(Klicka på DN-artikeln ovan för att se den större)

Först och främst vill SBN rikta ett innerligt och varmt TACK (finns inga ord som räcker till) till den rättrådiga individ som den 2 april 2011 inkom med det anonyma tips via mail till oss, som sedermera ledde till att svensk polis i samarbete med Lindas pappa och familj, advokat Ia Sweger i Stockholm, Interpol, åklagare, advokat i utlandet och andra inblandade, kunde hitta och gripa Lindas mamma i slutat av maj i Sosua, Dominikanska Republiken och redan påföljande dag överlämna Linda till hennes pappa och hans fru, som fanns på plats. Du har räddat en liten flicka från ett liv på flykt under svåra omständigheter i ett främmande land, där hon varit totalt avskärmad från det liv hon en gång levt i Sverige och utan någon kontakt med sin pappa och familj på hans sida. Återigen tack!

Det har varit en lång kamp och många hopplösa spår, innan det avgörande tipset slutligen kom in som kunde lösa ärendet kring försvunna Linda. Linda blev olovligt bortförd av sin mamma då pappan erhöll enskild vårdnad i oktober 2007 och har sedan dess varit omöjlig att hitta.

Efter några veckors processande efter att tipset inkommit till SBN så kom slutligen bekräftelsen från polisen i Dominikanska Republiken: ”Ja, Linda och hennes mamma finns här. Ja, de har levt här hela tiden sedan försvinnandet. Ja, detta är ett brott även enligt inhemsk lagstiftning. Ja, vi kan utlämna Lindas mamma enligt den internationella arresteringsordern. Ja, pappan kan hämta sitt barn.”

En väldigt otäck del som har nystats upp i den här historien är att det finns flera svenska barn som gömts på just Dominikanska Republiken! Flera svenska mammor med barn. Det ger oss nästan känslan av att det skulle finnas ett dolt nätverk som ligger bakom organiseringen av att gömma dessa barn… Hoppas att de alla nu kan hittas och får komma hem igen!

Pär har skickat foton på Linda tillsammans med sin familj hemma i Sverige efter återföreningen! Fotona strålar av kärlek och närhet, men för Lindas skull så kan vi inte publicera dem, då hon behöver lugn och anonymitet nu efter all turbulens ! Tack pappa Pär för att du delar med dig av ditt underbara slut på en sådan lång och tragisk historia, som bitvis har känts helt hopplöst. Nu är din långa kamp över, även om en ny nu tar sin början…

Det finns alltid hopp och det gäller för er alla som är drabbade. Det spelar ingen roll hur lång tid som går. Någonstanns därute finns era barn och det behövs bara en enda människa för att känna igen ett försvunnet barn! Det har fallet med Linda just bevisat! Snart är det er tur också…

Fortsätta efterlysa era barn med bilder på vår hemsida med efterlysningar:

http://www.saknadebarn.org/bortforda-barn/aktuella-fall/

En uppmaning till alla er som har en hemsida eller blogg:

Lägg gärna upp denna bloggwidget för att hjälpa oss att hitta fler försvunna barn:

http://www.bloggwidgets.com/forsvunna-barn/

Till alla er som känner till var ett efterlyst barn finns: Snälla, kontakta polisen eller SBN. Alla tips granskas noggrannt och ni får gärna vara anonyma! Hjälp fler barn att återförenas med sina förtvivlade familjer som lever i ovisshet och skräck. Det är en mänsklig rättighet att få ha rätten till sitt liv, sin familj och sin identitet. Det står även i barnkonventionen och det är ett brott, både ur moralisk och juridisk synvinkel, att bortföra barn. Många skadas för livet. Bespara dem detta lidande! Till alla er som gömmer er med barn någonstanns: Snälla kom hem igen! Ni förstör inte bara för era barn utan också för er själva. Till alla er som funderar på att försvinna med era barn, betänk då detta. Det är alltid barnen som får lida och betala det ultimata priset för föräldrars dumheter. Ni kan alltid kontakta SBN för tips och råd, oavsett om ni har fått barnet bortfört eller själva bortfört ert barn. Innan det är försent! Tack!

