pappans släktingar, som även skickade med ett intyg på dödsfallet som påstås ha inträffat för två år sedan. Dödsbeskedet tog Josephine mycket hårt, men papperet hon fått från DR Kongo verkar inte räcka som bevis i en svensk domstol.

Migrationsdomstolen konstaterar bara att intyget är ”av mycket enkel beskaffenhet och saknar uppgifter om till exempel hur han ska ha avlidit”. Av dokumentet framgår inte heller ”hur eller när hans anhöriga ska ha fått besked om hans död” och hur den dödes identitet fastställts. Med den motiveringen har alltså Josephine fått avslag på sin överklagan av Migrationsverkets beslut. Nu vet hon inte hur hon ska bevisa för svenska myndigheter att hennes man är död. Hon har heller inga dokument som övertygar svenska myndigheter att pappans släkt godkänner att hon som mamma ska ha vårdnaden om sina barn. Efter att de fått information om pappans dödsfall har släkten hållit ett familjeråd, och där kommit fram till att det är Josephine som är bäst lämpad att ta hand om barnen. Ett traditionellt sätt att göra avhandla familjeärenden i DR Kongo, men enligt Migrationsdomstolen är dokumenten från familjerådet inte tillförlitliga, och de menar att Josephine inte ”har visat att hon skulle ha ensam vårdnad om döttrarna”.
Röda Korset arbetar mycket med att återförena familjer, och Alexandra Segenstedt konstaterar att det är problematiskt när människor som flyr en konfliktzon i efterhand måste komma med myndighetspapper.

- Att få ut handlingar på att man har ensam vårdnad om sina barn i ett sådant område är svårt, konstaterar Alexandra Segenstedt.

Hon känner inte till förhållandena i DR Kongo speciellt bra, och lyfter i stället fram Somalia som exempel, ett land som inte haft en fungerande regering sedan 1991. Där finns flera liknande ärenden, där föräldrar har svårt att få fram bevis på grund av att det inte finns myndigheter som kan verifiera människors berättelser.

Varför ställer Migrationsverket och Migrationsdomstolen så höga krav på människor som kommer från konfliktområden?- Det är förvaltningsrätt. Förvaltningslagen styr och allmänna principer gäller, som inte tar hänsyn till vilket område man kommer ifrån, säger Alexandra Segenstedt.

Hon förstår mycket väl att det är principiellt viktigt att alla asylsökande måste följa samma regelverk, men tycker också att det måste gå att hitta möjligheter utifrån de förutsättningar som finns. Kommer man som flykting från en osäker region är det viktigt att kunna värdera de dokument som kommer därifrån på rätt sätt. Och kommer man från ett konfliktområde kanske det inte bör ställas samma juridiska krav?

För Josephine har de här beviskraven hittills varit omöjliga att leva upp till.

- När jag kom till Sverige hade jag ingenting. Hur ska jag kunna få fram bevis, undrar hon.

I stället för en nystart med familjen har livet i Sverige bjudit på en rad motgångar, och trots att hon regelbundet skickar ner pengar berättar Josephine att hennes barn börjat vända sig emot henne.

- Det känns mycket svårt när jag pratar med mina barn i telefon. De börjar anklaga mig för att jag lämnade dem. Det gör ont att de inte förstår mig. Det gör ont.
Förutom att Josephine försökt få hit sina barn har hon också tre småsyskon hon skickat in en ansökan om familjeanknytning för. Hon har nämligen tagit hand om dem efter att deras föräldrar dog, och säger att hon sedan dess varit som deras mamma. Den juridiska processen för småsyskonen är avsevärt mycket brantare än när det gäller de egna barnen, eftersom svensk lagstiftning främst fokuserar på att det är kärnfamiljen som ska kunna återförenas. Dessutom håller ett av syskonen på att fylla 18 år, och blir då myndig, vilket mer eller mindre omöjliggör en familjeåterförening i Sverige.

Sverige.

Två svenska barn förs bort varje vecka. Men myndigheternas siffror är bara en del av sanningen. – Det finns ett jättestort mörkertal, säger Lina Lundin från Saknade barns nätverk som under sommaren får hundratals brev och samtal från oroliga föräldrar.

