Det är med den största glädje och lättnad som vi kan berätta att mamma Lina har fått ta hem sin yngste son Kevin på umgänge under cirka två månader, hos sig i Västerås. För första gången på två år så fick storebror och lillasyster träffas igen!

Vi är väldigt glada att höra att barnen Frullis föräldrar äntligen har nått en bra överenskommelse för sina barns skull, där Kevin och Lukas ska få hälsa på sin mamma och släkt i Sverige och lilla Karolina ska få ha umgänge med sin pappa och släkt i Italien. Barnen behöver båda sina föräldrar och de behöver framförallt varandra.

I slutet av maj är det tänkt att mamma Lina ska resa ned till Italien med Karolina för ett längre umgänge, för att också återlämna Kevin och sedan ska det vara Lukas tur att besöka mamma i Sverige i sommar.

Vi hoppas att alla parter respekterar de avtal som nu sluts, för barnens skull och för att bibehålla den goda dialog som nu uppstått.

Mamma Lina delar här med sig av några nytagna foton från hemmet i Västerås. Två gulliga syskon som leker på svenska/italienska. Kramas, leker och bråkar om vartannat, såsom syskon gör. Hon är jättelycklig och hälsar till alla som stöttat henne!

Resultatet av vårdnadstvisten är ännu inte klart. Dom i målet kan väntas först i höst!

Som vi på SBN tidigare rapporterat om så var mamma Lina nere på den första förhandlingen den 21 januari och då tvingades storebror Lukas att vittna i tingsrätten. Idag är det då dags för lillebror Kevin. Vi skickar många styrkekramar till honom och mamma Lina i den här svåra situationen. Och önskar er alla varmt lycka till med domstolens beslut! Måtte det gå fort och måtte rättvisan segra!

PS. På grund av fel information så postades det här inlägget redan den 11 februari(numera borttaget), men det riktiga datumet är alltså idag, den 11 mars.

Just nu är mamma Lina på väg ned till Bari i Italien för att närvara vid detta årets viktigaste händelse: vårdnadsrättegången om pojkarna! Imorgon klockan 10 är det dags så vi får be alla att hålla tummar och tår för henne och att det ska bli ett slut på den här långa mardrömmen där hon inte får hem sina barn igen.

Lukas och Kevin försvann i april 2008 med sin pappa efter en påstådd fisketur, som tydligen slutade i Italien. Kvar i Västerås satt mamma Lina och lillasyster Karolina. Sedan dess har pojkarna inte fått komma tillbaka till Sverige och har heller inte träffat sin syster. Pappan har inte träffat sin dotter heller, eftersom konflikten hela tiden eskalerat. Några gånger har Lina fått beviljat umgänge med pojkarna i Italien, som hon har berättat om här förut. Snart har det gått två år!

Alla Haagförhandlingar är över, då Italiens högsta domstol slutligen slog fast att pojkarna har hemvist i Italien och därmed inte kan återlämnas till Sverige. Stockholms Tingsrätt slog dock tidigare fast att Karolina hade hemvist i Sverige, vilket därmed torde gällt även pojkarna. Länderna säger alltså emot varandra, fastän det handlar om två EU-stater.

Men nu är det alltså dags för något nytt och oerhört viktigt: Vem får vårdnaden om barnen?

Enligt uppgifter från Lina så ligger barnens pappa även i vårdnadstvist med sin nya fru(han har hunnit få ett till barn under de här knappa 2 åren som gått sedan han lämnade Sverige, samt gift om sig) och Lina säger också att alla italienska myndigheter står på hennes sida, Socialtjänsten, skolan m.m. Det verkar alltså hoppfullt!

Alla på SBN önskar dig ett STORT LYCKA TILL imorgon Lina. Vi hoppas att domstolen ser till barnens bästa och att de dömer rättvist så att ni kan börja leva ett normalt liv i fortsättningen, vare sig det blir i Sverige eller i Italien som barnen ska bo. Att ett rättvist umgänge fastställs och att alla tre syskonen kan få en chans att lära känna varandra igen! Vi tänker på dig!

Hej alla läsare!

Nu kommer det ett brev från mig om min underbara resa tillbaka till mina
älskade pojkar i italien.
Min resa var nervös o mycket tankar omkring mig, tankar om hur det ska gå o
träffa barnen, att få se barnens pappa som jag hatar mest i hela världen.
Hur kommer barnen att reagera?
Jag tänkte mycket, och om allt.
Men min resa var hur underbar som helst som alla gånger men denna gång var
helt klart otrolig.

