God Jul – Dags att Debattera

Snön föll i Stockholm igår. Vackra, luftiga snöflingar som dansade runt i den nästan vindstilla, kalla decembernatten. Jag tog in vår gran och pyntade. Thor vaknade just när jag slog på ljusslingan i granen. De stora mörkbruna ögonen blinkade mot ljusen. Sen tittade han på mig och log.

“Mamma?”

“Jaa? Visst är den fin? Det är en gran.”

“Gjaan. Fiiin.”

“Ja just det, visst är granen fin.”

Jag pyntade en gran förra året med. Den var av plast, då det inte är helt lätt att få sig en gran i soliga Los Angeles. Förra året vid samma tid hade jag sju dagars rättegång i Santa Monica Superior Court, sista rättegångsdagen: 24 december. Jul firas ju den 25 i USA, så vem brydde sig om att jag ville fira den 24? Rättegången handlade om vårdnaden om Thor och om Thor och jag skulle få flytta hem till Sverige. Jag grät efter sista dagens rättegång, jag var så slut, så ledsen, så nervös inför beslutet. Men då sa domaren att vi inte var riktigt klara, kom tillbaks för slutplädering i januari.

Los Angeles Supirior Courts beslut som gav Andrew och mig delad jurisidskt vårdnad med enskild fysiskt vårdnad om Thor till mig kom den 14 februari 2009. Alla hjärtans dag. Beslutet sa också att jag fick flytta med Thor hem till Sverige. Jag trodde det var mitt livs bästa dag. Andrew hade Thor i fyra timmar mitt på dagen. När jag kom till sheriffstationen för att hämta min 15 månaders son kom han aldrig. Det sista Andrew sa till mig på telefon när jag ringde för att undra var han var, “vi är på väg”, kommer jag aldrig glömma. Någonstans inom mig visste jag att han ljög. Och han kom aldrig med Thor.

Min mardröm varade i två och en halv månad. Människor sa til mig då som nu att de “aldrig kan tänka sig in i hur jag orkade, hur man klarar att ens barn kidnappas”. Det gör man inte. Man klara det inte och man kan aldrig, aldrig ge upp eller acceptera att man ska leva sitt liv som mamma eller pappa – fast utan sina barn. Att aldrig veta vad som hänt barnet, om det lever, dör, eller har en olycka. Sen är det som med alla andra aspekter i livet olika hur vi, som får våra barn bortförda, reagerar. En del vill inte gå ut offentligt. En del gör det, som jag. Alla gråter, sliter sitt hår, skriker in i kudden på natten av förtvivlan. Jag sov med en av Thors dockor och låtsades att det var han. Jag klädde dockan i Thors kläder och la en filt om den som luktade min älskade bebis. Jag gjorde det för att överlva, för att kunna sova för att arbeta varje dag för att hitta Thor. Visst man gråter, skriker och gormar. Men en del orkar inte med andra, jag ville att hela världen skulle leta efter Thor och jag ville att de skulle känna min sorg och dela min ilska. Vilket många gjorde. En del i mitt arbete och terapi för att orka leta efter Thor var att skriva mycket.

Men i slutändan hade jag enorm tur. Polisen fick in ett anonymt tips från en missionär i Guatemala om att han kanske hade sett Thor. Tipset följdes upp och slutligen kunde polisen verifiera att det var Thor med Andrew nere i Antigua. Jag hade ett stort stöd från vänner, mammor och pappor över hela världen. Pengar kom in som gjorde att jag kunde söka och slutligen få hem Thor.  Jag hade psyskiskt och fysiskt stöd av oräkneliga människor. Min närmaste krets kallade vi Mamma Detektiver, då de också sökte alla Internet kanaler, skickade fliers, kedjebrev, ringde och skrev till  politiker, nyhetsagenturer, tidningar och privatpersoner för att påverka dem att hjälpa till att hitta Thor. Jag tror att jag fick in och spenderade runt en halv miljon kronor i sökandet efter Thor.