info@saknadebarn.org

Ni är många som följer modiga Laila Säfström och hennes kamp för sin kidnappade dotter Elnor Elsaeti, nu 5 år gammal. Laila lämnade Sverige i höstas och vann som första svenska kvinna enskild vårdnad i Libysk domstol om sitt barn. Tyvärr valde fadern att gå under jorden med flickan och ingen har sett henne sedan dess. Laila har stannat och slagits för rätten till sin dotter på Libysk mark, men sedan bröt inbördeskriget ut den 17 februari och Laila har suttit fast i huvudstaden Tripoli. Med hoppet om att situationen snabbt skulle lugnas så att hon skulle kunna fortsätta kampen så valde hon att stanna och inte evakueras av UD såsom många andra svenskar gjorde. Det är heller inte lätt att lämna sitt barn i ett krigsområde, som alla förstår.

Klicka på länken nedan för att läsa mer om Elnors ärende:

http://www.saknadebarn.org/bortforda-barn/aktuella-fall/elnor-elsaeiti/

Men situationen stod still. Kriget rasar fortfarande med oförminskad styrka och Laila kunde inte stanna kvar längre i staden där 60 NATO-bomber föll på ett dygn bara. Maten, vattnet och bensinen började ta slut, priserna blev astronomiska och många utlänningar arresterades som ”spioner” av Ghadaffis säkerhetsstyrkor. Ingen kunde arbeta. Det gick inte att få ut pengar. Alla banker stängde. Alla ambassader försvann. Affärerna låg öde. Staden var belägrad och vägspärrar upprättades på alla utfarter, i tiotals. Intern telekommunikation och hela internet släcktes ned. Undantagstillstånd rådde. Det gick inte ens att posta ett vanligt brev. Ingenting fungerade.

UD hade inget sätt att hjälpa Laila ut längre, så vi fick söka andra vägar. Bl.a. ett SVT-team som var på plats i Tripoli och sedan via Röda Korset i Stockholm. Det fanns flera öppna möjligheter trots den låsta situationen, men det viktiga är att aldrig ge upp och inse att ingenting är någonsin omöjligt. Slutligen så hjälpte Red Crescents på plats i Tripoli till med ett evakueringsplan till Malta. SBN har tillsammans med alla underbara medmänniskor därute samlat in pengar åt Laila så att vi kunde hjälpa henne att betala en biljett hem till Arlanda slutligen. Ett extra varmt tack till bl.a. Pappa Pär vill vi säga i det här sammanhanget! Och till alla er andra som på olika sätt engagerat er och bidragit till Lailas evakuering! Ni vet vilka ni är!

Efter en lyckad resa så är mamma Laila nu hemma i Sverige, men tyvärr är hennes lilla dotter Elnor fortfarande försvunnen någonstans i Benghazi, där hon senast syntes till och där hennes fader bor. Vi hoppas innerligt att hon mår bra! Hon och Laila finns ständigt i våra tankar!

Laila mår bra efter omständigheterna och har sett fram emot att återförenas med sina vuxna söner i Stockholm och vänner och släktingar runtomkring.

För att läsa allt som vi skrivit om Elnor och Laila, klicka på nedanstående länk:

http://www.saknadebarn.org/category/barnarenden/elnor-elsaeiti/

Hej alla kära SBN-supportrar och föräldrar!

Nu har Emil skapat en fin bloggwidget som alla läsare och ni som har bloggar kan använda er av för att sprida budskapet om våra försvunna barn med.

Vi vill skicka vårt djupaste tack till Emil-ängeln och uppmanar alla läsare som kan att använda denna nya funktion.

Vi tackar med länkar till de som skapar widgeten:

http://erikbergman.se/widget-forsvunna-barn/och

http://www.emilthidell.se/

http://www.bloggwidgets.com/forsvunna-barn/

Bakom SBNs kulisser just nu är det tyvärr full fart med en strid ström mer eller mindre akuta fall. En ökning i anmälningar till SBN och rop på hjälp har också setts efter att Amelia publicerad (nummer information rörande två SBN-fall för en månad sedan. Detta håller ledningen dessvärre upptagna från att skriva här på bloggen.