Det började med att jag skulle träffa barnen i en kyrka som socialen höll
till.
Jag kom dit o mötte socialen som är trevlig.
När jag väl står där så säger socialen att nu kommer dom.
Jag hann knappt vända mig om så ser jag att barnen kommer springande rakt
fram till mig.
Med glädje o bamse kramar.
Jag blev överlycklig.

Vi pratade lite o Lukas sade att han hade ont i öronen sen flera dagar
tillbaka. Jag blev arg på barnens pappa o tjafsade lite o jag frågade varför
han inte hade tagit honom till läkaren, men som vanligt fick jag inget vettigt
svar tillbaka.
Jag frågade honom vilken läkare han går till o fick en adress han sa att dom
hade öppet på eftermiddagen.
Så direkt när man kommer till Italien så är det alltid problem som han inte
fixar.
Om en förälder bryr sig om sitt barn så tar man väl barnet till en läkare,
men tydligen inte från hans håll.

Så var det dags att barnen tog farväl av pappan.

Vi tog våra väskor o hoppade in i en taxi och åkte till hotellet. Efter att
vi checkat in på hotellet så var det till å ringa en taxi igen. Jag var tvungen
å åka till läkaren med barnen.
När vi kommer till barnläkaren så var det stängt, Jaha då var det dags att
åka tillbaka till hotellet klockan blev mycket ca 20.00.
Vi åt mat o det bästa av allt var att vi ÄNTLIGEN var ensamma på hotellet i
15 dagar.
Vi sov alla tre tillsammans o Barnen låg o höll om mig hela natten, det var
så otroligt mysigt att få ligga där, nära sina barn som man har längtat efter.
Det går inte att beskriva med ord.

Dagen efter åkte vi till läkaren o Lukas blev undersökt, han hade AKUT
ÖRONINFLAMMATION.
Läkaren undersökte också Kevin, p g a att han hade fått diarre 6 gånger,
under en o samma dag. Nu var det bara att gå till apoteket o hämta ut medicin
till båda två som läkaren skrev ut.

Så här började min resa.

Vi hade det hur underbart som helst, det var kanon hett o svettigt.
Turligt nog hade vi pool på hotellet där barnen kunde svalka sig i, annars
hade det blivit tufft.

Vi var tvungna att handla kläder, speciellt kalsonger.
De kläder som pappan hade skickat med var inte mycket å hurra för,
framförallt de 10 par kalsonger som båda pojkarna skulle ha under de 15
dagarna. Hur i all sin dar tänker man egentligen! Så det blev till å inhandla
lite mer kläder.

Vi badade o lekte o hade det jätte trevligt.
På kvällarna läste jag sagor för barnen o det älskade de. De lyssnade hela
tiden, ingen läser sagor för dom för utom kanske i skolan.
Vi köpte några böcker i en bokhandel som dom fick välja själva, det var
mästerkatten i stövlar, Hans o Greta mm.
De 15 dagarna gick fort och när det var dags å lämna ifrån mig ”MINA” barn
var det inte roligt. Både jag och Pojkarna blev ledsna.

Idag torsdag 10/9  fick jag prata med Kevin, han var ledsen o började gråta
jag trodde han hade gjort illa sig men han sa att han e arg o ledsen för att
jag åkte i väg, jag skulle vara med honom. Det kändes jobbigt att jag inte
kunde vara hos honom och trösta honom, men jag hoppas att det blir så en dag.
Jag älskar mina underbara o fina barn o jag lovar dom att jag alltid kommer
att fortsätta att kämpa o att aldrig ge upp hoppet om dom.
I bland känns allt så himla jobbigt o att ingenting funkar vad jag än gör.
Det går inte en kväll utan att jag inte tänker på barnen och gråter.

Jag vill säga till alla ni som har era barn borta att aldrig ge upp hoppet,
hoppet finns.
Ni som har era barn hemma med er njut o ta vara på den tiden ni har
tillsammans.

Massor av kramar till er alla från mig Mamma till Lukas o Kevin.

Varsågoda, jag vet att många väntar på nyheter från mamma Lina, vars kamp för sina pojkar i Italien följs av så många. Här kommer ett brev från henne:

Hej här kommer det lite uppdatering om vad som har häntunder sommaren:
  

Senast i mars åkte jag igen till Italien för att träffa mina pojkar.
  