Jag hade tur. Thor hade tur. Och nu kan han vakna i en säng som donerats oss av en kär familj som blev våra vänner under tiden Thor var kidnappad. Thor kan vakna vid jul 2009 och titta på en julgran, och under den kommer många paket till honom att trängas på julafton. Jag kan skriva detta på en dator som också getts till skänks till oss. Och jag njuter av att få se min son växa upp och frodas. Ja, varje minut är en kär minut, ett carpe diem ögonblick. För jag vet att det kunde ha varit annorlunda. Ingen behöver säga till mig att vara lyckligt skattad. Thor kunde fortfarande vara borta. Kanske borta för alltid, av att döma av det som Andrew sagt till mig de senaste månaderna. Han, liksom många föräldrar som för bort sina barn, hade intentionen att Thor skulle leva och växa upp utan att någonsin veta om mig. Hur hade Thors liv sett ut då? Vilka trauman hade detta skapat hos honom? Jag vill inte tänka så långt.

Sedan jag kom hem till Sverige i april så har jag arbetat för Saknade Barns Nätverk. Ibland mer intensivt än andra tider, då jag är ensamstående, har mina egna trauman att ta hand om samt arbetar heltid som lärare. Men jag arbetar alltid med SBN i tanken. Hur ska vi få svenska politiker och det legala systemet att verkligen börja fokusera på barnen? Jag mår illa över hur hela bortförandesitautionen i Sverige hanteras. Vi har på detta plan mycket att lära av USA. www.ncmec.org

Det finns så många problem inom de judiciära och politiska banorna. Redan under vårdnadsutredningar görs lite för att hantera anklagelser om bortföranderisker. Men när det kommer till anklagelser (oftas riktade mot pappor) om våld eller sexuella övergrepp är det snabba vändningar att skilja barn och pappa åt. Ja, det är allvarligt när övergrepp sker mot barn, självklart. Men utredningar om detta bör ha högsta prioritet, för barnet och för föräldrarna, så att alla kan gå vidare.Utredningarn om övergrepp bör ha bra genomskinlighet för alla parter och ta max en månad att genomföra. Att prioritera kostar, och det är där skon klämmer, tror jag. Även i välfärdsstaten Sverige. I USA har man kommit längre, med mindre resurser, för att människor på grässrotsnivå inte accepterar något annat. Barnbortförande är mer vanligt och har hög prioritet. Det är alltså upp till oss, som samhällsmedborgare att fråga våra politiker om vad som görs för att lyfta dessa frågor. Skicka ett mejl vetja!

Jag vet själv att det som ofta saknas är inte engagemang ifrågor, det är tid och ork. Men som mina duktiga elever i sin ungdom och passion ibland utbrister: “jamen varför gör inte någon någonting åt det då”? Ofta gäller dessa utbrott just orättvisor nära och långt bort i elevens värld. Mitt svar? “Gör något åt det du!” Vi vuxna med jobb, räkningar, barn och många måsten kanske känner som vi gjorde när vi var unga, men orken räcker inte till agerande alltid. Skänk då i dessa juletider 100 kr och skriv på en lapp till syster/bror, kompis, mamma eller pappa vars present blev en donation till SBN: “jag donerade pengar istället för att köpa dig en pryl till”. Då kan både du och dina kära känna att ni gjort något bra för världen. Jag donerar självklart inte bara tid men pengar till SBN. Vi använder varenda krona vi får in till direktaktioner, västar för demonstrationer (som kommer) och självklart till föräldrar vars barn saknas. Men i likhet med Thors fall så krävs det hela tiden pengar för att påverka och få hem barn. Alla vi som arbetar med SBN jobbar helt gratis och bekostar en hel del saker och resor för SBNs räkning ur egen ficka. Men gör vad du kan och orkar. Något är bättre än inget.

