Idag vill vi publicera en historia om en liten pojke som bortfördes till Thailand av sin mamma, men som tackochlov är hemma igen hos sin pappa Jens i Sverige. Nedan kan ni läsa brevet från Ethans pappa och hans berättelse:

En pappas tankar, känslor, kärlek till sin älskade son!

”Kidnappad 11 månader”

Jag kommer aldrig att glömma den 24 augusti 2009 då jag fick reda på att min älskade son Ethan var bortförd av sin mamma. Min värld gick sönder! Det som jag hade varit så rädd för länge var plötsligt verklighet.

Det som skulle hända under de närmaste 11 månaderna i mitt liv var ett helvete och en mardröm varje dag! Att bli rånad på sitt älskade barn, att vara utan sitt älskade barn finns det inga ord för! Än idag när Ethan har kommit hem och bor hos mig, kan jag fortfarande inte hitta ord för vad som hände, men jag vill försöka iallafall. Men varje gång jag tänker på det gråter jag och blir hemskt ledsen!

Samma dag som jag fick reda på att Ethan var kidnappad åkte jag till Polisen i Malmö och UD i Sverige och Danmark för att få hjälp med att få hem Ethan igen. Men de kunde ingenting göra pga att Thailand inte har undertecknat 1980-års Haag Konvention.

Jag var ensam och kunde inte få hjälp någonstans från med att få hem igen min son Ethan. Ingen kunde göra något alls!

Jag tänkte hela tiden på om jag någonsin skulle få se Ethan igen. Tanken att inte veta om jag skulle få se min Ethan igen tog all min energi, kraft och lust ur mig. Att inte veta… är som att inte kunde andas!

Att inte veta! Om jag någonsin skulle få se Ethan växa upp, få se honom skratta och ha kul. Att inte kunna få vara där för honom när han behöver det, att inte få ge honom min kärlek, omsorg och säkerhet är den största smärta jag någonsin känt!

Jag kunde bara hoppas att Ethans mamma kanske ville svara mig när jag mailade henne. Under de 11 månader som Ethan var kidnappad till Thailand skickade hon inte ens mail för att berättea hur Ethan mådde.

Men jag ville veta hur Ethan mådde. Jag skrev många mail till henne och fick bara korta svar tillbaka. Det var tydligt att hon inte ville berätta hur Ethan mådde. Hon hade inget intresse alls att berätta något för mig rörande vår son.

Mailade jag inte henne, fick jag ingenting veta alls.

I maj månad 2010 började hon plötsligt självmant att skicka mail till mig. Det hade hon inte gjort alls under hela den tid hon hade hållt Ethan bortrövad från mig.

Men det var inte mail om hur Ethan mådde, utan bara hotfulla mail…
Mamman skrev:

Förutom att du måste betala för Ethans biljett.

(Du får en kopia på det), måste du bidra med ett belopp av 10.000 danska kronor som bör vara det belopp som skulle ha täckt en del av hans försörjning under den tid du inte har sett honom.

Jag måste försäkra mig om att ekonomin är okej om jag tar honom för det är inte lätt att resa med 3 barn.

Nytt mail:

Nytt mail:

Mitt hjärta Ethan! Pappa älskar dig mer än ord kan förklara! Du är Pappas enda och allt! Ett liv utan dig är inget liv!

Jag har fått stöd från: Familjen, vänner, IngridC 1 solid rock!

SBN var alltid där när man behövde dem 24/7! Svenska och Danska nätverk som gjorde att jag aldrig gav upp hoppet att se min ÄLSKADE SON IGEN!!!

Advokat Johan Sarvik!! (Malmö) tack för ditt tålamod och empati.

Örjan Landelius (UD)

TACK ALLA!!!! För er enorma styrka, tro, tålmodighed, ord och tankar som höll mig kvar i tron på att en dag få se min älskede kära son igen!

Mamman blev dömd till 120 timmars samhällstjänst av Hovrätten i oktober 2011. Tingsrätten/Skåne friade först mamman i janauari 2011 för alla åtal mot henne, även om de motsade sig själv många gånger!, Pinsamt att läsa den domen!

För över 10 år sedan så bortfördes en 1-årig pojke från Lund av sin pappa, troligen till Irak och kvar i lägenheten fanns bara mammans döda kropp, dränkt i badkaret. Det tog fem år innan polisen kunde gripa mördaren, då han återvänt under falsk identitet och sökte asyl på nytt i Sverige, men hans fingeravtryck avslöjade honom. Han dömdes senare till livstids fängelse för mordet, men fortfarande vet ingen vart det kidnappade barnet finns. Sonen Diako är snart 12 år gammal, om han lever idag.

Vi på SBN säger ofta att det inte är friska föräldrar som får för sig att kidnappa sina egna barn. Det kan inte bli mer tydligt än i de ärenden som tyvärr dyker upp då och då, när barnen försvinner och den ena föräldern dessutom i samband med detta dödar den andra. SBN känner till flera sådana här ärenden.

För att hedra minnet av mamman Payam Benawaz och hennes försvunne son Diako, så publicerar vi nedan en artikel skriven av ansvarig utredare för fallet hos Skånepolisen. En kvinna som i många år slogs för rätten till ett tryggt liv och att slippa hot och misshandel. Alla varningstecken fanns. Pappan till hennes son hade redan i sin tidigare relation bortfört dottern till sin dåvarande hustru under en lång tid och blivit dömd för grov egenmäktighet med barn. Det som hände Payam hade aldrig behövt hända. Men ändå så sker det fortfarande. Ändå finns det inget tillräckligt gott stöd och skydd för barn som riskerar att bortföras av en galen förälder.

Ni kan läsa artikeln i orginalversion i Skånepolisens PDF-dokument på förljande adress, men vi klistrar även in artikeln i sin helhet nedan.

http://skanepolisen.com/images/Tidningsarkiv/Skap_4-10_text_low.pdf

———————-

Badkarsmord i Lund klarades upp efter fem år

Av J-B Cederholm, kriminalinspektör, länskriminalen i Skåne.

En kvinna hittas våren 2001 död i sitt badkar och hennes ettårige son är samtidigt försvunnen från lägenheten.

Tisdagen den 22 maj 2001 omkring klockan 10.00, ringde vaktmästaren vid Lunds Kommunala Fastighetsaktiebolag, LKF, på dörren till Payam Benawaz lägenhet på Tage Erlanders väg 33 i Lund. Samtliga hyresgäster hade några dagar tidigare fått meddelande om att de skulle hålla sin lägenhet tillgänglig för städning av ventilerna i kök och badrum. Vaktmästaren skulle gå in med huvudnyckel om ingen öppnade vid det annonserade besöket. Vid tillfället hade vaktmästaren även med sig en hantverkare som skulle rengöra ventilerna i lägenheten. Efter att ha ringt och knackat på ytterdörren utan någon som helst reaktion, öppnade vaktmästaren ytterdörren till lägenheten med sin huvudnyckel.

Ventilen i köket rengjordes och då de båda männen skulle gå in i badrummet var även denna dörr låst. De knackade och ropade flera gånger men fick inget svar och därför öppnade de badrumsdörren genom att använda en skruvmejsel för att vrida om låsvredet från utsidan. Ingen av dem hade i sin vildaste fantasi kunnat tänka sig få se vad som fanns innanför den dörr som de just öppnat. I badkaret, som inte innehöll något vatten, låg en naken livlös kvinna på rygg. De båda männen tvekade inte om hennes tillstånd. Det framstod helt klart för dem båda att hon var död.

Männen backade, chockade över upptäckten, ut ur lägenheten och från trapphuset ringde en av dem larmnumret 112. Läkare och ambulans anlände efter några minuter till platsen och läkaren kunde, precis som de båda männen, konstatera att kvinnan i badkaret var död. Han fick också direkt uppfattningen att polis skulle tillkallas eftersom det inte såg ut att vara ett naturligt dödsfall.

De första poliserna som kom till platsen spärrade omedelbart av lägenheten och via LKC, Länskommunikationscentralen i Malmö, begärde patrullen att få kriminaltekniker och utredare från länskriminalen till platsen. Omedelbart kunde poliserna konstatera att Payams drygt ettårige son Diako saknades i lägenheten.

Efter kontakt med inre befäl i Lund fick patrullen reda på att maken Saman Benawaz så sent som fem dagar tidigare släppts från en häktningsförhandling i Lunds Tingsrätt, där han stod misstänkt för ”grov egenmäktighet med barn”. Detta genom att han tagit sonen från mamman och hållit honom gömd under cirka tre veckors tid. Payam Benawaz lägenhet på Tage Erlanders väg i Lund var nu att betrakta som en brottsplats och det fanns anledning att tro att någon berövat Payam Benawaz livet.