SBNs styrelse utökas också detta år med två nya småttingar, då två styrelsemedlemmar har fått lyckan att få fler barn! Även detta påverkar såklart till viss del vår volontära personalstyrka (vi är ju alla volontärer i organisationen).

Hälsad vare denna vår och alla ni som följer Saknade Barns Sak!

/Mia

Idag rekommenderar vi alla att köpa Aftonbladet och läsa om Laila och Elnor som är fast i fasornas Libyen!

Här kommer en dygnsfärsk YouTube video som visar vad som händer på gatorna i bostadsområderna just nu. De som har gula hjälmar eller armbindlar är inhyrda legosoldater från andra afrikanska länder som enbart har som uppgift att slå ner allt motstånd på Libyens gator och torg:

Klicka HÄR för att läsa artikeln i Aftonbladet på Internet! Vi klistrar också in texten nedan:

Laila Säfström med sin saknade dotter Elnor.

Foto: PRIVAT

Svenska Laila är fast i Tripoli: Man hör folk bli skjutna

Libyen är landet som toppar alla nyhetssidor just nu. Inspirerade av händelserna i Egypten och Tunisien så har det libyska folket rest sig mot Ghadaffis regim och hårda styre och revolutionen kokar på alla gator och torg i landet. Demonstranter plundrar affärer, sätter eld på offentliga byggnader, tar över stridsvagnar och har nu fått kontroll över större delen av östra Libyen. Hundratals människor har dödats. Tusentals skadats. Mat och vatten är en bristvara. Alla affärer är stängda. Ingen vågar gå ut. Så många civila har dödats, obeväpnade. Oroligheterna har nu nått huvudstaden Tripoli och inatt bombades staden av sin egen militär. Flera stridspiloter har deserterat och vägrat lyda order. Flera ambassadtjänstemän har slutat i protest mot det folkmord som nu försigår i landet. Man talar om splittring och risk för inbördeskrig. Ghadaffi och hans närmaste går ut i tal till sin nation via det statliga TV-nätet och hotar med blodbad på gatorna. All utländsk media är förbjuden i landet. Det finns ingen som bevakar händelserna. Nu följer vi oroligt den arabiska kanalen Al Jazeeras nyhetsflöden från Libyen och får ibland glimtar av kontakt från de människor som vi kämpar för i landet. De sitter nu fast mitt i stridens hetta. Rapporter kommer om att Ghadaffi hyr in legosoldater från Nigeria för 2000 dollar om dagen per person. Han har väl råd att betala, kan man tänka. Hur länge skall folkmordet fortgå? Vem ska sätta stopp? FN:s säkerhetsråd skall ha ett möte om situationen i Libyen idag. Kommer man att sätta in internationella styrkor?

Här är en 7 minuters video från striderna på gatorna i Tripoli från igår natt:

Fler frågor snurrar i huvudet. Vad händer i den stund som Ghadaffi meddelar sin avgång? Om han nu gör det. Eller om han dödas innan det skett. Vad sker i ett land som Libyen, där det inte finns någon tradition med politiska partier eller någon opposition? Vem tar över styret och ser till att landet kan hitta en fungerande vardag? Vem ser till att statsanställda får ut sin lön? Vem straffar de skyldiga för dessa massakrer? Blir det ett politiskt vakuum eller finns det en möjlighet till en demokratisk utveckling i ett land som till största delen styrs av ökenstammar och klanledare? Olika ”experter” uttalar sig på olika vis. Det finns inga svar.

Ni som följer SBN:s arbete vet att vi har haft och fortsatt har flera ärenden i Libyen. Det rör försvunna barn men även försvunna vuxna. Vi har ett gott nätverk i landet och samarbetar nära med dem och de organisationer som de knutit an till. Vi är väldigt oroliga för våra försvunna svenskar men även för de övriga svenskar som finns i landet och de libyska vänner som vi lärt känna på vägen. Vi hoppas innerligt att de är säkra och håller sig lång borta från stridigheternas centrum. Om det nu ens räcker.

När det gäller offentliga ärenden som vi kan gå ut med så har vi just nu tre bortförda barn i Libyen som vi ännu inte lokaliserat. Vi vet inte vart de finns och om de ens lever efter kaoset. Dessa är:

Adeeb och Mohamed Etorki, 2 och 6 år gamla. Bortfördes till Tripoli av sin pappa 8 juli 2009.

