DN:s ledare uppmärksammar barnbortföranden

Vi har läst Hanne Kjöllers artikel ””Rättssystem belönar fel förälder” i DN

2012-01-30 och vill gärna bidra med våra tankar och erfarenheter kring

barnbortföranden. Artikeln belyser de stora skillnaderna som finns mellan att

bortföra ett barn i Sverige, beroende på om du tar barnet utomlands eller bara

byter kommun och ort inom landet.

Saknade Barns Nätverk, SBN, är en ideell organisation som arbetar för att stödja och

hjälpa drabbade föräldrar, samt sprida information om bortförande och kvarhållande

av barn, internationellt och inom Sverige. Vi som arbetar aktivt är själva drabbade

föräldrar, med egna personliga erfarenheter. Vi hoppas att genom vårt arbete kunna

förbygga bortföranden, dels genom att ge råd till föräldrar, dels genom att öka

informationen om bortföranden, och påvisa den ibland absurda och skrämmande

verklighet som möter en drabbad familj i kontakt med rättsväsendet och olika

myndigheter.

Här behövs ändrade lagar och bättre redskap för att åklagare och poliser snabbare

kan agera.

Efter en separation agerar i normala fall föräldrar med sina barns bästa i åtanke.

Visst finns det många som inte alltid är helt överens i alla frågor, men de lyckas

ändå lägga sina meningsskiljaktigheter åt sidan och samarbeta för barnens skull.

Dock  inte alla. Tyvärr finns det ett fåtal föräldrar som agerar med hämnd som

drivkraft, en hämnd som riktas mot den andra föräldern och där den stora förloraren

alltid är barnen. Umgängessabotage och förtal är ofta de första varningssignalerna

som senare kan leda till ett barnbortförande, på juridisk svenska kallat ”grov

egenmäktighet med barn”, och dessa signaler borde tas på ett betydligt större allvar

än idag.

När ett barn försvinner i Sverige händer nästan ingenting. Den panikslagne föräldern

ringer till alla myndigheter, men riskerar ett godtyckligt och ofta nonchalant

bemötande. Okunskap, ointresse och en genuin övertygelse hos de flesta tjänstemän om

att ”det kan ju inte vara så farligt, det är ju barnets andra förälder som har tagit

barnet” är vad som präglar svenska myndigheter. Hade det varit en tredje part som

kidnappat barnet på gatan, hade Rikslarm genast utfärdats och barnets foton

cirkulerat på alla löp och i alla TV-kanaler. Men handlar det om en förälder, då

behöver tydligen inte barnet skyddas eller lokaliseras snabbt. Allmänheten får inte

veta om att det har hänt och media vill helst inte ta i det med tång, då det handlar

om en ”vårdnadstvist” i deras ögon.

Egenmäktighet med barn har juridiskt sett ett svagt åtalsvärde, det tar lång tid

innan åklagaren beslutar om åtal, och polisen kan inte utan ett häktningsbeslut

agera. De poliser som har erfarenhet och arbetar med dessa ärenden efterfrågar ett

snabbt ingripande, men för detta krävs en lagändring. Idag kan en förälder som har

delad vårdnad eller t. o m. saknar vårdnad lugnt ägna sig åt umgängessabotage,

kvarhålla sitt barn, förtala den andra föräldern eller hålla barnet hemma från

skolan utan ett ingripande från myndigheterna. I de flesta fall kan man tvärtom säga

att brott lönar sig. I alla fall när det gäller barn. I en absurd och

upp-och-nervänd logik som aldrig skulle användas förutom när det gäller barn,

resonerar en domstol att barn behöver kontinuitet och därför bör stanna hos den

förälder som kvarhåller eller undangömmer sitt barn från den andra föräldern.

Verkligheten är istället den att i ärenden som gäller barn, där ska myndigheterna

agera snabbt, och en nolltolerans bör införas.

Tidsaspekten är av allra största betydelse. Det ska inte vara tillåtet för en

förälder att medvetet sabotera umgänge eller kvarhålla eller undangömma ett barn.

Låt oss i stället fundera över vilka signaler ger vi idag ger barnen? Vilka

rättigheter är det vi bevakar? Barnens eller föräldrarnas?

