Den 31 maj så mottog SBN utredningen om en ny myndighet för bortförda barn, Ds 2010:16,  där vi ska ingå som remissinstans tillsammans med flera andra instanser. Remissvaren skall vara klara i september så vi kommer att få jobba på dem under sommaren nu.

Vi är väldigt glada, dels att vi har fått vara med och ge föräldrars syn på många sidor av barnbortföranden, via möten med Justitiedepartementet både i Malmö och Stockholm och dels för att vi nu får ge svar på det som utredningen har kommit fram till.

På SBN arbetar vi nu också med en hel del andra administrativa delar:

Vi går igenom alla gamla ärenden och förfrågningar från drabbade föräldrar och statistikför dessa anonymt. Statistiken skall vara klar under 2010 så att vi snabbt och lätt kan ta fram uppgifter på inblandade länder och antalet barn m.m.

SBN är också mycket intresserade av valet i september och vi kommer att ta fram ett antal viktiga frågor ur vårt perspektiv och bereda varje parti tillfälle att svara på dem. Dessa frågor kommer snart!

Det är ett högt tryck på SBN med nya ärenden! Detta gör att en del köer har bildats. Oerhört många nya drabbade behöver stöd och hjälp! Ännu fler kontaktar oss med allmänna frågor eller i förebyggande syfte! Vårt mål är att alla ska få svar inom en vecka, just nu. En del är självklart mer akuta än andra! Dessa tar vi inom 24 timmar. Vi arbetar som sagt ideellt på vår fritid med detta, och varje SBN:are har bara två händer. Vi ber om förståelse för detta!

Förövrigt är det mycket semestrar just nu och allt står still, både juridiskt här hemma i Sverige och utomlands. Vi vet att många barn åker iväg på efterlängtade semesterar, men tyvärr aldrig återvänder. Sommaren är högsäsong för barnkidnappningar. Tyvärr.

Hursomhelst så kommer den här hemsidan att stå ganska still fram tills slutet av augusti, men det kan hända att den uppdateras lite ändå någon gång. Även vi på SBN kommer att ta lite semester(men inte alla samtidigt), men vi jobbar på som vanligt ”bakom kulisserna”.

Passar på att önska alla en fin sommar och njut av era barn i solskenet! Var rädd om dem – och varandra!

Glad sommar!

Den 25 maj var SBN inbjudna till TV4:s Nyhetsmorgon tillsammans med den drabbade mamman Mari Stenberg samt Sveriges justitieminister Beatrice Ask. Här kan ni som missade inslaget, se det igen:

Justitieministern berättade om det nya lagförslaget som ska täppa igen ett av många hål i lagen som tillåter barnkidnappningar ur Sverige. SBN fick ge några förslag på vad som måste förbättras och Mari Stenberg berättade om hur hennes barn försvann under tio år, innan hon fick hem dem igen.

Vi hade ett fantastiskt intressant och gripande seminarium på Astoria den 25 maj 2010. Cirka 100 besökare fanns på plats i lokalen, många advokater, poliser, socialmedarbetare samt såklart drabbade släktingar till bortförda barn.

Vi började klockan 13.00 med ett inledande tal om bakgrunden till varför dagen firas och med lite information om vad vi på SBN gör för de drabbade. Sedan var det 4 olika föräldrar som ville dela med sig av sina erfarenheter: Mia Danielsson, Anna Frank, Karl-Erik Bolin och Kimia Tidashti. Två vars barn är tillbaka och två vars barn fortfarande är borta. Efter föräldrarnas skildringar så lästes Sara Krantz tal upp där hon gav sin syn på hur det varit att själv vara bortförd som barn. Det var många som grät, både på scenen och i publiken.

Sedan var det dags för barnpsykologen Anna Norlén, enhetschef på BUP Bågen, som berättade om hur barn kan påverkas av dessa trauman som ett bortförande innebär. Margareta Olofsson, distriktsordförande Rädda Barnen berättade sedan om Barnkonventionen och barnens rättigheter och deras syn på barnbortföranden. Efter detta var det familjerättsjurist Jessica Sandberg och advokat Ia Sweger som svarade på frågor om de juridiska bitarna och vilka förbättringar som behövs i svenska samhället. Efter detta talade Ann Gardeström från Socialtjänsten om deras roll i dessa ärenden och vad som kan förbättras. Innan kaffepausen var det slutligen UD som talade om deras roll som centralmyndighet i barnbortförandeärenden och på scenen hade vi Örjan Landelius, chef på UD/KC och Claes Bergdahl, handläggare i barnärenden. Efter detta så var det dags för kaffepaus!