Nu händer det igen. Jag kommer att åka den 20 agusti o kommer att få 

vara  ensam med mina älskade änglar i 15 hela dagar.   

Jag kan knappt bärga migtills dess. Jag är så nervös av längtan.  

När jag var där sist var jag i Roms högsta domstol o hoppades på att 

svaret  skulle bli ett positivt, men tyvärr blev det ej det.


Domen löd att barnen har sin stadigvarande hemvist där i Italien.
 

Det kändes fruktansvärt att höra o det e det nu med.  

Efter det så pågår det ett vårdnadsmål där o under tiden begärde 

jag att mina  pojkar skulle få komma hem till sverige o få träffa 

sin mamma o sin lilla syster o släkt som väntar o saknar dom jätte mycket.  

Det tar alltid sådan tid att få svar från tingsrätter o domstolar i  

italien, men så fick jag äntligen ett svar därifrån. 

Svaret lyder så här: Domstolen har beslutat att under tiden då  

vårdnadsprocessen är i gång så får Barnen EJ komma till Sverige, o pga 

att pappan inte kan ta sig till sverige pga olika själ.(varför det 

vet vi väl alla varför). 


I Beslutet står det att JAG MAMMAN har RÄTT till att vara tillsammans 

med  Barnen i 20 dagar i augusti-september utan all socialtjänst 

kontroll med mig.  Pappan har ej NÅGOT att säga till om det. 


Det står även i beslutet att varannan månad får jag åka dit o träffa 

barneni 10 dagar o träffa dom efter skolan som är tiderna ca 14 - 21


sen lämna tillbaka dom till pappan.


Jag har även rätt att RINGA barnen varje dag mellan tiderna 15.30 - 16.30.
  

Som vanligt följer pappan inte det domstolsbeslutet men det visste jag 

ju  redan. Det var det som beslutet gick ut på.  

När jag har fått prata med barnen... Lukas han blev så otroligt glad 

att jag skulle få komma o att tillbringa tid med dom bara dom han 

trodde inte sina  öron.  Hörde att han frågade pappan om lov om allting han måste göra.  

Pappan sa ja....(vad skulle han annars svara )  

Jag älskar mina barn så o när jag läser om alla andras barn blir jag 

så rörd o så arg.


Jag vill också TACKA alla som är vid min sida som hjälper mig att 

hålla upp  modet o alla andra i min omgivning.  

SPECIELLT Saknade Barn.  

Nu ska jag verkligen njuta den här lilla tiden med mina barn som blir 

en stor  tid för mig o oförglömliga dagar.  

Mvh lina   

Vill också säga till alla er som har era barn någon stans i världen, 

GE ALDRIG UPP HOPPET. Det finns alltid hopp även om i bland allt kan kännas  värdelöst.

Våra BARN älskar oss o vi ÄLSKAR DOM.

När världen är som vackrast så smärtar det ännu mer att inte få vara med sina vackra barn, för man vill dela den där magiska tiden på året med dem, mer än något annat. Man vill se dem springa barfota över gräset, skrika av skräckblandad förtjusning över vattenspridarens kalla stänk och dricka festis i skuggan under ett parasoll. Man vill promenera längs solvarm asfalt med dem, göra utflykter i skog och mark, ta dem till stranden och se dem plaska i vattenbrynet.

Man utnyttjar liksom mer av dygnet när det är sommar, vilket gör att man saknar dem ännu lite längre var dag, om det nu är möjligt…

Många familjer saknar i detta nu sina barn. Svenska barn vars föräldrar ofta har ensam vårdnad om dem här i Sverige, men som kidnappats av sin andra förälder och förts bort till främmande länder. Ibland vet vi var de finns, men det hjälper inte alltid. I andra fall vet vi inte ens till vilket land de förts, de är bara borta. En del av barnen tror vi fortfarande finns i Sverige, men hålls gömda här. En del av dessa familjer har valt att gå ut offentligt med sina historier, bl.a. här på SBN:s blogg och hemsida, medan andra familjer inte kan göra det, så dem arbetar vi för i det tysta. Alla fall är lika viktiga och lika hemska, de är bara olika versioner av samma grundproblem.

