Idag vill vi publicera en historia om en liten pojke som bortfördes till Thailand av sin mamma, men som tackochlov är hemma igen hos sin pappa Jens i Sverige. Nedan kan ni läsa brevet från Ethans pappa och hans berättelse:

En pappas tankar, känslor, kärlek till sin älskade son!

”Kidnappad 11 månader”

Jag kommer aldrig att glömma den 24 augusti 2009 då jag fick reda på att min älskade son Ethan var bortförd av sin mamma. Min värld gick sönder! Det som jag hade varit så rädd för länge var plötsligt verklighet.

Det som skulle hända under de närmaste 11 månaderna i mitt liv var ett helvete och en mardröm varje dag! Att bli rånad på sitt älskade barn, att vara utan sitt älskade barn finns det inga ord för! Än idag när Ethan har kommit hem och bor hos mig, kan jag fortfarande inte hitta ord för vad som hände, men jag vill försöka iallafall. Men varje gång jag tänker på det gråter jag och blir hemskt ledsen!

Samma dag som jag fick reda på att Ethan var kidnappad åkte jag till Polisen i Malmö och UD i Sverige och Danmark för att få hjälp med att få hem Ethan igen. Men de kunde ingenting göra pga att Thailand inte har undertecknat 1980-års Haag Konvention.

Jag var ensam och kunde inte få hjälp någonstans från med att få hem igen min son Ethan. Ingen kunde göra något alls!

Jag tänkte hela tiden på om jag någonsin skulle få se Ethan igen. Tanken att inte veta om jag skulle få se min Ethan igen tog all min energi, kraft och lust ur mig. Att inte veta… är som att inte kunde andas!

Att inte veta! Om jag någonsin skulle få se Ethan växa upp, få se honom skratta och ha kul. Att inte kunna få vara där för honom när han behöver det, att inte få ge honom min kärlek, omsorg och säkerhet är den största smärta jag någonsin känt!

Jag kunde bara hoppas att Ethans mamma kanske ville svara mig när jag mailade henne. Under de 11 månader som Ethan var kidnappad till Thailand skickade hon inte ens mail för att berättea hur Ethan mådde.

Men jag ville veta hur Ethan mådde. Jag skrev många mail till henne och fick bara korta svar tillbaka. Det var tydligt att hon inte ville berätta hur Ethan mådde. Hon hade inget intresse alls att berätta något för mig rörande vår son.

Mailade jag inte henne, fick jag ingenting veta alls.

I maj månad 2010 började hon plötsligt självmant att skicka mail till mig. Det hade hon inte gjort alls under hela den tid hon hade hållt Ethan bortrövad från mig.

Men det var inte mail om hur Ethan mådde, utan bara hotfulla mail…
Mamman skrev:

Förutom att du måste betala för Ethans biljett.

(Du får en kopia på det), måste du bidra med ett belopp av 10.000 danska kronor som bör vara det belopp som skulle ha täckt en del av hans försörjning under den tid du inte har sett honom.

Jag måste försäkra mig om att ekonomin är okej om jag tar honom för det är inte lätt att resa med 3 barn.

Nytt mail:

Nytt mail:

Mitt hjärta Ethan! Pappa älskar dig mer än ord kan förklara! Du är Pappas enda och allt! Ett liv utan dig är inget liv!

Jag har fått stöd från: Familjen, vänner, IngridC 1 solid rock!

SBN var alltid där när man behövde dem 24/7! Svenska och Danska nätverk som gjorde att jag aldrig gav upp hoppet att se min ÄLSKADE SON IGEN!!!

Advokat Johan Sarvik!! (Malmö) tack för ditt tålamod och empati.

Örjan Landelius (UD)

TACK ALLA!!!! För er enorma styrka, tro, tålmodighed, ord och tankar som höll mig kvar i tron på att en dag få se min älskede kära son igen!

Mamman blev dömd till 120 timmars samhällstjänst av Hovrätten i oktober 2011. Tingsrätten/Skåne friade först mamman i janauari 2011 för alla åtal mot henne, även om de motsade sig själv många gånger!, Pinsamt att läsa den domen!

För över 10 år sedan så bortfördes en 1-årig pojke från Lund av sin pappa, troligen till Irak och kvar i lägenheten fanns bara mammans döda kropp, dränkt i badkaret. Det tog fem år innan polisen kunde gripa mördaren, då han återvänt under falsk identitet och sökte asyl på nytt i Sverige, men hans fingeravtryck avslöjade honom. Han dömdes senare till livstids fängelse för mordet, men fortfarande vet ingen vart det kidnappade barnet finns. Sonen Diako är snart 12 år gammal, om han lever idag.

Vi på SBN säger ofta att det inte är friska föräldrar som får för sig att kidnappa sina egna barn. Det kan inte bli mer tydligt än i de ärenden som tyvärr dyker upp då och då, när barnen försvinner och den ena föräldern dessutom i samband med detta dödar den andra. SBN känner till flera sådana här ärenden.

För att hedra minnet av mamman Payam Benawaz och hennes försvunne son Diako, så publicerar vi nedan en artikel skriven av ansvarig utredare för fallet hos Skånepolisen. En kvinna som i många år slogs för rätten till ett tryggt liv och att slippa hot och misshandel. Alla varningstecken fanns. Pappan till hennes son hade redan i sin tidigare relation bortfört dottern till sin dåvarande hustru under en lång tid och blivit dömd för grov egenmäktighet med barn. Det som hände Payam hade aldrig behövt hända. Men ändå så sker det fortfarande. Ändå finns det inget tillräckligt gott stöd och skydd för barn som riskerar att bortföras av en galen förälder.

Ni kan läsa artikeln i orginalversion i Skånepolisens PDF-dokument på förljande adress, men vi klistrar även in artikeln i sin helhet nedan.

http://skanepolisen.com/images/Tidningsarkiv/Skap_4-10_text_low.pdf

———————-

Badkarsmord i Lund klarades upp efter fem år

Av J-B Cederholm, kriminalinspektör, länskriminalen i Skåne.

En kvinna hittas våren 2001 död i sitt badkar och hennes ettårige son är samtidigt försvunnen från lägenheten.

Tisdagen den 22 maj 2001 omkring klockan 10.00, ringde vaktmästaren vid Lunds Kommunala Fastighetsaktiebolag, LKF, på dörren till Payam Benawaz lägenhet på Tage Erlanders väg 33 i Lund. Samtliga hyresgäster hade några dagar tidigare fått meddelande om att de skulle hålla sin lägenhet tillgänglig för städning av ventilerna i kök och badrum. Vaktmästaren skulle gå in med huvudnyckel om ingen öppnade vid det annonserade besöket. Vid tillfället hade vaktmästaren även med sig en hantverkare som skulle rengöra ventilerna i lägenheten. Efter att ha ringt och knackat på ytterdörren utan någon som helst reaktion, öppnade vaktmästaren ytterdörren till lägenheten med sin huvudnyckel.

Ventilen i köket rengjordes och då de båda männen skulle gå in i badrummet var även denna dörr låst. De knackade och ropade flera gånger men fick inget svar och därför öppnade de badrumsdörren genom att använda en skruvmejsel för att vrida om låsvredet från utsidan. Ingen av dem hade i sin vildaste fantasi kunnat tänka sig få se vad som fanns innanför den dörr som de just öppnat. I badkaret, som inte innehöll något vatten, låg en naken livlös kvinna på rygg. De båda männen tvekade inte om hennes tillstånd. Det framstod helt klart för dem båda att hon var död.

Männen backade, chockade över upptäckten, ut ur lägenheten och från trapphuset ringde en av dem larmnumret 112. Läkare och ambulans anlände efter några minuter till platsen och läkaren kunde, precis som de båda männen, konstatera att kvinnan i badkaret var död. Han fick också direkt uppfattningen att polis skulle tillkallas eftersom det inte såg ut att vara ett naturligt dödsfall.

De första poliserna som kom till platsen spärrade omedelbart av lägenheten och via LKC, Länskommunikationscentralen i Malmö, begärde patrullen att få kriminaltekniker och utredare från länskriminalen till platsen. Omedelbart kunde poliserna konstatera att Payams drygt ettårige son Diako saknades i lägenheten.

Efter kontakt med inre befäl i Lund fick patrullen reda på att maken Saman Benawaz så sent som fem dagar tidigare släppts från en häktningsförhandling i Lunds Tingsrätt, där han stod misstänkt för ”grov egenmäktighet med barn”. Detta genom att han tagit sonen från mamman och hållit honom gömd under cirka tre veckors tid. Payam Benawaz lägenhet på Tage Erlanders väg i Lund var nu att betrakta som en brottsplats och det fanns anledning att tro att någon berövat Payam Benawaz livet.