Elnor Elsaeiti, 5 år. Bortfördes till Benghazi av sin pappa den 8 juli 2008.

——————————————————————————————

SBN känner även till minst 3 fall till av bortförda svenska barn till Libyen, vars ärenden inte är offentliga.

——————————————————————————————

Förutom alla dessa barn så är minst 3 svenska kvinnor i Libyen just nu, varav vi endast har kontakt med en pga kaoset: Elnors mamma Laila Säfström, se bild nedan. Hon gömmer sig just nu från stridigheterna och rapporterade inatt att det sköts människor utanför huset där hon befinner sig. Hon vill inget hellre än att få resa hem. Laila flyttade till Libyen i höstas efter att ha erhållit enskild vårdnad om sin kidnappade dotter, men fadern valde då att gå under jorden med flickan och ingen vet vart hon finns eller hur hon mår. Laila kan inte kämpa för att hitta henne i ett land som just nu havererat och där ingen polis fungerar och alla bara försöker överleva. Vi tror också att det bästa vore för Laila att snarast återvända till Sverige tills oroligheterna har lagt sig.

P.g.a. den extrema situationen som ingen kunde räknat med så vill SBN nu hjälpa mamma Laila med en akut insamling av ekonomiska medel för att hon ska kunna ta sig hem och ha råd att överleva i Sverige så länge som hon måste, tills hon kan återvända och fortsätta kampen för sin bortrövade lilla dotter.

Varje krona räknas och går oavkortat till mamma Lailas ärende:

BANKGIRO: 399-9133, märk din betalning ”Elnor”
STORT TACK PÅ FÖRHAND!!!

——————————————————————————————

Allmänna säkerhetsläget

Med anledning av säkerhetsläget avråder Utrikesdepartementet tills vidare från alla resor till Libyen. Avrådan gäller tills vidare. UD uppmanar dessutom svenskar utan tvingande skäl att stanna, att lämna landet om säkerhetsläget tillåter.

Svenskar i landet bör stanna hemma till dess att bättre möjligheter finns att ta sig från Libyen. Denna bedömning kan komma att förändras under dagen. Svenskar uppmanas vidare att iaktta stor försiktighet och vaksamhet samt se över de egna säkerhetsarrangemangen. Undvik om möjligt att vistas på platser med stora folksamlingar och demonstrationer. Följ utvecklingen noggrant via tillgängliga kanaler, då situationen förändras mycket snabbt.

Avresemöjligheter

I dag, tisdag, har vi uppgifter om att flygplatsen ska vara kraftigt överbelastad med långa köer som följd.

UD kommer att uppdatera information om kända flygavgångar här, alltså på www.ud.se, i förhoppningen att den informationen skall nå berörda personer. I mån av plats tar flygplan från EU-länderna ombord andra EU-staters medborgare mot sedvanlig biljettavgift.

Teleförbindelserna till Libyen är på grund av situationen i landet mycket bristfälliga. Sverige har under måndagen (21/2) haft kontakter med övriga medlemsländer. Den gemensamma uppfattningen hos flertalet EU-länder är att utlänningar bör lämna landet.

————————————————————————-

Följ liverapporteringen av vad som sker i Libyen, dag för dag hos Al Jazeera:

http://blogs.aljazeera.net/middle-east/2011/02/17/live-blog-libya

Idag fyller en svensk kille 14 år. Den 11 februari. Han heter Vid Frank Radosh. Det borde vara en underbar dag fylld med uppvaktning, spännande presenter, tårta, vänner, släkt och framförallt kärlek från hans föräldrar. En lyckans dag. Istället är Vid sedan snart tre år kidnappad av sin psykiskt sjuka pappa och hålls isolerad mellan minbeströdd mark i ett smuggelnäste som heter Trebinje, i Republika Srpska i Bosnien. Ett land på gränsen till inbördeskrig och ekonomisk härdsmälta. Ett av Europas mest instabila områden när det gäller politik, vapen, segregation, mutor och korruption. Det enda stället dit hans pappa kunde känna sig ”säker” på att aldrig behöva återlämna sonen till mamma Anna, som har enskild vårdnad om honom, först via Svensk Hovrätt och sedan nu även i Bosnien. Där pappan kunde ”köpa” sig rätten till ett falskt medborgarskap, inte bara åt sig själv utan även till sonen. Där domare gärna stuntar i internationella efterlysningar och konventioner, bara man sticker åt dem några sedlar under bordet. Där människor är uppdelade i ”vi och de” i ett nästan apartheid-liknande system. Men mamma Annas fick ändå sin svenska vårdnad godkänd i samma land som vägrat återlämna Vid via Haagkonventionen. Men det hjälper inte.

