Klicka och lyssna:

http://www.ur.se/play/155292

Detta är en Amber Alert!

I lördags kväll vid 18-tiden försvann 17-åriga Lidija Sonka, född 1993, från Grums, Värmland. Hon hade uppgett för familjen att hon bara ville ta lite frisk luft. Hon kom inte hem igen!

Hon har bara bott i Sverige i tre veckor och har därmed inget socialt nätverk, vänner eller ens nära släkt i närheten.

Polisen larmades samma kväll vid kvart i midnatt. Man har nu redan gett upp det allmänna sökandet i området och hoppas därför på tips från allmänheten!

Flickan är 154 centimeter lång, smal kroppsbyggnad och mörkt långt hår. Iklädd svart jacka och under denna en rosa tröja, svarta tajts och svarta skor.

Har du sett, eller tror du dig ha sett Lidija? Uppgifter rörande iakttagelser kan lämnas till polisen i Värmland via telefonnummer 114 14.

Länkar:

http://www.polisen.se/Aktuellt/Pressmeddelanden/Varmland/Forsvunnen-flicka-i-Grums/

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6980209.ab

http://gt.expressen.se/nyheter/1.1958038/lidija-17-ar-sparlost-forsvunnen-i-grums

Ni som är flitiga besökare av hemsidan har märkt att plötsligt är information om ett fall försvunnen, eller flyttad. En del barn som legat efterlysta finns inte längre på listan. Detta beror på flera anledningar.

Men jag vill här framföra två tack från två pappor vars barn och historier nu har avförts från hemsidan:

Pappa Gustaf med sina flickor och pappa Johan med Evelina.

Gustaf har inte fått hem barnen, men kämpar nu istället för att lösa tvisten på plats med sin exfru och få tillstånd ett stort umgänge med sina kidnappade barn och alltså göra det bästa av situationen. Han orkar inte längre finnas med offentligt, varvid vi har plockat bort all information om barnen och videon, bloggen m.m.

Johan fick hem sin lilla dotter efter några veckors hårda eftersökningar och de mår båda väldigt bra idag och Evelina har ett visst umgänge med sin mamma kontinuerligt. Han vill tacka för allt stöd och all hjälp, men vill samtidigt be alla som har skrivit om fallet att radera dessa poster, för att skydda Evelina inför framtiden. Syftet med publiceringen var att hon skulle hittas och senare att lugna den storm av anklagelser som bubblat upp runt honom. Nu behöver inte längre varken pappan, mamman eller dottern debatteras öppet. Huvudförhandling i vårdnadsmålet samt brottsmålsförhandling har ännu ej hållits, men kommer snart.

Vi hoppas att alla respekterar deras förhoppning om att få återgå till ett anonymt leverne för barnens skull och för att inte blåsa upp konflikterna mellan föräldrarna. Det förstår vi till fullo.

Tack alla ni som följt, stöttat och tänkt på de drabbade papporna och alla andra föräldrar som finns här på SBN:s sida!

Vi har nu fått tillåtelse att publicera två nyhetssändningar från Aktuellt. Den första sändes 9 månader efter bortförandet och den sista sändes 2 år och 2 månader efter bortförandet. Barnen är fortfarande försvunna och Laila har aldrig fått tala med dem ens. Nu har det gått fem år.

*Flickan på bilden har inget att göra med flickan som skrivit brevet. Hennes bild finns istället i slutet av sidan.