En handläggare på Migrationsverket som i sin dagliga gärning sysslar med registrering av fingeravtryckpå asylsökande, upptäckte plötsligt en dag i börjanpå januari 2006 att han hade registrerat ett fingeravtryck,från en nyanländ asylsökande, som redan tidigarefanns i deras fingeravtrycksregister.Det som handläggaren tyckte var anmärkningsvärtvar att den nyanlände flyktingen uppgav att han hetteSasan Zendi med födelsetid 631110 samtidigt som fingeravtrycken var identiska med en person som kommit till Sverige under 1980-talet under namnet Saman Benawaz med födelsetid 571110. Kontakter togs från Migrationsverket med andra svenska myndigheter och då framkom det att Saman Benawaz var efterlyst, anhållen i sin frånvaro av åklagare i Malmö för ett mord som begåtts på Tage Erlanders väg i Lund i maj månad 2001.
Länskriminalen i Skåne fick den 11 januari 2006 besked från Migrationsverket om att den för mordet på Payam Benawaz efterlyste maken Saman Benawaz (Sasan Zendi) skulle finnas i en lägenhet i Perstorp några mil från Hässleholm. Lägenheten hyrdes av Migrationsverket och hade ställts till Benawaz förfogande under den pågående asylutredningen. Poliser (spanare) från Malmö beordrades till Perstorp för att kontrollera uppgifterna från Migrationsverket och eventuellt kunna identifiera Benawaz på det gamla foto som fanns på honom sedan mordutredningen inleddes nästan fem år tidigare. Spanarna rapporterade att det bodde en man i lägenheten som väl stämde in med ett nytaget foto på Sasan Zendi, men om det var samma man som fanns på det foto som medtagits på Benawaz – var inte möjligt att avgöra på avstånd.

Beslut togs att mannen skulle frihetsberövas ochföras till Malmö för att identiteten skulle kunna fastställas. Samtidigt skulle det genomföras en husrannsakan i den aktuella lägenheten för att söka efter eventuell bevisning rörande mordet som skett fem år tidigare.
Utredarna på länskriminalen kände till att Benawaz talade bra svenska och även talade bra engelska. Dessutom talade han sina modersmål som var arabiska och kurdiska. Spanarna hade fått besked om att de skulle prata med honom på engelska vilket var det språk som han använt då han samtalat med personal på Migrationsverket. De skulle även låta honom tro att han frihetsberövades i namnet Sasan Zendi om han inte själv uppgav något annat namn.

Gripandet, som skedde i lägenheten i Perstorp den 12 januari 2006 klockan 17.00, gick lugnt tillväga och Benawaz (Sasan Zendi) samtalade med spanarna på engelska under hela bilfärden till polishuset på Porslinsgatan i Malmö. Lägenheten i Perstorp spärrades av i avvaktan på teknisk undersökning och husrannsakan.

Vice Chefsåklagare P O Pehrsons anhållningsbeslut på den för mordet på Payam Benawaz anhållne och efterlyste maken hade efter nästan fem års efterspaningar kunnat verkställas.

I mitten av 1980-talet anlände en person till Sverige som uppgav sig heta Saman Benawaz. Han sökte politisk asyl och sade att han ursprungligen kom från norra delen av Irak i gränstrakterna till Iran. Största staden i detta område är Sulaimaniya som är beläget några mil öster om Kirkuk. Samtidigt sökte även en kvinna asyl och de båda uppgav att de var man och hustru. 1986 födde kvinnan en dotter här i Sverige. Familjen bosatte  sig så småningom i Uppsala och Saman började studera språk på universitetet.

Efter några år i Sverige blev det problem i äktenskapet och Saman polisanmäldes för misshandel av hustrun. Han förde bort deras gemensamma dotter utan hustruns medgivande och anmäldes för ”grov egenmäktighet med barn”. Han kom även i knivbråk med en granne i lägenhetstrappan i Uppsala och för dessa brott dömdes han till fleråriga fängelsestraff i början på 1990-talet. Dottern kunde efter lång tid sammanföras med sin mamma och dessa båda försågs med skyddad identitet och bostadsort. Kontakten mellan Saman och dottern respektive hustrun vardärmed definitivt bruten.

Saman återvände då och då till sina hemtrakter i Irakoch träffade vid något av dessa tillfällen den sextonår yngre Payam. De förlovade sig, enligt Samansuppgifter till Migrationsverket, 1991 och gifte sig1997 i Irak. Vid årsskiftet 1997–1998 återvände Saman till Sverige och sökte då asyl och uppehållstillståndför sin nya hustru vilket också så småningom bevilj ades. Paret bosatte sig i Uppsala.Enligt förhör som hållits med dels Payam i tidigare ärenden och även i förhör som hållits med hennes släk tingar och vänner dröjde det inte länge förrän det uppstod problem i äktenskapet. Payam hade tidigt en önskan att integreras i det svenska samhället och anpassa sig till den kultur och de levnadsregler som gällde i Sverige. Detta tillät inte Saman. Han kontrollerade henne i allt vad hon gjorde, och då hon gick kurs för att lära sig svenska  fanns han med i lektionssalen för att kontrollera henne. Hans kontrollbehov visade sig på många andra sätt och då hon inte lydde honom blint blev hon misshandlad av honom.

Det har berättats av kvinnor i Payams närhet att ett missfall som hon hade i slutet på 90-talet berodde på att Saman misshandlat henne. Denna misshandel blev dock aldrig anmäld eftersom Payam var rädd för vad Saman skulle ta sig till med henne om hon anmälde honom.

Payam sökte sig så småningom till kvinnojouren i Stockholm där hon fick tillfällig hjälp att komma ifrån sin man. Hon fick också möjlighet att prata och diskutera med andra kvinnor som var i liknande situation som hon var. Hon blev genom dessa kontakter övertygad om att hon inte skulle acceptera den levnadssituation som hon hade tillsammans med Saman. Hon berättade vidare för andra kvinnor hur han slagit och sparkat henne och även hur han hotat att döda henne om hon inte gjorde och levde enligt Samans önskemål. Ett flertal av kvinnorna har också berättat att Payam vände tillbaka till Saman vid flera tillfällen därför att hon var så förtvivlat rädd för honom och hon var övertygad om att han skulle döda henne om hon inte återvände till honom. Efter en tid återförenades alltså Payam med sin make och under en tid var förhållandet annorlunda och bättre. Paret flyttade i slutet på 90-talet till Lund. De bodde på Linero, en stadsdel i östra Lund.

Även efter flytten till Lund hade Payam stora problem med relationen till sin man och sökte tidigt kontakt med kvinnojouren i Lund. Där var hon också bosatt emellanåt, under kortare eller längre tid. Saman fortsatte sina språkstudier vid Lunds Universitet och hade vid sekelskiftet cirka 200 universitetspoäng som motsvarar fem års fulltidsstudier. Studierna finansierades genom bidrag och lån från CSN (Centrala studiestödsnämnden) och Samans studieskuld uppgick vid samma tid till cirka 300000 kronor. Under år 1999 blev Payam gravid och i mars 2000 födde Payam parets gemensamma son som fick namnet Kaidiako och kallades Diako.
Efter sonens födelse accelererade problemen mellan Payam och Saman och hon bodde allt oftare och längre tider på kvinnojouren. Dessa problem ledde så småningom fram till att Payam, med hjälp av sociala myndigheter i Lund, fick en lägenhet i den västra stadsdelen Värpinge. Hon bosatte sig i en tvårumslägenhet på Tage Erlanders väg tillsammans med sonen Diako.
Payam framförde till personer inom Socialförvaltningen i Lund att hon hade önskemål om att skiljas från Saman men att hon samtidigt var så rädd för honom att hon var tveksam till att genomföra skilsmässan. Vidare diskuterades vårdnaden om sonen och Payam ville ha ensam vårdnad. Saman motsatte sig Payams önskemål och de träffades flera gånger hos en socialsekreterare för att försöka finna en lösning. Ett av dessa möten hölls i slutet på april 2001 och i samband med mötet bestämdes att Saman skulle få ha hand om Diako några timmar på eftermiddagen den aktuella dagen. Saman återlämnade inte Diako som bestämts och Payam kontaktade socialförvaltningen som hjälpte henne med en polisanmälan som rubricerades såsom ”grov egenmäktighet med barn”.
Payams förtroende för svenskt rättsväsende var naggat i kanten därför att ett flertal anmälningar från hennes sida mot sin man hade blivit nerlagda. Ordstod mot ord och åklagarmyndigheten ansåg inte att den misshandel och de olaga hot som Payam utsatts för gick att   bevisa. Payam hade gjort ett flertal anmälningar till polisen i Lund under senare delen av år 2000 och i inledningen av 2001.

Saman var försvunnen tillsammans med sonen Diako. Då han efter några dagar inte återvänt ochingen visste var han fanns så anhölls han av åklagare. Några dagar senare häktade Lunds Tingsrätt Saman i sin frånvaro på sannolika skäl misstänkt för grov egenmäktighet med barn.

Payam var förtvivlad i sin ensamhet och hade dagliga kontakter med dels personal inom socialförvaltningen, dels med sjukvården i Lund. Saknaden och oron över vad som hänt hennes son var ofantligt stor och många människor i hennes närhet ställde upp och hjälpte henne att klara av den hittills svåraste perioden i hennes liv.

Payam hade ingen aning om var Saman och Diako befann sig och visste inte ens om hennes drygt ettårige son var i livet.
Saman och Diako efterlystes både nationellt och internationellt. Payam ställde foto till polisens förfogande som bifogades den efterlysning som gick ut till andra polismyndigheter och andra länder. Någon konkret spaning förekom inte eftersom det inte fanns några indikationer på var Saman och sonen kunde befinna sig. De adresser som kunde vara aktuella i Lund och på andra ställen i Sverige besöktes utan resultat. Under den period som Saman och Diako var försvunna hölls flera förhör med Payam på polisstationen i Lund. Bilden av en mycket rädd, orolig och förtvivlad kvinna var tydligt för de poliser som höll förhör med henne.