När en falsk anklagelse uppdagas inom vårdnadsutredningar bör den straffas hårt, då den påvisar samma miserbala tänk som genomsyrar bortföranden av barn: en självsikt, icke barncentrerad, djävulskt beteende. En sådan människa behöver omedelbar hjälp och terapi, likt alla brottslingar i svenska fängelser. Att förgripa sig på sitt barn, att utöva övergrepp genom våld, sexuellt eller genom att bortföra barnet är ett av de mest kränakde och livsförstörande brott som finns i denna värld. Vi bör behandla gärnisngmännen och kvinnorna därefter.  Ett barnbortförande ekvaterar jag för övrigt med barnmisshandel – liksom lagen säger i USA. Varför kan vi inte förändra lagen i Sverige med?

I just mitt och Thors fall var det detta som gjorde att Guatemalansk rätt inte gav Thor tillbaka till mig där. Andrew anklagde mig, liksom han fortsätter att göra nu på onlineforum och i vår vårdnadsutredning, att jag förgripit mig på Thor. Om han menar sexuellt eller fysiskt är inte riktigt klart. Men den där vaga lukten av fara för barnet är vad han vill sprida. Likt mögel så smyger den sig in i allas medvetande. Inte olikt vad många mammor gör mot pappor i vårnadsutredningar landet runt. Just för mig är risken för att huset totalruttnar liten, då mina väggar är torra. Jag har aldrig förgripit mig på Thor på något sätt. Och istället för att illa kvickt skilja mig från mitt barn pga. sådana misstankar så får Andrew inte träffa Thor, då han redan kidnappat honom en gång. Dessutom så kommer Andrews anklaglser bara slå emot honom själv vart det lider. Jag har faktiskt försökt säga detta till honom. Jag vill att Thor ska få ha en pappa i sitt liv. Andrew vill bara vara pappa på sina egna villkor dock, och sjabblar bort sin enda chans att få vara med Thor. Vad som kommer att hända när detta blir ett faktum för Andrew är vad jag är rädd för. Jag kommer alltid frukta att Thor förs bort igen.

Vad som händer när ens barn är åter efter en kidnappnig, liksom vad som görs från polisens, åklagarens, domstolens sida innan barn förs bort är skrämmande lika. Inte mycket. Jag tänker på det mycket aktuella exemplet Evelina Oscarsson.

Vi må vara långt framme när det gäller jämnlikhet, löner, livskvalité, sjukvård, älderomsorg, skola osv. i Sverige, men när det kommer till bortförandeärenden är vi ett u-land. Det går inte ens att nå politiker i Sverige om detta, utom det skinande exemplet Annelie Enochson. Varför görs det så lite för våra minsta barn när det finns risk att de kidnappas utomlands? För att det är en förälder som står för övergreppet? För att det finns för lite civil courage, för att lagar och etik ligger långt efter? För att det ofta handlar om att en av föräldrarna är av utländsk härkomst? Vad värre är; vad görs när ett barn faktiskt är funnet utomlands för att få hem det? Fråga Anna Frank vars son Vid är fortsatt fånge och helt övergiven av Sverige nere i Serbien. Absolut inget. Det är skandal.

Många hjälpte till att rädda hem min son Thor. Han firar jul här hemma i Sverige, i en liten lägenhet i Stockholm med sin tacksamma mamma och en fin julgran. Men alla andra barn då?

Hjälp SBN att hjälpa genom att:

• skriva om oss och våra fall på din blogg
• sätt upp vår bild och gå med i vår Facebook grupp
• sprid tillgängliga fliers på barn som tros vara gömda i Sverige
• bli en SBN volontär (ansökan finns på webbsidan)
• skänk vad du kan till vår organisation (pengar, tryckta produkter, kunskaper, översättningskunskaper, listan är enormt lång!)

Tillsammans kan vi få hem fler barn och arbeta förebyggande så att Thors vänner aldrig behöver fira jul i ett kyffe på den Guatemalanska landsbyggden eller motsvarande.Tyvärr är flera av SBNs  bortförda barn nu på mycket farliga platser runt om i världen.

Det finns mycket runtomkring oss i världen som behöver bli bättre, men just för dessa barn, som för Thor, har DU en möjlighet att vara direkt ansvarig för att liv räddas. Det finaste som finns är att veta att man gjort något bra med det lilla man har. Jag vet att många som räddade Thor känner så.Jag känner så.