En handläggare på Migrationsverket som i sin dagliga gärning sysslar med registrering av fingeravtryckpå asylsökande, upptäckte plötsligt en dag i börjanpå januari 2006 att han hade registrerat ett fingeravtryck,från en nyanländ asylsökande, som redan tidigarefanns i deras fingeravtrycksregister.Det som handläggaren tyckte var anmärkningsvärtvar att den nyanlände flyktingen uppgav att han hetteSasan Zendi med födelsetid 631110 samtidigt som fingeravtrycken var identiska med en person som kommit till Sverige under 1980-talet under namnet Saman Benawaz med födelsetid 571110. Kontakter togs från Migrationsverket med andra svenska myndigheter och då framkom det att Saman Benawaz var efterlyst, anhållen i sin frånvaro av åklagare i Malmö för ett mord som begåtts på Tage Erlanders väg i Lund i maj månad 2001.
Länskriminalen i Skåne fick den 11 januari 2006 besked från Migrationsverket om att den för mordet på Payam Benawaz efterlyste maken Saman Benawaz (Sasan Zendi) skulle finnas i en lägenhet i Perstorp några mil från Hässleholm. Lägenheten hyrdes av Migrationsverket och hade ställts till Benawaz förfogande under den pågående asylutredningen. Poliser (spanare) från Malmö beordrades till Perstorp för att kontrollera uppgifterna från Migrationsverket och eventuellt kunna identifiera Benawaz på det gamla foto som fanns på honom sedan mordutredningen inleddes nästan fem år tidigare. Spanarna rapporterade att det bodde en man i lägenheten som väl stämde in med ett nytaget foto på Sasan Zendi, men om det var samma man som fanns på det foto som medtagits på Benawaz – var inte möjligt att avgöra på avstånd.

Beslut togs att mannen skulle frihetsberövas ochföras till Malmö för att identiteten skulle kunna fastställas. Samtidigt skulle det genomföras en husrannsakan i den aktuella lägenheten för att söka efter eventuell bevisning rörande mordet som skett fem år tidigare.
Utredarna på länskriminalen kände till att Benawaz talade bra svenska och även talade bra engelska. Dessutom talade han sina modersmål som var arabiska och kurdiska. Spanarna hade fått besked om att de skulle prata med honom på engelska vilket var det språk som han använt då han samtalat med personal på Migrationsverket. De skulle även låta honom tro att han frihetsberövades i namnet Sasan Zendi om han inte själv uppgav något annat namn.

Gripandet, som skedde i lägenheten i Perstorp den 12 januari 2006 klockan 17.00, gick lugnt tillväga och Benawaz (Sasan Zendi) samtalade med spanarna på engelska under hela bilfärden till polishuset på Porslinsgatan i Malmö. Lägenheten i Perstorp spärrades av i avvaktan på teknisk undersökning och husrannsakan.

Vice Chefsåklagare P O Pehrsons anhållningsbeslut på den för mordet på Payam Benawaz anhållne och efterlyste maken hade efter nästan fem års efterspaningar kunnat verkställas.

I mitten av 1980-talet anlände en person till Sverige som uppgav sig heta Saman Benawaz. Han sökte politisk asyl och sade att han ursprungligen kom från norra delen av Irak i gränstrakterna till Iran. Största staden i detta område är Sulaimaniya som är beläget några mil öster om Kirkuk. Samtidigt sökte även en kvinna asyl och de båda uppgav att de var man och hustru. 1986 födde kvinnan en dotter här i Sverige. Familjen bosatte  sig så småningom i Uppsala och Saman började studera språk på universitetet.

Efter några år i Sverige blev det problem i äktenskapet och Saman polisanmäldes för misshandel av hustrun. Han förde bort deras gemensamma dotter utan hustruns medgivande och anmäldes för ”grov egenmäktighet med barn”. Han kom även i knivbråk med en granne i lägenhetstrappan i Uppsala och för dessa brott dömdes han till fleråriga fängelsestraff i början på 1990-talet. Dottern kunde efter lång tid sammanföras med sin mamma och dessa båda försågs med skyddad identitet och bostadsort. Kontakten mellan Saman och dottern respektive hustrun vardärmed definitivt bruten.

Saman återvände då och då till sina hemtrakter i Irakoch träffade vid något av dessa tillfällen den sextonår yngre Payam. De förlovade sig, enligt Samansuppgifter till Migrationsverket, 1991 och gifte sig1997 i Irak. Vid årsskiftet 1997–1998 återvände Saman till Sverige och sökte då asyl och uppehållstillståndför sin nya hustru vilket också så småningom bevilj ades. Paret bosatte sig i Uppsala.Enligt förhör som hållits med dels Payam i tidigare ärenden och även i förhör som hållits med hennes släk tingar och vänner dröjde det inte länge förrän det uppstod problem i äktenskapet. Payam hade tidigt en önskan att integreras i det svenska samhället och anpassa sig till den kultur och de levnadsregler som gällde i Sverige. Detta tillät inte Saman. Han kontrollerade henne i allt vad hon gjorde, och då hon gick kurs för att lära sig svenska  fanns han med i lektionssalen för att kontrollera henne. Hans kontrollbehov visade sig på många andra sätt och då hon inte lydde honom blint blev hon misshandlad av honom.

Det har berättats av kvinnor i Payams närhet att ett missfall som hon hade i slutet på 90-talet berodde på att Saman misshandlat henne. Denna misshandel blev dock aldrig anmäld eftersom Payam var rädd för vad Saman skulle ta sig till med henne om hon anmälde honom.

Payam sökte sig så småningom till kvinnojouren i Stockholm där hon fick tillfällig hjälp att komma ifrån sin man. Hon fick också möjlighet att prata och diskutera med andra kvinnor som var i liknande situation som hon var. Hon blev genom dessa kontakter övertygad om att hon inte skulle acceptera den levnadssituation som hon hade tillsammans med Saman. Hon berättade vidare för andra kvinnor hur han slagit och sparkat henne och även hur han hotat att döda henne om hon inte gjorde och levde enligt Samans önskemål. Ett flertal av kvinnorna har också berättat att Payam vände tillbaka till Saman vid flera tillfällen därför att hon var så förtvivlat rädd för honom och hon var övertygad om att han skulle döda henne om hon inte återvände till honom. Efter en tid återförenades alltså Payam med sin make och under en tid var förhållandet annorlunda och bättre. Paret flyttade i slutet på 90-talet till Lund. De bodde på Linero, en stadsdel i östra Lund.

Även efter flytten till Lund hade Payam stora problem med relationen till sin man och sökte tidigt kontakt med kvinnojouren i Lund. Där var hon också bosatt emellanåt, under kortare eller längre tid. Saman fortsatte sina språkstudier vid Lunds Universitet och hade vid sekelskiftet cirka 200 universitetspoäng som motsvarar fem års fulltidsstudier. Studierna finansierades genom bidrag och lån från CSN (Centrala studiestödsnämnden) och Samans studieskuld uppgick vid samma tid till cirka 300000 kronor. Under år 1999 blev Payam gravid och i mars 2000 födde Payam parets gemensamma son som fick namnet Kaidiako och kallades Diako.
Efter sonens födelse accelererade problemen mellan Payam och Saman och hon bodde allt oftare och längre tider på kvinnojouren. Dessa problem ledde så småningom fram till att Payam, med hjälp av sociala myndigheter i Lund, fick en lägenhet i den västra stadsdelen Värpinge. Hon bosatte sig i en tvårumslägenhet på Tage Erlanders väg tillsammans med sonen Diako.
Payam framförde till personer inom Socialförvaltningen i Lund att hon hade önskemål om att skiljas från Saman men att hon samtidigt var så rädd för honom att hon var tveksam till att genomföra skilsmässan. Vidare diskuterades vårdnaden om sonen och Payam ville ha ensam vårdnad. Saman motsatte sig Payams önskemål och de träffades flera gånger hos en socialsekreterare för att försöka finna en lösning. Ett av dessa möten hölls i slutet på april 2001 och i samband med mötet bestämdes att Saman skulle få ha hand om Diako några timmar på eftermiddagen den aktuella dagen. Saman återlämnade inte Diako som bestämts och Payam kontaktade socialförvaltningen som hjälpte henne med en polisanmälan som rubricerades såsom ”grov egenmäktighet med barn”.
Payams förtroende för svenskt rättsväsende var naggat i kanten därför att ett flertal anmälningar från hennes sida mot sin man hade blivit nerlagda. Ordstod mot ord och åklagarmyndigheten ansåg inte att den misshandel och de olaga hot som Payam utsatts för gick att   bevisa. Payam hade gjort ett flertal anmälningar till polisen i Lund under senare delen av år 2000 och i inledningen av 2001.

Saman var försvunnen tillsammans med sonen Diako. Då han efter några dagar inte återvänt ochingen visste var han fanns så anhölls han av åklagare. Några dagar senare häktade Lunds Tingsrätt Saman i sin frånvaro på sannolika skäl misstänkt för grov egenmäktighet med barn.