Alla ni som länge har följt och brinner för frågorna om bortförda barn, minns säkert ”Kungsbacka-barnen” eller ”Gazabarnen” som de också kallades i media(enkelt att googla dessa uttryck och få fram hundratals länkar). Fem syskon mellan 6 – 16 år som fördes bort från sin mamma och sitt hem i Kungsbacka av deras pappa och kvarhölls olovligen i Gaza under 203 dagar år 2004. De äldsta döttrarna hotades av tvångsgifte med sina kusiner på pappans sida och den nästäldsta flickan Miriam led av svår diabetes och hennes medicin tog slut därnere. Med hjälp av media, engagerade politiker(stort tack till Annelie Enochson igen), UD och ambassaden så återvände till slut pappan med barnen till Sverige. HÄR är en länk till en DN-artikel som skildrar de politiska stridigheterna som skedde kring ärendet. Man diskuterade t.o.m. att dra in biståndet till Palestina på 300 miljoner kronor per år, klicka HÄR för att läsa mer om det. 15 september mötte dåvarande utrikesminister Laila Freivalds den palestinske presidenten Yassir Arafat. Han lovade då att barnen skulle få resa hem till Sverige.

För fler länkar: klicka HÄR för en sammanfattande länksamling från Expressen.

Nu, fem år senare, så har den äldsta av syskonen Krantz hört av sig till oss och frågat vad hon kan göra för att förbättra situationen för andra drabbade familjer. Hon kommer också att tala på vårt seminarium på Astoria den 25:e maj 2010, Stockholm – Internationella Dagen för Försvunna Barn. Ovan är ett färskt foto på en lycklig Sara Krantz, hemma i Sverige idag. Läs hennes öppna, hoppingivande brev nedan:

——————————————————————

Hej!

Jag har länge känt ett behov av att hjälpa till på något
sätt med försvunna barn. Det känns lite som min uppgift.
Samtidigt vill jag glömma tiden då jag själv var
kidnappad. Det var traumatiskt och än idag har jag
återkommande mardrömmar, trots att det har gått 5 år
sedan det hände. Detta pga att "han" fortfarande än idag
trakasserar mig och min familj. Det är jobbigt men
samtidigt kan man inte hålla på och älta det hela. Jag är
21 år och lever ett helt normalt liv som en 21-åring ska
göra! jag lyckades att ta min student, jag fick gå om ett
år pga kidnappningen. Detta är något jag aldrig trodde skulle
ske. Mitt självförtoende låg på botten, jag hade ingen
självkänsla. I över 2 år gick jag hos en psykolog samtidigt
som jag gick på antideppresiva medel. Det har varit ett rent
helvete, men med stöd från familj och vänner har jag lyckats
komma tillbaka till livet. Jag insåg att jag är en stark
kvinna som kan uppnå vad jag vill. Varför skulle jag låta denna
man förstöra mitt liv? Då skulle han ju vinna och få mig dit
han ville. Trots hans försök till att psyka mig har jag lyckats
med mitt liv. Min mamma är den starkaste kvinnan jag känner!
Utan henne hade vi ALDRIG kommit hem. Vi satt fast i GAZA,
en plats som är listad som världens farligaste plats. Inte ens
jag själv visste att det var så farligt där. Man tror att det
skulle vara ett land som Irak, eller kanske Pakistan, men Nej,
det är Gaza. Gaza är inte ens ett land, dom är inte med i barn-
konventionen, dom har inga som helst avtal med något land. Trots
allt detta så kom vi HEM, Juldagen 2004. Den bästa julklapp jag
någonsin fått i hela mitt 21-åriga liv. Jag tackar GUD och min
mamma varje år den 25 december för att jag lever. Hade vi inte
kommit hem så hade jag blivit bortgift mot min vilja och aldrig
kommit hem igen. Jag var självmordsbenägen och övervägde flera
gånger under tiden jag var kidnappad att ta mitt liv. Men
någonstans inombords kände jag en gnista hopp, och jag ville inte
lämna mina syskon. Dom litade på mig och såg upp till mig. Inte
kunde jag svika dem.

Jag vill skänka hopp till alla föräldrar där ute som har sina
barn kvarhållna någonstans i världen. Dom kan komma HEM!
Om vi kan, så kan dom också!

Jag vill vara med den 25 maj, 2010 och säga min mening. Jag
hoppas att innerligt att jag kan ta ledigt den dagen, men
jag ska göra allt i min makt för att det ska gå!