SVERIGE. Sommaren är högsäsong för bortförande av barn. När semestern är slut väntar många oroliga föräldrar på att deras barn ska komma hem från utlandsvistelsen.

Ibland dröjer det veckor – andra gånger månader – innan barnen kommer hem.

– Har föräldrarna gemensam vårdnad är det ingen som reagerar. Skulle barnet däremot kidnappas av en tredje part ru- briceras det som människorov, säger Lina Lundin som för några år sedan startade ett nätverk för drabbade familjer.

I dag är det inte brottsligt för en vårdnadshavare att hålla kvar ett barn utomlands – trots att han eller hon bryter mot umgänges­avtalet.

Men lagen kan komma att ändras. Justitiedepartementet tillsatte i våras en utredning som har till uppgift att kartlägga vad som omfattas av så kallad egenmäktighet, ett brott som kan ge upp till fyra års fängelse.

– Bakgrunden till utredningen är Högsta domstolens beslut från 2006 och 2007 som säger de här fallen inte omfattas av egenmäktighet av barn. Vi kommer att titta på om bortförande ska kriminaliseras, säger Dina Gutrad på ju­stitiedepartementet.

Utredningen ska vara klar i maj nästa år.

Familjejuristen Solbritt Ingemansson i Malmö har kontakt med flera drabbade barn och föräldrar.

– Det är i dagsläget en mycket underlig lagstiftning. För att styrka brott måste man bevisa att personen hade för avsikt att hålla kvar barnet. Och det kan vara väldigt svårt att bevisa, säger hon.

På familjerätten kan föräldrar få hjälp att upprätta ett umgängesavtal efter en separation eller skilsmässa. Men trots att det är juridiskt bindande finns inga påföljder om någon av parterna bryter mot avtalet.

Vilka åtgärder vidtar myndigheterna om föräldrarna bryter mot umgänges ­avtalet?

– Föräldrarna får möjlighet att komma hit och prata om hur de, utifrån barnets skull, kan hitta ett bättre samarbete, säger Minna Tykesson, sektionschef på familjerätten i Malmö.

– I sista fall får föräldern höra av sig till tingsrätten för att begära verkställighet men det är en väldigt drastisk åtgärd.

Enligt Lina Lundin är det många föräldrar som drar sig för att kontakta myndigheterna.

– Många vågar inte anmäla sin expartner. De är helt enkelt rädda för att barnen ska försvinna för gott.

– Sverige har inga verktyg för att snabbt hämta bortförda barn. Ensam vårdnad hjälper inte mycket om barnet är borta.

Ett av problemen, menar Lina Lundin, är att samhället inte ser särskilt allvarligt på när barn förs bort av en förälder.

– Det är många som tänker ”men barnet är ju hos sin mamma eller pappa”. Men för familjen som blir kvar är det en mardröm.

– Den skräck som man som förälder upplever när man upptäcker att ens barn plösligt är borta får man leva med i månader och ibland år.

Ferat Korkmaz dröm är att få vara en ansvarsfull pappa. Men hans berättelse handlar om en helt annan sak, hur han steg för steg raderats ut från sin sons liv.
Efter att ha förlorat en vårdnadstvist är numera drömmen avlägsnare än någonsin.

Varenda minut som Ferat Korkmaz träffat sitt barn har varit dyrbar. Under de korta mötena gäller det att bygga upp förtroende, visa kärlek, lära känna varandra. Det är inte bara tiden som är dyrbar. Det har även kostat på ekonomiskt. Flygbiljett till Tyskland, uppehälle på plats plus en del andra omkostnader som följer med när man inte har ett naturligt hem att landa i.

Under 2007 reste Ferat Korkmaz 21 gånger till Tyskland för att få umgås med sin son. 2008 var det lite lättare, då blev det bara 11 resor, samtidigt som Deniz flera gånger besökte honom i Sverige.