Payam var förtvivlad i sin ensamhet och hade dagliga kontakter med dels personal inom socialförvaltningen, dels med sjukvården i Lund. Saknaden och oron över vad som hänt hennes son var ofantligt stor och många människor i hennes närhet ställde upp och hjälpte henne att klara av den hittills svåraste perioden i hennes liv.

Payam hade ingen aning om var Saman och Diako befann sig och visste inte ens om hennes drygt ettårige son var i livet.
Saman och Diako efterlystes både nationellt och internationellt. Payam ställde foto till polisens förfogande som bifogades den efterlysning som gick ut till andra polismyndigheter och andra länder. Någon konkret spaning förekom inte eftersom det inte fanns några indikationer på var Saman och sonen kunde befinna sig. De adresser som kunde vara aktuella i Lund och på andra ställen i Sverige besöktes utan resultat. Under den period som Saman och Diako var försvunna hölls flera förhör med Payam på polisstationen i Lund. Bilden av en mycket rädd, orolig och förtvivlad kvinna var tydligt för de poliser som höll förhör med henne.

Torsdagen den 17 maj ringde det plötsligt på dörren hemma hos Payam på Tage Erlanders väg. Då hon öppnade stod Saman och Diako utanför. Payam blev överlycklig då hon fick återse sin saknade son. Han var till synes välbehållen. Hon berättade senare samma dag för anhöriga att hon samtidigt blev livrädd för vad Saman skulle göra med henne. Rädslan gjorde att hon ringde till sin mamma i Irak och bad henne kontakta en kusin i Stockholm, som i sin tur skulle kontakta polisen i Lund. Så skedde och efter några timmar anlände poliser till adressen och verkställde Lunds Tingsrätts häktningsbeslut och frihetsberövade Saman. Payam har sagt till en kvinnlig bekant i Lund att då poliserna förde bort Saman sade han på kurdiska till Payam att han skulle döda henne så fort han blev fri eftersom hon kontaktat polisen. Samma dag kontaktade Payam polisen i Lund. Hon ville plötsligt tona ner händelserna och sade till den polis som samtalade med henne att hon gärna såg att Saman släpptes. Det framkom senare att detta var ett resultat av en oerhörd rädsla från hennes sida. Hon var nu övertygad om att Saman skulle döda henne den dag han försattes på fri fot. Hon ville genom sitt agerande hamna i en bättre dager hos Saman och därför vädjade hon om hans frisläppande. Payams framförda önskemål hade dock ingen effekt vare sig på poliser eller på åklagare utan det beslutades att Saman skulle ställas inför häktningsdomaren i Lunds Tingsrätt på fredagen den 18 maj 2001.
Häktningsförhandling hölls på fredagen i Lunds Tingsrätt och Saman försattes efter denna på fri fot, det vill säga han släpptes, med följande motivering:  ”Saman Benawaz är alltjämt på sannolika skäl misstänkt för egenmäktighet med barn i Lund, på annan plats i Sverige samt i Danmark, under tiden 26 april till 17 maj 2001. Efter det att Benawaz återvänt med barnet och efter det att han redogjort för de faktiska omständigheterna kring brottet kan tingsrätten inte finna att det fortfarande finns förutsättningar för häktning. Tingsrätten ogillar därför åklagarens framställning och häver det tidigare häktningsbeslutet.”

Efter att Saman blivit släppt på fredagseftermiddagen åkte han direkt hem till Payams lägenhet. Hon var dock inte hemma och Saman saknade nyckel.
Han satte sig vid busshållplatsen för att vänta på henne. Payam hade tillsammans med Diako varit inne i Lunds centrum på fredagen. Ovetande om att Saman blivit frisläppt satte hon sig på bussen mot hemmet. Payam träffade en väninna på bussen som bodde i närheten. Hon har i förhör berättat att då bussen närmade sig hållplatsen där Payam skulle stiga av så fick Payam syn på Saman. Hon drog då Diako med sig ner på golvet i bussen för att Saman inte skulle få syn på henne. Bussen fortsatte förbi hållplatsen utan att stanna och Payam gjorde sig åter synlig. Väninnan gick av efter ytterligare någon hållplats och när hon lämnade bussen var det sista gången hon såg Payam i livet. Hon säger att Payam befann sig i någon form av chocktillstånd vid detta tillfälle men ville inte ha någon hjälp av väninnan.

Vad som hände Payam och hur hon sedan kom i kontakt med Saman och återvände till sin lägenhet är okänt.
På lördagen och söndagen var det några kvinnor som hade telefonkontakt med Payam då hon befann sig i hemmet. Samtliga har i förhör uppgivit att det framstod som helt klart för dem att Saman fanns i lägenheten därför att Payam viskade i telefonen och visade klart och  tydligt genom sitt sätt att prata att hon snabbt ville avsluta samtalet. Någon frågade henne rakt ut om Saman var där och då svarade hon jakande.
På fråga om hon ville ha någon form av hjälp svarade hon att det ville hon inte. I varje fall ville hon inte uppge detta. Flera av kvinnorna har också vittnat om att de hörde Diako i bakgrunden då de pratade med Payam.

Det senaste kända telefonsamtalet med Payam är sent på söndagseftermiddagen. Det är flera som försöker nå henne senare på söndagen och även på måndagen men ingen av dessa lyckas få någon kontakt.

Vad som hände dessa dagar i lägenheten på Tage Erlanders väg i Lund är fortfarande okänt men det är i dag fastställt att Payam berövades livet troligen någongång mellan söndag eftermiddag och måndag kväll.
Vid lunchtid på tisdagen den 22 maj 2001 anlände kriminalteknikerna Rosengren och Mårtensson från Länskriminalen i Skåne till Payams lägenhet i Lund. De fick först en kort redogörelse av första polispatrull på platsen om deras iakttagelser och vad och vem som varit inne i lägenheten innan teknikerna anlände.

Teknikerna började därefter med att dokumenteralägenheten genom att fotografera allt som fanns iden. Ett stort antal foton togs på Payams nakna kropp som låg på rygg i det på vatten tomma badkaret.De gjorde bedömningen att en rättsläkare från Rättsmedicinalverkets avdelning i Lund skulle tillkallasför att få se kroppen på plats. Det kan underlätta den rättsmedicinska obduktion som alltid skall göras då det misstänks att någon berövats livet.

Teknikerna och rättsläkaren kunde tillsammans konstatera att kroppstemperaturen var samma som den omgivande rumstemperaturen vilket gav en indikation på att Payam varit död minst tio timmar dåhon anträffades. I ansiktet, vid mun och näsa, fanns ett skumliknande sekret och detta kunde, enligträttsläkaren, tyda på att  Payam drunknat i badkaret. Några synliga skador på kroppen kunde inledningsvis inte anträffas.
Proppen som normalt förhindrar att vattnet rinner ut från badkaret satt i sitt avloppshål och vid en senare undersökning visade det sig att det fanns ett läckage vid denna propp och det tog ungefär tio timmar för ett fyllt badkar att tömmas genom detta läckage. Payams kropp var torr och även det långa håret var helt torrt och detta tyder på att kroppen legat minst några timmar i det tomma badkaret. Efter att kroppen dokumenterats från alla möjliga håll och vinklar fördes denna till Rättsmedicin i Lund för obduktion.
Teknikerna började nu en minutiös undersökning av hela lägenheten med speciell inriktning på badrummet. Samtidigt hade utredningspersonal från Länskriminalen anlänt och påbörjade en dörrknackningsoperation i bostadsområdet.
Teknikerna kunde inte finna något i lägenheten eller badrummet som tydde på någon form av strid mellan Payam och gärningsmannen. Det rådde god ordning i badrummet och Payams underkläder låg snyggt upplagda på en tvättmaskin som fanns i badrummet. Det som teknikerna noterade var att ordningen var så god att det gavs ett sken av att någon försökt att iordningsställa badrummet så att det skulle se välstädat ut. Bland annat hittades inga fingeravtryck på kaklet runt badkaret och detta kunde tyda på att det var avtorkat.
I lägenheten i övrigt rådde god ordning men det saknades allt som visade på att ett barn normalt bodde där. Det fanns inga barnkläder, inga leksaker och ingen barnvagn. Dessutom fanns det ett stort antal fotoramar som var tomma. Vid senare förhör med en kvinna som varit i lägenheten vid flera tillfällen, framkom det att i alla dessa tomma ramar suttit foton på sonen Diako. Det fanns i stort sett ingenting kvar i lägenheten som tydde på att Diako bott där och i övrigt saknades helt spår eller information om var han kunde befinna sig.
Ytterdörren till lägenheten hade öppnats med nyckel av vaktmästaren och i lägenheten kunde inte anträffas någon nyckel som passade i denna dörr. Detta faktum betyder att dörren var låst från utsidan av någon som hade tillgång till en lägenhetsnyckel. Innanför entrédörren låg Payams mobiltelefon på en hylla. Laddare till telefonen saknades i lägenheten vilket tyder på att den som lämnat lägenheten och låst denna utifrån, hade för avsikt att även ta med sig telefonen men glömde denna.
Förhörsledarna från länskriminalen hade under några timmar uppdaterat sig via polisen i Lund och fått en översiktlig bild av Payam och hennes närmaste anhöriga. Alla de gamla utredningar som gällde Payam plockades fram och bilden av en misshandlad och hotad kvinna som nu var död och troligen berövats livet framstod som tydlig. Att Diako förts bort från lägenheten av sin pappa Saman var tidigt en teori som utredarna arbetade efter och tanken att Saman även hade med Payams död att göra fanns tidigt med i utredarna och teknikernas tankar.