Vi hade mycket mediabevakning på plats, TV-kameror och reportrar för olika tidningar. Hela dagen präglades av stor uppmärksamhet i olika medier, TV, Tidningar och Radio. Trots allt som skulle hinnas så lyckades vi att pussla ihop varje bit och det blev en mycket lyckad dag, sammantaget.

Efter kaffepausen så talade Patrik Lillqvist från Citypolisens Familjevåldsenhet och Börje Auvinen från Interpol, Rikskriminalpolisen. De talade om hur lite makt de har att påverka och att problemet är att de ofta kommer in för sent i dessa ärenden. De talade också om hur internationella efterlysningar fungerar och hur föräldrarna som kidnappar sina egna barn inte själva inser hur de skadar dem.

Slutligen var det politikernas tur att tala. Två fantastiska riksdagsledamöter stod på scenen, en ur varje block. Det var Annelie Enochson(KD) och Fredrik Lundh Sammeli(S) som höll starka tal om politkernas roll och vad de vill förändra för de drabbade.Läs gärna deras egna ord om seminariet på sina respektive bloggar:

http://lundhsammeli.blogspot.com/2010/05/saknade-barn-en-mardrom-for-alla.html

http://annelieenochson.blogspot.com/2010/05/vald-till-arets-medforalder-av-saknade.html

http://annelieenochson.blogspot.com/2010/05/roligt-att-prisas-for-langsiktigt.html

Slutligen hölls ett längre panelsamtal där alla inbjudna talare frivilligt kunde deltaga och där våra fantastiska moderatorer Elisabeth Klasson och Björn Lönner bollade frågor i panelen samt från publiken. Efter detta delades det ut blommor till alla talare och seminariet avslutades med att vi delade ut priset ”Årets Medförälder 2009″ till den person som gjort mest för drabbade föräldrar under förra året. Vinnaren blev den fantastiskt engagerade Annelie Enochson, med följande motivering:

”För sin djupa förståelse och mångåriga kamp för att hjälpa bortrövade barn och deras föräldrar, samt för att ha arbetat praktiskt med att förbättra deras svåra situation, genom motioner och mångårigt påverkansarbete bland politiker och riksdagsledamöter, har SBN(Saknade barns nätverk) styrelse utsett Annelie Enochson till Årets Medförälder 2009″

(Bild från Annelies egen blogg)

Vi hoppas att priset kan engagera och motivera fler att engagera sig för detta hål i samhället, där drabbade ramlar ner varje vecka, utan nästan någon hjälp eller några rättigheter för de drabbade barnen.

Efter prisutdelningen så samlade vi ihop 110 ballonger med texten ”Glöm mig inte” för alla de barn som just nu finns registrerade som öppna ärenden hos UD. Det är viktigt att veta att mörkertalet är mycket större, dels pga att myndigheterna inte får kännedom om alla fall och dels pga att många ärenden stängs varje år, vilket inte per automatik innebär att barnen har återvänt till Sverige.

Det var mäktigt och sorgligt att se dessa ballonger stiga mot skyn, men kändes som en fin avslutning på en oerhört givande och viktig dag!

SBN vill tacka alla som deltog i seminariet och ni som kom och lyssnade! Ett särskilt tack till våra sponsorer:

Cian Bornebusch för lån av Astoria, Dramaten för teknisk support, Elisabeth Klasson och Björn Lönner från Playhouse Teater som ställde upp som moderatorer, Daniel som skötte ljudtekniken hela dagen, Tommy Sund för råd om teknik, P-J Ljus och Ljud för lån av projektor och mikrofoner, Stage Event för lån av belysning samt AGA för lån av helium till ballongerna. Övriga sponsorer: Svenska Reklamballonger, Ljus och AV-teknik AB, Abp World Ltd och Skepp.com.