Umgänget mellan far och son har sedan länge varit reglerat av domstolsbeslut. Stockholms tingsrätt har varit generösast. Där har föräldraparet fått delad vårdad, och även om det varit problematiskt att åka ner till Tyskland har Ferat Korkmaz möten med sonen haft högsta prioritet.
Trots att tysklandsresorna ofta varit tuffa. Gång på gång har han fått vänta på att mamman skulle dyka upp med hans Deniz när han väl kommit fram. Dessutom har han inte fått vara själv med sin son. Flera personer brukade vara närvarande, och de filmade också vad som hände. Ofta närgående och provocerande, gärna med någon nedsättande kommentar mot Ferat. Ett enda misstag skulle kunna bli ett bevis i domstolen i en vårdnadstvist. Samtidigt som Ferat med glädje träffat sin son har det kokat inombords för att mamman gjort vad hon kan för att deras kontakt ska brytas.

Nu har situationen förändrats. Det finns inte bara den svenska domen att ta hänsyn till, utan vårdnadsärendet har även avgjorts på tysk mark. Där har mamman fått ensam vårdnad, vilket i stort sett strypt Ferats tillträde till sin son.

- Man är så maktlös. Man är så otroligt maktlös, säger Ferat Korkmaz när Dagen träffar honom i hemstaden Stockholm.

Trots att han lagt ner en oerhörd kraft på att få ta ansvar som pappa sitter han nu på avstånd och kan bara drömma om det familjeliv han hoppats på.

Deniz är i dag fyra år, och börjar alltmer rota sig nere i Tyskland. Han kan inte svenska, och har inte lärt sig turkiska, vilket är det språk hans föräldrar delar.

Språkförbistringen gör att relationen mellan far och son håller på att försämras, och Ferat Korkmaz konstaterar att det inte är speciellt roligt när han måste låtsas att han förstår vad hans son vill säga. Problemet är att tiden rinner iväg för honom, och risken är uppenbar att han kommer att tappa kontakten med sin son.

- Krocken började redan innan barnet kom. Jag fick signaler om att allt inte var som förut, jag kunde bli utfryst, hon kunde lätt bli sur och jag kunde inte förstå varför, berättar Ferat Korkmaz om hur konflikten med mamman började.
Han jobbade då inom familjeföretaget med att importera livsmedel, hade gott om pengar, flexibel arbetstid och var på väg att dra igång sin egen verksamhet nere i Turkiet. Det var också under en längre vistelse i Turkiet det blev klart för honom att hans förhållande höll på att rinna honom ur händerna, och att den kvinna han en gång förälskade sig i inte ville att han skulle vara delaktig i deras sons uppväxt.

Efter ett gräl försvann plötsligt mamman, och med sig hade hon den nio månader gamla Deniz. När Ferat Korkmaz började leta efter dem hos släktingarna möttes han av ett iskallt nej.

Efter ungefär en månads sökande lyckades han hitta dem. Inte i deras gemensamma hem i Sverige, inte i Turkiet, utan i hennes gamla hemland Tyskland.

Ferat Korkmaz hoppades in i det sista att det skulle gå att rädda förhållandet, åkte dit, och fick då i stället se bevis på hur mamman och hennes släkt planerat att han skulle hamna utanför sin sons liv.

- Jag fick gåshud och det gick bara runt i huvudet på mig. Plötsligt var det inget snack om att rädda familjen. Det var bara att gå in och pussa Deniz och viska i hans öra; jag kommer att kämpa för dig, pappa älskar dig.
Sedan dess har Ferat Korkmaz kämpat. Och älskat. Och åkt ner till Tyskland för att under bestämda tider, och ständig övervakning, få vara med sin son. En kamp som inte bara fördes mot en annan släkt, utan också mot tyska och svenska myndigheter. Att vara en pappa som slåss för sin rätt visade sig vara svårt, och Ferat Korkmaz menar att han gång efter gång diskriminerats av olika myndigheter, både i Sverige och i Tyskland.

Exempelvis är han mycket besviken över att socialtjänsten och domstolarna inte gjort någon ordentlig genomgång av hans ärende. Han menar att han haft bra bevis, men att myndigheter lättare har köpt mammans argument.

- De har inte tagit del av de fakta jag har kommit med. Jag har blivit överkörd av domar, medan mamman inte har följt de domslut hon fått. Hon har ignorerat dem och det går inte att ställa henne till svars. Mamman har medvetet drivit saken till domstol och låtit allting se värre ut än det är, och bara att hamna i en domstolstvist anses tillräckligt för att den ena parten ska bli av med vårdnaden, säger Ferat Korkmaz.