Dörrknackningen omfattade ett stort antal förhör med grannar till Payam. Både i den trappa som Payam bodde och i angränsande trappor. Payam var relativt nyinflyttad och därför var det inte många som överhuvudtaget kände till henne. Det fanns ingen av grannarna som gjort några iakttagelser som hade någon avgörande betydelse för den fortsatta brottsutredningen. Ingen hade heller sett Saman lämna lägenheten tillsammans med Diako. När detta skedde borde han rimligtvis ha haft ett stort bagage, eftersom de flesta av Diakos tillhörigheter saknades i lägenheten.
Taxiföretagen i Lund kontaktades och även de busschaufförer som trafikerat Värpinge under de aktuella dagarna förhördes men inga upplysningar om Saman och Diako kom fram. Vid obduktionen kunde rättsläkaren konstatera att Payam dött genom drunkning. Hon hade inga andra skador på kroppen som kunde förklara dödsfallet. Det fanns inga kända sjukdomar hos den 27-åriga Payam och ingenting framkom vid obduktionen som gjorde att dödsfallet skulle kunna förklaras genom sjukdom.

Payam hade en del mindre blödningar under huden (blåmärken) på baksidan av kroppen bland annatpå ryggen och dessa blödningar skulle kunna uppkomma om kroppen exempelvis trycktes mot badkarsbotten. Hon hade inga spår av alkohol eller andra främmande substanser i blodet som skulle kunna förklara drunkningen genom olycksfall. Någon exakt tidpunkt för dödsfallet gick inte att fastställa. Det konstaterades genom olika utredningsåtgärder att Payam dött någon gång mellan söndags- och måndagskvällen.
Rättsläkaren skrev i sitt protokoll att dödsorsaken var drunkning men att orsaken till drunkningen inte kunde fastställas genom obduktionen. I samband med att rättsläkaren senare hördes i domstol sade han att han inte på grundval av obduktionsfynd kunde uttala sig närmare, men att helhetsbilden gjorde att sjukdomsfall eller olyckshändelse var mindre troligt. Ett stort antal förhör hölls med personer som på olika sätt kommit i kontakt med Payam under hennes år i Sverige. Det rörde sig om vänner, grannar och anhöriga samt personal från sjukvården, socialförvaltningen och olika kvinnojourer.
Den bild som kom fram i dessa förhör var entydig. Payam hade blivit fysiskt och psykiskt misshandlad av sin man Saman Benawaz i stort sett under hela sin vistelse i Sverige. Utöver fysisk misshandel hade hon blivit hotad många gånger och hoten omfattade hela skalan och innehöll också klart uttalade hot om att han skulle döda henne. Det kom uppgifter om att Saman sagt att han skulle dränka henne i ett badkar och därefter spela psykiskt sjuk för att slippa fängelse.

Hon hade berättat hur han vid några tillfällen hållit en kudde över hennes ansikte så att hon var på gränsen till medvetslöshet. Genom detta visade han upp sin styrka gentemot henne och steget till att döda henne var inte långt. Det framgick även vid ett flertal förhör att hon var så rädd för honom att hon inte vågade fullfölja sina anmälningar. Hon menade med lite distans till händelserna att det bara skulle förvärra hennes situation om hon stod fast vid sina anmälningar och berättelser.
En del av förhören som hölls gällde personer som haft med Saman att göra. Vid ett tillfälle hade han vid ett samtal med en manlig socialsekreterare i Lund sagt att ”ibland tänker man att det inte finns en anledning när man dödar sin kvinna, men det finns det”. Samans sociala kontakter var få och därför fanns det inte mer än några enstaka personer som kunde lämna upplysningar om honom och hans karaktär. Åklagare kopplades tidigt in som förundersökningsledare eftersom det framstod som rimligt att misstänka att det var Saman som dränkt sin hustru i badkaret och därefter tagit sin son med sig och lämnat lägenheten.

Saman anhölls av åklagaren i sin frånvaro, dels misstänkt för grov egenmäktighet med barn, dels för mord på sin hustru.
Den aktiva förundersökningen med förhör, teknisk undersökning och rättsmedicinska åtgärder pågick med full kraft fram till hösten 2001 men trappades sedan efterhand ner eftersom det inte fanns mer att göra i ärendet. Det var okänt för utredarna var Saman och sonen Diako befann sig.
Payams mamma och yngre broder anlände till Sverige under sommaren för att genomföra och delta i begravningen av Payam. Vid förhör med mamman framstod en tragisk bild av familjen där både pappan och en jämngammal syster till Payam dött i sjukdom några år tidigare. Mamman berättade vidare att både hon och sonen var rädda för Saman. Dels beroende på vad Payam hade berättat, dels beroende på vad han själv sagt och gjort i samband med besök i Irak. Bland annat sade mamman att en mullah (präst) tagit kontakt med henne och berättat att han blivit kontaktad av Saman som hade frågat vad Koranen hade för uppfattning om en man som dödade sin hustru. Saman och Diako saknades och det fanns inga säkra uppgifter om var de fanns. Det var heller inte säkert att Diako var i livet. Rykten påstod att en pojke som skulle kunna vara Diako varit synlig hos sina farföräldrar i Suleimanyia i Irak. Vid denna tid hade Sverige inga som helst diplomatiska förbindelser med Irak och därför gick det inte att kontrollera om dessa uppgifter var riktiga.
Åren gick och det enda som hände i utredningen var att brottet egenmäktighet med barn preskriberades efter två år. Det ansågs ej heller i detta skede att misstankegraden var sannolika skäl när det gällde mordet och därför begärdes Saman inte häktad i sin frånvaro. Anhållningsbeslutet gjorde att han var efterlyst i Sverige men för att kunna efterlysa någon internationellt krävs ett häktningsbeslut av en domstol. Som tidigare beskrivits frihetsberövades Saman Benawaz den 12 januari 2006 i Perstorp.
Undertecknad, som hade handläggningsansvaret för utredningen redan 2001, fick nu äntligen chansen att träffa den person som varit föremål för så många tankar under de gångna åren. Det var med stor spänning som jag och en kollega riggade förhörsrummet. Vi kontrollerade att den tekniska utrustningen i form av video och vanlig ljudbandspelare fungerade. Jag hade dessutom det senaste dygnet försökt att läsa in hela ärendet och uppdatera minnet. Det var trots allt flera år sedan vi aktivt jobbade med ärendet. Vi hade hört av de kollegor som transporterat Saman Benawaz från Perstorp att han samtalat med dem på engelska under hela resan och gjort detta i sin påhittade identitet som Sasan Zendi. Nu undrade vi:
– Vad skulle Saman Benawaz säga? Skulle han medge att han var Saman? Skulle han berätta vad som hände de där dagarna i maj för fem år sedan? Skulle han berätta vad som hänt med sonen Diako och var denne befann sig? Så fort Saman steg in i förhörsrummet förstod jag att det inte skulle bli ett traditionellt förhör eftersom den man jag såg framför mig uppträdde förvirrat och framstod som psykiskt instabil.
Jag tilltalade honom på engelska och frågade vem han var. Han svarade inte på tilltal och framstod som icke kontaktbar. Hans blick flackade runt i hela förhörsrummet och med jämna mellanrum reste han sig upp från stolen. Jag och den närvarande kollegan fick med milt våld sätta tillbaka honom på stolen. Detta var en helt annan man än den vi fått beskrivit för oss och som andra kollegor mindre än en timme tidigare transporterat cirka 100 kilometer och fört en helt normal diskussion med. Efter cirka 15 minuters försök att få Saman att svara på frågor om sin identitet, övergick jag till att tilltala honom på svenska. Jag visste genom många förhör med andra personer att han talade vårt språk mer eller mindre flytande.
Jag förklarade för honom att vi visste att han var Saman Benawaz och sedan delgav jag honom att han var misstänkt för att 2001 ha mördat sin dåvarande hustru Payam i Lund. Jag avvaktade Samans reaktion och kunde konstatera att det ovan beskrivna beteendet fortsatte och någon tydlig reaktion på misstanken syntes inte. Han blev informerad om sin rätt till offentlig försvarare och att en sådan skulle utses för honom. Förhöret avbröts därefter eftersom jag inte tyckte det var meningsfullt att fortsätta tilltala någon som vägrade prata och dessutom framställde sig själv som psykiskt sjuk.
Några dagar senare häktades Saman Benawaz av Lunds Tingsrätt på sannolika skäl misstänkt för mord i Lund 2001. Under häktningsförhandlingen uppträdde Saman på samma sätt som han gjort under det första förhöret, det vill säga förvirrat och som om han var psykiskt sjuk. Saman var så orolig och förvirrad i rättssalen att han fick beläggas med handfängsel och efter ett tag föras ut ur rättssalen så att förhandlingen kunde fullföljas. Han yttrade inget i rättssalen och hans offentlige försvarare berättade att han inte visste sin klients inställning till misstankarna eftersom han heller inte pratade med honom. Under våren och sommaren gjordes ett stort antal försök att hålla förhör med Benawaz, varje gång med hans advokat närvarande. Resultatet var identiskt lika varje gång. Han vägrade att tala. Hans advokat berättade att inte heller han lyckats få Saman att uttala sig. Häktespersonalen hade samma upplevelse av honom. Saman hade perioder under häktningstiden då han matvägrade och även vägrade att dricka. Detta resulterade i att han periodvis fick behandlas medicinskt och gavs dropp för att inte torka ut.
Försök gjordes med andra förhörsledare än de ordinarie och med skrivna frågor som han fick möjlighet att besvara skriftligt. Någon gång under sommaren började han skriva korta meddelanden till oss utredare som dock sällan var av intresse för utredningen. Han skrev dock vid något tillfälle att han inte dödat Payam.
Vid något av förhörstillfällena visade jag upp foton på Diako och på den nakna och döda kroppen av Payam. Vi hoppades att detta förfaringssätt skulle framkalla någon form av reaktion från Saman. Reaktionen blev att han grät hejdlöst och skakade i hela kroppen men han fortsatte som förut att inte säga någonting.
Vi kontaktade psykologisk expertis för att få hjälp med att analysera Benawaz och hans beteende men inte heller detta hade någon positiv effekt i kontakterna med honom. Han genomgick en mindre rättspsykiatrisk undersökning och vi var i kontakt med en psykiatrisk läkare som tidigare haft kontakt med honom. Dessa båda läkare ville utöver sina skriftliga utlåtanden inte säga något om Saman, men vi tydde deras uttalande på så sätt att de ansåg att han simulerade psykisk sjukdom.
I maj månad 2006 var utredningen i klar och vi insåg att vi inte skulle få några svar från Saman. Han hade under fem månader i häkte inte vid något tillfälle, varken till utredare eller till sin advokat, yttrat ett enda ord.
Trots att Saman inte talade med någon, lyckades vi på andra vägar få fram att han under de gångna åren vistats och suttit i fängelse i Grekland och att han varit i Belgien under en tid. Några bekräftade uppgifter om Diako lyckades vi inte få fram. Rykten florerade fortfarande om att han var hos sin farmor och farfar i den kurdiska delen av Irak. Åtalet förbereddes av åklagaren och lämnades så småningom in till Lunds Tingsrätt där huvudförhandling skulle hållas. Stämningsansökan var fomulerad så att Saman Benawaz enligt åklagaren skulle fällas för mord och dömas till livstids fängelse.
I samband med att Saman anlände till tingsrätten första förhandlingsdagen fördes han in i byggnaden via huvudentrén. Där befann sig en fotograf och en journalist. Helt utan förvarning slet sig Saman från de båda häktesvakterna som transporterade honom och attackerade fotografen med sparkar och slag. Efter några sekunder övermannades han av häktespersonalen och belades med handfängsel innan han fördes in i rättssalen. Saman hade återigen visat att han var våldsbenägen och impulsiv.