Gå gärna in på följande länkar och titta på DN, Rapport, Nyhetsmorgon, Tv4:s Nyheter, lyssna på P1:s Studio 1, P4 Extra samt läs från olika bloggar om dagen:

SVT:

http://svt.se/2.62967/1.2014932/allt_fler_barn_fors_bort_av_sin_foralder?lid=senasteNytt_739112&lpos=rubrik_2014932

Nyhetsmorgon:

http://go.tv4.se/go/e/col_0_3_latest_news_4;siteId=198/http://www.tv4play.se/aktualitet/nyhetsmorgon?videoId=1.1652327

Studio 1 i P1:

http://sverigesradio.se/api/radio/radio.aspx?type=db&id=2386472&codingformat=.m4a&metafile=asx

Tv4:s Nyheter:

http://go.tv4.se/go/e/col_1_7;siteId=205/http://www.nyhetskanalen.se/1.1652166/2010/05/25/regeringen_utreder_de_bortforda_barnen

http://go.tv4.se/go/e/col_1_7;siteId=205/http://www.nyhetskanalen.se/1.1653092/2010/05/25/sexariga_taymaz_togs_fran_sin_mor

Rapport:

http://svtplay.se/v/2014130/rapport/25_5_06_00

http://svtplay.se/v/2015431/rapport/25_5_19_30

http://svt.se/2.22620/1.2015210/myndigheterna_staller_inte_upp?lid=is_search527895&lpos=1&queryArt527895=karl-erik+bolin&sortOrder527895=0&doneSearch=true&sd=47225&from=siteSearch&pageArt527895=0

DN (klicka för förstoring):

Newsmill:

http://www.newsmill.se/artikel/2010/05/25/barnets-sakerhet-viktigare-an-foraldrars-ratt-att-traffa-sina-barn

Dagen:

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=213698

Blogglänkar:

http://moderatacivilkommitten.wordpress.com/2010/05/25/internationella-dagen-for-forsvunna-barn-uppmarksammas/

http://maukonen.wordpress.com/2009/05/24/dag-for-forsvunna-barn-25-maj/

http://maukonen.wordpress.com/2010/05/22/den-internationella-dagen-for-forsvunna-barn/

http://maukonen.wordpress.com/2010/05/25/dn-om-vids-mammas-kamp/

http://inteutanminasoner.wordpress.com/2010/05/24/seminarium-om-kidnappade-barn/

http://inteutanminasoner.wordpress.com/2010/05/26/polisen-dessa-foraldrar-forstar-inte-hur-illa-de-gor-barnen/

Den 22 april 2010 hölls ett viktigt seminarium i Riksdagen gällande barnbortföranden i Sverige. Annelie Enochson bjöd in oss från SBN till detta viktiga möte. Närvarande från SBN: s styrelse var Anna Frank, Kevin Wyn-Jones samt jag. Vi har ju för bara två månader sedan suttit i möte med representanter från Justitiedepartementet några kvarter från Rosenbad, på UD, för att ge SBN: s syn på centralmyndighetens placering, som handhar bortförda barns ärenden. Det är alltid lika spännande att få möta våra folkvalda politiker, och hoppet återupplivas att allt arbete kommer att ge resultat så småningom.

Det var en gråmulen dag. Snön vräkte ned, typiskt aprilväder, men smälte bort lika fort under våra skor när vi kom in i Rosenbad. Allt som allt var vi 17 deltagande. Hearingen leddes av en riksdagskvinna som Annelie, då hon satt fast någonstans bakom ett askmoln i Afrika, sänt oss. Vid det stora gula bordet på rummets kortsida satte sig advokat Ia Sweger, barnombudsmannen Christoffer Carlsson samt Anna Frank. Runt det långbord som upptog det stora rummets längd satt politiker, en ledamot från Socialnämnden, en kvinna från Rädda Barnen och ett par andra intresserade och engagerade eldsjälar.

Under en kolossal kristallkrona och med en tavla målad av Prins Eugene i blickfånget lyssnade jag ännu en gång på Annas berättelse om hur Vid togs från henne och kidnappades utom Sveriges gränser 2008. Jag har hört hennes och Vids historia många gånger. Första gången jag läste om Anna Frank var under februari månad 2009. Då sökte jag febrilt på nätet efter organisationer och människor som kunde hjälpa mig få tillbaks min 15 månader gamla son. Jag trodde när Thor kidnappades att min situation var ytterst unik. Vad jag fann var att jag var en av hundratusentals kvarlämnade föräldrar runt om i världen. Liksom Anna. Genom Annas berättelse kom jag i februari 2009 i kontakt med Saknade Barns Nätverk.

