Mamma Ana Etorki från Umeå fick sina små söner, 2 och 5 år gamla, bortrövade till Libyen för 10 månader sedan. Sedan dess har hon slagits hårt för att få hem dem. Nu behöver hon pengar för att kunna resa ned och träffa dem snarast.

Läs mer på den stödgrupp som skapats på Facebook för hennes räkning:

http://www.facebook.com/group.php?gid=127977190577335

Varje krona räknas i det här ärendet och vi är oerhört tacksamma för varje liten peng som ni kan avvara:

Pengarna kan sättas in på SBN:s insamlingsstiftelse, bankgiro: 399-9133  eller på Umeå kvinnojours bankgiro: 646-6288 och ert bidrag kan ni märka ”Ana”

STORT TACK PÅ FÖRHAND!

Här kan ni läsa artikeln i Västebottenkuriren:

http://vk.se/Article.jsp?article=362647

Här kan ni höra Ana på radion:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=109&artikel=3849241

Ni som följt Zahras ärende här på SBN:s hemsida väntar säkert ivrigt på besked om huruvida lilla Zahra har fått komma hem än. Tyvärr måste vi göra er besvikna.

Zahra är fortfarande i Algeriet och hennes mamma väntar förtvivlat på sin dotter hemma i Sverige.

Zahraz pappa reste ned till Algeriet i början av maj med löfte om att återvända med Zahra den 4 juni. Så skedde inte.

Istället fick SBN information om att Zahras flygbokning avbokades redan den 26 april, en dag efter att den bokats. Med andra ord så var pappans avsikter redan ifrån början falska. När mamma Lillemor nåddes av informationen kring flygbokningsbedrägeriet så valde hon att koppla in flygplatspolisen direkt, eftersom pappans biljett var bokad och giltig. Men han kom aldrig heller. Det som var tänkt att bli ett mysigt möte på Arlanda, mellan mor och dotter för första gången på flera år, blev bara ilska och tårar. Zahras föräldrar hade talat om att pappan och Zahra skulle anlända i lugn och ro och att Zahra skulle bo med honom i början och lära känna sin mamma igen och svenskan. Av alla fagra löften blev intet. Av alla planer inför den stundande sommaren, blev bara tomhet och sorg. Zahras storebror skulle springa Stockholm Maraton och Zahra skulle heja på honom med sin pappa. De skulle gå på Gröna Lund allihopa eftersom Zahra älskar karuseller.

Zahras mamma hade verkligen hoppats att Zahras pappa nu slutligen skulle stå för sitt ord och låta henne komma hem såsom lovat och avtalat. Det fungerade inte. I flera år har han spelat samma spel och gett falska löften för att sedan svika. Lillemor tänker inte ge honom fler chanser att såra henne. Det finns inget mer som han kan  säga för att luras nu.

Han har valt att inte följa det som de gemensamt beslutat. Han har inte respekterat Zahras rätt till sitt ursprung och sin mamma och inser inte hur stort det var av Lillemor att låta honom bli villkorligt frigiven ur fängelset och ge honom möjlighet att själv resa och hämta Zahra hem. Han har svikit alla och mest sin dotter, men det kan han inte inse. Det är hon som borde komma först. Istället skyller han på henne och säger att det är hon som inte vill resa till Sverige. Det är oerhört fegt att skylla på ett nioårigt barn och det är varje normal förälders skyldighet att ta ansvar och ta beslut, även om inte barnen alltid håller med.

Nu har Djillali återigen blivit polisanmäld och tvingas därmed stanna i Algeriet om han inte vill bli gripen och fängslad igen. Zahra fyller 18 år först om nio år och sedan är det tio års preskriptionstid på brottet, så Djillali kan först återvända år 2029 till Sverige. Det är förstås hans val om han vill bo i Algeriet de närmaste tjugo åren. Vi hoppas dock ur djupet av våra hjärtan att han ska förstå det felaktiga han gör mot sin dotter och hennes mamma och respektera Zahras rätt till det land där hon föddes och där både han och Lillemor bor sedan många år. Sverige, landet där Zahras bägge bröder bor. Landet som Zahra har förvägrats i så många år. Det är inte rätt! Snälla, kom hem med Zahra och låt henne få lära känna sin mamma igen och resten av sin familj här hemma.

Som sagt, hoppet är det sista som lämnar en individ, särskilt en förälder vars barn är borta. Vi kan alltid hoppas att Zahras pappa en dag vaknar upp och bestämmer sig för att komma hem med lilla Zahra, för allas skull. Allt han behöver göra är att ringa sin svenska advokat och be henne ta kontakt med Lillemors advokat eller åklagaren för att diskutera huruvida åtalet kan dras tillbaka, för det fall Zahra återvänder såsom redan avtalat. Vi hoppas att det sker snart!