Rättegången varade i fyra dagar och ett tiotal vittnen hördes av tingsrätten. Saman yttrade sig överhuvudtaget inte under förhandlingarna utan satt hela tiden med nedbockat huvud och läste i en bok skriven på arabiska.

Samans offentlige försvarare meddelade att Samans inställning var att han inte dödat Payam. I övrigt kunde han inte lämna några uppgifter från Saman eftersom denne fortfarande inte talade och hade så inte gjort vid något tillfälle under förundersökningen. Lunds Tingsrätt avkunnade sin dom den 31 maj 2006, drygt fem år efter att Payam bragt om livet. (Mål nr B 968-01)
Tingsrätten avfärdade tidigt tanken på olyckshändelse eller sjukdom som drunkningsorsak men resonerade mera ingående kring hypotesen självmord.

Efter att i domen resonerat kring denna hypotes skriver
tingsrätten:
– Tingsrätten anser att självmordshypotesen framstår som så verklighetsfrämmande att man måste bortse från den.
När det gäller frågan om vem som är gärningsman skriver tingsrätten efter ett längre resonemang:

– En annan gärningsman än Saman Benawaz kan uteslutas.

– Slutsatsen är således att tingsrätten inte hyser något rimligt tvivel om att Payam bragts om livet av Saman Benawaz på det sätt som åklagaren påstått. Åtalet skall alltså bifallas och Saman Benawaz dömas för mord, skriver tingsrätten vidare. Straffpåföljden blev livstids fängelse och utvisning ur riket med förbud att återvända. En mindre rättspsykiatrisk undersökning av Saman Benawaz genomfördes under häktningstiden, en så kallad § 7-undersökning. Denna gav inte stöd för någon annan påföljd än fängelse. Med detta avses att Saman inte ansågs vara psykiskt sjuk i den omfattningen att han inte kunde dömas till fängelse.

Något formellt överklagande av tingsrättsdomen hade inte kommit till hovrätten i rätt tid. Saman hade inte framfört till sin advokat att han ville att domen skulle överklagas. Dock hade han själv skrivit ett brev till hovrätten  som kom in några dagar för sent. Hovrätten tolkade innehållet och det uppfattades som att Saman ville att hovrätten skulle pröva skuldfrågan. Hovrätten överlät till Högsta Domstolen att avgöra om fallet skulle prövas även om ett överklagande inte kommit inom föreskriven tid. Högsta Domstolen ansåg att prövning borde ske med tanke på brottes svårighetsgrad och gav hovrätten i uppdrag att kalla till förhandling.
Saman Benawaz hade i sin skrivelse, utan att ange några skäl, också bett om att få byta advokat. Hovrätten godtog denna begäran och Saman fick en ny advokat som skulle läsa in sig på ärendet. Saman genomgick under tiden en så kallad § 4-undersökning vilket innebar att han under ca fyra veckors tid vistades och undersöktes på en rättspsykiatrisk klinik. Denna undersökning kom fram till samma slutsats som den mindre § 7-undersökningen gjort tidigare. Det vill säga att Saman inte var så psykiskt sjuk att han inte skulle kunna dömas till fängelse.

Hovrätten över Skåne och Blekinge inledde förhandlingarna i början på december månad 2006. Även i hovrätten rörde det sig om fyra förhandlingsdagar och samma vittnen som i tingsrätten var kallade. Denna gång inställde sig samtliga vittnen som var kallade i motsats till tingsrätten där två väsentliga vittnen uteblivit. Några nya omständigheter hade inte framkommit sedan förhandlingarna i tingsrätten men en stor skillnad fanns. Saman tilläts under förhandlingarna i hovrätten att  kommunicera genom att skriva sina svar, påstående och övriga uttalanden på en dator som var uppkopplad till en TV-skärm på väggen. Både hovrättens ledamöter, åklagaren och åhörarna fick därför nu för första gången ta del av vad Saman hade att säga i saken.
Saman påstod att han och Payam försonats och att de överenskommit att han skulle ta med sig Diako till Tyskland och att Payam skulle ansluta i efterhand. Saman och Diako lämnade, enligt Saman, Lund med tåg den 20 maj 2001 och Payam vinkade av dem på stationen. Den 22 maj på kvällen, samma dag som Payam anträffades, fick Saman besked om

att hans hustru anträffats död.Några ytterligare detaljer som skulle kunna kontrolleraslämnade inte Saman och han svarade undvikande på frågor om varför han inte satt sig i kontaktmed svenska myndigheter efter beskedet om hustruns död. Några uppgifter om var sonen Diako numera
finns kom inte fram. Saman påstod att Diako