Till skillnad från Anna så återfanns min son genom mirakulösa och självuppoffrande människors goda gärningar efter bara två och en halv månad. Det kändes verkligen inte som ”bara” dryga två månader under tiden Thor var spårlöst borta, men nu i efterhand vet jag hur otroligt snabb sökandet och återförandet av min son var. Annas Vid är ännu borta, nu mer än 2 år senare. Annas historia är inte unik i sin tidsaspekt. Annas reagerade som många skulle ha gjort i hennes situation, hennes absoluta tro på det svenska rättssamhället lika betryggande vanlig som en fikarast på jobbet. Anna gick inte ut i media, utan väntade på vad hon trodde var hjälp som var på väg. Men Anna tror inte längre på en absolut fungerande rättsstat. Det gör inte jag heller. Därför satt vi denna onsdag i Riksdagen.

Människor som hör Annas berättelse för första gången har mycket svårt att tro henne. Det är inget konstigt med att man faktiskt tror att när ens barn kidnappas av en förälder så sätter samhället igång med en rivstart; polisen spanar och eftersöker kidnapparföräldern, socialen och terapeuter ringer upp den kvarlämnade mamman eller pappan och tröstar och stöttar. Några väl valda, utbildade, människor anländer till det hem där barnet tagits ifrån och kampanjar med myndigheter och media i eftersökandet av barnet. Det jag just beskrev är USA idag i fall gällande kidnappade barn. Men Sverige är mycket långt från USA: s verklighet.

Det som hände Anna var att ingenting gjordes. Och än idag görs ingenting. Carl Bildt mumlar något om ”tyst diplomati” och föräldrar som anmäler sina barn kidnappade uppmanas att göra en anmälan hos UD och sen vänta. På att ingenting händer. Jo! De uppmanas att göra en enda sak: att inte tala med media. Men om de ”kunde vara så vänliga att ringa upp kidnapparen och förhandla sig till att barnet får komma hem till Sverige vore det ju bra…” Ja, detta är helt sant. Tyvärr har jag nu hört samma historia från ett tjugotal föräldrar sedan mitt arbete för SBN började. Och det är lika chockerande och upprörande varje gång.

Så vad gjorde vi i Riksdagen. Jo Anna, genom sitt berättande, samt Ia Sweger med exempel från tingsrätt och Svea hovrätt illustrerade på ett mycket effektfullt sätt hur verkligenheten ser ut i Sverige idag när ett barn bortförs utom riket av en förälder.

Många av de närvarande politikerna var mycket rörda av vad de hörde. Panelen fick också en del frågor.

En fråga kommer jag särskilt väl ihåg. En nämndeman från syd Sverige undrade försynt om man verkligen ’borde ta bort umgänge för den förälder som anklagas för att vilja föra bort barn i en vårdnadstvist, kunde inte då systemet utnyttjas så att en pappa eller mamma bara hade att anklaga den andre för att vara en kidnappare för att se till att de inte fick träffa sitt barn?’ Visst, men så är ju även fallet med blotta anklagelsen idag att en förälder förgriper sig på barnet. Visst, ett system och en lag kan alltid missbrukas. Men det finns idag solid forskning, främst från föregångslandet USA, som Socialstyrelsen redan erkänt och som ligger till grund för lagändringen 2006/2007. Lagändringen juli 2006 ledde till Regeringsuppdraget Skr 2007/08:39 vilket ger IMS/Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram strukturerat riskbedömningsinstrument med riskfaktorer för riskbedömning av bland annat barnkidnappning. Socialstyrelsen rapport november 2007 angående riskbedömning i samband med vårdnadsutredningar lyder delvis i sin slutsats: ”strukturerat riskbedömningsinstrument har högre prognosförmåga än riskbedömning utan metod/struktur vilket är jämförbart med att kasta tärning/slumpen.”

Det enkla svaret på nämndemannens fråga: självklart bör man undvika umgänge, även med kontaktperson, för ett barn med den potentiella kidnapparen under tiden som anklagelsen utreds. Med bra bedömningsinstrument och med fängelse och vite i de fall falska anklagelser görs (detsamma borde gälla vid falska övergreppsanklagelser av andra sorter) så kan vi bättre skydda barn från att tas utomlands och kanske aldrig få se en av sina föräldrar igen. Om en riskbedömning gjorts i Vids fall, om polisen och socialen samverkat de två gånger Vid hölls från sin mamma och vårdnadshavare, inlåst i sin fars lägenhet i flera månader, om om varit hade Vid varit hemma i sin mammas armar just nu.

