Artikeln berättar om Karl-Eriks kamp för att spåra och få hem sina barn Sammy och Emma som kidnappade till krigets Bagdad under nästan hela år 2009. ”Det förlorade året” som Karl-Erik säger. Den beskriver maktlösheten, desperationen och den förtvivlan som varje drabbad förälder känner. Men det är också en artikel fylld av hopp och med ett gott budskap: att även det värsta scenario kan vändas till ljus och lycka! Köp gärna en Allers den här veckan! Vi hoppas att SBN genom artikeln kommer att nå ut till många fler drabbade familjer och att vi kan hjälpa ännu fler!

Idag var sista dagen för överklagandet av det pinsamt lindriga straffet som Tingsrätten gav mamman som kidnappade sina två små barn till krigets Irak där de hölls inspärrade i nästan ett år, bland bomber och otäckheter och fick utstå misshandel och t.o.m. stympning. För detta fick hon 160 timmars samhällstjänst endast.

På SBN är vi väldigt lättade över åklagare Titti Malmros rättrådiga agerande när hon nu valt att överklaga till Hovrätten. Bra gjort, Titti, du är en av de som hjälper till att skapa rättssäkerhet i Sverige. Man ska inte få utsätta två oskyldiga barn för detta livsfarliga agerande, tvärtemot rådande dom om umgänge och sedan komma undan med det. Vi vill INTE ha ett Sverige som tillåter barnkidnappare att komma så lätt undan. Vi vill inte stillatigande se på när barnkidnappare ges grönt ljus. Varje sådan dom kommer att debatteras öppet och livligt, här och på andra bloggar av engagerade individer.

I domen från Svea Hovrätt som föll mot barnen Valettes mamma för några veckor sedan, som också dömdes för grov egenmäktighet med barn, så var straffet betydligt högre för ett ”mildare” brott. Hon höll sina barn kidnappade i SVERIGE under SJU månaders
tid. För detta dömde Svea Hovrätt henne till 6 månaders fängelse plus att betala 140 000 kronor cirka, inklusive pappans omkostnader. Med tanke på vad mamman i Bolinfallet gjorde med sina barn under ett års tid, så kunde man ju hoppas på ett minst fördubblat straff där, jämfört med Valettes.

Självklart kommer SBN också att bevaka och närvara vid nästa brottsmålsförhandling och berätta för er läsare vad Hovrätten finner lämpligt som straff.

Förra tisdagen satt två av SBN:s representanter och bevakade rättegången mot Bolinmamman, som bortförde sina två barn till Irak mot deras vilja under julumgänget 2008 och kvarhöll dem i denna krigshärd under nästan 1 års tid. I tisdags föll domen mot henne, där hon döms för grov egenmäktighet med barn till 160 timmars samhällstjänst och sammanlagt 60 000 kronor i skadestånd till sina bägge barn sammantaget.

Vi skrev ett referat om rättegången i onsdags som ni kan läsa här:

http://www.saknadebarn.org/2010/04/01/brottsmalsforhandlingen-mot-barnen-bolins-mamma-i-lunds-tingsratt/

Tingsrätten skriver i domslutet, bl.a. följande:

Mot bakgrund av vad som nu sagts finner tingsrätten vid en samlad bedömning av
förhållandena i målet att gärningen är att bedöma som grov egenmäktighet med
barn.

Straffvärdet för den aktuella brottsligheten uppgår till fängelse sex månader.

Eftersom S.B. tidigare är ostraffad och då det saknas anledning att tro att
hon på nytt kommer att göra sig skyldig till brott är de allmänna förutsättningarna
för villkorlig dom i och för sig uppfyllda. Nu aktuell brottslighet har emellertid
enligt tingsrättens mening ett sådant artvärde att en villkorlig dom i förening med
böter inte är en tillräckligt ingripande påföljd. Brottets art i kombination med dess
straffvärde utgör emellertid inte hinder mot att tillämpa villkorlig dom som påföljd
under förutsättning att denna förenas med ett sådant skärpande moment som
samhällstjänst utgör. Med hänsyn till gärningens straffvärde bör den tid under
vilken S.B. ska utföra samhällstjänst bestämmas till 160 timmar.

Brottet egenmäktighet med barn avser obehöriga ingrepp i eller missbruk av
vårdnaden. Brottet är således normalt sett inte ägnat att kränka den personliga
integriteten hos den andre vårdnadshavaren i det hänseende som avses i 2 kap. 3 §
skadeståndslagen. Inte heller i förevarande mål kan S.B:s agerande sägas
innefatta någon omständighet som inneburit ett intrång i Karl-Erik Bolins
personliga integritet.

Senast den 27 april skall denna dom förhoppningsvis överklagas. Den är rent ut sagt skandalös! Att kidnappa två små barn till ett livsfarligt område, misshandla dem och utsätta dem för allsköns faror och risker under nästan ett helt års tid är helt oförsvarligt. Straffskalan för grov egenmäktighet ligger på mellan 6 månader och 4 års fängelse. Att de överhuvudtaget överväger ett mildare straff än minst ett års fängelse är helt obegripligt.