MED VÄNLIGA HÄLSNINGAR

SARA KRANTZ

Observera att dessa efterlysningar inte nödvändigtvis korresponderar till existerande polisefterlysningar. Dock är de alla anmälda som försvunna hos UD och är pågående ärenden av föräldrakidnappning.

För att vi ska lägga ut en efterlysning behöver vi följande information av er, gärna på mailen:

• Ett färskt och bildlikt foto av barnet, helst framifrån och i färg. Om ni tvekar så skicka gärna flera bilder så väljer vi en. Helst digitala foton men om ni enbart har pappersfoton så kan ni posta dem till oss också, hör av er så får ni en adress. Självklart returnerar vi era bilder direkt!
• Barnets namn och födelsedata. Observera att barnet inte får vara äldre än 18 år för att efterlysas här.
• Ett tydligt signalement. Hårfärg, ögonfärg, längd, kroppsform, frisyr, speciella kännetecken t.ex. födelsemärken m.m.
• Vart försvann barnet? Tidpunkt och plats.
• Vart kan barnet tänkas finnas idag? Skriv alla platser som ni tror är aktuella vistelseorter.
• Övrig information om ni har något ni vill ha med. Har barnet t.ex. ett favoritgosedjur, favoritord som de använder, smeknamn?

ADEEB ETORKI Född: 12.12.2007 Hemvist: Umeå Försvann: 08.07.2009 Tros befinnas: Tripoli, Libyen Signalement: Pojke, bruna ögon, mörkt hår. Övrigt: Pappan tog med sig pojkarna till sina föräldrar på ”semester” och lämnade dem sedan där. Mamman har enskild vårdnad om barnen.	MOHAMED ETORKI Född: 27.07.2004 Hemvist: Umeå Försvann: 08.07.2009 Tros befinnas: Tripoli, Libyen Signalement: Pojke, bruna ögon, mörkt hår. Övrigt: Pappan tog med sig pojkarna till sina föräldrar på ”semester” och lämnade dem sedan där. Mamman har enskild vårdnad om barnen.
AMALIA ALKORDI Född: 23.03.2002 Hemvist: Uddevalla Försvann: 24.04.2009 Tros befinnas: Damaskus, Syrien Signalement: Flicka, bruna ögon, svart hår. Övrigt: Mamman i Sverige har enskild vårdnad. Pappan reste på semester till Turkiet och återvände inte som planerat utan tog dottern till Syrien där hon sedan dess är olovligt kvarhålld. Han är häktad i sin frånvaro och internationellt efterlyst.	TAYMAZ SABZANDAM Född: 03.07.2003 Hemvist: Falköping Försvann: 23.01.2009 Tros befinnas: Teheran, Iran Signalement: Pojke, bruna ögon, svart hår. Övrigt: Mamman i Sverige har enskild vårdnad. Pappan tog pojken under det första obevakade umgänget som tingsrätten förordnade och försvann utomlands, något som mamman varnat för skulle hända. Ingen hänsyn togs till detta.
ELNOR ELSAEITI Född: 04.11.2005 Hemvist: Sverige Försvann: 08.07.2008, Libyen. Tros befinnas: Libyen, hos faderns släktingar. Signalement: Flicka. Brunt hår, bruna ögon. Lång och smal,långt hår.Hon har smultron märken på höger ögon lock,och mellan ögon brynen,och ett under hårfästet i nacken. Övrigt: Skulle vara på bröllop med sin pappa, men han lämnade henne där hos farföräldrar,fastrar, farbröder och kusiner och reste själv till Sverige 081023, fixade svenskt pass och försvann sedan spårlöst. Mamma Laila i Sverige har nu enskild vårdnad om Elnor.	