Riksdagshearingen var ett första steg i vad vi hoppas på är ett växande missnöje med den flagranta attityd Sverige har gentemot barn av blandförhållanden som förs från sitt enda hemland långt bort av en kidnapparmamma eller pappa. Vi kan inte längre blunda och säga att kidnappningar är ”privata vårdnadstvister” utan måste möta problematiken av 2000-talets mobila, internationella förhållanden och de barn som resulterar därav. Barn är barn och ingen borde behöva ryckas upp från sitt hem, sitt språk, vänner och familj och tas till främmande land med en instabil, arg, farlig förälder. Det är vår skyldighet som samhälle att hjälpas åt med att förändra lagen och kräva rättvisa för våra barn, och att införa FN: s barnkonvention i praxis och lag.

I solidaritet,

Mia Danielsson

Kontakta mig på mia@saknadebarn.org

Ett oerhört spännande lagförslag ligger i den amerikanska kongressen och vi på SBN kommer noga att följa detta förslag och de följder som det skulle få om och när det klubbas igenom. Det handlar om hårdare tag gentemot de länder som bryter mot Haagkonventionen eller som vägrar hjälpa till i de fall där barn bortförts till länderna eller där föräldrar vägras umgänge med sina bortförda barn. Förslaget är helt banbrytande och kan förhoppningsvis också verka som en förebild för EU och våra länders regeringar här.

Läs mer om förslaget på följande länkar:

http://www.govtrack.us/congress/bill.xpd?bill=h111-3240

http://www.govtrack.us/congress/bill.xpd?bill=h111-3240&tab=committees

Tänk vad lite politiska krafttag kan göra. De kan göra underverk för de bortförda barnen. I fallet med de fem bortförande svenska barnen till Gaza så var det just politikernas inblandning samt hot om indraget bistånd som fick hem barnen igen. Tänk om Sverige skulle agera lika kraftfullt för alla de bortförda barnen. Tänk om Carl Bildt, med alla sina goda relationer nere på Balkan, skulle intressera sig för bortförde Vid Frank och Bosniens totala ignorering av internationella avtal och lagar och hota med detsamma där. Vi vet att Vid skulle komma hem redan idag. Varför är det ingen som agerar för våra kidnappade barn och vem ska ta ansvar för deras förstörda barndom och traumatiserade liv? Vi behöver hjälp!

Därför kommer vi nu snart att starta en namninsamling för att visa politikerna att även vi svenskar har tröttnat på ett system som läcker svenska barn ur Sverige som ett durkslag läcker vatten. Vi måste se ett slut på ett system som är totalt tillåtande för kidnappare där sedan deras hemländer håller dem om ryggen, stick-i-stäv med svenska lagar och ev. efterlysningar genom Interpol. Vi behöver känna att vårt land är tryggt och att våra barn är skyddade här och att Sverige inte lämnar sina yngsta medborgare i sticket, bara för att de kidnappats ur Sveriges territorium. Sverige, som exemplariskt följer Haagkonventionen, bör kräva detsamma av andra stater och bör ge reprimander till de länder som inte återlämnar våra svenska barn. Mer info om namninsamlingen kommer i veckan!

2009 års lag för att förebygga och hindra internationella barnbortföranden: H.R. 3240

Källa: http://underwatch.wordpress.com/2009/12/28/international-child-abduction-prevention-act-of-2009-hr-3240/

Översättning: Lina Lundin, Saknade Barns Nätverk

Kongressledamoten och representanten Chris Smith har genom sitt stöd för David Goldman i hans försök att återfå sitt olovligt bortförda barn från Brasilien, gjort mer för hela det internationella samfundet rörande barnbortföranden än någon annan politiker har lyckats med, under flera av de sista årtiondena. Även många andra politiker, bl.a. president Obama, Hillary Clinton och senator Lautenberg har gett sitt stöd åt återförandet av Sean Goldman till hans biologiska pappa. Tillsammans med det globala mediaintresset som Goldmanfallet väckte, så skänker det stort hopp och en ny start för tusentals pågående barnbortförandeärenden.