Torsdagen den 17 maj ringde det plötsligt på dörren hemma hos Payam på Tage Erlanders väg. Då hon öppnade stod Saman och Diako utanför. Payam blev överlycklig då hon fick återse sin saknade son. Han var till synes välbehållen. Hon berättade senare samma dag för anhöriga att hon samtidigt blev livrädd för vad Saman skulle göra med henne. Rädslan gjorde att hon ringde till sin mamma i Irak och bad henne kontakta en kusin i Stockholm, som i sin tur skulle kontakta polisen i Lund. Så skedde och efter några timmar anlände poliser till adressen och verkställde Lunds Tingsrätts häktningsbeslut och frihetsberövade Saman. Payam har sagt till en kvinnlig bekant i Lund att då poliserna förde bort Saman sade han på kurdiska till Payam att han skulle döda henne så fort han blev fri eftersom hon kontaktat polisen. Samma dag kontaktade Payam polisen i Lund. Hon ville plötsligt tona ner händelserna och sade till den polis som samtalade med henne att hon gärna såg att Saman släpptes. Det framkom senare att detta var ett resultat av en oerhörd rädsla från hennes sida. Hon var nu övertygad om att Saman skulle döda henne den dag han försattes på fri fot. Hon ville genom sitt agerande hamna i en bättre dager hos Saman och därför vädjade hon om hans frisläppande. Payams framförda önskemål hade dock ingen effekt vare sig på poliser eller på åklagare utan det beslutades att Saman skulle ställas inför häktningsdomaren i Lunds Tingsrätt på fredagen den 18 maj 2001.
Häktningsförhandling hölls på fredagen i Lunds Tingsrätt och Saman försattes efter denna på fri fot, det vill säga han släpptes, med följande motivering:  ”Saman Benawaz är alltjämt på sannolika skäl misstänkt för egenmäktighet med barn i Lund, på annan plats i Sverige samt i Danmark, under tiden 26 april till 17 maj 2001. Efter det att Benawaz återvänt med barnet och efter det att han redogjort för de faktiska omständigheterna kring brottet kan tingsrätten inte finna att det fortfarande finns förutsättningar för häktning. Tingsrätten ogillar därför åklagarens framställning och häver det tidigare häktningsbeslutet.”

Efter att Saman blivit släppt på fredagseftermiddagen åkte han direkt hem till Payams lägenhet. Hon var dock inte hemma och Saman saknade nyckel.
Han satte sig vid busshållplatsen för att vänta på henne. Payam hade tillsammans med Diako varit inne i Lunds centrum på fredagen. Ovetande om att Saman blivit frisläppt satte hon sig på bussen mot hemmet. Payam träffade en väninna på bussen som bodde i närheten. Hon har i förhör berättat att då bussen närmade sig hållplatsen där Payam skulle stiga av så fick Payam syn på Saman. Hon drog då Diako med sig ner på golvet i bussen för att Saman inte skulle få syn på henne. Bussen fortsatte förbi hållplatsen utan att stanna och Payam gjorde sig åter synlig. Väninnan gick av efter ytterligare någon hållplats och när hon lämnade bussen var det sista gången hon såg Payam i livet. Hon säger att Payam befann sig i någon form av chocktillstånd vid detta tillfälle men ville inte ha någon hjälp av väninnan.

Vad som hände Payam och hur hon sedan kom i kontakt med Saman och återvände till sin lägenhet är okänt.
På lördagen och söndagen var det några kvinnor som hade telefonkontakt med Payam då hon befann sig i hemmet. Samtliga har i förhör uppgivit att det framstod som helt klart för dem att Saman fanns i lägenheten därför att Payam viskade i telefonen och visade klart och  tydligt genom sitt sätt att prata att hon snabbt ville avsluta samtalet. Någon frågade henne rakt ut om Saman var där och då svarade hon jakande.
På fråga om hon ville ha någon form av hjälp svarade hon att det ville hon inte. I varje fall ville hon inte uppge detta. Flera av kvinnorna har också vittnat om att de hörde Diako i bakgrunden då de pratade med Payam.

Det senaste kända telefonsamtalet med Payam är sent på söndagseftermiddagen. Det är flera som försöker nå henne senare på söndagen och även på måndagen men ingen av dessa lyckas få någon kontakt.

Vad som hände dessa dagar i lägenheten på Tage Erlanders väg i Lund är fortfarande okänt men det är i dag fastställt att Payam berövades livet troligen någongång mellan söndag eftermiddag och måndag kväll.
Vid lunchtid på tisdagen den 22 maj 2001 anlände kriminalteknikerna Rosengren och Mårtensson från Länskriminalen i Skåne till Payams lägenhet i Lund. De fick först en kort redogörelse av första polispatrull på platsen om deras iakttagelser och vad och vem som varit inne i lägenheten innan teknikerna anlände.

Teknikerna började därefter med att dokumenteralägenheten genom att fotografera allt som fanns iden. Ett stort antal foton togs på Payams nakna kropp som låg på rygg i det på vatten tomma badkaret.De gjorde bedömningen att en rättsläkare från Rättsmedicinalverkets avdelning i Lund skulle tillkallasför att få se kroppen på plats. Det kan underlätta den rättsmedicinska obduktion som alltid skall göras då det misstänks att någon berövats livet.

Teknikerna och rättsläkaren kunde tillsammans konstatera att kroppstemperaturen var samma som den omgivande rumstemperaturen vilket gav en indikation på att Payam varit död minst tio timmar dåhon anträffades. I ansiktet, vid mun och näsa, fanns ett skumliknande sekret och detta kunde, enligträttsläkaren, tyda på att  Payam drunknat i badkaret. Några synliga skador på kroppen kunde inledningsvis inte anträffas.
Proppen som normalt förhindrar att vattnet rinner ut från badkaret satt i sitt avloppshål och vid en senare undersökning visade det sig att det fanns ett läckage vid denna propp och det tog ungefär tio timmar för ett fyllt badkar att tömmas genom detta läckage. Payams kropp var torr och även det långa håret var helt torrt och detta tyder på att kroppen legat minst några timmar i det tomma badkaret. Efter att kroppen dokumenterats från alla möjliga håll och vinklar fördes denna till Rättsmedicin i Lund för obduktion.
Teknikerna började nu en minutiös undersökning av hela lägenheten med speciell inriktning på badrummet. Samtidigt hade utredningspersonal från Länskriminalen anlänt och påbörjade en dörrknackningsoperation i bostadsområdet.
Teknikerna kunde inte finna något i lägenheten eller badrummet som tydde på någon form av strid mellan Payam och gärningsmannen. Det rådde god ordning i badrummet och Payams underkläder låg snyggt upplagda på en tvättmaskin som fanns i badrummet. Det som teknikerna noterade var att ordningen var så god att det gavs ett sken av att någon försökt att iordningsställa badrummet så att det skulle se välstädat ut. Bland annat hittades inga fingeravtryck på kaklet runt badkaret och detta kunde tyda på att det var avtorkat.
I lägenheten i övrigt rådde god ordning men det saknades allt som visade på att ett barn normalt bodde där. Det fanns inga barnkläder, inga leksaker och ingen barnvagn. Dessutom fanns det ett stort antal fotoramar som var tomma. Vid senare förhör med en kvinna som varit i lägenheten vid flera tillfällen, framkom det att i alla dessa tomma ramar suttit foton på sonen Diako. Det fanns i stort sett ingenting kvar i lägenheten som tydde på att Diako bott där och i övrigt saknades helt spår eller information om var han kunde befinna sig.
Ytterdörren till lägenheten hade öppnats med nyckel av vaktmästaren och i lägenheten kunde inte anträffas någon nyckel som passade i denna dörr. Detta faktum betyder att dörren var låst från utsidan av någon som hade tillgång till en lägenhetsnyckel. Innanför entrédörren låg Payams mobiltelefon på en hylla. Laddare till telefonen saknades i lägenheten vilket tyder på att den som lämnat lägenheten och låst denna utifrån, hade för avsikt att även ta med sig telefonen men glömde denna.
Förhörsledarna från länskriminalen hade under några timmar uppdaterat sig via polisen i Lund och fått en översiktlig bild av Payam och hennes närmaste anhöriga. Alla de gamla utredningar som gällde Payam plockades fram och bilden av en misshandlad och hotad kvinna som nu var död och troligen berövats livet framstod som tydlig. Att Diako förts bort från lägenheten av sin pappa Saman var tidigt en teori som utredarna arbetade efter och tanken att Saman även hade med Payams död att göra fanns tidigt med i utredarna och teknikernas tankar.