Det finns många som har bloggat och skrivit om domen, här kommer några länkar! Känner ni till fler så får ni gärna fylla på via kommentarsfunktionen!

http://sydsvenskan.se/sverige/article644413/Mamma-forde-bort-barn-till-Irak.html

http://www.dn.se/nyheter/sverige/mamma-domd-for-kidnappning-av-barn-1.1073638

http://svt.se/2.22620/1.1954201/mamma_domd_for_kidnappning_av_barn

http://kvp.expressen.se/nyheter/1.1943686/mamma-domd-for-kidnappning-av-barn

http://www3.trelleborgsallehanda.se/sverige/article644413/Mamma-forde-bort-barn-till-Irak.html

http://www.ystadsallehanda.se/article/20100407/TOMELILLA/704079669/1068

http://hd.se/skane/2010/04/07/mamma-domd-for-kidnappning-av/

http://maukonen.wordpress.com/2010/04/07/skandal-dom-av-lunds-tr/

http://medborgarperspektiv.blogspot.com/2010/04/lojligt-laga-straff-for-kidnappning-av.html

http://www.pellebilling.se/2010/04/pojke-omskuren-mot-sin-vilja/

http://www.dads-r-us.se/2010/04/07/pojke-omskuren-mot-sin-vilja-mamman-fick-160-timmars-samhallstjanst/

Igår var vi samlade i tingssal 4 i Lund för brottsmålsförhandlingen mot barnen Bolins mamma, som egenmäktigt bortförde barnen mot deras och faderns vilja till Bagdad, Irak och höll dem där i ett års tid.

Det var en lång dag och rättegången varade mellan 09.00 och 17.30, med några pauser. På den ena sidan satt Karl-Erik Bolin, omgärdad av sin advokat och åklagaren och mittemot satt barnens mamma med sitt ombud vid sin sida. Efter åklagarens sakframställan så sade mammans advokat att hon medger brottet ”egenmäktighet med barn”, men inte ”grov egenmäktighet med barn”, som hon nekar till. Karl-Eriks advokat yrkade på skadestånd till Karl-Erik och barnen om sammanlagt 200 000 kronor.

Sedan var det åklagarens tur att i detalj gå igenom åtalet som börjar med en polisanmälan den 30 december, när Karl-Erik inte fick tillbaka sina barn efter julumgänget hos mamman som lämnat  ett avskedsbrev i sin lägenhet till sina vänner, med fullmakter till dem att förvalta och sälja hennes bil och lägenhet. I brevet stod ingenting om vart hon rest eller för hur länge, men det framgick tydligt att hon skulle vara borta länge och eventuellt aldrig återvända. Hon bad dem om förlåtelse, men tillade att de alltid skulle finnas i hennes hjärta. Åklagaren avslutade sin historia med att hon slutligen blivit kontaktad av mammans advokat i december 2009, alltså ett år efter försvinnandet, som bett henne att dra tillbaka den internationella efterlysningen så att mamman vågade återvända utan att bli arresterad framför barnen. Detta skedde och sedermera återvände mamman som utlovat dagen efter att detta skett. Barnen återlämnades påföljande morgon till Karl-Erik i Malmö.

Sedan blev det dags för förhör med Karl-Erik Bolin. Han blev förhörd av både sitt ombud och mammans. Han gav ett samlat och mycket bra intryck i den pressade situationen. Han berättade sakligt om allt som skett, chocken, rädslan och de övriga känslorna som han tvingats utstå under det år som barnen varit försvunna. Mammans ombud ifrågasatte varför han flyttat från Lund, trots gemensam vårdnad och hon ifrågasatte också Karl-Eriks uppgifter om att mamman misshandlat barnen, trots att han själv sett det ske och att båda barnen vittnat om misshandeln. Advokaten ville hela tiden få det till att eftersom undersökningen om mammans misshandel av barnen hade lagts ned, så var det samma sak som att det inte hade hänt. Att tre barn och en f.d. make alla vittnat om att den skett, räckte tyvärr inte. Vi kan bara beklaga hanteringen av anmälningen om misshandel i det här fallet. Systemet är inte vattentätt alla gånger.

Efter en kort paus är det dags för polisens videoförhör med Emma och Sammy. Barnen var väldigt duktiga och svarade tydligt på polisens alla frågor. Sammy berättar först om hur mamman lurade med sig dem till Irak, genom att köra över Öresundsbron till Danmark när de egentligen var på väg till hans handbollsmatch och han satt i sina handbollskläder och då plötsligt säger att hans lag hade vunnit ett lotteri och skulle spela match i Turkiet istället. Så fort de landat(i Syrien) så hade mamman plötsligt ändrat historien och sagt att matchen blivit inställd, men eftersom de var så nära Irak så kunde de ju ändå åka och hälsa på sin mormor 2-3 dagar. Detta hade barnen accepterat, men snart insåg de att det inte stämde, eftersom de stannade längre än så. Mamman hade sagt att de inte kunde åka hem, att barnens pappa visste vart de fanns och att han tyckte det var bra och Emma vittnade om hur mamman sagt att ”er pappa bryr sig inte om er” och hur ledsen hon blivit då. När polisen frågade Sammy hur han hade känt sig av att inte ha kontakt med sin pappa så svarade han: ”Jätte, jättedåligt. Det kändes inte bra i hjärtat!”. Sammy berättade att det tagit ungefär tre månader för dem att lära sig arabiska, ett språk som de inte kunde när de kom dit och på frågan om vad han tänker på när han tänker på sin pappa respektive sin mamma så svarade han: ”När jag tänker på pappa så tänker jag på en snäll och glad pappa, men när jag tänker på mamma så tänker jag på en person som inte kan tala sanning.”

Mamman började flera gånger att gråta och gömde ansiktet i sina händer, under tiden som barnens förhör visades på väggen.