VID FRANK RADOSH Född: 11.02.1997 Hemvist: Stockholm Försvann: 18.05.2008, Aspudden i Stockholm. Tros befinnas: Bosnien-Hercegovina(Trebinje?) eller i Montenegro(Herceg Novi?) Signalement: Pojke. 155 cm lång, smal och gänglig, mörkbrunt hår, mörkbruna ögon, mörka markerade ögonbryn, långa ögonfransar, halvlångt hår, tydligt ärr i pannan mellan ögonen. Övrigt: Barnets pappa kvarhåller olovligen pojken i Bosnien som inte följer internationella avtal. Domstolsprocesser är pågående. Mamma Anna i Sverige har enskild vårdnad om Vid.
SAWSAN ALRAFATI Född: 04.05.1997 Hemvist: Malmö Försvann: 18 december 2005 Tros befinnas: Amman, Jordanien Signalement: Flicka, bruna ögon, mörkbrunt hår, kraftigare. Övrigt: Pappan har idag försvunnit och lever illegalt i USA. Mamma Susanne har enskild vårdnad om barnen sedan 2003.	SALLY ALRAFATI Född: 14.03.2000 Hemvist: Malmö Försvann: 18 december 2005 Tros befinnas: Amman, Jordanien Signalement: Flicka, bruna ögon, ljusbrunt hår, liten och smal. Övrigt: Pappan har idag försvunnit och lever illegalt i USA. Mamma Susanne har enskild vårdnad om barnen sedan 2003.
ZAHRA BENALOUANE Född: 16.03.2001 Hemvist: Stockholm Försvann: 25.09.2005 Tros befinnas: Benitamou Oued El Alleug, Algeriet Signalement: Flicka, lockigt mellansandréfärgat hår, mörka drag, bruna ögon, normal kroppsbyggnad. Övrigt: Barnets pappa sitter i fängelse för grov egenmäktighet med barn. Mamma Lillemor har ensam vårdnad om Zahra. Domstolsprocesser är pågående för att få ut Zahra ur Algeriet.	LINDA AGNVALL Född: 02.11.2004 Hemvist: Sollentuna Försvann: oktober 2007 Tros befinnas: Sverige Signalement: Flicka, ljusblont rakt hår, blå ögon, älskar allt som är rosa. Övrigt: Barnets mamma är kidnapparen och pappan har enskild vårdnad om flickan.
GABRIEL MÖLLER Född: 08.08.1998 Hemvist: Ekerö, Stockholm Försvann: 27 december 2004 Tros befinnas: Irak eller grannländerna Signalement: Pojke, bruna ögon, svart hår. Övrigt: Pappan har försvunnit spårlöst med barnen och inte tillåtit någon form av kontakt mellan dem och modern i Sverige alls.	_ NADJA MÖLLER Född: 14.03.1996 Hemvist: Ekerö, Stockholm Försvann: 27 december 2004 Tros befinnas: Irak eller grannländerna Signalement: Flicka, bruna ögon, svart hår. Övrigt: Nadja är liten och nätt byggd. Pappan har försvunnit spårlöst med barnen och inte tillåtit någon form av kontakt mellan dem och modern i Sverige alls.
YASHAR NAHJAVI Född: 30.09.1998 Hemvist: Stockholm Försvann: mars 2002 Tros befinnas: Teheran, Iran Signalement: Pojke, bruna ögon, ljusbrunt hår. Övrigt: Yashar är född i Stockholm, gick på dagis på Ringvägen på Söder när han försvann. Pappan är internationellt efterlyst och häktad i sin frånvaro.	_ SOLMAZ NAHJAVI Född: 21.01.1994 Hemvist: Stockholm Försvann: mars 2002 Tros befinnas: Teheran, Iran Signalement: Flicka, bruna ögon, ljusbrunt hår. Övrigt: Solmaz är född i Stockholm, gick i Mariaskolan på Söder när hon försvann. Pappan är internationellt efterlyst och häktad i sin frånvaro.

Vad säger polisen?