Dörrknackningen omfattade ett stort antal förhör med grannar till Payam. Både i den trappa som Payam bodde och i angränsande trappor. Payam var relativt nyinflyttad och därför var det inte många som överhuvudtaget kände till henne. Det fanns ingen av grannarna som gjort några iakttagelser som hade någon avgörande betydelse för den fortsatta brottsutredningen. Ingen hade heller sett Saman lämna lägenheten tillsammans med Diako. När detta skedde borde han rimligtvis ha haft ett stort bagage, eftersom de flesta av Diakos tillhörigheter saknades i lägenheten.
Taxiföretagen i Lund kontaktades och även de busschaufförer som trafikerat Värpinge under de aktuella dagarna förhördes men inga upplysningar om Saman och Diako kom fram. Vid obduktionen kunde rättsläkaren konstatera att Payam dött genom drunkning. Hon hade inga andra skador på kroppen som kunde förklara dödsfallet. Det fanns inga kända sjukdomar hos den 27-åriga Payam och ingenting framkom vid obduktionen som gjorde att dödsfallet skulle kunna förklaras genom sjukdom.

Payam hade en del mindre blödningar under huden (blåmärken) på baksidan av kroppen bland annatpå ryggen och dessa blödningar skulle kunna uppkomma om kroppen exempelvis trycktes mot badkarsbotten. Hon hade inga spår av alkohol eller andra främmande substanser i blodet som skulle kunna förklara drunkningen genom olycksfall. Någon exakt tidpunkt för dödsfallet gick inte att fastställa. Det konstaterades genom olika utredningsåtgärder att Payam dött någon gång mellan söndags- och måndagskvällen.
Rättsläkaren skrev i sitt protokoll att dödsorsaken var drunkning men att orsaken till drunkningen inte kunde fastställas genom obduktionen. I samband med att rättsläkaren senare hördes i domstol sade han att han inte på grundval av obduktionsfynd kunde uttala sig närmare, men att helhetsbilden gjorde att sjukdomsfall eller olyckshändelse var mindre troligt. Ett stort antal förhör hölls med personer som på olika sätt kommit i kontakt med Payam under hennes år i Sverige. Det rörde sig om vänner, grannar och anhöriga samt personal från sjukvården, socialförvaltningen och olika kvinnojourer.
Den bild som kom fram i dessa förhör var entydig. Payam hade blivit fysiskt och psykiskt misshandlad av sin man Saman Benawaz i stort sett under hela sin vistelse i Sverige. Utöver fysisk misshandel hade hon blivit hotad många gånger och hoten omfattade hela skalan och innehöll också klart uttalade hot om att han skulle döda henne. Det kom uppgifter om att Saman sagt att han skulle dränka henne i ett badkar och därefter spela psykiskt sjuk för att slippa fängelse.

Hon hade berättat hur han vid några tillfällen hållit en kudde över hennes ansikte så att hon var på gränsen till medvetslöshet. Genom detta visade han upp sin styrka gentemot henne och steget till att döda henne var inte långt. Det framgick även vid ett flertal förhör att hon var så rädd för honom att hon inte vågade fullfölja sina anmälningar. Hon menade med lite distans till händelserna att det bara skulle förvärra hennes situation om hon stod fast vid sina anmälningar och berättelser.
En del av förhören som hölls gällde personer som haft med Saman att göra. Vid ett tillfälle hade han vid ett samtal med en manlig socialsekreterare i Lund sagt att ”ibland tänker man att det inte finns en anledning när man dödar sin kvinna, men det finns det”. Samans sociala kontakter var få och därför fanns det inte mer än några enstaka personer som kunde lämna upplysningar om honom och hans karaktär. Åklagare kopplades tidigt in som förundersökningsledare eftersom det framstod som rimligt att misstänka att det var Saman som dränkt sin hustru i badkaret och därefter tagit sin son med sig och lämnat lägenheten.

Saman anhölls av åklagaren i sin frånvaro, dels misstänkt för grov egenmäktighet med barn, dels för mord på sin hustru.
Den aktiva förundersökningen med förhör, teknisk undersökning och rättsmedicinska åtgärder pågick med full kraft fram till hösten 2001 men trappades sedan efterhand ner eftersom det inte fanns mer att göra i ärendet. Det var okänt för utredarna var Saman och sonen Diako befann sig.
Payams mamma och yngre broder anlände till Sverige under sommaren för att genomföra och delta i begravningen av Payam. Vid förhör med mamman framstod en tragisk bild av familjen där både pappan och en jämngammal syster till Payam dött i sjukdom några år tidigare. Mamman berättade vidare att både hon och sonen var rädda för Saman. Dels beroende på vad Payam hade berättat, dels beroende på vad han själv sagt och gjort i samband med besök i Irak. Bland annat sade mamman att en mullah (präst) tagit kontakt med henne och berättat att han blivit kontaktad av Saman som hade frågat vad Koranen hade för uppfattning om en man som dödade sin hustru. Saman och Diako saknades och det fanns inga säkra uppgifter om var de fanns. Det var heller inte säkert att Diako var i livet. Rykten påstod att en pojke som skulle kunna vara Diako varit synlig hos sina farföräldrar i Suleimanyia i Irak. Vid denna tid hade Sverige inga som helst diplomatiska förbindelser med Irak och därför gick det inte att kontrollera om dessa uppgifter var riktiga.
Åren gick och det enda som hände i utredningen var att brottet egenmäktighet med barn preskriberades efter två år. Det ansågs ej heller i detta skede att misstankegraden var sannolika skäl när det gällde mordet och därför begärdes Saman inte häktad i sin frånvaro. Anhållningsbeslutet gjorde att han var efterlyst i Sverige men för att kunna efterlysa någon internationellt krävs ett häktningsbeslut av en domstol. Som tidigare beskrivits frihetsberövades Saman Benawaz den 12 januari 2006 i Perstorp.
Undertecknad, som hade handläggningsansvaret för utredningen redan 2001, fick nu äntligen chansen att träffa den person som varit föremål för så många tankar under de gångna åren. Det var med stor spänning som jag och en kollega riggade förhörsrummet. Vi kontrollerade att den tekniska utrustningen i form av video och vanlig ljudbandspelare fungerade. Jag hade dessutom det senaste dygnet försökt att läsa in hela ärendet och uppdatera minnet. Det var trots allt flera år sedan vi aktivt jobbade med ärendet. Vi hade hört av de kollegor som transporterat Saman Benawaz från Perstorp att han samtalat med dem på engelska under hela resan och gjort detta i sin påhittade identitet som Sasan Zendi. Nu undrade vi:
– Vad skulle Saman Benawaz säga? Skulle han medge att han var Saman? Skulle han berätta vad som hände de där dagarna i maj för fem år sedan? Skulle han berätta vad som hänt med sonen Diako och var denne befann sig? Så fort Saman steg in i förhörsrummet förstod jag att det inte skulle bli ett traditionellt förhör eftersom den man jag såg framför mig uppträdde förvirrat och framstod som psykiskt instabil.
Jag tilltalade honom på engelska och frågade vem han var. Han svarade inte på tilltal och framstod som icke kontaktbar. Hans blick flackade runt i hela förhörsrummet och med jämna mellanrum reste han sig upp från stolen. Jag och den närvarande kollegan fick med milt våld sätta tillbaka honom på stolen. Detta var en helt annan man än den vi fått beskrivit för oss och som andra kollegor mindre än en timme tidigare transporterat cirka 100 kilometer och fört en helt normal diskussion med. Efter cirka 15 minuters försök att få Saman att svara på frågor om sin identitet, övergick jag till att tilltala honom på svenska. Jag visste genom många förhör med andra personer att han talade vårt språk mer eller mindre flytande.
Jag förklarade för honom att vi visste att han var Saman Benawaz och sedan delgav jag honom att han var misstänkt för att 2001 ha mördat sin dåvarande hustru Payam i Lund. Jag avvaktade Samans reaktion och kunde konstatera att det ovan beskrivna beteendet fortsatte och någon tydlig reaktion på misstanken syntes inte. Han blev informerad om sin rätt till offentlig försvarare och att en sådan skulle utses för honom. Förhöret avbröts därefter eftersom jag inte tyckte det var meningsfullt att fortsätta tilltala någon som vägrade prata och dessutom framställde sig själv som psykiskt sjuk.
Några dagar senare häktades Saman Benawaz av Lunds Tingsrätt på sannolika skäl misstänkt för mord i Lund 2001. Under häktningsförhandlingen uppträdde Saman på samma sätt som han gjort under det första förhöret, det vill säga förvirrat och som om han var psykiskt sjuk. Saman var så orolig och förvirrad i rättssalen att han fick beläggas med handfängsel och efter ett tag föras ut ur rättssalen så att förhandlingen kunde fullföljas. Han yttrade inget i rättssalen och hans offentlige försvarare berättade att han inte visste sin klients inställning till misstankarna eftersom han heller inte pratade med honom. Under våren och sommaren gjordes ett stort antal försök att hålla förhör med Benawaz, varje gång med hans advokat närvarande. Resultatet var identiskt lika varje gång. Han vägrade att tala. Hans advokat berättade att inte heller han lyckats få Saman att uttala sig. Häktespersonalen hade samma upplevelse av honom. Saman hade perioder under häktningstiden då han matvägrade och även vägrade att dricka. Detta resulterade i att han periodvis fick behandlas medicinskt och gavs dropp för att inte torka ut.
Försök gjordes med andra förhörsledare än de ordinarie och med skrivna frågor som han fick möjlighet att besvara skriftligt. Någon gång under sommaren började han skriva korta meddelanden till oss utredare som dock sällan var av intresse för utredningen. Han skrev dock vid något tillfälle att han inte dödat Payam.
Vid något av förhörstillfällena visade jag upp foton på Diako och på den nakna och döda kroppen av Payam. Vi hoppades att detta förfaringssätt skulle framkalla någon form av reaktion från Saman. Reaktionen blev att han grät hejdlöst och skakade i hela kroppen men han fortsatte som förut att inte säga någonting.
Vi kontaktade psykologisk expertis för att få hjälp med att analysera Benawaz och hans beteende men inte heller detta hade någon positiv effekt i kontakterna med honom. Han genomgick en mindre rättspsykiatrisk undersökning och vi var i kontakt med en psykiatrisk läkare som tidigare haft kontakt med honom. Dessa båda läkare ville utöver sina skriftliga utlåtanden inte säga något om Saman, men vi tydde deras uttalande på så sätt att de ansåg att han simulerade psykisk sjukdom.
I maj månad 2006 var utredningen i klar och vi insåg att vi inte skulle få några svar från Saman. Han hade under fem månader i häkte inte vid något tillfälle, varken till utredare eller till sin advokat, yttrat ett enda ord.
Trots att Saman inte talade med någon, lyckades vi på andra vägar få fram att han under de gångna åren vistats och suttit i fängelse i Grekland och att han varit i Belgien under en tid. Några bekräftade uppgifter om Diako lyckades vi inte få fram. Rykten florerade fortfarande om att han var hos sin farmor och farfar i den kurdiska delen av Irak. Åtalet förbereddes av åklagaren och lämnades så småningom in till Lunds Tingsrätt där huvudförhandling skulle hållas. Stämningsansökan var fomulerad så att Saman Benawaz enligt åklagaren skulle fällas för mord och dömas till livstids fängelse.
I samband med att Saman anlände till tingsrätten första förhandlingsdagen fördes han in i byggnaden via huvudentrén. Där befann sig en fotograf och en journalist. Helt utan förvarning slet sig Saman från de båda häktesvakterna som transporterade honom och attackerade fotografen med sparkar och slag. Efter några sekunder övermannades han av häktespersonalen och belades med handfängsel innan han fördes in i rättssalen. Saman hade återigen visat att han var våldsbenägen och impulsiv.