Jag arbetar förtröstligt vidare för att alla svenska barn ska få stanna där de hör hemma och för att de om möjligt ska få ha tillgång till båda sin mamma och pappa. Liksom många undrade hur jag orkarde när Thor var borta sitter jag här och funderar på hur andra föräldrar orkar, föräldrar till barn som inte hörts av på flera år. Jag kan inte föreställa mig, vill inte föreställa mig, att Thor kunde ha varit borta ännu. Då skulle det ha gått 10 månader nu. 10 månader är mycket kortare än somliga barn varit borta. Och jag kan inte tänka mig in i det. Jag, som haft min son kidnappad. Så jag arbeter för att de ska återfinnas och få komma hemm. Nu.

För ingen borde behöva frukta att det käraste man har bara försvinner en dag.

Thors mamma, Mia

Styrelsemedlem SBN

En del av våra saknade barn har sina egna videor. Om ditt barn saknas och du vill ha hjälp att producera en video så hjälper vi dig gärna utan kostnad. Vi lägger också upp alla våra videor på YouTube där vi har en egen kanal:

http://www.youtube.com/user/SaknadeBarn

AKTUELLA BARNÄRENDEN:

Amalia Alkordi

Lilla Amalia reste med sin pappa på semester till Turkiet och enligt mamma Nina så reste sedan pappan utan hennes medgivande till Damaskus, Syrien och kom ej tillbaka som bestämt. Pappan är nu häktad i sin frånvaro för grov egenmäktighet med barn och internationellt efterlyst.

Taymaz Sabzandam

Försvann i januari 2009 från sin mamma i Falköping och togs olovligen ur landet av sin pappa. Mamman har enskild vårdnad. Taymaz togs till Teheran i Iran, där det råder fullt kaos pga presidentvalet och missnöjet i landet. Taymaz försvann under det första obevakade umgänget med övernattning som tingsrätten hade förordnat, trots att mamma Kimia förtvivlat hade varnat för att Taymaz skulle bli bortförd.

Minna & Nicole Bergendal

Försvann i november 2008 från sitt hem i Saltsjöbaden. Kidnappade av sin mamma till Taiwan på illegalt utfärdade falska pass. Pappa Gustaf har ensam vårdnad.

Elnor Elsaeiti

Olovligt kvarhållen i Libyen hos sin fars släkt sedan juli 2008. Mamma Laila i Sverige har ensam vårdnad.

Vid Frank Radosh

Kidnappades till Trebinje, Republika Srpska i Bosnien av sin pappa i maj 2008. Mamma Anna i Sverige har ensam vårdnad.

Zahra Benalouane

Olovligen kvarhållen i Algeriet av sin fars släkt sedan september 2005. Mamma Lillemor i Sverige har ensam vårdnad.

GAMLA VIDEOR TILL TIDIGARE SAKNADE BARN:

Emma och Sammy Bolin

7 och 10 år gamla. Kidnappades till Irak av sin mamma under perioden december 2008 – december 2009.

Thor Danielsson Wang

15 månader gammal när han försvann. Saknades mellan februari – april 2009. Kidnappades från USA av sin pappa, men återfanns i Guatemala.

Jag har ju som bekant för en del slutat blogga efter det att Thor
och jag var någorlunda säkra och hemma i Sverige. Jag bröt min tystnad
för en Aftonbladetartikel, då jag gick in i skyddat boende med Thor i
maj månad. Det var en tuff tid efter det att vi flytt hem från
Guatemala.Nu är det dax att ännu en gång uppdatera lite.

Det är svårt att komma över att ens barn har förts bort. Spårlöst borta.
Känslan attnågot mer ska hända kommer aldrig att lämna mig. "Nog" är det
aldrig, tyvärr. Jag fann mycket kraft i att delta i arbetet för SBN, och
gör det än. Jag känner i djupet av min själv en samhörighet och en syster-
och broderskap med andra föräldrar i en situation där barn tagits. Det kan
närmast beskrivas som att vara levande död när ens barn stulits utan spår.
Det är vad man har framför sig, månader, kanske år av ovisshet och utan
kontakt med det dyraste man har.