"Vi kan inget göra"

Mer information följer inom kort…

Alla ni som länge har följt och brinner för frågorna om bortförda barn, minns säkert "Kungsbacka-barnen" eller "Gazabarnen" som de också kallades i media(enkelt att googla dessa uttryck och få fram hundratals länkar). Fem syskon mellan 6 – 16 år som fördes bort från sin mamma och sitt hem i Kungsbacka av deras pappa och kvarhölls olovligen i Gaza under 203 dagar år 2004. De äldsta döttrarna hotades av tvångsgifte med sina kusiner på pappans sida och den nästäldsta flickan Miriam led av svår diabetes och hennes medicin tog slut därnere. Med hjälp av media, engagerade politiker(stort tack till Annelie Enochson igen), UD och ambassaden så återvände till slut pappan med barnen till Sverige. HÄR är en länk till en DN-artikel som skildrar de politiska stridigheterna som skedde kring ärendet. Man diskuterade t.o.m. att dra in biståndet till Palestina på 300 miljoner kronor per år, klicka HÄR för att läsa mer om det. 15 september mötte dåvarande utrikesminister Laila Freivalds den palestinske presidenten Yassir Arafat. Han lovade då att barnen skulle få resa hem till Sverige.

För fler länkar: klicka HÄR för en sammanfattande länksamling från Expressen.

Nu, fem år senare, så har den äldsta av syskonen Krantz hört av sig till oss och frågat vad hon kan göra för att förbättra situationen för andra drabbade familjer. Hon kommer också att tala på vårt seminarium på Astoria den 25:e maj 2010, Stockholm – Internationella Dagen för Försvunna Barn. Ovan är ett färskt foto på en lycklig Sara Krantz, hemma i Sverige idag. Läs hennes öppna, hoppingivande brev nedan:

——————————————————————

Hej!

Jag har länge känt ett behov av att hjälpa till på något
sätt med försvunna barn. Det känns lite som min uppgift.
Samtidigt vill jag glömma tiden då jag själv var
kidnappad. Det var traumatiskt och än idag har jag
återkommande mardrömmar, trots att det har gått 5 år
sedan det hände. Detta pga att "han" fortfarande än idag
trakasserar mig och min familj. Det är jobbigt men
samtidigt kan man inte hålla på och älta det hela. Jag är
21 år och lever ett helt normalt liv som en 21-åring ska
göra! jag lyckades att ta min student, jag fick gå om ett
år pga kidnappningen. Detta är något jag aldrig trodde skulle
ske. Mitt självförtoende låg på botten, jag hade ingen
självkänsla. I över 2 år gick jag hos en psykolog samtidigt
som jag gick på antideppresiva medel. Det har varit ett rent
helvete, men med stöd från familj och vänner har jag lyckats
komma tillbaka till livet. Jag insåg att jag är en stark
kvinna som kan uppnå vad jag vill. Varför skulle jag låta denna
man förstöra mitt liv? Då skulle han ju vinna och få mig dit
han ville. Trots hans försök till att psyka mig har jag lyckats
med mitt liv. Min mamma är den starkaste kvinnan jag känner!
Utan henne hade vi ALDRIG kommit hem. Vi satt fast i GAZA,
en plats som är listad som världens farligaste plats. Inte ens
jag själv visste att det var så farligt där. Man tror att det
skulle vara ett land som Irak, eller kanske Pakistan, men Nej,
det är Gaza. Gaza är inte ens ett land, dom är inte med i barn-
konventionen, dom har inga som helst avtal med något land. Trots
allt detta så kom vi HEM, Juldagen 2004. Den bästa julklapp jag
någonsin fått i hela mitt 21-åriga liv. Jag tackar GUD och min
mamma varje år den 25 december för att jag lever. Hade vi inte
kommit hem så hade jag blivit bortgift mot min vilja och aldrig
kommit hem igen. Jag var självmordsbenägen och övervägde flera
gånger under tiden jag var kidnappad att ta mitt liv. Men
någonstans inombords kände jag en gnista hopp, och jag ville inte
lämna mina syskon. Dom litade på mig och såg upp till mig. Inte
kunde jag svika dem.