Rättegången varade i fyra dagar och ett tiotal vittnen hördes av tingsrätten. Saman yttrade sig överhuvudtaget inte under förhandlingarna utan satt hela tiden med nedbockat huvud och läste i en bok skriven på arabiska.

Samans offentlige försvarare meddelade att Samans inställning var att han inte dödat Payam. I övrigt kunde han inte lämna några uppgifter från Saman eftersom denne fortfarande inte talade och hade så inte gjort vid något tillfälle under förundersökningen. Lunds Tingsrätt avkunnade sin dom den 31 maj 2006, drygt fem år efter att Payam bragt om livet. (Mål nr B 968-01)
Tingsrätten avfärdade tidigt tanken på olyckshändelse eller sjukdom som drunkningsorsak men resonerade mera ingående kring hypotesen självmord.

Efter att i domen resonerat kring denna hypotes skriver
tingsrätten:
– Tingsrätten anser att självmordshypotesen framstår som så verklighetsfrämmande att man måste bortse från den.
När det gäller frågan om vem som är gärningsman skriver tingsrätten efter ett längre resonemang:

– En annan gärningsman än Saman Benawaz kan uteslutas.

– Slutsatsen är således att tingsrätten inte hyser något rimligt tvivel om att Payam bragts om livet av Saman Benawaz på det sätt som åklagaren påstått. Åtalet skall alltså bifallas och Saman Benawaz dömas för mord, skriver tingsrätten vidare. Straffpåföljden blev livstids fängelse och utvisning ur riket med förbud att återvända. En mindre rättspsykiatrisk undersökning av Saman Benawaz genomfördes under häktningstiden, en så kallad § 7-undersökning. Denna gav inte stöd för någon annan påföljd än fängelse. Med detta avses att Saman inte ansågs vara psykiskt sjuk i den omfattningen att han inte kunde dömas till fängelse.

Något formellt överklagande av tingsrättsdomen hade inte kommit till hovrätten i rätt tid. Saman hade inte framfört till sin advokat att han ville att domen skulle överklagas. Dock hade han själv skrivit ett brev till hovrätten  som kom in några dagar för sent. Hovrätten tolkade innehållet och det uppfattades som att Saman ville att hovrätten skulle pröva skuldfrågan. Hovrätten överlät till Högsta Domstolen att avgöra om fallet skulle prövas även om ett överklagande inte kommit inom föreskriven tid. Högsta Domstolen ansåg att prövning borde ske med tanke på brottes svårighetsgrad och gav hovrätten i uppdrag att kalla till förhandling.
Saman Benawaz hade i sin skrivelse, utan att ange några skäl, också bett om att få byta advokat. Hovrätten godtog denna begäran och Saman fick en ny advokat som skulle läsa in sig på ärendet. Saman genomgick under tiden en så kallad § 4-undersökning vilket innebar att han under ca fyra veckors tid vistades och undersöktes på en rättspsykiatrisk klinik. Denna undersökning kom fram till samma slutsats som den mindre § 7-undersökningen gjort tidigare. Det vill säga att Saman inte var så psykiskt sjuk att han inte skulle kunna dömas till fängelse.

Hovrätten över Skåne och Blekinge inledde förhandlingarna i början på december månad 2006. Även i hovrätten rörde det sig om fyra förhandlingsdagar och samma vittnen som i tingsrätten var kallade. Denna gång inställde sig samtliga vittnen som var kallade i motsats till tingsrätten där två väsentliga vittnen uteblivit. Några nya omständigheter hade inte framkommit sedan förhandlingarna i tingsrätten men en stor skillnad fanns. Saman tilläts under förhandlingarna i hovrätten att  kommunicera genom att skriva sina svar, påstående och övriga uttalanden på en dator som var uppkopplad till en TV-skärm på väggen. Både hovrättens ledamöter, åklagaren och åhörarna fick därför nu för första gången ta del av vad Saman hade att säga i saken.
Saman påstod att han och Payam försonats och att de överenskommit att han skulle ta med sig Diako till Tyskland och att Payam skulle ansluta i efterhand. Saman och Diako lämnade, enligt Saman, Lund med tåg den 20 maj 2001 och Payam vinkade av dem på stationen. Den 22 maj på kvällen, samma dag som Payam anträffades, fick Saman besked om

att hans hustru anträffats död.Några ytterligare detaljer som skulle kunna kontrolleraslämnade inte Saman och han svarade undvikande på frågor om varför han inte satt sig i kontaktmed svenska myndigheter efter beskedet om hustruns död. Några uppgifter om var sonen Diako numera
finns kom inte fram. Saman påstod att Diako

mådde bra och var väl omhändertagen.
Domen i hovrätten (Mål nr B 2514-06) avkunnades i slutet på december och majoriteten av ledamöterna, fyra av fem, fastställde tingsrättens dom på livstids fängelse för mord. Resonemanget var liknande det som tingsrätten fört i sin dom och Samans egna uppgifter lämnades utan avseende. Tingsrätten hade dömt ut ett skadestånd som Saman skulle betala till Payams moder. Detta fastställdes av hovrätten.
En av ledamöterna i hovrätten, ordföranden Robert Nord, hade en avvikande mening och ville fria Saman Benawaz och försätta honom på fri fot. Nords resonemang kring skuldfrågan finns återgivet i domen och han skriver avslutningsvis:
– Det går mycket väl att finna argument som talar för ett händelseförlopp i enlighet med åklagarens gärningspåstående. Den tekniska utredningen ger dock inte mycket stöd åt åklagarens hypotes. Inte heller är vad som framkommit om Payam Benawaz person av så enhetlig och fullständig beskaffenhet att det går att bortse från möjligheten att hon begått självmord. Vid ett sådant förhållande kan det inte anses ställt utom allt rimligt tvivel att Saman Benawaz tagit hennes liv. Åtalet skall därför ogillas.
Nord var dock ensam om sin avvikande mening och majoriteten av hovrättens ledamöter dömde Saman Benawaz till livstids fängelse för mord.
Saman Benawaz begärde prövningstillstånd hos Högsta Domstolen men begäran avvisades och därmed hade domen på livstids fängelse för mord vunnit laga kraft.
Som handläggare och polisiärt ansvarig för utredningen kan jag med tillfredsställelse konstatera att denna till sist kunde avslutas. Inte minst för de anhöriga till offret är det viktigt att få ett avslut. Det faktum att det blir åtal i ett ärende gör att hela förundersökningen blir offentlig och då kan parterna få del av utredningsmaterialet och både få svar på många frågor och dessutom dra egna slutsatser i skuldfrågan.
Under pågående förundersökning är mängder med uppgifter belagda med sekretess och därför kan inte de anhöriga få den heltäckande bild av vad som hänt och som de ofta önskar.
Payams mamma och bror har under många år både känt och visat sin förtvivlan och också i mångasammanhang berättat om sin rädsla och oro.
Att det var Saman Benawaz som berövat sin hustru livet var en tanke och inriktning som tidigt fickf äste bland oss utredare och tekniker på Länskriminalen i Skåne. Vi gjorde precis som senare tingsrätt och hovrätt, det vill säga prövade olika tänkbara hypoteser, men kom fram till att det inte fanns någon annan rimlig förklaring till Payams död än att Saman mördat henne. I de flesta mordutredningar finns det konkret teknisk bevisning i form av olika spår med mera.
I denna utredning kunde varken tekniker eller rättsläkare med säkerhet säga att Payam berövats livet av en annan person. I stället är det den totala bilden av förhör, teknisk undersökning och obduktion som gör att både tingsrätt och hovrätt avkunnat domar som stämmer överens med utredarnas övertygelse om Samans skuld.
Samtidigt måste jag medge att jag vid flera tillfällen under förundersökningen kände tvivel om den befintliga bevisningen skulle anses räcka för en fällande dom när den skulle värderas av andra personer.
Sonen Diakos öde vet vi ingenting om. Det har inte kommit något från Saman som kastar minsta ljus över pojkens öde. Kanske finns han hos släktingar i Irak. Kanske finns han hos någon vän eller bekant i någon annan del av världen. Diako, som nu är sju år gammal, är den store förloraren. Genom händelserna i Lund 2001 miste han båda sina föräldrar. Vi vet inte ens om Diako är i livet och får kanske aldrig något svar på denna fråga. Han anses officiellt inte som försvunnen eftersom hans pappa säger sig ha tagit hand om honom – men vägrar berätta något om hans vidare öden. Saman har skriftligt uppgett som skäl till sin vägran att berätta om Diako att han tror att myndigheterna kommer att ta sonen ifrån honom.
Diako är inte svensk medborgare och därmed är han inte längre ett fall för svenska myndigheter.
Som privatperson får jag väl förmodligen i all framtid dras med mina tankar och obesvarade frågor kring pojkens öde.