Lilla Emma, som var sex år vid bortförandet, vittnade också tydligt och klart, där hon satt som en liten docka på kanten av den stora fåtöljen. Hon berättade om hur mamman lurat iväg dem och sedan sagt att en ”gubbe” hade tagit deras pass och att mamman hade påstått att ”gubben blivit kidnappad och mördad” så att passen var borta och att de inte kunde resa hem igen. Men så tillade hon snabbt: ”Men jag såg ju själv passen, de låg i ett litet fack i mammas hemliga gröna väska, men då sa hon att det inte var de riktiga passen”. När polisen frågade Emma vad hon tänkte under den tid hon inte var i Sverige så svarade hon att ”jag längtade efter pappa. Jättemycket! Jag drömde drömmar att jag träffade honom hela tiden.”

Bägge barnen sade uttryckligen på frågor från polisen att det inte fanns något som varit bra under tiden i Irak och Sammy tillade att han helst inte ville tänka på den tiden och bara glömma bort den. De sade båda att de hade ”en underbar familj” i Sverige och att familjen bestod av ”Emma, Sammy, Pappa Karl-Erik, storasyster Malin(Karl-Eriks 31-åriga dotter) och hundarna Adrian och Fabian”.

Som motvikt till barnens videoförhör bad mamman om att få spela upp en 2-minuters hemvideo som barnen själva gjort i Bagdad, där man fick se Emma, med mycket smink, sjunga en svensk visa om hur ”alla är glada, alla är vänner” och sedan sjöng hon densamma på arabiska också. Filmen var daterad september 2009, alltså 10 månader efter bortförandet. Det kändes oerhört märkligt att hon genom en 2 minuters filmsnutt ville bevisa ”hur glada barnen varit” och ”hur bra de haft det”. Det är väl självklart att barnen också ibland skrattade och lekte som alla barn gör, överallt. Det är det som är barns styrka och som gör att de alltid klarar en sådan här kidnappning mycket bättre än vad vi, som vuxna, skulle göra. Efter filmen var det lunch.

Efter lunch vill mamman visa två till små filmklipp från sin dator om sammanlagt någon minut. Det är Emma som läser en svensk barnbok och sedan kommer ett klipp när de alla tre på rad filmar sig själva med kameran. Barnen ser glada ut och kramar sin mamma. Filmerna ska bevisa att mamman lärde Emma att läsa och skriva på svenska under Iraktiden och att barnen älskar och trivs med sin mamma, trots uppgifterna i polisförhören.

Nu är det mammans tur att tala. Hon får frågan om vilka händelser som under hösten 2008 ledde fram till att hon vid jul tar barnen och försvinner? Hon, som gav ett litet och bräckligt intryck innan lunchen, harklar sig nu och rätar på ryggen i stolen. Sedan börjar hon tala med hög röst på bruten svenska och svänger med pekfingret lika ofta som hon svänger med skarpa ordaval och förnedrande uttryck om Karl-Erik. Hennes historia börjar när hon träffade mannen med alla de ekonomiska och psykiska problemen, påstår hon. Hur hon med honom levt i misär, bland hundbajs inomhus och berättar hur han från dag ett duperat henne till fullo. Hur han förstörde hennes relation med alla sina tre barn, även den äldste sonen, som hon hade när hon och Karl-Erik träffades. Det är enbart hans fel att ingen av hennes barn har en relation med sin mamma. Han har lurat i dem lögner om araber, säger hon. Det var inte hon som misshandlade barnen, det var han, påstår hon. Hon ångar på och kastar sig mellan olika år och händelser som inträffat längs den relation, som några år senare skulle sluta i en skiljsmässa och till slut bryter rättens ordförande in och ber henne att istället svara på frågan vad som hände på hösten och inte sväva ut till att försöka återge sin version av hela deras äktenskap. Hela hennes historia ger ett osammanhängande och virrigt, bittert intryck i sammanhanget, särskilt efter förhören med barnen. Hon säger att barnen bara ljuger och när hon blir för högljudd så får hennes ombud lugna henne och hon samlar sig på en sekund och ber sedan om ursäkt.

När hon berättar om hur hennes bror år 2006 blev kidnappad och mördad i Irak, så kan man inte låta bli att undra hur hon med den erfarenheten i bagaget ändå väljer att resa till just Bagdad, med sina barn, drygt två år senare bara…

Mamman berättar att hon blev anmäld gång på gång. Det var skolan, det var dagis, det var Karl-Erik, det var Socialen, det var Polisen… Alla var på henne och hon kände sig stämplad som ”mamman som misshandlar sina barn”. Hon var trött på ”Socialmänniskorna” sade hon. Droppen kom när Karl-Erik flyttade några mil österut med barnen. Då fick hon panik, sade hon och tog ”ett drastiskt och dumt beslut”, eftersom hon var fullständigt övertygad om att hon inte skulle få se barnen igen och att Karl-Erik försökte ta dem ifrån henne. Hon gjorde det för att ”jag var i panik och ville vara ifred med mina barn”. Enligt mamman så hade Karl-Erik vänt alla barnen mot henne. Bristen på självinsikt är slående. Hon kan inte för en sekund se att det funnits något som hon gjort fel under barnens uppväxter, utan skyller snabbt ifrån sig alla problem.