Jag vill skänka hopp till alla föräldrar där ute som har sina
barn kvarhållna någonstans i världen. Dom kan komma HEM!
Om vi kan, så kan dom också!

Jag vill vara med den 25 maj, 2010 och säga min mening. Jag
hoppas att innerligt att jag kan ta ledigt den dagen, men
jag ska göra allt i min makt för att det ska gå!

MED VÄNLIGA HÄLSNINGAR

SARA KRANTZ

Jag hade lovat min dotter att komma med ett svar och jag ringde till exet
igår och bad honom attfå prata med min dotter och ge svaret om pengarna till henne.... 

Jag fick för sista gången prata med min dotter och passade på att säga
viktiga saker som jag hade antecknat: 

1 - Om hon åker till Sveriges ambassad i Bagdad, får
hon komma in och prata med någon. 

2 - När hon fyller 18 får hon bestämma själv och
att inte gifta sig om hon vill få träffa mig. 

3 - Att jag älskar dem(barnen) och lever för
deras skull tills vi träffas igen en dag. 

Exet som tjuvlyssnade, slet telefonen från min dotter och skrek
med många fula ord ochkallade mig hora etc. Han hotade mig
att om han bara får tag i mig kommer han att döda mig...

Jag ringde UD, Sveriges ambassad i Bagdad och polisen i
Göteborg och berättade allt... Så, kära vän, som du
ser min situation är myckethemsk... Mina barn lider varje
dag inför mina ögon och jag kan inte göra något... 

Han kommer inte att släppa mina barn och kommer att
döda mig för att ta det sista hoppet ifrån mina barn
att kunna träffa sin mor en dag... 

Tack för den senaste artikeln på eran hemsida. Jag läser
dem varje dag. UD och Säpo betalar miljoner kronor
för att rädda brottslingar och terorister såsom det
står idagi tidningarna. All tid, pengar och resurser
som de lägger ner för att rädda terorister...
det är inte klokt. Tänk om de kunde hjälpa alla
våra oskyldiga barn som lider och dör sakta i
saknad och sorg varje dag... De är barn och de ärSvenska.

Var är Säpo och UD när mitt barn gråter och skriker
bakom luren: Mamma hjälp mig, jag vill komma hem...

Var är mänskliga rättigheter som vi runt i världen pratar om?

Var är rättvisan?

Vi ringde omedelbart upp henne och hon bad oss återkomma om en stund. Därefter ringde vi upp en annan familj som drabbats av barnkidnappning till Turkiet för några år sedan och samlade snabbt ihop all nödvändig och landsspecifik information, kontakter, namn, tillvägagångssätt m.m.

När vi sedan åter ringde upp kvinnan så berättade hon att hon lyckligtvis redan igår fick hem sitt barn och att allt var ok just nu. Skrämmande nog så går pappan fortfarande fri, dessutom med sonens pass i sitt behåll. Hon kommer att anmäla passet stulet imorgon och få ett nytt.

Mamman berättade att de som har hjälpt henne mest faktiskt är Kvällsposten, eftersom det var därifrån som hon fick höra talas om SBN, om oss. – Varför säger inte polisen att ni finns? frågade hon. Det undrar vi också. Jag tror att det är dags att be PR-avdelningen om att sprida vårt rykte till landets poliser och rotlar. Om vi skulle kunna få kontakt med drabbade redan i skede ett, så hade mycket skada kunnat undvikas! Vi kommer alltså att gå in hårt för att synas mer och skicka ut information till myndigheter m.m.

Vi kommer också att tillsammans med riksdagsledamot Annelie Enochsson skriva en motion till riksdagen i höst. Spännande!