Artikeln nedan handlar om en mamma vars tre äldsta barn bortfördes av sin pappa till Pakistan 1985 och förblev försvunna i 14 års tid. Det är en otäck historia, men någonstanns mellan raderna så lyser ändå livsglädjen och hoppet fram. Vi vill säga till alla er som väntat länge: Det är aldrig försent att sluta hoppas. Barnen kommer hem en dag!

——————————————

Vi vill här dela med oss av en äldre artikel i tidningen Sydsvenskan, för er som inte läst den. Artikeln hittar ni i orginal här:

http://www.sydsvenskan.se/familj/mitt-i-livet/article1430838/Ett-mammaliv-av-sorg-kamp-och-gladje.html

Vi väljer även att klistra in texten nedan:

Mamma i sorg, kamp och glädje

Text: Lena Forsfält
Publicerad 3 april 2011 6.30 Uppdaterad 4 april 2011 12.04

Marianne Rydén är högstadielärare på Linnéskolan och känd som ”Rosa fröken”. Hon är också mamman som kämpade för sina tre barn som rövades bort till Pakistan i mitten på 1980-talet. När de kom tillbaka efter fjorton år blev ingenting som hon hade tänkt sig.

MALMÖ. ”Hur är det med barnen? är fortfarande en vanlig fråga när Marianne Rydén träffar folk på stan.

Hon ler lite och sveper det långa håret bak på ryggen. Marianne Rydén är van vid att prata om sina barn, men inte på det vanliga sättet man tänker på när en mamma och mormor berättar.

– Jag har fött sex barn, men bara fått fostra ett, konstaterar hon krasst.

Två barn dog i späd ålder och tre rövades bort av exmaken till Pakistan när det minsta bara var ett drygt år.

Sin yngste son som nu är 19 år, har hon dock fått följa hela vägen och hon är mycket mamma-stolt. Denna soliga men isande kalla förmiddag är han hemma ett par dagar från Karlskrona där han gör militärtjänst. Siktet är inställt på att bli polis.

– Utan honom vet jag inte hur det hade gått. Då hade jag nog kastat in handduken, säger hon ömt med adress till sonen som är på väg ut i köket för att fixa frukost.

Så här på andra halvan i livet kan Marianne Rydén konstatera att hon har det bra idag. Trots att hon fått uppleva varje förälders mardröm flera gånger om.

Dramatiken börjar i oktober 1985. Hennes tre små barn – en flicka på sju år, en pojke på tre år och en flicka på drygt ett år – rövas bort av hennes exman till hans gamla hemland Pakistan.

Marianne Rydén reser efter. Oräkneliga kontakter tas med UD och andra myndigheter. Under nära fem år vistas hon i Pakistan och lyckas mot alla odds att få vårdnaden om sina barn. Men det är en seger på pappret. Barnen hålls fortfarande gömda av pappan och hans släktingar, troligtvis nära gränsen till Afghanistan.

– Det värsta var att jag inte visste om de levde, om de fick gå i skolan, hur de mådde, ingenting.

December 1999: Det har gått drygt fjorton år sedan Marianne Rydén träffade sina tre äldsta barn. Livet har gått vidare. Hon har fått ytterligare en son som nu är 8 år, gift sig med Anders och tagit över sitt föräldrahem, en vacker 40-talsvilla med stor trädgård i Limhamn.

Då får hon plötsligt telefonsamtalet som hon väntat på i alla år: äldsta dottern ringer och förklarar att de flytt på vägen till ett bröllop och är på väg med flyg från Pakistan.

Den 19 december landar de på Kastrup. Marianne Rydén håller på att svimma av yrsel och oro i ankomsthallen.

Så kommer de ut genom dörrarna. Fem personer!

– Jag kände igen min äldsta dotter direkt. Och hon hade fått två barn, två små flickor som hon hade på varsin arm. Jag hade blivit mormor!

Julen blev minnesvärd. Plötsligt skulle åtta personer samsas i huset. De små barnen som Marianne Rydén brutalt skilts ifrån fjorton år tidigare hade blivit främmande, unga vuxna med en annan kultur och inte minst ett främmande språk. I Pakistan hade de förbjudits att prata svenska.

Sommaren 2000 kom deras pappa till Sverige. Det var då Marianne Rydén förstod att hela ”flykten” var iscensatt.

– Jag trodde i min enfald att barnen hade kommit hem för min skull, men det var deras pappa som hade tröttnat på det hårda livet i Pakistan och därför ville tillbaka till Sverige. Han trodde att bortrövandet var preskriberat, men det var det inte. Så han fick avtjäna sin tvååriga fängelsedom, även om det i praktiken bara blev ett drygt år.

Sedan kom en ny smäll. Barnen krävde att deras mamma skulle förlåta pappan.

– DET kunde jag bara inte göra. Oavsett att han hade fördärvat mitt liv, så hade han handlat helt egoistiskt utan minsta tanke på barnens behov och framtid.

Det har gått drygt elva år sedan den där dagen på Kastrup och Marianne Rydén konstaterar att ”det har då inte har varit en dans på rosor kan jag lova”.

I mitten på 2000-talet hände det som ingen förälder vill föreställa sig: hennes äldste son dömdes till livstid för mord.

Hur klarar man sig som mamma, som människa, genom allt det här?

Marianne Rydén snor ihop håret i en knut och svaret kommer utan tvekan.

– Jag vill alltid få se solen gå upp nästa morgon. Det har jag sagt många gånger, men det är så det är. Jag är optimist. Och har försökt låta bli att bli bitter. Det tjänar ändå ingenting till.

Hon besöker sonen regelbundet i fängelset och gläder sig, trots allt, åt att han nu håller på att läsa in sin gymnasiekompetens.

Hon glädjer sig också åt att döttrarna har utbildat sig, lever egna liv och att de håller kontakten.

Sedan många år arbetar Marianne Rydén som lärare och trivs med kontakten med eleverna, att påta i trädgården (”hade betygen räckt hade jag utbildat mig till hortonom”) och att gå ut med familjens hund Flisan. Hundfältet är nära och sommartid beger hon sig gärna till Ön för ett dopp.

– Där badar vi tillsammans, Flisan, jag och mina hundkompisar, och det är underbart. Då är jag lycklig.

Det här är en internationell efterlysning!

This is an international request!

Lilla Amalia Alkordi bortfördes till Damaskus, Syrien av sin pappa i april 2009 och har sedan dess inte fått komma hem och inte heller fått ha kontakt med sin mamma mer än ett par gånger via telefon. Just nu är Syrien ett land i uppror, där demokrativindarna har svept in och där folket på många platser rest sig mot regimen, men mycket blodspillan som följd pga det övervåld mot civila som polis och militär utövar.

Ni som vill läsa mer om Amalias ärende, titta gärna på hennes sida på SBN:

http://www.saknadebarn.org/bortforda-barn/aktuella-fall/amalia-alkordi/

På länken nedan kan ni hitta alla artiklar om Amalia som vi har publicerat:

http://www.saknadebarn.org/category/barnarenden/amalia-alkordi/

Ni som vill följa den aktuella situationen i Syrien kan titta på Al Jazeeras live-blogg, länk:

http://blogs.aljazeera.net/liveblog/Syria

Till min lilla ängel Amalia!

Det har nu gått över 2 år sen du försvann från mig. Längtan efter dig finns hos mig varje dag.