Förra året så presenterade Chris Smith H.R. 3240, 2009 års lag för att förebygga och hindra internationella barnbortföranden. Detta lagförslag är det första sedan Föräldrakidnappningslagen år 1993. Genom att öppna för möjligheter för sanktioner gentemot länder som inte följer eller som ignorerar Haagkonventionen så kommer den att göra mer för att skydda barnens grundläggande mänskliga rättigheter och avskräcka internationella barnbortföranden samt förhoppningsvis skynda på återförandet av internationellt kidnappade barn. Utöver detta så borde lagen verka som en förebild för andra länder globalt sett.

Nedan följer en sammanfattning av lagförslaget. Vi hoppas att Kongressen kommer att klubba igenom lagen så fort som möjligt under år 2010.

2009 års lag för att förebygga och hindra internationella barnbortföranden: H.R. 3240 – En summering:

Den 11 februari så behandlaes vår motion av Riksdagens Kammare, men den blev avslagen av Utskottet, med följande offentliga motivering:

———————————————————–

Civilutskottets betänkande 2009/10:CU8

Klicka HÄR för att följa motionen online, eller HÄR för att läsa den på Riksdagens hemsida.

Man kan följa debatten online via webb-tv från kammaren:
http://ripa2.riksdagen.se/live/live1/80000.rm

Idag ser Riksdagens program ut såhär:
Torsdag 2010-02-11

09:00 Finansutskottet

09:00 Sammansatta utrikes- och försvarsutskottet

09:00 Konstitutionsutskottet (Särskild kallelse)

09:00 Utbildningsutskottet

09:30 Kulturutskottet

09:30 Näringsutskottet

09:30 Utrikesutskottet

09:30 Civilutskottet

10:00 Arbetsmarknadsutskottet

10:00 Justitieutskottet

Klockan 12.00

Riksdagen debatterar om motionsförslag som handlar om familjerätt. Motionerna tar bland annat upp frågor om egendomsförhållandet mellan makar och sambor, ändringar i namnlagen vad gäller för- och efternamn, införande av barnbalk, bortförda barn i internationella förhållanden och åtgärder mot barn- och tvångsäktenskap.

• Utskottens förslag till riksdagsbeslut
• Talarlistan
• Föredragningslistan

Förslag som debatteras

Civilutskottet

• Betänkande 2009/10:CU8
  Familjerättsliga frågor
  (8 reservationer)
  67 motioner
  Läs mer om ärendet

Frågestund

Klockan 14.00

Vid frågestunden svarar ministrarna i regeringen på frågor från riksdagsledamöterna direkt i kammaren.

Följande ministrar kommer att delta:

• Socialminister Göran Hägglund (kd)
• Statsrådet Cristina Husmark Pehrsson (m)
• Statsrådet Gunilla Carlsson (m)
• Finansminister Anders Borg (m)
• Försvarsminister Sten Tolgfors (m)

Socialminister Göran Hägglund (kd) svarar på både allmänpolitiska frågor och frågor inom sitt eget ansvarsområde.

Föredragningslistan

Nedan kan ni läsa den i sin helhet:

Samordningsmyndighet för ärenden om bortförda barn
Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en översyn av möjligheten att inrätta en myndighet med ansvar för samordning av ärenden om bortförda barn samt med ansvar för förebyggande arbete och utgivande av handlingsplaner.
Motivering

Barn som kidnappas av en främling eller av en förälder, vårdnadshavare eller ej, far alltid illa. Ett barn som plötsligt får hela sin värld vänd uppochned, speciellt barn som tas ut ur sitt hemland, där språk, kultur och levnadssituationen snabbt byts ut, mår dåligt fysiskt och psykiskt. Ju längre barnet måste leva med sin bortförare, desto sämre mår det. Snabba åtgärder måste därför vara en prioritet i ett samhälle som säger sig värna om barn och barns rättigheter.

Sverige behöver en samordningscentral som hanterar barnbortföranden. Problemet är stort och allvarligt och det växer för varje år genom en ökande internationalisering och en mer rörlig värld. Samordningscentralen bör ordnas som en myndighet och vara tillgänglig 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan, på ett journummer. Personalen som ska arbeta här skall vara specialutbildade inom barnbortföranden och gärna själva ha personlig erfarenhet av vad detta innebär. Det betyder mycket att som drabbad individ få tala med någon som verkligen vet vad du känner och går igenom. En sådan samordningscentral behöver stå i direkt kontakt med bl.a. UD, ambassader, advokater verksamma inom området, polis, socialtjänst och kommunerna, m fl och verka för samordning av relevanta kontakter både i och utanför Sverige.