Men hoppet om att Vid snart ska komma hem brinner starkare än någonsin, med förnyad kraft tack vare flera goda nyheter på sista tiden som vi tyvärr ännu inte kan gå ut med, ännu.

Ingen förälder ger någonsin upp på sitt barn. Även om dagar blir till veckor som slutligen blir till månader och även år. Vid vet att hans mamma aldrig överger honom och att den kärlek som de har aldrig kan slockna och dö. Han kan vara trygg i den kunskapen, kanske den enda trygghet han har och vi på SBN hoppas innerligt att detta blir den sista födelsedagen som han tvingas spendera så långt bort från alla han känner och som längtar efter honom och saknar honom varje dag.

Såhär skriver mamma Anna på sin blogg om vad hon önskar sin son på hans födelsedag:

Vid, du fyller år på fredag den 11 februari.

Jag vill så gärna kunna önska dig ”grattis på födelsedagen”.

Att bli förnekad rätten att ge kärlek till sitt eget barn är hårt.

Men att även som Vids pappa gör, förneka sitt barn att få ta emot kärlek från sin mamma, det är i det närmaste oförlåtligt. Barn växer av kärlek. Men krymper av intolerans och egoism.

Jag önskar Vid, att du ska växa upp till en stark, tolerant och klok ung man. En kärleksfull man. Som kan skratta, inte åt andra, men med andra och dig själv.

Det är min födelsedagsönskan till dig.

Idag skriver mamma Anna på bloggen såhär:

Här är också den senaste uppdateringen kring hans fall. Mamma Anna berättar själv:

Förra veckan fick jag beslut från domstolen i Trebinje att vårdnadsbeslutet ska verkställas. Dvs verkställande av det vårdnadsbeslut som ger mig enskild vårdnad om min son Vid i Bosnien-Hercegovina.

Tyvärr maler domstolens kvarnar mycket långsamt i BiH. Jag fick vårdnaden om Vid i Bosnien den 15 mars 2010. Idag är det februari 2011, nästan ett helt år senare och ännu har inte vårdnadsbeslutet betytt något i praktiken eller förändrat Vids situation.

Tänk er in i denna verklighet. Ni nekas information om ert barn från skolan, ni nekas information om ert barn från socialtjänsten, det enda ni får höra att barnet mår ”jättebra”. Trots att ni är vårdnadshavare, så vet ni inte ens ert barns adress eller telefonnummer. Ni kan bara skicka paket och brev till en socialtjänst, som ”kanske” överlämnar breven. Några månader efter att ni skickat dem…

Jag vet inte, men på något vis säger det sig själv att barn som bortförts från sitt hemland, som kvarhålls i ett land som barnet aldrig tidigare besökt och där den ena föräldern är drastiskt helt utraderad, kan det barnet må ”jättebra”?

Jag hoppas verkligen att Vid har det så bra som han kan. Barn är bra på att överleva, att anpassa sig. För de måste. Men djupt därinne, där finns frågor som de aldrig får svar på. Frågor som de inte vågar ställa. Men det är inte frågor eller funderingar som försvinner. De kommer alltid att finnas kvar.
Vids pappa har nu 8 dagar på sig att följa domstolens beslut om verkställande.

Så kom igen nu Bosnien-Hercegovina… Visa att ni är ett land som vill in i EU, ett land som ämnar följa sina egna beslut och lagar, ett land där korruption och ojämlikhet kan övervinnas. Visa att ni är ett land där barnens rättigheter tas på allvar.