mådde bra och var väl omhändertagen.
Domen i hovrätten (Mål nr B 2514-06) avkunnades i slutet på december och majoriteten av ledamöterna, fyra av fem, fastställde tingsrättens dom på livstids fängelse för mord. Resonemanget var liknande det som tingsrätten fört i sin dom och Samans egna uppgifter lämnades utan avseende. Tingsrätten hade dömt ut ett skadestånd som Saman skulle betala till Payams moder. Detta fastställdes av hovrätten.
En av ledamöterna i hovrätten, ordföranden Robert Nord, hade en avvikande mening och ville fria Saman Benawaz och försätta honom på fri fot. Nords resonemang kring skuldfrågan finns återgivet i domen och han skriver avslutningsvis:
– Det går mycket väl att finna argument som talar för ett händelseförlopp i enlighet med åklagarens gärningspåstående. Den tekniska utredningen ger dock inte mycket stöd åt åklagarens hypotes. Inte heller är vad som framkommit om Payam Benawaz person av så enhetlig och fullständig beskaffenhet att det går att bortse från möjligheten att hon begått självmord. Vid ett sådant förhållande kan det inte anses ställt utom allt rimligt tvivel att Saman Benawaz tagit hennes liv. Åtalet skall därför ogillas.
Nord var dock ensam om sin avvikande mening och majoriteten av hovrättens ledamöter dömde Saman Benawaz till livstids fängelse för mord.
Saman Benawaz begärde prövningstillstånd hos Högsta Domstolen men begäran avvisades och därmed hade domen på livstids fängelse för mord vunnit laga kraft.
Som handläggare och polisiärt ansvarig för utredningen kan jag med tillfredsställelse konstatera att denna till sist kunde avslutas. Inte minst för de anhöriga till offret är det viktigt att få ett avslut. Det faktum att det blir åtal i ett ärende gör att hela förundersökningen blir offentlig och då kan parterna få del av utredningsmaterialet och både få svar på många frågor och dessutom dra egna slutsatser i skuldfrågan.
Under pågående förundersökning är mängder med uppgifter belagda med sekretess och därför kan inte de anhöriga få den heltäckande bild av vad som hänt och som de ofta önskar.
Payams mamma och bror har under många år både känt och visat sin förtvivlan och också i mångasammanhang berättat om sin rädsla och oro.
Att det var Saman Benawaz som berövat sin hustru livet var en tanke och inriktning som tidigt fickf äste bland oss utredare och tekniker på Länskriminalen i Skåne. Vi gjorde precis som senare tingsrätt och hovrätt, det vill säga prövade olika tänkbara hypoteser, men kom fram till att det inte fanns någon annan rimlig förklaring till Payams död än att Saman mördat henne. I de flesta mordutredningar finns det konkret teknisk bevisning i form av olika spår med mera.
I denna utredning kunde varken tekniker eller rättsläkare med säkerhet säga att Payam berövats livet av en annan person. I stället är det den totala bilden av förhör, teknisk undersökning och obduktion som gör att både tingsrätt och hovrätt avkunnat domar som stämmer överens med utredarnas övertygelse om Samans skuld.
Samtidigt måste jag medge att jag vid flera tillfällen under förundersökningen kände tvivel om den befintliga bevisningen skulle anses räcka för en fällande dom när den skulle värderas av andra personer.
Sonen Diakos öde vet vi ingenting om. Det har inte kommit något från Saman som kastar minsta ljus över pojkens öde. Kanske finns han hos släktingar i Irak. Kanske finns han hos någon vän eller bekant i någon annan del av världen. Diako, som nu är sju år gammal, är den store förloraren. Genom händelserna i Lund 2001 miste han båda sina föräldrar. Vi vet inte ens om Diako är i livet och får kanske aldrig något svar på denna fråga. Han anses officiellt inte som försvunnen eftersom hans pappa säger sig ha tagit hand om honom – men vägrar berätta något om hans vidare öden. Saman har skriftligt uppgett som skäl till sin vägran att berätta om Diako att han tror att myndigheterna kommer att ta sonen ifrån honom.
Diako är inte svensk medborgare och därmed är han inte längre ett fall för svenska myndigheter.
Som privatperson får jag väl förmodligen i all framtid dras med mina tankar och obesvarade frågor kring pojkens öde.

Artikeln nedan handlar om en mamma vars tre äldsta barn bortfördes av sin pappa till Pakistan 1985 och förblev försvunna i 14 års tid. Det är en otäck historia, men någonstanns mellan raderna så lyser ändå livsglädjen och hoppet fram. Vi vill säga till alla er som väntat länge: Det är aldrig försent att sluta hoppas. Barnen kommer hem en dag!

——————————————

Vi vill här dela med oss av en äldre artikel i tidningen Sydsvenskan, för er som inte läst den. Artikeln hittar ni i orginal här:

http://www.sydsvenskan.se/familj/mitt-i-livet/article1430838/Ett-mammaliv-av-sorg-kamp-och-gladje.html

Vi väljer även att klistra in texten nedan:

Mamma i sorg, kamp och glädje

Text: Lena Forsfält
Publicerad 3 april 2011 6.30 Uppdaterad 4 april 2011 12.04

Marianne Rydén är högstadielärare på Linnéskolan och känd som ”Rosa fröken”. Hon är också mamman som kämpade för sina tre barn som rövades bort till Pakistan i mitten på 1980-talet. När de kom tillbaka efter fjorton år blev ingenting som hon hade tänkt sig.

MALMÖ. ”Hur är det med barnen? är fortfarande en vanlig fråga när Marianne Rydén träffar folk på stan.

Hon ler lite och sveper det långa håret bak på ryggen. Marianne Rydén är van vid att prata om sina barn, men inte på det vanliga sättet man tänker på när en mamma och mormor berättar.

– Jag har fött sex barn, men bara fått fostra ett, konstaterar hon krasst.

Två barn dog i späd ålder och tre rövades bort av exmaken till Pakistan när det minsta bara var ett drygt år.

Sin yngste son som nu är 19 år, har hon dock fått följa hela vägen och hon är mycket mamma-stolt. Denna soliga men isande kalla förmiddag är han hemma ett par dagar från Karlskrona där han gör militärtjänst. Siktet är inställt på att bli polis.

– Utan honom vet jag inte hur det hade gått. Då hade jag nog kastat in handduken, säger hon ömt med adress till sonen som är på väg ut i köket för att fixa frukost.

Så här på andra halvan i livet kan Marianne Rydén konstatera att hon har det bra idag. Trots att hon fått uppleva varje förälders mardröm flera gånger om.

Dramatiken börjar i oktober 1985. Hennes tre små barn – en flicka på sju år, en pojke på tre år och en flicka på drygt ett år – rövas bort av hennes exman till hans gamla hemland Pakistan.

Marianne Rydén reser efter. Oräkneliga kontakter tas med UD och andra myndigheter. Under nära fem år vistas hon i Pakistan och lyckas mot alla odds att få vårdnaden om sina barn. Men det är en seger på pappret. Barnen hålls fortfarande gömda av pappan och hans släktingar, troligtvis nära gränsen till Afghanistan.

– Det värsta var att jag inte visste om de levde, om de fick gå i skolan, hur de mådde, ingenting.

December 1999: Det har gått drygt fjorton år sedan Marianne Rydén träffade sina tre äldsta barn. Livet har gått vidare. Hon har fått ytterligare en son som nu är 8 år, gift sig med Anders och tagit över sitt föräldrahem, en vacker 40-talsvilla med stor trädgård i Limhamn.

Då får hon plötsligt telefonsamtalet som hon väntat på i alla år: äldsta dottern ringer och förklarar att de flytt på vägen till ett bröllop och är på väg med flyg från Pakistan.

Den 19 december landar de på Kastrup. Marianne Rydén håller på att svimma av yrsel och oro i ankomsthallen.

Så kommer de ut genom dörrarna. Fem personer!

– Jag kände igen min äldsta dotter direkt. Och hon hade fått två barn, två små flickor som hon hade på varsin arm. Jag hade blivit mormor!

Julen blev minnesvärd. Plötsligt skulle åtta personer samsas i huset. De små barnen som Marianne Rydén brutalt skilts ifrån fjorton år tidigare hade blivit främmande, unga vuxna med en annan kultur och inte minst ett främmande språk. I Pakistan hade de förbjudits att prata svenska.

Sommaren 2000 kom deras pappa till Sverige. Det var då Marianne Rydén förstod att hela ”flykten” var iscensatt.

– Jag trodde i min enfald att barnen hade kommit hem för min skull, men det var deras pappa som hade tröttnat på det hårda livet i Pakistan och därför ville tillbaka till Sverige. Han trodde att bortrövandet var preskriberat, men det var det inte. Så han fick avtjäna sin tvååriga fängelsedom, även om det i praktiken bara blev ett drygt år.

Sedan kom en ny smäll. Barnen krävde att deras mamma skulle förlåta pappan.

– DET kunde jag bara inte göra. Oavsett att han hade fördärvat mitt liv, så hade han handlat helt egoistiskt utan minsta tanke på barnens behov och framtid.

Det har gått drygt elva år sedan den där dagen på Kastrup och Marianne Rydén konstaterar att ”det har då inte har varit en dans på rosor kan jag lova”.