Det är t.ex. Vids mamma Anna som har valt att berätta om sin försvunne son här på vår blogg och på sin egen sida: http://vidfrankradosh.wordpress.com/. Vid är fortfarande borta i Bosnien och de har klart brutit mot Haagkonventionen då de inte återlämnade Vid efter den första rättegången, som självklart överklagats. Trots att ett överklagande skall få svar inom 45 dagar så har Bosnien återigen misslyckats med att leva upp till sina egna lagar, och inte svarat ännu.

Vi följer också mamma Lina som berättat om sina söner Lukas och Kevin, vilka togs till Italien av sin pappa och som i förra veckan fick besked av Italiens högsta domstol om att pojkarnas hemvist är Italien, inte Sverige och att de därmed inte kommer att återföras hit. Vi kommer självklart att fortsätta följa Linas kamp för sina barn, den är ännu inte över.

Vi har också skrivit om lilla Elnor, 3 år som sedan 1 år tillbaka kvarhålls i Libyen av sin fars släktingar. En liknande historia är den om lilla Zahra, 8 år som sedan 3 år finns i Algeriet, också där hos sin faders släkt. Vi har en hel del liknande fall som vi inte går ut med offentligt, men där situationen ser nästan samma ut. Alla dessa fallen är mycket svårlösta då man inte kan använda sig av lagar, domstolar och konventioner för att få hem barnen, utan här letar vi efter alternativa lösningar och idéer. Vi kommer snart att göra en uppföljning av Zahras fall och presentera en video.

Vi har alla följt pappa Gustafs kamp för sina döttrar som kidnappats till Taiwan. Hans hemsidor finns här: http://bergendal.wordpress.com/och här: http://www.minna-nicole.com/
Nu väntar vi otåligt på den 13 juli för att se om domaren därborta kommer att godkänna den svenska domen om enskild vårdnad och låta flickorna återvända hem!

Vi har en hel del avslutade fall också med länder som USA, Holland, Polen, Turkiet, Grekland m.fl. Om någon behöver hjälp ang. dessa länderna så har vi alltså en stor grupp med erfarna föräldrar som kan ställa upp med hjälp och råd.

Snart kommer vi också att skriva mer om pappa Karl-Erik och hans försvunna barn som antagligen förts till Syrien och kvarhålls där sedan 6 månader. Mer information om detta följer…

Hundratals svenska barn saknas. UD förklarade för några veckor sedan att de avslutat 110 ärenden under 2008, både gamla och nya. Vi mailade dem och frågade vad det egentligen innebär att ”avsluta” ett ärende, rent praktiskt. Innebär det att barnen är hemma igen, eller innebär det bara att man anser att en del fall inte går att lösa och behöver mer plats i bokhyllan? Vi har fortfarande inte fått något svar på det mailet.

Vi arbetar på många breda fronter just nu. Dels med alla våra aktiva ärenden och dels med organiseringen av SBN i bakgrunden. Vi försöker gruppera oss inom olika ansvarsområden och kommer att ha lite möten om detta inom den närmsta framtiden för att kunna bli ännu mer effektiva och kunna hjälpa ännu fler drabbade familjer.

Ha en härlig helg i solen, glöm inte solkrämen dock!

Många extra varma tankar till alla er som måste spendera junis sista dagar utan era älskade!
Vi vet hur det känns – vi vet också att det kan bli bra igen! Vi tänker på er!!!

…till att återföra de bortförda pojkarna Lukas och Kevin. Den långa tvisten har pågått sedan förra året och har varit uppe i skilda domstolar både i Italien och Sverige, med olika domar till följd. Nu har slutligen Högsta Domstolen i Rom gett sin slutliga dom: pojkarnas hemvist bedöms vara i Bari, Italien och de kan därmed inte anses vara olovligen kvarhållda i Italien och skall heller inte överföras till Sverige.

Hela SBN vill uttrycka sina sympatier med mamma Lina i denna svåra stund. Vi har många själva varit där, i din sits, så vi vet hur det känns. Alla våra tankar går till dig!