Nu har ni chansen.

For an English version of this text: scroll to the bottom of this page.

Ofta är fall av barnbortförande av en förälder mycket känsliga ärenden. Detta är också fallet med lilla Noor. Men efter en hel del turer i det ”tysta” där UDs diplomati och advokaternas alla råd styr många kvarlämnade, förtvivlade, föräldrar behöver Noors berättelse få komma ut bland allmänheten.

Noor Issa är 4 år gammal. Hon föddes i Örnsköldsvik. Noor är sin mammas enda barn. När Noor bortfördes av sin pappa bodde hon i Göteborg. Sista gången mamma Alexandra såg sin dotter var den 1 december 2010. Noor skulle på ett helgbesök med pappa. Mamman och pappan är separerade sedan ett tag och har haft svårt att komma överens om umgänge, bland annat då mamman länge varit rädd för att pappan skulle bortföra Noor till sitt hemland, Palestina.

Efter en hel del eftersökningar från mammas sida, vädjan till släkt och bekanta, så fick Alexandra reda på att Noor var i Betlehem, strax innan jul 2010. Det blev en fruktansvärd jul för den kvarlämnade mamman. Efter ytterligare turer fick mamma och Noor telefonkontakt och hoppet tändes för att snabbt släckas att saker och ting skulle ordna upp sig. Det är ofta på grund av sådan här turer föräldrar väljer att inte gå ut med sina barns namn och information, då de hoppas att den förälder som tagit barnet ska kunna komma tillbaka av sig själv. Tyvärr är det ytterst sällan som vi ser att en mamma eller pappa kommer tillbaks frivilligt. Även om de visst skulle kunna det.

Alexandra skrev ett långt brev till pappan och vädjade om att han skulle återvända med Noor för att lösa problemen i Sverige. Hennes erbjudande står kvar, kommer han hem så är hon villig att inte yrka på fängelse för egenmäktighet med barn.

Noor befinner sig hos pappans familj i Betlehem, antagligen hos sin farmor. Deras släkt går under namnet Issa/ Al Laham.

Mamman har allt mindre telefonkontakt med den allt argare pappan, alltså får hon allt mer sällan tala med sin dotter – varför vi väljer att nu gå ut med Noors historia.

Mamma Alexandra vädjar nu till er: ”Finns det någon som kan hjälpa mig? Finns det någon som har erfarenhet av Palestina? Snälla hör av er, alla tips och idéer är viktiga.”

Vi från SBN: s sida vädjar också om hjälp i detta ärende, och som alltid om gåvor i form av pengar för att hjälpa Noor att få återvända hem till det enda land som någonsin varit hennes, Sverige. Märk din gåva ”Noor” så går alla pengar direkt till Noors ärende.

BANKGIRO 399-9133

Detta är en Amber Alert!

English version:

Parental abduction of children is often a very sensitive matter, such as the case of little Noor. After weeks of quiet work without any progress, the story of Noor’s abduction needs to be made public. Noor Issa is a 4-year old girl, the sole child of Alexandra. Born in Örnsköldsvik (north of Sweden), she lived in Gothenburg until she was abducted by her father to Palestine, his country of origin.

Noor’s parents are divorced and have had difficulties agreeing on custody. Alexandra has not seen her daughter since December 1, 2010 when Noor went to spend the weekend at her father’s.

Initially the distraught mother did not know where her daughter was. However, after investigations conducted by Alexandra including her appeals to relatives and acquaintances, she finally found out Noor’s location (Betlehem) just before Christmas 2010. In addition, she finally managed to achieve telephone contact with Noor which raised hope that this situation would be sorted out and that Noor would return home to Sweden quickly. However, it soon became apparent this was not the case.

It is often due to these sorts of developments that parents choose NOT to make the names of their children (including detailed information) public, in hope that the parent who has abducted the child will return voluntarily. Unfortunately it is extremely rare that a mother or father who has abducted their child returns with the child voluntarily.

Alexandra wrote a long letter to Noor’s father and pleaded for him to return with Noor to resolve the issues in Sweden. Her offer still stands. In other words; if he returns to Sweden with Noor voluntarily Alexandra is willing to not urge for jail for “abduction of a child”. Noor is currently with her father’s family in Bethlehem, most likely at her grandmother’s. Their family name is Issa/AlLaham.