Hon förnekar helt att hon skulle ha lurat barnen till Irak. Barnen bara ljuger. Istället påstår hon att barnen ville åka och att planen förresten hade handlat om en månad i Syrien hos sin svägerska, där de också skulle träffat hennes äldste son. Hon upprepar flera gånger att historien om handbollsmatchen i Turkiet är en stor lögn: ”Jag sa ingenting”. ”Jag har definitivt inte sagt något om handboll”. ”Jag har aldrig sagt att vi skulle till Turkiet”. Istället funderar hon högt och ser nästan ut att tro sig själv när hon pratar om hur Sammy en gång hört ett samtal mellan henne och hennes vänner om hur vännens barn hade spelat någon match utomlands och säkert fått det därifrån.

Hon använder all sin tid till att försvara sig själv och skylla på alla andra. Det är hon som är offret i sin egen historia. Det är henne det är synd om . Hon använder uttryck som ”MIN situation”, ”JAG mådde dåligt”, ”JAG gick ned i vikt”, ”JAG behövde hjälp”…

För att summera hennes försvar, så påstår hon att hennes bagage skickades till Israel istället för Syrien och att hon därför fick stora problem på flygplatsen i Damaskus. Hon sade hätskt och med hög röst att ”det är tack vare personalen på Kastrup som jag sitter här idag” och förklarade sig därför oskyldig till hela åtalet där också. Hon berättade att hon därför hals över huvud fick fly från Syrien till Irak, eftersom hon annars hade råkat illa ut med säkerhetstjänsten i Syrien, p.g.a. det felskickade bagaget. (???) Därför var det bättre att ta barnen till krigets Irak, resonerar hon, än att lösa problemen med bagaget och resebolaget på plats i Syrien. Återigen visar hon sitt kortsiktiga tänkande och hur hon sätter sig själv i främsta rummet, utan en tanke på barnens säkerhet.

Hon försöker sedan förklara hur passen blev stulna av chauffören som kör henne till Bagdad och hur hon inte kunde få tillbaka dem igen, utan att först betala 5000 dollar, pengar som hon inte hade. Hur hennes bror sedan tvingade henne att leva som en muslimsk kvinna och bevakade varje steg hon tog. Hur hon aldrig vågade yppa ett ord på svenska, för att inte bli ”avslöjad” i Irak. Hur hon blev slagen och inlåst och tvingad att acceptera barnens misshandel. Direkt så frågar man sig hur hon vill förklara sina egna ”hemtrevliga” videofilmer med barnen, där de talar svenska och ser glada ut, när hon sedan målar upp en mardrömsskildring med sig själv som den hjälplösa flugan i spindelns nät? Hur hon inte hade tillgång till Internet eller telefoner. Hon kunde helt enkelt inte kontakta Sverige. Trots att det i polisens förundersökning tydligt framgår att hon har haft kontakt med både sin äldste son och vänner i Sverige. Trots att barnen berättat hur mamma ofta gick till Internetcaféer och de fick stå utanför och inte veta vad hon gjorde. Hur Sammy vittnat om att han var förbjuden att ringa sin pappa och att hans kusiner hade sönder hans mobiltelefon. Mamman påstår att hon inte visste att det fanns en svensk ambassad i Bagdad och sedan tillägger hon plötsligt att ”svenska ambassaden hjälper inte irakiska medborgare”. I nästa andetag säger hon att hon inte är irakisk medborgare, bara svensk. På direkt frågor från Karl-Eriks advokat så låtsas hon plötsligt inte förstå, och säger ”du måste fråga så att jag förstår”. Hon påstår att hon levt illegalt i Irak, samtidigt som hon berättat om hur hon kommit till Sverige som 20-åring och att hon fötts i Irak. Hur kan man vara illegal i sitt eget land? Hon kan inte svara på om hon har dubbelt medborgarskap. Hela hennes resonemang och vittnesmål präglas av dessa märkliga motsägande budskap. Det känns tillslut som att hela hennes trovärdighet är borta. Hon bygger en historia som ett korthus och rycker då och då undan de bärande undre lagren. Till slut ligger det bara en stor hög med kortröra kvar på bordet. Hon griper desperat efter nya kort och försöker få korthuset på benen igen. Det går inte. För att ta några exempel ur gårdagens förhandling:

Mamman säger att barnen ljuger i sina förhör när de påstår att det inte var bra i Irak. Som bevis spelar hon upp tre lyckliga filmsnuttar, på svenska, ur deras ”vardag”. Några minuter senare så sitter hon och gråter över hur hemskt det var i Irak och försöker påskina att hon inte ens fick säga ett enda svenskt ord och att hon var ständigt påpassad av sin bror eller hans tonårige son? Hon, som är hemspråkslärare i arabiska, kunde tydligen inte lära sina egna barn att tala språket som små barn, och skyller på att det var Karl-Erik som vägrade skriva på papper för att barnen skulle lära sig arabiska som hemspråk och att det överhuvudtaget var hans fel att barnen inte kan arabiska, inte hennes. Hon, som stoltserar med att vara doktorand i matematik, kunde inte uttala t.ex: ”trettionde november” och gav efter flera försök upp och avrundade istället med ”Tre-Noll-November”. Hon, som enligt egna uppgifter har en oerhört förmögen familj i ett ”fint område” i Bagdad, hade inte råd att betala femtusen dollar för passen(motsvarande 35 000 SEK). Hon, som är född och uppvuxen i Irak, där hennes eget vittne har sagt att dubbelt medborgarskap är tillåtet, kan inte förtydliga huruvida hon har två medborgarskap, men säger att svenska ambassaden inte hjälper irakiska medborgare, så hon sökte inte deras hjälp, men hon är bara svensk medborgare påstår hon sedan. Fast förresten visste hon inte om att svenska ambassaden fanns och förresten så fanns de nog inte förrän hon lämnat landet, eller strax innan och hursomhelst så litar hon inte på svenska myndigheter och ville inte ha någon hjälp av dem.