När ett Haagmål slutligen har avgjorts så känns det ofta som att luften går ur en. Som att "nu är allt över, jag får aldrig se mina barn igen". Det är inte sant. Man får försöka se det positiva: att nu är äntligen den hemska Haagtiden över och ni föräldrar kan istället lägga bråket om länder bakom er och försöka koncentrera er på att skapa den bästa situationen för barnen, lägga upp umgängesscheman så att dels pojkarna får komma hem till sin mamma i Sverige på semestrar, sommarlov, födelsedagar, jul, höstlov, sportlov osv, samt att lillasyster får åka till pappa i Italien också. Det är naturligtvis också mycket viktigt att alla syskonen gemensamt får spendera tid tillsammans och umgås och lära känna varandra. Det bästa är om ni gemensamt kan komma överens om detta tillsammans med era advokater. I värsta fall så får ni ta frågan till domstol och låta dem avgöra det hela. I pojkarnas fall så är det Italien som ska döma i alla frågor om vårdnad, umgänge och boende. När det gäller lillasyster så är det tvärtom Sverige som ska döma i dessa frågor.

Fallet med pojkarna Frulli är som alla förstår ett mycket invecklat juridiskt fall med många svåra bitar. Den avgörande problematiken har varit det faktum att hela familjen folkbokfört sig/registrerat sig som boende i två hela olika länder samtidigt. Denna del har bedömts olika av svensk och av italiensk domstol. Det blir väldigt jobbigt när två EU-länders domstolar säger emot varandra i samma fråga. Ev. kan detta bli ett fall för EU-domstolen?

Återigen, mamma Lina, vi känner med dig. Det finns inget värre än att hålla en dom i handen som säger att dina barn inte får komma hem. Vi har själva hållt i samma papper. Känt samma desperation, förtvivlan, sorg, ilska. Vi står tillsammans i denna stund! Vi har följt dig och dina pojkar så länge och vi kommer fortsätta att stå vid din sida. Tänk på att varje dag kan bara bli en bättre dag än igår. Nu är det snart dags för nästa steg! Livet är inte ett vakuum för evigt. Snart får ni hitta en ny balans med långa sköna semestrar tillsammans och ett normalt liv kommer att infinna sig så småningom. Inte exakt det som du önskade, men det kan bli bra ändå. Iallafall mycket bättre än nu. Du kommer att komma dit, du får se! Vi är många som tänker på er! Du är aldrig ensam, även om man får känna sig så. Vi ska hjälpa dig! Det kommer att bli bra!

Läs artiklarna:

Våra barn är bortrövade

Jag är orolig för min son

George hittade sina barn efter sex månader

Polisen sa att det är omöjligt

Mamma Lina berättar:

Dessa pojkar har även en liten 2-årig syster hemma
i Sverige som väntar på dem. I april förra året så
sade deras pappa att de skulle ut och fiska och
ringde sedan på kvällen och förklarade att nu var
pojkarna i Italien och skulle stanna där. Sedan dess
har jag  mamma Lina slagits för att få hem mina barn,
men hittills har ingenting hänt. Den första domstolen
avslog min begäran om ett överlämnande, men domen är
överklagad, fast inga besked kommer. Samtidigt lämnade
barnens pappa in en ansökan om enskild vårdnad om barnen
i Sverige, men förlorade detta. Jag  har alltså ensam
vårdnad om alla barnen, utom om den äldste, Lukas, där
vi har gemensam vårdnad fortfarande.

Barnen far mycket illa i Italien. Detta finns belagt på
papper från Sociala myndigheter som intervjuat dagis-
personal och skolpersonal. Barnen är utåtagerande och
aggressiva med andra barn och Lukas får aldrig hjälp
med läxor etc. Kevin gömmer sig under bord på dagis.
Pappan har nyligen gift om sig med en ny kvinna som är
gravid redan. Jag som Mamma är såklart mycket orolig
för mina pojkar.Pappan var internationellt efterlyst
av Interpol ochhäktad i sin frånvaro, men detta har
lagts på is.

Jag har inte haft kontakt med mina barn på länge och
har inte träffat dem knappt heller under detta långa
år som gått. Jag ber nu desperat om allas er hjälp
med att kunna få hem mina små pojkar igen! Dom på
SBN kommer att noga följa mitt fall och hjälpa mig
i kampen.Mer information om mitt fall kommer snart!

Snälla, sprid dessa nyheter vidare på alla bloggar och
till alla ni känner! Ni som vill hjälpa mig kan sätta
in en liten slant direkt på deras bankgiro hos deras
insamlingsstiftelse 399-9133. Märk era bidrag med"Italien".

STORT TACK PÅ FÖRHAND!
Mamma som saknar sina barn.

Mer information om fallen kommer snart här på bloggen och på vår hemsida!