För mig finns det ingen värre tanke än att Thor ska försvinna (igen), som
förde flesta föräldrar, men för mig finns det också en påtaglig verklighet till
en sådan händelse. Jag överlevde och fann mitt barn. Jag hoppas också att det
finns hopp i min situation, i mitt berättande, i mina samtal med andra. Jag har
lärt mig att om jag inte ger upp så försvinner inte hoppet om att först hitta
Thor, och nu, att hitta andra barn. Om man hoppas så tror man, och som bekant
så finns det alltid hopp när man tror.

Efter underbara möten under sommaren var jag så pass stärkt och mitt
modersband till Thor så pass läkt att jag kände mig redo att börja arbeta
och försöka leva ett vanligt liv igen. Jag började som gymnasielärare på
en skola i augusti. Som eleverna, var jag full av förväntan inför en ny
spännande tid i mitt liv. Processen om vårdnad var igång även i Sverige
och i det närmaste avslutad i USA i och med skilsmässan, som gick igenom
i Los Angeles Superior Court den 13 juli.

Från ingenstans dyker Andrew (mitt ex.) upp i Sverige. Efterlysningen
i USA står ännu, men den gäller inte i Sverige. Andrew vill ha delad
vårdnad men ha Thor boende hos sig. Det känns som om luften går ur mig.
Hur kan detta fortgå, nu i ett tredje land? Jag känner mig tapper när
jag återser Andrew i Stockholm tingsrätt i slutet av augusti. Aftonbladet
är där och rapporterar som de gör om vad de tolkar. Jag är skärrad och
lutar mig i trygga famnar tillbaka på en god jurist (Jessica Sandberg)
och min goda vän Camilla och brottsofferstödet tingsrätten ger mig.

Andrew verkar trängd och fortsätter sin klagosång om att han "räddade"
Thor när han kidnappade vår då 15 månaders son till Guatemala. Jag är
tydligen det ena med det andra samt en sannolik kidnappare, han anklagar
mig för att vilja sticka till Frankrike med Thor.

Tingsrätten utdömer ensam vårdnad för mig en vecka senare. Inget umgänge
med Thor för Andrew medan en längre utredning av socialförvaltningen tar
vid. Under denna vecka när vi väntar på beslut hinner Andrew blogga en hel
del osanningar samt ge intervju till hans vän "Klartexten" som skriver mer
lögner på sin blogg. Fredag den 4 september mailar Andrew alla mina
ex-pojkvänner (till vilka jag själv inte har emailadresser längre) samt hela
staben och cheferna på mitt nya jobb om hur jag är en alkoholist samt
farlig för Thor mm.

Trots allt detta, och med enormt stöd av SBN och Lina, kämpar jag för
att lugna situationen för oss alla. Idag har jag bjudit in Andrew att Skypa
med Thor, så att de kan ha ett första litet möte. Detta är oerhört jobbigt
för mig. Jag minns hela tiden min svåraste dag i livet. Dagen då jag återsåg
Thor efter nästa 2,5 månaders tystnad och inget spår efter honom. Det var en
unken källarlokal i Antigua. Det var beväpnade vakter överallt. Andrew hade
kastat ut en törstig och trött Thor som en docka på golvet och nu skulle
"de se" om Thor kände igen mamma. Jag fick inte hålla mitt barn och tårar,
frustration, ilska och rädsla stockade sig i halsen när jag sjöng ett par
hackiga toner av "Bä, bä vita lamm". Thor tittade storögt på mamma. Jag
kommer aldrig glömma detta. Men det är delvis det minnet som förmår mig
att vara den större människan, den större föräldern nu. Jag är Thors mamma
och jag är stark.