Den 17 juni så meddelade Annas bosniske advokat att hon nu också har fått sin enskilda vårdnad erkänd i Bosnien, ända upp i Högsta Domstolen. Detta innebär att alla bosniska domstolar konsekvent har avslagit pappans överklaganden i frågan och att saken är utagerad ur Bosniskt perspektiv.

Fr.o.m. nu så begår alltså Vids pappa också ett egenmäktighetsbrott i landet han gömmer sig i. Man kunde ju förvänta sig att han skulle kontakta Vids mamma och diskutera hur de på lämpligaste sett kunde tillgodose att Vid får komma hem och under bra omständigheter. Men det har varit total tystnad från hans håll. Precis som det har varit i två års tid. Han har aldrig hört av sig, inte ett ord. Ett större svek mot ett barn får man leta efter, än det som Vids pappa begått och begår.

Europadomstolen kommer att se över Bosniens behandling av Vid i Haagärendet också, något som vi verkligen ser fram emot. Ett land ska inte kunna göra som Bosnien har gjort nämligen och så totalt ignorera Haagkonventionen och barnets rätt till sitt land och ursprung.

Vi hoppas att Vids pappa snarast hör av sig och försöker reda ut situationen utan polisiär inblandning, för Vids skull.

Den 25 maj var SBN inbjudna till TV4:s Nyhetsmorgon tillsammans med den drabbade mamman Mari Stenberg samt Sveriges justitieminister Beatrice Ask. Här kan ni som missade inslaget, se det igen:

Justitieministern berättade om det nya lagförslaget som ska täppa igen ett av många hål i lagen som tillåter barnkidnappningar ur Sverige. SBN fick ge några förslag på vad som måste förbättras och Mari Stenberg berättade om hur hennes barn försvann under tio år, innan hon fick hem dem igen.

Taymaz, 6 år är kidnappad till Iran sedan februari 2009. Hans mamma Kimia har blivit intervjuad på radion. Här kan ni även höra Helen Engström berätta om riskbedömningar:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=399&artikel=3711749

Klicka och lyssna:

http://www.ur.se/play/155292

Artikeln berättar om Karl-Eriks kamp för att spåra och få hem sina barn Sammy och Emma som kidnappade till krigets Bagdad under nästan hela år 2009. ”Det förlorade året” som Karl-Erik säger. Den beskriver maktlösheten, desperationen och den förtvivlan som varje drabbad förälder känner. Men det är också en artikel fylld av hopp och med ett gott budskap: att även det värsta scenario kan vändas till ljus och lycka! Köp gärna en Allers den här veckan! Vi hoppas att SBN genom artikeln kommer att nå ut till många fler drabbade familjer och att vi kan hjälpa ännu fler!

Har du sett den här pojken???

Marvin Engl från Kaiserslautern blev bortförd av sin pappa från Tyskland för sex månader sedan. De sista spåren pekar mot Norge, men då de inte är helt färska så finns det också en chans att barnet har förts till Sverige.

Norsk media skriver om fallet här:

http://www.dagbladet.no/2010/05/01/nyheter/innenriks/utenriks/bortforing/11532185/

Det här är Marvins kidnappare, pappan Matthias Engl, 43 år:

Sabine, Marvins mamma har redan betalat enorma summor för att få privatdetektiver att leta efter sonen, som hon har enskild vårdnad om, men har inte lyckats komma vidare och nu är pengarna slut!

Mamman anser att hon inte har fått nog med hjälp från polisen i Tyskland som heller inte vill be norsk polis om hjälp. Polisen i hemlandet anser att ”pojken är ju med sin pappa så det är ju inte så farligt”.

Några år senare så ändrar hon historien och erkänner att pappan och farföräldrarna visst lever, men att Ricks pappa är en ond man som dessutom nu har gift sig med en ond kvinna och att Rick inte kan åka dit för då kommer han aldrig mer att få se sin mamma. Han spenderar hela sin barndom med att flytta runt och leva isolerat, byta identitet gång på gång och i långa perioder inte umgås med någon annan än sin egen mor.

Som 16-åring bestämmer han sig för att kontakta sin pappa i Argentina för att höra hans sanning. I själva verket så har pappan spenderat otroliga summor och tid på att leta efter sin kidnappade son. Han har varit i USA otaliga gånger, anlitat privatdeckare, sökt hjälp från myndigheterna, men inget har hjälpt.

Rick och mamman har lyckats gömma sig för alla.

I slutet av videon förklarar Rick vilken fin relation han haft med sin far på slutet av faderns liv och vilket trauma det var att kidnappas och växa upp i mammans lögner. Tänk om alla föräldrar insåg vilka katastrofala följder deras handlande får för deras oskyldiga barn. Och om de insåg att en dag kommer barnen som de så desperat knyter till sig och ljuger för, att vända sig ifrån dem och hitta hem igen!