Mamman har i polisförhör uppgett att hennes plan var att vara borta i 2-3 månader med barnen. Denna uppgift bekräftar hon också för åklagaren. Sedan ändrar hon sig och begär att få komplettera förhöret hos polisen, tillsammans med sin advokat, och nu berättar hon att hon sagt fel pga att hon varit så trött efter hemresan och att hon egentligen bara tänkt att vara borta i en månad. När sedan ordföranden i bostadsrättsföreningen vittnar om att hon kontaktat honom cirka en vecka innan avresan och frågat om hon kunde hyra ut sin lägenhet i minst sex månader eftersom hon skulle ”hem och vårda sin döende mor” så står hon ändå fast vid att hon bara skulle vara borta en månad. När åklagaren påtalar att avskedsbrevet inte ger intrycket av att hon skulle återvända efter fyra veckor, utan snarare ger intrycket att hon tänkt vara borta oerhört länge, om än ens återvända, så säger hon direkt: ”Svenska är inte mitt modersmål så brevet är en tolkningsfråga”. När hon ska förklara varför hon i inledande polisförhör har uppgett att hon tänkte vara borta i 3 månader så suckar hon och förklarar att det var direkt efter hemresan och att ”jag inte hade ätit något på fyra dagar” och därför inte visste vad hon svarade på. När åklagaren säger att förhöret hölls flera dagar efter hemkomsten och att mamman säkert visst hade hunnit äta, så säger hon istället att ”hon fortfarande var sliten efter resan iallafall”.

Ideligen försäger hon sig och ju mer hon berättar, desto mer osammanhängande blir historien.

( Svenska Ambassaden i Bagdad har funnits sedan den 1 juli 2009, när ambassaden invigdes igen efter 18 års frånvaro. Innan dess fanns svensk personal på plats som övervakade uppbyggnaden av ambassaden sedan 2008 och den 1 december 2009 öppnade Sverige också en honorörkonsulat i Erbil, Irak)

Sedan kallar mamman sitt vittne, mannen ”Ali” från Irak som påstår sig vara den humanitära hjäten i hela historien, även om man direkt misstänker något annat när detaljerna rullas upp. Mamman säger att hon efter månader av terror från sin bror tog sina barn och rymde ut på gatorna i Bagdad, där hon av en slump, exakt samma dag, träffar en man som ser att ”de var annorlunda” och att ”de hade bekymmer” och att han ordnar ett boende år dem i ett gästhus i ett fint område på en gång där de får bo gratis. Mannen vittnar om att barnen inte hade kläder och skor vid detta tillfälle och att han blev väldigt orolig när han såg barnen. Sedan lyckades mannen fixa fram de försvunna passen, som blivit stulna av ”den kidnappade och mördade gubben” som enligt mamman fick femtusen dollar för att släppa passen(på sidan 40 i FUP, förhöret är daterat den 15 december 2009), samtidigt som Ali under ed vittnar om att han istället betalde tvåtusen dollar för passen(motsvarande 14 000 kronor). Märkligt att hennes eget vittne inte vet vad hon själv uppgett i polisförhör?!

I samma förhör, längst ned på samma sida så uppger också mamman att ”hon och barnen åkte direkt från Bagdad till Sturup” och att biljetterna ordnades den 10 december 2009 av Ali. Trots detta så uppger Ali under sitt vittnesförhör att de först rest från Bagdad till en annan stad(minns inte nu om de sade Erbil, Irak eller om det var Amman, Jordanien) och sedan därifrån till Sverige med ett annat flygplan. Åklagaren i Sverige drog förresten tillbaka efterlysningen på mamman först den 11 december, så det är märkligt att alla biljetter enligt mamman ordnades innan detta hade skett?! Märkligt är också i sammanhanget att vi vet att mamman landade på Sturup den 12 december med ett direktflyg från Bagdad och att det är detta som står i polisprotokollet. Varför ljuger hon om detta? Det är mycket som inte stämmer i hennes version i rätten, alltså!

Vittnet Ali säger sig ha köpt ut passen, betalat för mat, kläder och uppehålle åt mamman och barnen, köpt deras biljetter, mutat immigrationsverket i Bagdad för att de vistades illegalt i landet, samt ha flugit in till Sverige, utan att vilja ha en krona tillbaka för besväret. Han gjorde det av godhet, säger han. Samtidigt slog han också hål på mammans korthus av påståenden genom att berätta för rätten hur farligt Bagdad är och hur hela hans familj bor i andra länder, eftersom det är för farligt att vara i Irak. Själv, sade han, ”besökter jag max Bagdad i två veckor åt gånger, när jag måste för business”.

I slutet av rättegången så bestred mammans advokat skadeståndskraven. Efter lite krångel, där hon bl.a. bad rätten om en försäkran för att Karl-Erik inte skulle kunna röra barnens skadestånd trots enskild vårdnad, så gav hon upp det kravet, och sade istället att mamman godkänner ett lågt skadestånd om sammanlagt 40 000 kronor sammanlagt till barnen endast.