I mitten på 2000-talet hände det som ingen förälder vill föreställa sig: hennes äldste son dömdes till livstid för mord.

Hur klarar man sig som mamma, som människa, genom allt det här?

Marianne Rydén snor ihop håret i en knut och svaret kommer utan tvekan.

– Jag vill alltid få se solen gå upp nästa morgon. Det har jag sagt många gånger, men det är så det är. Jag är optimist. Och har försökt låta bli att bli bitter. Det tjänar ändå ingenting till.

Hon besöker sonen regelbundet i fängelset och gläder sig, trots allt, åt att han nu håller på att läsa in sin gymnasiekompetens.

Hon glädjer sig också åt att döttrarna har utbildat sig, lever egna liv och att de håller kontakten.

Sedan många år arbetar Marianne Rydén som lärare och trivs med kontakten med eleverna, att påta i trädgården (”hade betygen räckt hade jag utbildat mig till hortonom”) och att gå ut med familjens hund Flisan. Hundfältet är nära och sommartid beger hon sig gärna till Ön för ett dopp.

– Där badar vi tillsammans, Flisan, jag och mina hundkompisar, och det är underbart. Då är jag lycklig.

Första halvåret 2010 hade 660 barn registrerats som ”försvunna” av Migrationsverket. Det handlar alltså om mellan 3-4 barn varje dag. På ett år blir det 1320 barn, om ”trenden” håller i sig. Av dessa 660 barn var 494 stycken fortfarande borta vid halvårsskiftet i juni. Alltså nästan 500 stycken, varav de flesta tros finnas kvar i Sverige, där de utnyttjas på olika vis, som arbetsslavar eller inom barnsexindustrin.

Vi på SBN har uppmärksammat ett av dessa försvunna barn i en Amber Alert artikel här på hemsidan om Lidija Sonki från Grums:

http://www.saknadebarn.org/2010/04/20/lidija-sonka-17-ar-ar-sparlost-forsvunnen-fran-grums/

Egentligen skulle vi behöva efterlysa 3-4 barn varje dag på vår hemsida! Men dessa barns öden är det inte många som hör något om. Det är dags att ändra på det nu! I debattartikeln nedan så kräver Ecpats ordförande och kommunikationsdirektören på IF tillsammans:

”Vi kräver att ansvariga svenska myndigheter ser problemet, skaffar sig ökad kunskap och kompetens och vidtar åtgärder för att hindra att barn försvinner i migrationsprocessen. Skulle berörda myndigheter agera med samma flathet om de 660 barnen som försvann var svenska?”

Det är precis samma krav som vi har ställt sedan flera år. Men inget händer egentligen! Enstaka politiker engagerar sig och försöker hjälpa de drabbade barnen. Men där stannar det. En del utredningar har iochförsig initierats av Regeringen, men de är fortfarande under utredning. Inget har blivit bättre, även om en del löften har getts. Tyvärr, måste vi svara er som skrivit debattartikeln, så tror vi inte att myndigheterna hade agerat bättre om barnen varit svenska.

I Sverige försvinner minst två barn i veckan enligt UD:s officiella statistik. Mörkertalet är enormt. Minst det dubbla och säkert tre eller fyra gånger så många. Det handlar om 200-500 barn per år, enligt vår uppskattning, där vi själva står i kontakt med otroligt många föräldrar ur ”mörkertalet” som av olika skäl inte vågar anmäla sina barns kidnappning till myndigheterna.

UD har heller ingen statistik över hur många barn som i realiteten återvänder. De talar om ”avslutade ärenden” som oftast ligger på aningen fler än antalet nya ärenden varje år. Men att ett ärende avslutas innebär inte per automatik att barnet har återvänt, utan kan istället innebära att ärendet har legat stilla för länge utan nyheter, eller att en utländsk, ibland korrupt domstol felaktligen dömt till kidnapparens fördel och vägrar återlämna barnet till sitt hemland Sverige.

Varför vill inte UD utreda siffrorna ordentligt och ta reda på hur många av dessa anmält bortförda eller kvarhållna barn som egentligen fått återvända hem? SBN har länge efterfrågat dessa siffror och vi anser att det är mer än rimligt att detta granskas och redovisas för allmänheten. Vi vet också, efter många års erfarenhet, att det finns länder som gång på gång ignorerar Haagkonventionen och som t.ex. står med på ”svarta listan” som USA presenterar. Varför har inte Sverige en svart lista över länder som vägrar följa internationella konventioner och återföra små svenska medborgare? Vi anser att det är av stor vikt att veta i förväg huruvida du som svensk förälder har någon som helst chans att få hem ditt barn från ett visst land, innan du ger dig in i den oftast mördande långsamma, psykiskt nedbrytande och dessutom oerhört kostsamma processen att slåss i utländsk domstol med hjälp av Haagkonventionen för att få hem ditt barn. För att stå där, tre år senare och inse att allting egentligen från början var totalt lönlöst, kan få även den starkaste förälder att totalt gå under. Åren har försvunnit, du har satts i personlig konkurs flera gånger och alla stridigheter har bara lett till en än mer infekterad situation där ditt barn sitter som den största förloraren utan någon som helst kontakt med dig eller Sverige och det liv det en gång hade och är ännu längre från ett återförande än det var i början av processen. Om du då dessutom får reda på att tre andra föräldrar innan dig har gått igenom samma mardrömsresa med samma intetgivande resultat, så finns det inte ord för att uttrycka din förtvivlan och hur förstörd du känner dig, för resten av ditt liv. Så många timmar, dagar, månader, år, tårar, skrik, förtvivlan, oro, rädslor, panik, ångest, kronor, resor, biljetter, telefonsamtal och krusade förhoppningar helt i onödan. Varför finns inte statistiken på vilka länder som bryter avtal om återförande av barn? Vi vet ju att dessa länder existerar. Ett exempel, bland många, på ett europeiskt land som på det fräckaste sätt har ignorerat Haagkonventionen är Bosnien. Trots att Sverige gett mer bistånd till landet än de flesta andra länder. Bosnien är inte ensamt, inte i Europa och särskilt inte i världen. Mängder av länder som gång på gång ignorerar Haagkonventionen, utan en enda reprimand från svenskt håll. Vi känner en stor frustration över detta och att det tillåts fortsätta. Det kommer att drabba så många fler barn. Inte bara svenska, utan alla barn som förs till dessa länder från andra länder. Deras hela liv ödeläggs med en flygresa och så många andra liv som är kvarlämnade utan dem. Föräldrar, syskon, vänner, skolkamrater, dagisvänner, mor- och farföräldrar, mor- och farbröder, mostrar och fastrar, kusiner, grannar…  Sorgen sprider sig som ringar på vattnet. Så många barn har drabbats. Snart har sorgen nått oss alla.

I USA så behandlas just nu ett lagförslag om sanktioner mot länder som bryter mot bl.a. Haagkonventionen, vilket vi på SBN applåderar och följer med stort intresse. Så naturligt och självklart! Läs mer HÄR!

I debattartikeln om migrationsbarnen som försvunnit så skriver man vidare:

”De myndigheter som främst bär detta ansvar är Migrationsverket, Socialtjänsten och Polisen. Brist på samarbete mellan dessa tre leder till att många ärenden faller mellan stolarna.”

När det gäller de bortförda barnen så vill vi peka ut följande myndigheter: UD och ambassaderna, domstolarna, Polisen och Interpol, åklagarmyndigheterna samt ibland också Socialtjänsten, Skatteverket och Försäkringskassan. Deras brist på samarbete är stort och leder nästan alltid till att drabbade känner sig fallna mellan stolarna och att ärenden drar ut på tiden. De utlovade sex veckorna i Haagärenden hålls i praktiken aldrig. De flesta får vänta minst ett halvår. Andra ännu längre. När det gäller barn som förts till länder utanför Haagkonventionen så är verkligheten ännu råare.

SBN anordnade ett seminarium i Stockholm den 25 maj 2010, på Internationella Dagen för Försvunna Barn. Några av dem som talade förutom drabbade föräldrar var UD, Interpol, Polisen, Barnpsykolog, Riksdagspolitker, Socialtjänsten, Familjerättsadvokater, Rädda Barnen m.fl. Nästan alla var rörande överens om en sak: att det inte fungerar idag och att det inte finns någon samordning.

SBN har motionerat om just detta tillsammans med Riksdagsledamot Annelie Enochson, men motionen avslogs tyvärr: Motion 2009/10:C256, Samordningsmyndighet för ärenden om bortförda barn.

Om vi slår ihop siffrorna från Migrationsverket med siffrorna från UD och vår uppskattning om mörkertalet så hamnar vi på nästan kanske 2000 barn per år.

Hur länge ska Myndighetssverige fortsätta att blunda för problemen med barn som försvinner? Hur länge till? Hur många barn ska utsättas för det omänskliga i att försvinna? Imorgon är det fyra nya. I övermorgon ytterligare fem. Vad väntar vi på?