Hur mår du lilla ängel?

Vi pratade i telefon sista gången den 26 dec 2009. Sen dess har vi inte fått ha kontakt med varandra. Din pappa vägrar låta mig prata med dig.

Jag tänker på dig varje dag, varje timme och varje sekund. Undrar vad du gör och hur du mår. Vad tänker du när jag inte finns hos dig?

Din mormor har blivit sjuk. Mormor har fått cancer i magen och blivit opererad. Nu går hon på cellgiftsbehandling 1 gång i veckan. Morfar mår ganska bra men längtar efter dig. Mormor och morfar frågar efter dig och undrar om jag fått kontakt med dig.

Din katt Nisse längtar tills du kommer hem och sover i din säng igen. Han sov ju hos dig varje natt.

Lilla Amalia jag längtar till den dag jag får krama dig igen!!

Älskar och saknar dig så vansinnigt mycket.

Du är den finaste lilla tjejen som finns!!!!

Kom hem snart!

Mamma

(Klicka på DN-artikeln ovan för att se den större)

Först och främst vill SBN rikta ett innerligt och varmt TACK (finns inga ord som räcker till) till den rättrådiga individ som den 2 april 2011 inkom med det anonyma tips via mail till oss, som sedermera ledde till att svensk polis i samarbete med Lindas pappa och familj, advokat Ia Sweger i Stockholm, Interpol, åklagare, advokat i utlandet och andra inblandade, kunde hitta och gripa Lindas mamma i slutat av maj i Sosua, Dominikanska Republiken och redan påföljande dag överlämna Linda till hennes pappa och hans fru, som fanns på plats. Du har räddat en liten flicka från ett liv på flykt under svåra omständigheter i ett främmande land, där hon varit totalt avskärmad från det liv hon en gång levt i Sverige och utan någon kontakt med sin pappa och familj på hans sida. Återigen tack!

Det har varit en lång kamp och många hopplösa spår, innan det avgörande tipset slutligen kom in som kunde lösa ärendet kring försvunna Linda. Linda blev olovligt bortförd av sin mamma då pappan erhöll enskild vårdnad i oktober 2007 och har sedan dess varit omöjlig att hitta.

Efter några veckors processande efter att tipset inkommit till SBN så kom slutligen bekräftelsen från polisen i Dominikanska Republiken: ”Ja, Linda och hennes mamma finns här. Ja, de har levt här hela tiden sedan försvinnandet. Ja, detta är ett brott även enligt inhemsk lagstiftning. Ja, vi kan utlämna Lindas mamma enligt den internationella arresteringsordern. Ja, pappan kan hämta sitt barn.”

En väldigt otäck del som har nystats upp i den här historien är att det finns flera svenska barn som gömts på just Dominikanska Republiken! Flera svenska mammor med barn. Det ger oss nästan känslan av att det skulle finnas ett dolt nätverk som ligger bakom organiseringen av att gömma dessa barn… Hoppas att de alla nu kan hittas och får komma hem igen!

Pär har skickat foton på Linda tillsammans med sin familj hemma i Sverige efter återföreningen! Fotona strålar av kärlek och närhet, men för Lindas skull så kan vi inte publicera dem, då hon behöver lugn och anonymitet nu efter all turbulens ! Tack pappa Pär för att du delar med dig av ditt underbara slut på en sådan lång och tragisk historia, som bitvis har känts helt hopplöst. Nu är din långa kamp över, även om en ny nu tar sin början…

Det finns alltid hopp och det gäller för er alla som är drabbade. Det spelar ingen roll hur lång tid som går. Någonstanns därute finns era barn och det behövs bara en enda människa för att känna igen ett försvunnet barn! Det har fallet med Linda just bevisat! Snart är det er tur också…

Fortsätta efterlysa era barn med bilder på vår hemsida med efterlysningar:

http://www.saknadebarn.org/bortforda-barn/aktuella-fall/

En uppmaning till alla er som har en hemsida eller blogg:

Lägg gärna upp denna bloggwidget för att hjälpa oss att hitta fler försvunna barn:

http://www.bloggwidgets.com/forsvunna-barn/

Till alla er som känner till var ett efterlyst barn finns: Snälla, kontakta polisen eller SBN. Alla tips granskas noggrannt och ni får gärna vara anonyma! Hjälp fler barn att återförenas med sina förtvivlade familjer som lever i ovisshet och skräck. Det är en mänsklig rättighet att få ha rätten till sitt liv, sin familj och sin identitet. Det står även i barnkonventionen och det är ett brott, både ur moralisk och juridisk synvinkel, att bortföra barn. Många skadas för livet. Bespara dem detta lidande! Till alla er som gömmer er med barn någonstanns: Snälla kom hem igen! Ni förstör inte bara för era barn utan också för er själva. Till alla er som funderar på att försvinna med era barn, betänk då detta. Det är alltid barnen som får lida och betala det ultimata priset för föräldrars dumheter. Ni kan alltid kontakta SBN för tips och råd, oavsett om ni har fått barnet bortfört eller själva bortfört ert barn. Innan det är försent! Tack!

info@saknadebarn.org

Ni är många som följer modiga Laila Säfström och hennes kamp för sin kidnappade dotter Elnor Elsaeti, nu 5 år gammal. Laila lämnade Sverige i höstas och vann som första svenska kvinna enskild vårdnad i Libysk domstol om sitt barn. Tyvärr valde fadern att gå under jorden med flickan och ingen har sett henne sedan dess. Laila har stannat och slagits för rätten till sin dotter på Libysk mark, men sedan bröt inbördeskriget ut den 17 februari och Laila har suttit fast i huvudstaden Tripoli. Med hoppet om att situationen snabbt skulle lugnas så att hon skulle kunna fortsätta kampen så valde hon att stanna och inte evakueras av UD såsom många andra svenskar gjorde. Det är heller inte lätt att lämna sitt barn i ett krigsområde, som alla förstår.

Klicka på länken nedan för att läsa mer om Elnors ärende:

http://www.saknadebarn.org/bortforda-barn/aktuella-fall/elnor-elsaeiti/

Men situationen stod still. Kriget rasar fortfarande med oförminskad styrka och Laila kunde inte stanna kvar längre i staden där 60 NATO-bomber föll på ett dygn bara. Maten, vattnet och bensinen började ta slut, priserna blev astronomiska och många utlänningar arresterades som ”spioner” av Ghadaffis säkerhetsstyrkor. Ingen kunde arbeta. Det gick inte att få ut pengar. Alla banker stängde. Alla ambassader försvann. Affärerna låg öde. Staden var belägrad och vägspärrar upprättades på alla utfarter, i tiotals. Intern telekommunikation och hela internet släcktes ned. Undantagstillstånd rådde. Det gick inte ens att posta ett vanligt brev. Ingenting fungerade.

UD hade inget sätt att hjälpa Laila ut längre, så vi fick söka andra vägar. Bl.a. ett SVT-team som var på plats i Tripoli och sedan via Röda Korset i Stockholm. Det fanns flera öppna möjligheter trots den låsta situationen, men det viktiga är att aldrig ge upp och inse att ingenting är någonsin omöjligt. Slutligen så hjälpte Red Crescents på plats i Tripoli till med ett evakueringsplan till Malta. SBN har tillsammans med alla underbara medmänniskor därute samlat in pengar åt Laila så att vi kunde hjälpa henne att betala en biljett hem till Arlanda slutligen. Ett extra varmt tack till bl.a. Pappa Pär vill vi säga i det här sammanhanget! Och till alla er andra som på olika sätt engagerat er och bidragit till Lailas evakuering! Ni vet vilka ni är!

Efter en lyckad resa så är mamma Laila nu hemma i Sverige, men tyvärr är hennes lilla dotter Elnor fortfarande försvunnen någonstans i Benghazi, där hon senast syntes till och där hennes fader bor. Vi hoppas innerligt att hon mår bra! Hon och Laila finns ständigt i våra tankar!

Laila mår bra efter omständigheterna och har sett fram emot att återförenas med sina vuxna söner i Stockholm och vänner och släktingar runtomkring.

För att läsa allt som vi skrivit om Elnor och Laila, klicka på nedanstående länk:

http://www.saknadebarn.org/category/barnarenden/elnor-elsaeiti/

Barnen Bolin var kidnappade under 1 års tid i Bagdad, Irak av sin mamma och utsattes under den tiden för svåra umbäranden, misshandel, övergrepp och bomber. När de äntligen fått återvända till sin pappa i Sverige så började en ny tid av utredningar och rättegångar. De har inte velat träffa sin mamma efter det som hon utsatte dem för och det är skönt att ingen domstol velat tvinga dem att umgås med sin egen kidnappare. I det här fallet iallafall så har man lyssnat på barnen.