Åklagaren summerar åtalet och står fast vid att rätten bör döma för grov egenmäktighet med barn och att minimistraffet skall vara sex månaders fängelse. Karl-Eriks advokat står kvar vid kravet om 200 000 kronor i skadestånd totalt. Mammans advokat bestrider såklart det mesta. Hon säger att barnens polisförhör är vinklade, att de hållits för sent efter hemkomsten och att det framgår att det är pappan som intalat barnen alla lögnerna. Hon vädjar till rätten att se den förtvivlade mamman, som bara ”ville rätta till sina relationer med barnen” och kände att hon ”måste komma iväg med barnen och få vara ifred, efter alla anmälningar”. Advokaten pläderar för att mamman mådde psykiskt dåligt, var stressad och pressad och handlade i panik. ”Hon ville rädda dem från att förlora sin mamma”. Hon ber rätten att inte döma till fängelse, säger att det skulle förstöra för mamman som har jobb och bostad och som tidigare är ostraffad.

Det känns fruktansvärt att tvingas höra dessa ursäkter för en barnkidnappare. Att behöva lyssna till argument som att mamman handlade för barnens bästa och för att ”rädda dem” samtidigt som man har hört hur mamman oupphörligen och enbart har talat ur egen favör och berättat om hur synd det var om henne hela tiden.

-”Nej, hon kunde inte kontakta svenska myndigheter för tänk om de skulle tagit barnen från henne och hon fått stanna själv i Bagdad.”

???

Förlåt, men varje förälder som hamnat i en ofrivillig situation där barnen tillslut sitter i krigets Bagdad skulle väl göra ALLT för att kunna rädda återminstone dem? Nej, inte mamman till dessa barn. Hon tyckte att det var synd om henne och ville inte göra någon åtgärd som kunde fått hem barnen. Trots att bomberna föll över Bagdad, skoltaket på Sammys skola rasade in och Emmas skola bombades så att barnen fick glassplitter över sig. Emma berättade att ett barn ”var rött i hela huvudet”.

När mamman gråtande förklarar för rätten att hon inte kunde stoppa Sammy från att bli misshandlad, ”för då hade hon fått en smäll själv”, så blir man nästan illamående. Maken till egoism hoppas jag att vi aldrig får höra talas om igen. Dessutom påstår hon sig ha sagt till pojken att han måste utstå misshandeln ”för annars får mamma stryk och kan bli invalid för resten av livet”. Hon utöver en sådan fruktansvärd utpressning mot sina barn att det inte finns ord för det. Sedan gråter hon igen, och tycker synd om sig själv.

Tilläggas kan också att mamman tyckte oerhört synd om sig själv eftersom hon bara fått träffa barnen en gång sedan de kom tillbaka till Sverige och eftersom hon bara får prata med dem en gång i veckan i telefon. Undrar om hon för en sekund kunde föreställa sig hur GLAD Karl-Erik hade varit om han hade fått tala med sina barn varje vecka under året de var kidnappade till Irak? Eller om han fått träffa dem? Återigen så visar hon hur många mil hon finns ifrån insikten i vad hon har gjort och de konsekvenser det får…

Efter rättegången åkte Karl-Erik hem till sina barn igen. Det är den enda positiva känslan som dröjer kvar efter den här dagen. Tack och lov att barnen är hemma och med sin ”glada, snälla pappa”, som Sammy sade. Det finns många föräldrar som sitter i rättegångar om grov egenmäktighet med barn och samtidigt finns barnen fortfarande kvarhållna i länder utomlands. Men den här historien har fått ett lyckligt slut iallafall.

Vi inväntar nu domen som faller den 6 april klockan 11.00.

På julafton skrev Sydsvenskan en fin artikel om Karl-Erik Bolin och hans barn:

http://sydsvenskan.se/omkretsen/staffanstorp/article615751/Pappa-basta-julklappen.html

Hej alla.

Det helt ofattbara har hänt. Efter ett helt år – av sorg och förtvivlan och förhoppningar blandat med massor med arbete för att spåra mina barn – är Sammy och Emma nu hemma igen. Tillsammans med Lina och SaknadeBarn har jag tagit många små men viktiga steg i efterforskningarna och sedan några veckor visste vi exakt var barnen fanns. I lördags ordnade SaknadeBarn en insamling i Tomelilla och det skulle vara startkapital för min resa till Irak/Bagdad för att hämta hem barnen. Vi hade fått viktiga personliga kontakter i flera länder som höll på att arbeta fram en lösning. Av någon anledning valde barnens mamma att frivilligt komma tillbaka.
Jag hade fått svaga signaler om att de kunde väntas hem i lördags kväll. Senare på natten ringde barnens mamma och sa att jag kunde hämta barnen nästa dag när de sovit ut och ätit frukost. Nästa morgon körde jag till Malmö föra att hämta dem.

Sammy kom springande och hoppade upp i famnen. Han var snabbt tillbaka i vår relation. Emma var först avvaktande. Hon stannade med några steg mellan oss och tittade avvaktande på mig. Hon såg allvarlig ut. Mamman som kom några steg efter barnen visade ingen som helst förståelse för vad hon gjort. Hon frågade bara när hon kan hämta barnen nästa gång.