As Noor’s father became aware of the warrant issued for his arrest in Sweden, he put an end to the little telephone contact Noor was allowed with her mother –which is why Alexandra has now decided to make the abduction of Noor public in an attempt to get her back home. As the mother of Noor, Alexandra now makes the following plea to the public: “Is there anyone out there who can help me? Is there anyone who has experience of Palestine? Please get in touch, all advice and ideas are important!”

SBN also appeals for assistance in the matter of Noor’s abduction and safe return to Sweden, the only country that has ever been hers. Monetary donations are needed to help Noor’s safe return to Sweden and they will be directly added to her fund. Mark your donation ”NOOR.” 

Donations made from abroad: Beneficiary name: Saknade Barns Insamlingsstiftelse Address: Bjärsjövägen 1, 27291 Simrishamn, Sweden
Beneficiary IBAN: SE5195700000000040327678

Beneficiary bank: Sparbanken Syd
BIC/SWIFT: NDEASESS

Donations from Sweden: BANKGIRO 399-9133

Thank you and many blessings!

Barnen Hirori bortfördes den 5 november 2010 under faderns umgängeshelg.

Lilla flickan Peri är bara 4år och hennes storebröder Metin är 10 år och Perwer är 12. De mår enligt uppgifter väldigt dåligt och hålls olovligen kvar i staden Duhok i norra Irak.

Mer information om fallet kommer snart…

Alla som vill hjälpa mamma Nergs i kampen för sina barn kan sätta in pengar på SBN:s insamlingsstiftelse.

Bankgiro ”399-9133″ och märk er betalning ”Nergs”.

Alla pengarna går oavkortat till arbetet med att få hem barnen.

Detta är en Amber Alert!

Det här är den tredje julen som mamma Anna får fira utan sin son Vid, som bortfördes av sin pappa till Bosnien i maj 2008 och sedan dess olovligen kvarhålls där i strid med både svensk, internationell och nu även bosnisk rätt…

Igår publicerade Anna följande inlägg på sin blogg, som förtjänar att lyftas fram:

http://vidfrankradosh.wordpress.com/2010/12/19/barn-ska-inte-var-borta-inte-saknas-inte-gommas/

Skrivet av: Maria Danielsson, vice ordförande SBN.

När det gäller våra barn måste vi få ta parti

Alltid för barnen. När jag tar parti mellan föräldrar som träter. Mellan föräldrar som grälar om vårdnaden om sina barn, och Gud vet att det finns två sidor i varje tvist. Tar jag parti. Alltid för barnet. Alltid för barnen.

Alla blir berörda när det gäller barn. Alla. Även de som inte har barn. De som inte vill ha barn. För barnen är vår framtid. Världens framtid. Våra barn. Jag var nyligen gravid igen. Alla var så glada. Så lyckliga. Alla. För det var ett barn jag bar. Ett nytt liv. ”När kommer den?” ”Hur mår du?” Osv. Barn berör. Sen förlorade jag barnen i 3:e månaden. Det var inte ett, det var två. Dubbel sorg. Och sorgen var enorm. Den slet i mig. Jag skrek ut min frustration på toaletten på mödravårdscentralen.

Men jag nattar ännu min lille son, Thor. Han som en gång var borta. Thor, som jag en gång inte trodde att jag någonsin skulle få vagga i mina armar igen. Nej, jag vaggar inte mina tvillingar som jag hoppats, men jag fick min son åter. Och det tröstar. Det gör det. Men ju mer sorger jag bär, ju mer saker jag går igenom i detta långa liv, ju mer växer övertygelsen. Barnen är allt vi har.

Nu svämmar våra mejlboxar här på SBN över med mejl från föräldrar som förlorat sina barn. Precis innan jul.