- Jag är också överraskad att det är skillnad mellan teori och praktik när det gäller vårdnadstvister. Man har en lag som säger en sak, men i praktiken utövas den på ett annat sätt. Värst av allt var att myndigheterna såg till att separera mitt barn ifrån mig utan att ta någon hänsyn till barnets kontakt med sin pappa.

Framförallt tycker Ferat Korkmaz att det är märkligt att en kvinna som rymt med ett barn har gynnats i den juridiska processen. Ju längre barnet bott hos henne, ju mer processen förhalats, desto sämre odds för honom.
Att pappor skulle diskrimineras i vårdnadstvister är ett ämne som börjat diskuteras i Sverige, framförallt är det män som lyfter frågan. Det finns exempelvis en självutnämnd pappaombudsman, och flera pappasidor har vuxit fram på nätet som tar strid för pappors rätt. De kan bland annat peka på statistik som säger att i ungefär 90 procent av fallen är det mamman som får vårdnaden när det tvistas om barn, och ett argument som framförs är att domstolar och sociala myndigheter slentrianmässigt ger mamman fördelar i förhållande till pappan.

Ferat Korkmaz har numera erfarenhet från såväl svenska som tyska förhållanden, och han konstaterar att det hade varit lättast att ge sig platt, betala för underhåll och låta barnet växa upp utan honom för att sedan kunna satsa på sig själv.

- Men jag har valt den tuffa vägen, jag har lovat mitt barn att vara med honom livet ut. Jag har känt mig nere gång på gång, har gråtit många nätter, men många har också pushat mig att gå vidare.

Ferat Korkmaz har överklagat det tyska domstolsbeslutet att mamman ska ha ensam vårdnad, och är redo att ge sig in i nästa rond av vårdnadstvisten. Han har även skrivit en bok om vad som hänt. En bok som ges ut i augusti på eget förlag.

- Det är för att ge min version av storyn till min son. Om vår kontakt skulle försvinna vill jag lämna något åt honom. Det här är mitt testamente.

Ferat Korkmaz säger också att han skrivit boken för andra föräldrar i samma situation. För att lyfta upp den problematik som omgärdar vårdnadstvister. Redan innan boken är publicerad har intresset visat sig vara stort. Facebookgruppen ”Pappa älskar dig” är snart uppe i 1 300 medlemmar, och Ferat Korkmaz har blivit navet i en större diskussionsgrupp om barns rätt till sina föräldrar.

Budskapet han vill föra ut är att man inte ska utestänga en förälder som vill ta ansvar. Barn behöver båda sina föräldrar, och framförallt måste föräldrar se till barnets bästa, även om de själva inte kommer överens.

Förutom att skriva en bok tänker Ferat Korkmaz också starta en stiftelse för föräldrar som behöver hjälp vid vårdnadstvister. Han har kunnat kämpa för sin son för att han haft pengar, flexibla arbetstider och en släkt som helhjärtat stött honom. Som egen företagare har han haft förutsättningar som en vanlig arbetare i samma situation inte skulle haft.
En stiftelse skulle kunna ställa upp med startkapital under en vårdnadstvist för den som behöver. Ferat Korkmaz vill också vara med och bygga upp en pappajour, eftersom han anser att män i dagsläget inte har ett lika stort skyddsnät som kvinnor. Istället för att få prata av sig vänder de sig inåt, och istället för att bearbeta sin situation är det många som istället väljer att dränka sina sorger i alkohol.

- Mäns problem är att de inte vågar prata om trasiga relationer. Det är tabu, manligheten står i vägen.

Ferat Korkmaz hoppas nu att hans erfarenhet ska få betydelse för andra. Men framförallt kommer han att fortsätta att kämpa för att få tillträde till sitt eget barn.

- Jag har bestämt mig för att göra min plikt som förälder, jag har alltid tagit ansvar och kommer att fortsätta att göra det så länge mitt barn lever.

På fotot ovan: Ferat Korkmaz