Må allt ljus i världen skina på alla barn som tagits så att vi snart
kan återförena dem med sina mammor och pappor. Min historia är en av många.
Och som ni ser så är den långt ifrån över.

Med kärlek, Mia

Ärendet med Thor Danielsson Wang, 1 år, har följts av hundratusentals människor jorden runt. Vi har också skrivit en del om det här på bloggen tidigare i år när Thor var försvunnen och sedan återfanns i Guatemala, varifrån han reste till Sverige. Idag har Aftonbladet publicerat en ny artikel om hans fall, klicka HÄR för att läsa den.

Vi träffade Örjan i drygt en timme.

Han var väldigt professionell och vänlig. 

Jag ställde frågor om Thors fall och förklarade att jag behövt mer ekonomisk
assistans och hjälp. Örjan svarade att de inte kan assistera med sådant, men att vi
- även om det är okonventionellt i Sverige, kan börja påtryckningar på våra
politiker om att ge mer resurser och befogenheter till UD.

Örjan sa att det är väldigt svårt att göra något åt situationer som Anna Franks, då
det inte finns något sätt att påverka länder som bryter mot Haagkonventionen. Anna
borde dock fått bättre hjälp från lokal ambassad med tolk och med advokatsval.

Örjan rekommenderar att ligga på med egen advokat i Sverige på polis och åklagare
för att lösa sitt eget fall.

Han gav väldigt lite konkreta råd. Mest att UD inte har befogenheter att agera mer,
även om han själv skulle vilja att det var annorlunda. Vi fick löfte om att komma
åter och möta med honom.

Örjan höll med om att UD och vi föräldrar med erfarenhet behöver gå ut mer med
information och för att verka förebyggande gentemot kidnappningar in och ut ur
Sverige.

När jag påpekade att kidnappningar ökar, då vi gifter och skiljer oss och får barn i
fler och fler blandäktenskap i Sverige så höll han med. Jag sa att mer måste göras
och att vi behöver centralisera hur föräldrar kontaktar myndigheter - så att det
från den lämnde förälderns sida bara blir en anmälan som sen sänds ut till alla som
ska hjälpa till (oavsett semestertider osv. som Anna påpekade sinkade Vids fall
avsevärt) detta höll Örjan också med om. 

Varför Interpol etc. inte agerar på lokal nivå för att arrestera Nino, Vids pappa,
trots otaliga förfrågningar från Annas sida kunde Örjan inte svara på. Polisen nästa
och Interpol. Vi måste ta reda på hur sånt här ska och borde funka och hur vi kan
påverka att det gör det. Titta på Thors fall: Interpol ARRESTERADE
ANDREW, men domstolen släppte sen honom...

När det väl finns en
internationell efterlysning för kidnappning borde det bara eg. vara att hitta och
sen arrestera och lämna ut förbrytaren genast. Allt annat tar för lång tid och är
känsligt för korrumption och stora problem. Både Annas och mitt fall är perfekta ex.
på detta!

Igår klockan 16.00 gick en trupp bestående av Anna Frank(Vids mamma), Mia Danielsson(Thors mamma), Thor själv samt hans moster Annelie och Camilla Gervide upp till UD på Malmtorgsgatan 3 i Stockholm, där de hade stämt möte med chefen Örjan Landelius själv, för att överräcka våra namninsamlingar med flera tusen namn på. STORT TACK ALLA NI SOM ENGAGERAT ER OCH SKRIVIT UNDER VÅRA UPPROP!

Både Vids och Thors mammor kommer senare idag eller imorgon att berätta sina historier om hur överlämnandet gick till och vilka frågor och svar som ställdes och gavs under det en timmes långa mötet med Örjan i Biblioteket. Vi återkommer alltså snart igen om detta!

Ni kan fortfarande, fram tills sista stund, skriva på dem för att visa ert engagemang och stöd, samt som en markering mot UD att vi i Sverige inte accepterar att våra barn kidnappas och hålls borta!

Namninsamling för Vid!

Namninsamling för Thor!

STORT TACK PÅ FÖRHAND!!! Mer information kring detta följer inom kort!