Idag är det endast UD som hanterar dessa ärenden genom enheten för konsulära och civila ärenden. Personalen som idag handlägger dessa ärenden på UD har en rent administrativ roll och upplevs av många föräldrar som mycket passiva. De får inte ta ställning och aktivt verka för att barnet skall återföras, vilket av de drabbade upplevs som att de inte får all den hjälp de behöver och en brist på engagemang från handläggarnas sida. UD har inte resurser att i tillräcklig utsträckning träffa föräldrarna till de barn vars ärenden de handlägger i tillräcklig utsträckning. Det behövs därför en samordningscentral som kan sköta samarbetet mellan olika myndigheter och även upprätta handlingsplaner för att förebygga och åtgärda olovliga bortföranden av barn.

Om en förälder känner ett hot att barnets andra förälder kan föra bort barnet så måste det finnas en akut handlingsplan hos samordningscentralen för att hantera detta eventuella hot. Detta är ett centralt och återkommande problem, då de olika myndigheterna bara pekar på varandra och ingen vet vad man egentligen ska göra eller hur och när. Många ärenden går på grund beroende på att drabbade föräldrar råkar ut för okunniga personer på olika myndigheter eller hos polisen, personer som inte vet vad det hela handlar om eller som viftar bort problemen som ”privata vårdnadstvister” eller som ”familjegräl”.

Barnen är det viktigaste vi har. Det tar inte lång tid att förebygga dessa brott, eller att samordna inför dem. Men det tar en livstid att reparera livet för ett barn som bortförts. Jag vill därför föreslå att en översyn görs gällande möjligheten att inrätta en samordningscentral med ansvar för upprättandet av handlingsplaner, både preventiva och sådana för det fall ett bortförande av ett barn har skett.

Stockholm den 30 september 2009

Annelie Enochson (kd)

*Uppdatering den 3 februari: Igår hade företrädare ur styrelsen ännu ett möte med JD i Stockholm, där vi framlade fler idéer. Det var väldigt positivt och det är skönt att utredaren har så höga ambitioner om att det ska bli bättre!

Igår hade representanter för SBN ett väldigt givande möte med JD:s utredningsavdelning. Anledningen till detta är den snabbutredning som JD gör på UD:s initiativ för att utreda hur och vart man kan omplacera centralmyndighetsfunktionen. Den skall vara klar den 31 mars om ingen dispens begärs av utredarna. Oerhört spännande! Det här är en kort sammanfattning av mötet:

Vi tryckte på att det spelar inte så mycket roll vart centralmyndigheten hamnar, bara det blir bättre än idag. Den kan mycket väl stanna kvar på UD om verksamheten ändras lite och får mer resurser och klarare direktiv att agera hårdare. Utredarna funderar kring MIA(myndigheten för internationella adoptioner) som förslag, eller MV(migrationsverket). De förstod också att det finns en fördel i att det stor JD eller UD på papprena iochmed att de har en viss pondus utåt sett, när de kommunicerar med andra länder. Det är bra att det står Regeringskansliet högst upp på varje papper, då det är det högsta organ vi har i Sverige.

Vi försökte få in den sociala aspekten, vikten av att de som möter föräldrar måste veta hur man talar med och möter en människa i djupaste
kris. Med empati. Det är faktiskt skillnad på att vara empatisk och att vara partisk, vilket de är livrädda för att uppfattas som. De måste ha någon psykologisk bakgrund, beteendevetare eller åtmistone en stor social kompetens. Det hjälper inte föräldrarnas förtvivlan att de är jätteduktiga jurister som kan skriva ihop långa inlagor. Det behövs mer än det paragraf-styltiga!

Vi sade att om det är så att CM(centralmyndigheten) bara ska agera brevlåda, så fine, men då måste staten erbjuda ett alternativ också. Och vara på det klara med vad CM gör och inte gör, så att folk inte förväntar sig hjälp och blir besvikna hela tiden.

Vi tog upp Amber Alert som något viktigt att få igång i Sverige!!!

Vi överlämnade 20-25 vittnesmål i en mapp från en del av er drabbade föräldrar! Stort tack alla ni som tog er tid att skriva!

Vi fick utredaren att förstå att det inte fungerar så bra idag, vilket förvånade henne, eftersom hon läst UD:s texter och fått intrycket av att det fungerar jättebra. Därför tror jag att vår medverkan var både betydelsefull och ev. lite avgörande för utredningen.