Barnen var helt omedvetna om den uppståndelse deras försvinnande hade orsakat. På vägen hem pratade Sammy oavbrutet. Deras vardag i Bagdad hade nog inte varit så kul. Dom har båda gått i en lokal skola och båda kan läsa långa verser ur Koranen utantill, dom hade prov varje dag och fick – först efter föräldrarnas tillåtelse – både örfilar och slag på fingrarna med stållinjal många gånger varje dag. Dom berättar om bomber som exploderat, om att delar av taket på deras skola rasat in och Sammy visar upp ett märke i handen efter glassplitter. När vi kom hem gick Emma iväg en stund och kom tillbaka med en teckning av en figur med kort hår och glasögon. Runt hela bilden hade hon klistrat röda hjärtan. Teckningen föreställde mig. Hon vill förresten inte ha julklappar i år hon vill bara ha pappa. Dagen efter var hon som vanligt igen, men det är mycket hon har glömt om vårt gemensamma liv tidigare.

Barnen pratar en underlig svenska med arabisk melodi, dom har berättat märkliga historier om att mamma sagt att hon vunnit en valfri resa och att hon då valde att åka till Irak. Där blev de bestulna på sina pass. Hon har försökt ringa till Sverige många gånger varje dag utan att lyckas. Strax före hemresan fick de på underliga vägar tillbaka passen och då fungerade tydligen telefonerna igen.
Det finns en annan variant som går ut på att Lugi skulle spela handboll i Turkiet. Eftersom de saknade en spelare hade Sammy blivit utvald. När dom sedan kom till Turkiet fick mamman via något hemligt telefonsamtal veta att matchen var inställd.

Nu väntar massor av detaljer för att få in barnen i ett normalt liv igen. Jag måste kontakta tilltänkta skolor och planera för de terminer som barnen missat. Dom måste hälsoundersökas och vaccineras. Tiden får utvisa om dom behöver någon form av professionell hjälp för att bearbeta sina upplevelser. Först ska vi gå och klippa Emma. Hon gillar inte sitt långa hår.

Under den gångna veckan har barnen varit med på min skola. Dom har busat med lärare och elever. Språket blir bättre och bättre. Dom är fortfarande oroliga och okoncentrerade, men annars är allt som vanligt. Just nu härjar dom vilt i snön här utanför.

Nu i slutet av veckan fick jag också veta att jag nu har ensam vårdnad om barnen och att barnens pass är omhändertagna.

Tack alla – kända och okända – som stöttat och hjälpt oss. Tack grannar. Tack kollegor och elever på skolan. Tack Malin med familj. Tack Lina, utan ditt engagemang hade jag aldrig orkat ta mig igenom. Tack Martin. Tack Karin och Kjell för allt ni gjort. Tack Lollo Bark (Ystads Allehanda). Tack alla ni som hjälpte till med insamlingen och tack alla ni som skänkte.

Det är många (jag ska inte nämna några namn även om jag vet) här i Sverige som på olika sätt har haft kontinuerlig kontakt med mamman och som vetat om var dom befunnit sig eller som hjälpt till att hålla dem gömda eller på annat sätt underlättat för mamman. Förstår ni hur ni har skadat barnen? Förstår ni vilka risker ni utsatt barnen för?

Till Utrikesdepartementet (inga namn här heller) vill jag bara säga att rådet som jag fick (den enda hjälp jag fick därifrån) efter många telefonsamtal inte fungerade. Ni tyckte att jag skulle ringa mamman och be henne lämna tillbaka barnen.

Karl-Erik, Sammy och Emma (plus de två överlyckliga afghanhundarna Adrian och Fabian)

Karl-Erik Bolin från Onslunda, vars barn kidnappades på julafton förra året och kom hem förra söndagen efter ett fruktansvärt år i krigets Bagdad, Irak, har nu fått enskild vårdnad om dem. Rättegången var fastställd till den 22 december egentligen, men barnens mamma Sarah har nu medgett vårdnaden utan rättegång. Vi på SBN vill varmt gratulera Karl-Erik och vet att nu får både han och barnen en riktig GOD JUL utan att behöva stressa inför fler rättegångar, som bara kostar energi och pengar. Snart kommer Karl-Erik att uppdatera oss med nya foton och ett litet brev. Det ser vi verkligen fram emot!

Ystads Allehanda, 16 dec:
http://www.ystadsallehanda.se/article/20091216/TOMELILLA/712169826/1365/&/Ett-ar-i-krigets-Bagdad-har-satt-sina-spar

Ystads Allehanda. 15 dec:
http://www.ystadsallehanda.se/article/20091215/TOMELILLA/712159741/1365

Aftonbladet, 15 dec:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6292140.ab

Uppdatering 16 dec:
http://www.ystadsallehanda.se/article/20091216/TOMELILLA/712169826/1365/&/Ett-ar-i-krigets-Bagdad-har-satt-sina-spar

Uppdatering 15 dec:
http://www.ystadsallehanda.se/article/20091215/TOMELILLA/712159741/1365

Uppdatering 15 dec:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6292140.ab

Emma Bolin 7 år och Sammy Bolin 10 år, har kommit hem till pappa Karl-Erik i Onslunda igen efter snart ett år som kidnappade.

De återvände vid midnatt i lördags med ett flyg från Bagdad, Irak och landade på Malmö flygplats. Mamman hade kontaktat en svensk advokat som gjorde en uppgörelse med åklagaren att dra tillbaka häktningsordern så att hon kunde återvända i lugn och ro, vilket var hennes krav för att komma hem. Efter att ha sovit en natt i Sverige med mamma i Malmö så fick Karl-Erik slutligen hämta sina barn efter frukosten i söndags förmiddag.