I tingsrätten så dömdes mamman enbart till samhällstjänst och lite skadestånd till barnen. SBN bevakade rättegången och skrev om den här:

http://www.saknadebarn.org/2010/04/01/brottsmalsforhandlingen-mot-barnen-bolins-mamma-i-lunds-tingsratt/

Här skrev vi ett inlägg om straffet som Tingsrätten utdömde:

http://www.saknadebarn.org/2010/04/08/upprorande-lagt-straff-i-fallet-bolin/

Det känns oacceptabelt att man ska kunna kidnappa sina barn till en av jordens farligaste och mest osäkra områden och sedan inte ens få fängelse för detta. Dessa brott måste omvärderas och man måste inse att det handlar om ett människorov och att barnen är brottsoffer. Det finns inga andra områden där man resonerar att brott mot barn är okej, bara det är föräldern som är förövaren. ”Ja, han får utnyttja henne sexuellt, för han är ju pappa” eller ”Ja, hon får slå sitt barn hur mycket hon vill, det är ju hans mamma ju”.

Nu har äntligen Hovrätten beslutat i ärendet som direkt överklagades av åklagaren och barnen Bolins mamma fick istället fängelse och höjda skadestånd. Pappan och barnen känner sig lättade och det är dessutom en viktig markering mot alla andra barnkidnappare. Hovrätten skriver bl.a:

..."Hovrätten ändrar tinsrättens domslut i ansvarsdelen på så sätt att
hovrätten bestämmer påföljden till fängelse i 10 månader"...

 ..."med hänsyn till att barnen förts till en mycket otrygg miljö och
hållits kvar där en längre tid under vilken de inte getts någon som
helst möjlighet att komma i kontakt med sin far  är dock
brottslighetens straffvärde högre än vad tingsrätten kommit fram till,
enligt hovrättens bedömning motsvarar straffvärdet fängelse i tio
månader"...

 ..."vid en sammanvägning av brottslighetens straffvärde och dess art
finner hovrätten att det inte finns utrymme för att låta en villkorlig
dom i förening med samhällstjänst ersätta ett fängelsestraff, påföljden
ska följaktligen bestämmas till fängelse"...

 ..."när det gäller frågan om kränkningsersättning som XX(mamman) ska
utge till Sammy och Emma gör hovrätten den bedömningen att de
omständigheter som tingsrätten pekat på i denna del är så försvårande
att ersättningen vad gäller båda barnen skäligen bör bestämmas till
något högre belopp än tinsrätten gjort"...

Vi inom SBN kommer att fortsätta arbeta hårt för att dessa brott ska ses i ljuset av vad de verkligen är: ett oförlåtligt brott mot barnen och deras mänskliga rättigheter!

Det kom ett underbart hoppfullt brev från mamma Susanne som tidigare hade sina döttrar efterlysta här på SBN.  Såhär skriver mamma Susanne idag om vad som har hänt sedan dess:

—————————————————————————————

Mina flickor åkte med sin far till jordanien den 18 december 2005 och har varit där sedan dess boende hos sina farföräldrar.

Så klart jag slog bakut och försökte ta hem dem med alla fula knep som finns att tillgå men jag klarade aldrig av att fullfölja någon av alla de planer jag hade,,,, Efter ett par år tog jag kontakt med saknade barns nätverk för att se vilka möjligheter jag hade att gå vidare i min strävan att återförenas med mina flickor,,,, Lina Lundin gav mig då väldigt mycket stöd och höll kontakten med mig även då jag slöt mig i mitt eget skal vid ett par misslyckanden,,,,,Märk att jag under denna tid haft regelbunden kontakt med flickorna via telefon och resor ner till jordanien, men att det alltid var jag som ringde och hur mycket jag än bad tjejerna att ringa eller SMSa mig när de behövde något,, vad som helst så skulle jag ringa upp direkt,, så gjorde dom aldrig de,, det var alltid jag som fick ringa eller jaga dem i 1-2 veckors tid med missade samtal tills de äntligen svarade nån gång och lugnt sa att nej inga registrerade missade samtal hade kommit den senaste tiden…. Så en dag en helt vanlig vinterdag i början på december 2010,,, hela 5 år efter att flickorna ryckes ur min famn,, ser jag ett missat samtal på mobilen,,,,, Jag är förvånad, glad och förvirrad,,, Glad över att de ringt,,, förvånad- är det sant eller ser jag i syne,,, samt förvirrad för jag insåg att det kan ha hänt något fruktansvärt som fått dem att ringa,,,, Jag ringer tillbaka direkt,,,, O min stora tjej pratar helt vanligt,, hej hur e det,, jag svarar lugn tillbaka ,jo tack saknar er,,, då säger hon,,, mamma jag behöver hjälp,,,, jag vill träffa pappa,,,,,,och jag kan inte om inte du hjälper mig,,,,,

Jag svara lika lugnt fastän att det kokar i mig,,, Ja flickan min det e klart jag ska hjälpa dig,,, vad behöver du,,,, Mycket förvånad och misstänksam fortsätter hon ,,,, jag behöver att du signerar ett dokument som ger mig och min lillasyster tillåtelse att resa in i USA och bo hos pappa.
och sen i samma andetag säger hon ,, och jag lovar att direkt när jag sett pappa en månad så kommer vi hem till sverige,,, det har pappa lovat om du skriver under dokumenten,,,,

Jag som mamma tar flyget till stockholm och åker till amerikanska ambassaden där jag ska signera ett dokument,,, men i stockholm börjar de fråga en massa och det blir stopp i processen… i April reser jag till Jordanien för att signera samma dokument på usas ambassad i amman istället,,,,,efter signering skulle det enligt ambassaden ta 3-4 veckor innan flickorna kunde få ett inresevisum till USA,,, jag hade planerat att stanna i 5-6 veckor så jag berättade detta för farföräldrarna,,, att jag stannar här tills flickorna kommit på flyget till sin far sen reser jag hem till sverige med hopp om att ni håller ert löfte om att flickorna kommer till mig i juli augusti,,,, ja visst absolut vi håller vad vi lovar sa farmor och tog min hand och skakade den i en överrenskommelse,,,, och så fort det blev sagt ändrades allt,,,,,,,,,,,,,

Jag blev plötsligt en hjälte,,,,,, Farmor Farfar Fastrar och hela släkten (på mina döttrars sida så klart) började kommunicera på ett fint sätt,,, de betalade det jag lagt ut på flygbiljetterna tur och retur både till mig och min lilla son mellan sverige-jordanien den här gången,,,, och framförallt jag fick ha mina döttrar boende hos mig i hela 5 veckor utan övervakning,,,, de litade fullt ut på att låta mig bo och umgås med mina flickor.

Och jag kunde äntligen visa mina döttrar vem jag är,, visa dem mina goda sidor, men oxå en del tjuriga sidor eftersom livet alltid innehåller salt och sött.
Jag har vunnit mina döttrar tillbaka,,,,, Jag har vunnit mina döttrar tillbaka,,,, mina flickor e så stora nu att de inte går att lura dem längre,, jag valde att göra det dom ville och bad om för att bränna hål på allt skitsnack och all hjärntvätt som de blivit utsatta för om mig (sin mamma),,,, och när det blev dags att säga hejdå på flygplatsen sa mina båda flickor till mig,,,,, du är en dröm som blev sann,,, du e en mamma som vi är stolta över att ha,,,, vi kommer till dig vi lovar,, och om det visar sig att de lurat dig och de inte låter os komma mamma så vet vi vad vi ska göra,,,, vi kommer till dig vi lovar,,,,,,,,

Genom att visa mina flickor att jag vill att de ska ha en normal relation till sin far, fastän att han varit självisk och förbjudit dem att ha en normal relation till mig,, genom att hela tiden bekräfta för mina flickor att pappa och mamma har lika stor rätt att umgås med dem, att eftersom jag träffat er (flickorna)så mycket under era 5 år i jordanien medan pappa inte kommit för att se er någon gång måste ni resa till honom och umgås med honom,,, genom att hjälpa dem att resa till Usa fastän att jag dör inombords för att jag vill ha hem dem till sverige,, så har jag vunnit mina flickors hjärtan.

Och jag är 100% säker på att de kommer hem till mig,,, Om du ser mig idag,,, så är det en mycket nöjd och tillfredställd mamma du ser,,, all min ångest och depression har försvunnit,,,, nu ser jag framåt,,, livet kan inte bli bättre,,, nu ska jag på allvar bara njuta av förberedelserna av tjejernas ankomst.

P.S
Jag fick genom SBN kontakt med en tjej som precis som mina döttrar tillsammans med sin storasyster varit tvungen att leva utan sin mor hemma hos farföräldrarna i ett främmande land en större del av sitt liv,,, hon blev hjärntvättad att hennes mor var en mycket dålig människa,,,, men en dag när hon och hennes syster behövde hjälp bad pappan dem att vända sig till modern och sen gick det väldigt fort,,,, flickorna återförenades med sin moder och lever idag i Sverige igen,,,,,
När vi talades vid ett antal ggr för et år sedan kunde jag inte drömma att jag skulle komma att hamna i en liknande situation,, men jag är så tacksam idag för att jag genom min kontakt med ovan nämnda tjej kunde leva mig in i hur mina egna flickor kände och tänkte och lyckades använda denna information till att kommunicera och hanskas med mina döttrar på ett fint sätt utan att utsätta dem för någon psykisk påfrestning.
Visst kommer deras senaste 5 år sätta djupa spår i deras framtid,,, men genom att leva för dagen på ett ödmjukt sätt och med otrolig styrka vet jag att de liksom ovan nämnda tjej kommer växa upp o bli underbart starka kvinnor.

Susanne Kiswani