Det var också skönt att höra att utredaren har MYCKET HÖGA ambitioner med utredningen och vill skapa något jättebra och prioriterar frågan högt. Tack för det! Verkligen! Nu kanske vi snart kan börja bli stolta över Sverige som ett föregångsland i dessa frågor!!!

*Uppdatering den 21/01 – 10: UD meddelar att man under år 2009 har avslutat 69 ärenden, mot 110 under år 2008. Vi har återigen riktat frågan till dem, vilka kriterier som ett ärende skall uppfylla för att räknas till ett avslutat sådant? Vi kommer omedelbart att uppdatera er läsare så snart vi vet hur det ser ut!

——————————————————————————————————————————–

Idag mottog SBN statistiken från Utrikesdepartementet över barnärenden för 2009. Såhär är resultatet:

2009 mottog departementet 105 nya ärenden.

61 Haagkonventionsärenden avseende återförande (32 utgående, 29

inkommande)

9 Haagkonventionsärenden avseende umgänge (5 utgående, 4 inkommande)

22 Icke-konventionsärenden (samtliga utgående)

12 Bryssel II-förordningen (4 utgående, 8 inkommande)

1 Europarådskonventionsärende (inkommande)
Skrämmande statistik tycker vi, särskilt de 22 barn som har tagits till länder utanför Haagkonventionen och där chanserna att få hem barnen därmed är mycket små.

Totalt mottog departementet 105 ärenden, vilket är exakt lika mycket som 2008.

I år hade de ett extra Haagärende, men skillnaden låg i att 32 barn fördes till Haadkonventionsstater under förra året, mot 28 barn år 2008.

Totalt så säger oss den här statistiken att 58 barn fördes bort ur Sverige, dem veterligen, under förra året. Det är mer än ett barn varje vecka.

De har ännu inte uppgett hur många ärenden som avslutats. SBN väntar också på svar vad UD menar med att ”avsluta” ett ärende. Det verkar nämligen inte innebära per automatik att barnen kommer hem igen till sina hemländer. Ibland verkar det som att det helt enkelt har gått så lång tid att UD väljer att plocka bort mappen ur byrålådan och så är ett ärende till avslutat. I 2008 års statistik så uppgav UD att man avslutat 110 ärenden. Det låter ju bra att fler ärenden avslutas än de mottog. Men det är beklagligt att UD inte vill precisera vad ett avslutande betyder. Vi väntar ännu på svar, och kommer att uppdatera med detta så snart vi vet.

Vi vet också att oerhört många ärenden aldrig anmäls till UD. Fler än vad de själva handhar. Vi har varit och är i kontakt med så många föräldrar som aldrig någonsin har hört av sig till UD, eller som enbart ringt dem, fått höra något nedslående och sedan aldrig mer hört av sig till dem. Så mörkertalet är oerhört stort, vi skulle gissa på minst det dubbla och kanske t.o.m. fyra gånger så många barn.

Det är många fler än 1 barn per vecka som försvinner. Sanningen ligger närmare 2-4 barn varje vecka!

Hur många är det egentligen som kommer hem och hur länge ska det svenska samhället fortsätta att tolerera denna ström av barnstölder?

Det var med otrolig lättnad som vi mottog beskedet under julhelgen att Sean Goldman som varit kidnappad till Brasilien i fem år, nu har fått lov att återvända till sin pappa David i USA. Vi på SBN har länge följt denna fruktansvärda historia som började när Seans mamma tog med honom på semester till sitt forna hemland och sedan kvarhöll honom där. Lite senare gifte hon sig med sin advokat och eftersom Brasilien är (ö)känt för att inte följa Haagkonventionen så lyckades inte David få tillbaka sin son. När mamman senare dog i barnsäng så trodde alla att Sean direkt skulle få komma hem, med det gick fortfarande inte då advokaten, Seans styvfar, vägrade släppa pojken. Fallet avgjordes slutligen i de högsta juridiska instanserna och efter fem års kamp fick pojken återvända hem. Många stora politiker har engagerat sig i Seans öde, bl.a. Hillary Clinton.

Vi på SBN önskar att fler svenska politiker skulle våga och orka engagera sig i våra försvunna svenska barn också! Det skulle hjälpa!

Här kan ni läsa Aftonbladets artikel om Sean Goldman: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6341779.ab

Här är Sean Goldmans egen hemsida: http://bringseanhome.org/