Barnen Bolin har levt sedan flera år med sin pappa efter att mamman lämnat familjen efter anmälningar om misshandel, både från dagis och skolan, som reagerat på barnens skador och berättelser. Hon fick sedan umgänge med dem några dagar varannan vecka via dom och Karl-Erik har varit tvungen att lämna dem till deras mamma, trots att de inte ville dit och var rädda för henne. En gång tidigare hade de varit med sin mamma i Syrien under 1 månad, gentemot deras egen vilja och Karl-Eriks. Det var en fruktansvärd upplevelse för dem. Emma vaknade ofta och grät på nätterna och de berättade hur de blivit slagna därnere av mamma och mormor. Sammy sade att ”händer det igen så hoppar jag ut genom fönstret”. Barnen var också väldigt sjuka när de kom tillbaka och Emma hamnade på sjukhus med dropp p.g.a. uttorkning.

Sista gången Karl-Erik såg barnen innan bortförandet var på julafton 2008, då barnens mamma tog dem under julumgänget i fjol och reste via Syrien till Irak. Hon lurade barnen genom att säga att de hade vunnit en resa till Turkiet och fick på så sätt med sig dem ur landet. Sammy har sedan berättat att mamman på plats i Irak förklarade att någon hade stulit alla deras pass och papper och att de därför inte kunde resa hem igen. På barnens frågor under året så har hon hela tiden hävdat att hon försökt ringa till Sverige men att det inte gick. Barnen har tvingats stanna med henne och släktingarna i Bagdad, en av världens farligaste platser, där mängder av civila dödas varje vecka på gatorna. De har tvingats gå i skola och lära sig arabiska, ett språk som de inte kunde tala tidigare. Därmed har de också förlorat en hel del svenska och det kommer att ta ett tag för dem att lära sig prata obehindrat igen.

När Karl-Erik hämtade sina barn så låtsades mamman som om inget hade hänt. Hon inser inte alls vad hon gjort och frågan är väl om hon någonsin gör det. Barnen var smutsiga och hade längtat ihjäl sig efter sin pappa och Sverige. De fick äntligen komma hem igen igår mitt på dagen. Ringa till släkt och vänner. Leka med sina leksaker igen och gosa med sina hundar. Fira Lucia och kan nu se fram emot en riktig svensk jul hemma i trygghet med sin pappa.

Vi kommer att uppdatera er igen i ärendet, med några nya bilder förhoppningsvis och med en mer detaljerad rapport från pappa Karl-Erik. Snart blir det förhoppningsvis brottsmålsförhandling mot mamman för grov egenmäktighet med barn och sedan en vårdnadsförhandling den 22 december.

I lördags stod vi i Tomelilla och samlade in pengar åt barnen Bolin. Sammanlagt fick vi ihop 6140,50kr av givmilda och godhjärtade människor. Vi fick också in cirka 3000 kronor på bankgirot till Karl-Erik. Dessa pengar kommer nu oavkortat att gå till andra ömmande ärenden hos SBN, hälsar Karl-Erik.

Vi önskar Karl-Erik och barnen varmt lycka till och vi är alla jätteglada för er skull. Årets bästa julklapp och avslutning! Detta sprider så mycket hopp till andra drabbade och tillsammans kan vi alltid få hem alla barn! Det finns alltid hopp!

Karl-Erik framför också sina djupaste tack och hjärtligaste hälsningar till alla som ställt upp och hjälpt honom under detta året!

TACK ALLA!!!

I lördags, på Bo Ohlssons parkering i Tomelilla, Skåne, så hade vi vår första insamling i SBN:s regi. Vi stod i kylan i gula SBN-västar(donerade av Sahlins i Tomelilla) och delade ut visitkort och berättade för förbipasserande om att Karl-Eriks barn blivit kidnappade av sin mamma och att vi behöver en slant för att kunna hjälpa dem hem igen! Människor(med några få undantag) var oerhört givmilda och varma. De skänkte skrammel, sedlar, lyckönskningar och kramar. Underbart att se och det var denna generositet som höll igång oss under dryga6 timmar utanför varuhusets entré.

Karl-Erik Bolin var själv på plats, med en banderoll som sade ”Mina barn är kidnappade sedan julen -08″ och med plakat med barnens bilder på. Vi hade stora insamlingsburkar (den som Ingrid håller i på bilden) och var sammanlagt sex personer på plats.

F.d. chefsredaktören för Villaliv och författaren Ingrid Carlqvist från Malmö med sambo. Hon hade också tagit med sig sina böcker om George Pesor som hon sålde till de som blev mer intresserade av frågan om barnbortföranden och om hur lite hjälp man får från stat och polis. Hon var jätteduktig på att bemöta människor och få in pengar till Karl-Erik!

Lina Lundin, ordförande i SBN med sambo var här, samt frivilligarbetaren Nicolina(som sjunger Zahras sång i videon) som oförtröttligt sprang ikapp stressade julshoppare och fick in många extra slantar.

Tänk vad några få eldsjälar kan göra på några timmar en lördag! Vi fick in exakt 6 140, 50 kronor i burkarna! Människor skänkte allt från några kronor till hundralappar. Fantastiskt!

SBN vill varmt tacka Ingrid för ditt engagemang i de bortförda barnens situation och för allas er tid att stå och frysa för den goda sakens skull. Karl-Erik är också oerhört tacksam och skickar sina varmaste hälsningar och djupaste tacksamhet, både till er som hjälpte till i lördags och till er som skänkte en peng till hans förtvivlade situation!

SBN kommer att komma tillbaka snart och ställa sig på stan igen med bössorna! Det här var en mycket lyckad dag!!! Återigen, TACK alla!!!