Låt oss införa Amber Alert systemet i Sverige NU och starta en samordningscentral för dessa ärenden. Någon som SBN mer än gärna hjälper till med. Vi ville ha börjat redan igår… Kan vi börja imorgon?

Det är som sagt Ecpat och Försäkringsbolaget IF som tillsammans har skrivit en Debattartikel i DN idag som ni kan läsa genom att klicka HÄR eller läs nedan.

Problemet har också uppmärksammats av Aftonbladet HÄR och Expressen HÄR.

”494 barn försvann i Sverige under första halvåret i år”

Publicerat i dag. 00:50

Sydsvenskan har också intervjuat en mamma vars son har kvarhållits i Kroatien i artikel nr 2 som ni hittar genom att klicka HÄR eller läs texten nedan:

______________________________________________________________________

”Varje gång det händer blir jag helt förstörd”

Text: Sara Assarsson, Jenny Leyman
Uppdaterad 9 augusti 2010 8.02 Publicerad 9 augusti 2010 6.302010-08-09 06:30:00

MALMÖ. Födelsedagstårtan står framdukad på bordet. Runt omkring sitter släkten och väntar på födelsedagsbarnet. Men han dyker inte upp.

– Varje gång det händer blir jag helt förstörd, säger Helen som i flera år har kämpat för att få ensam vårdnad av sin son Jesper.

När Helen och hennes exmake gick skilda vägar för tio år sedan hade de ett gemensamt ansvar för sonen.

Men redan tidigt stod det klart att samarbetet mellan föräldrarna inte fun­gerade. Hämtningar och lämningar var ofta hotfulla, berättar Helen.

Vid flera tillfällen reste pappan bort med Jesper utan att berätta det för Helen.

Nu lever hon med oron för att sonen inte ska komma hem igen.

– Jag går hela tiden med hotet att han ska stanna i Kroatien, säger Helen uppgivet.

Första gången sonen försvann var efter påsk­lovet 2004. Jesper hade tillbringat lovet tillsammans med pappans släkt i Kroatien. Men när skolan började igen var Jesper fortfarande borta. Varje dag i nästan tre veckor gick Helen till Jespers skola för att se om han var där. Till slut orkade hon inte längre utan bad läraren att höra av sig om han kom.

– Jag klarade inte av besvikelsen att se hans tomma bänk.

Tre veckor senare dök Jesper upp.

– Det var första gången. Nu sitter vi som på nålar varje gång Jesper ska lämnas, berättar Helen när vi sitter runt köksbordet i radhusvillan.

Framför sig har hon en bunt papper. Det är utlåtande från kuratorer, läkare och lärare som gång på gång har kontaktat socialkontoret på orten där hon bor.

– Jespers pappa har sagt nej till en dyslexiutredning, säger Helen med en suck.

– Och eftersom vi har gemensam vårdnad har han rätt till det.

Trots att pappan är dömd för misshandel fick Helen avslag i hovrätten när hon för tre år sedan begärde ensam vårdnad.

Nu bor Jesper hos sin mamma och träffar pappan varannan helg. Skol­loven delar föräldrarna mellan sig.

Den senaste vistelsen i Kroatien i somras slutade med att pappan höll kvar sonen utan att meddela Helen.

– Den gången blev det för mycket för mig och jag bröt ihop fullständigt, säger Helen som polisanmälde händelsen.

Efter sju dagar kom sonen hem.

– En vecka kanske inte verkar så mycket, men varje minut är fruktansvärd.

Helen har flera gången bett polisen och de sociala myndigheterna om hjälp. Hon har även bett om en kontaktperson för att underlätta samarbetet med pappan. Men varje gång får hon avslag på grund av att pappan säger nej.

Helen och Jesper syns inte i statistiken över dem som drabbas när ett barn förs bort. Jesper har aldrig varit borta så länge att myndigheterna har ingripit. Trots att pappan bryter mot umgängesavtalet mellan föräldrarna står han kvar som vårdnadshavare.

– Har man gemensam vårdnad får man hela tiden det slängt i ansiktet. Lagen måste ändras så att det blir straffbart att stjäla och kränka ett barn.

Sydsvenskan har utan framgång sökt pappan för en kommentar.

Helen och Jesper heter egentligen något annat.

Den sista artikeln om saknade barn i tidningen Dagen handlar om pappa Ferat och hans kamp för sin bortförde son Deniz. Klicka HÄR för att läsa artikeln på nätet eller se nedan…

Den 25 augusti släpps boken om pappa Ferats kamp för sin son. Ni kan redan nu beställa den här:

http://www.pappaalskardig.se

Ferat & Deniz

Förlorade barn (del 2 av 3) Att förlora ett barn är något av det värsta som kan hända. Dagen har pratat med tre föräldrar som delar samma smärta. Förutom saknaden delar föräldrarna också hoppet – att barnen en dag ska komma tillbaka till dem.

För några veckor sedan så skrev Aftonbladet HÄR om Camilla Nylunds fyra barn som hennes ex-make kidnappade till Libanon den 29 juni från Norrland.

Cleopatra(4 år), Najwa(8 år), Ismael(10 år) och Mohamed(12 år). Bortförandet antas vara reaktionen på en vårdnadstvist och en skiljmässa under våren. Camilla säger att hon under 14 år levt i rädsla för sin man och blivit misshandlad av honom både psykiskt och fysiskt.

Dessa barn är fyra av flera andra barn som just nu olovligen kvarhålls i Libanon och som SBN försöker hjälpa.

Alla ni som har kontakter eller råd att ge kring Libanon eller Beirut – maila oss på: info@saknadebarn.org

För några veckor sedan så gjorde Sveriges Radio ett dokumentärprogram om två barn som kidnappades av sin mamma till Irak. Idag klockan 11.03 så sändes programmet Barnaministeriet på P4. Ett gripande reportage där båda barnens föräldrar berättar och barnen själva ger sin version av året i Irak och känslorna kring domen.

Klicka och lyssna:

http://www.ur.se/play/155292

Detta är en Amber Alert!

I lördags kväll vid 18-tiden försvann 17-åriga Lidija Sonki, född 1993, från Grums, Värmland. Hon hade uppgett för familjen att hon bara ville ta lite frisk luft. Hon kom inte hem igen!

Hon har bara bott i Sverige i tre veckor och har därmed inget socialt nätverk, vänner eller ens nära släkt i närheten.

Polisen larmades samma kväll vid kvart i midnatt. Man har nu redan gett upp det allmänna sökandet i området och hoppas därför på tips från allmänheten!

Flickan är 154 centimeter lång, smal kroppsbyggnad och mörkt långt hår. Iklädd svart jacka och under denna en rosa tröja, svarta tajts och svarta skor.

Har du sett, eller tror du dig ha sett Lidija? Uppgifter rörande iakttagelser kan lämnas till polisen i Värmland via telefonnummer 114 14.

Länkar:

http://www.polisen.se/Aktuellt/Pressmeddelanden/Varmland/Forsvunnen-flicka-i-Grums/

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6980209.ab

http://gt.expressen.se/nyheter/1.1958038/lidija-17-ar-sparlost-forsvunnen-i-grums

Ni som är flitiga besökare av hemsidan har märkt att plötsligt är information om ett fall försvunnen, eller flyttad. En del barn som legat efterlysta finns inte längre på listan. Detta beror på flera anledningar.

Men jag vill här framföra två tack från två pappor vars barn och historier nu har avförts från hemsidan:

Pappa Gustaf med sina flickor och pappa Johan med Evelina.

Gustaf har inte fått hem barnen, men kämpar nu istället för att lösa tvisten på plats med sin exfru och få tillstånd ett stort umgänge med sina kidnappade barn och alltså göra det bästa av situationen. Han orkar inte längre finnas med offentligt, varvid vi har plockat bort all information om barnen och videon, bloggen m.m.

Johan fick hem sin lilla dotter efter några veckors hårda eftersökningar och de mår båda väldigt bra idag och Evelina har ett visst umgänge med sin mamma kontinuerligt. Han vill tacka för allt stöd och all hjälp, men vill samtidigt be alla som har skrivit om fallet att radera dessa poster, för att skydda Evelina inför framtiden. Syftet med publiceringen var att hon skulle hittas och senare att lugna den storm av anklagelser som bubblat upp runt honom. Nu behöver inte längre varken pappan, mamman eller dottern debatteras öppet. Huvudförhandling i vårdnadsmålet samt brottsmålsförhandling har ännu ej hållits, men kommer snart.

Vi hoppas att alla respekterar deras förhoppning om att få återgå till ett anonymt leverne för barnens skull och för att inte blåsa upp konflikterna mellan föräldrarna. Det förstår vi till fullo.

Tack alla ni som följt, stöttat och tänkt på de drabbade papporna och alla andra föräldrar som finns här på SBN:s sida!