Och jag tar parti. Jag går i tusen bitar i mina samtal med föräldrar som är chockade. Som jag var en gång. Som gråter och skriker. Som behöver vår hjälp. För deras finaste son, deras älskade dotter togs ifrån dem. Jag gråter när jag skriver detta. ”Som jag hade dig förut” av Lars Winnerbäck och Melissa Horn snurrar i mina hörlurar… ”nu kan det vara försent att säga som det är” allt det där som mamman inte hann säga till dottern som försvann ut ur Sverige, 4 år gammal, förra veckan. Allt som pappan inte sa till sin son ”Det är dags att lägga på, men att stanna känns så rätt – jag vill ha dig nu som hade dig förut” sjunger Melissa Horn. Och jag känner ibland att mitt hjärta svämmar över av sorg. Och jag måste få ut det. Till er. För detta är små människor som är förlorade i världen och det gör ont i alla som får veta detta. Jag är säker. Alltid för barnen. Barn är allt vi har. Vi måste hjälpa barnen hem till sina hemländer. Det handlar mindre om vem som är den ”bättre” föräldern och mer om vart barnet hör hemma. Man ska inte få ta en 4-åring från sin hemvanda miljö och en av hennes föräldrar, må den kvarlämnade föräldern så vara mamma eller pappa. Brottet är mot barnet. Ironin med 4-åringen är att hon är i Betlehem. Om några dagar så föddees Jesus Kristus i Betlem, 2010 år sedan. Och i år firar en ensam svensk flicka sin första jul där. Varje kväll gråter hon nu efter sin mamma. Sitt ljus.

Jag som en gång var en kvarlämnad förälder kan tala från hjärtat: när min Thor försvann dog jag inombords. Och varje minut som gick och jag inte visste var hans fanns, och det var många minutrar, så dog jag lite mer inombords. Att få sitt barn bortfört är värre än alla krigens fasor. Värre än den värsta våldtäkt. Värre än när barnet dör. Jag har en vän vars dotter dog som liten i cancer. Jag har en nära vän vars mor blev mördad. Men de kan sörja. En förälder vars barn är bortfört, hur ska jag förklara det, barnet finns men kan inte nås. Det lever, men utan att man kan ens sörja det. Maktlösheten är total, som när man är i krig. Förnedringen är enorm, som när man våldtas. Skräcken total, tänk om man aldrig någonsin återser barnet? Hur mår den lilla dottern? Vem tar hand om henne? Vem smeker lill-killens kind när han slagit sig? Vem förklarar och vad säger de om varför deras mamma/pappa inte är med dem? Det gör inte bara ont. Det svider inte. Det är som om man långsamt förblöder. Från själen. Själsliga sår gör allra ondast. Och de syns inte. Ingen förstår. Det värsta är: det är ingen som kämpar för att hitta barnet. Ingen ringer. Ingen myndighet ligger på och spårar. Telefonen från UD är tyst. Media pratar om snöstorm. Men stormen bedarrar aldrig inombords. Midvinterns kyla spräcker det blödande hjärtat. I tusen miljoner små bitar.

Vi på SBN har vanliga jobb. Jag sitter och skriver detta vid ett fullbelamrat skrivbord. Bokrecensioner tävlar med projektarbeten. Mina elever ska få slutbetyg i en kurs nu till jul. I-landsproblemen stockar sig i halsen när jag försöker hinna med att stötta alla dessa mammor och pappor som bara gråter. Var finns hjälpen? Vad är det här för plats och tid när en förälder vars barn kidnappas sitter i ett tomt rum på någon jour och bara gråter och inte får hjälp? Många frågor. Inga svar.

Vi kämpar på i vår lilla grupp av saknadebarn-beskyddare. Men jag lovar, jag vill ha er hjälp. Och det vill alla barn som nu får fira en jul i ett nytt, främmande, land utan en av sina föräldrar.

Var deras ljus. Tänk förbi gränser, förbi religion, kön, ras, allt. Tänk: ett litet barn behöver din hjälp. Nu.

Så tänker jag när orken tryter, när alla måsten pockar på. När jag inte tror att jag orkar. Jag är ljuset för många. Jag ska skina. Jag orkar det.

Så hjälp oss hjälpa. Donera 10 kr. Kan du något, ett språk, har du kontakter, hör av dig! Stödföräldrar behövs, men kravet är att du själv varit med om ett bortförande. Har du familj/vänner utomlands som kan hjälpa till med bostad? Överallt finns det behov!