Tänk om samhället hade resonerat likadant när det gäller  brottet misshandel mot

barn? (Barnbortföranden klassas för övrigt som barnmisshandel i USA.) Om polisen

hade suckat när en förälder vill anmäla att den andra föräldern har slagit barnet

blodigt och sagt att ”det kan väl inte vara så farligt, det är ju faktiskt barnets

förälder som slår honom/henne, så det är ok, föräldrar får slå sina barn hur mycket

de vill”. Tanken känns ganska orimlig, men för oss som arbetar kring bortförda barn

så är detta vår verklighet och det bemötande som vi får när ett barn försvinner. Så

här tänker nämligen myndigheter när det gäller ett försvunnet barn i Sverige.

I de mest extrema fallen av två föräldrars misslyckade separation, förs barnen

faktiskt bort. Som en sista desperat egoistisk handling av en icke normalt

fungerande förälder, utan en tanke på vilka konsekvenser det innebär för ett barn

att ryckas från sin vardag med saknad av vänner, familj och skola. Det är en tanke

som ingen förälder vill tänka fullt ut. Som ingen förälder kan föreställa sig. Det

mest fruktansvärda som kan hända. Att ditt barn är borta. Helt borta!

Här finns det också en gråzon som vi ofta får fumla omkring i, nämligen den att man

inte vet huruvida barnet förts ut ur Sverige eller inte.

Barnet är som sagt försvunnet. Många barn har visat sig befinna sig i många år i

Sverige, när föräldern hela tiden trott att de funnits i utlandet. Ofta under falska

namn och med hjälp av mindre nogräknade organisationer som hjälper en barnkidnappare

att hålla sig dold genom lögner och villospår. Det viktigaste är såklart alltid att

försöka spåra ett försvunnet barn och det kan man göra på många sätt. SBN har flera

gånger framgångsrikt hittat försvunna barn, även efter flera år, tack vare vårt

stora nätverk, många kanaler och frivilligarbetare. En del barn tror man finns kvar

i Sverige, när de i själva verket förts utomlands. Därför är det väldigt beklagligt

att rättsväsendet har en sådan svart/vit syn på dessa försvinnanden. Det är helt ok

att flytta från Norrland till Skåne(150 mil) utan tillstånd och ingen kommer att

lyfta finger för att få hem barnet igen, men det är inte ok att flytta från Malmö

till Köpenhamn(4 mil). Detta kan inte fortgå. Det är helt förkastligt och

undergräver allt vi arbetar kring och för.

Det finns vidare många föreställningar om att Haagkonventionen alltid fungerar. Att

ett barn som förs bort utomlands snabbt återförs, så som Haagkonventionen

föreskriver. Vi inom SBN vet att så inte alltid är fallet, även om Sverige de sista

åren har blivit väldigt bra på att återlämna barn som olovligen tagits hit. Men

flera länder präglas av en stark nationalism och korruption, som även styr landets

domstolar. Begäran av återförande enligt Haagkonventionen kan i dessa länder

behandlas av en lokal domstol, som inte alltid beslutar i enlighet med

Haagkonventionen, trots att konventionen tydligt och klart beskriver att barnet ska

återföras till sitt boendeland. I dag finns inget kontrollorgan, som kontrollerar

att länder verkligen efterlever Haagkonventionen, så även här är det fritt fram att

bryta mot det underskrivna avtalet utan några som helst konsekvenser. UD rapporterar

och för statistik över antalet avslutade ärenden, men i praktiken redovisas inte om

barnen återvänt eller inte. Enligt det som vi ser så är det oerhört många som aldrig

kommer hem igen.

Det är så här verkligheten ser ut idag. Barnens skydd och rättigheter är totalt

undermåliga och en maktlös förälder får inga hjälpmedel eller verktyg från

myndigheterna för att hjälpa sitt barn att återvända hem till sitt boendeland.

I de fall där barnen förs bort till länder som ej är anslutna till Haagkonventionen,

får man sätta sin tilltro till andra processer. Om ett beslut om en internationell

arresteringsorder har fattats kan Interpol gripa in och arrestera den bortförande

föräldern. Men även här finns ett problem då ett flertal föräldrar bortför sina barn

till sitt ursprungsland där de även är medborgare, vilket innebär att de inte

utlämnas till Sverige. Alltså finns inga möjligheter att då återföra ett bortfört

barn.

Det är dags för en inhemsk Haagkonvention kanske? En ny lagbalk som fastslår barns

självklara rätt till sin boendeort, omgivning, vardag, skola, kompisar m.m. Vi

behöver också en specialutbildad barndomstol för dessa känsliga mål. Samt en

specialrotel hos polisen för bortförda barn som alltid är i kontakt med

jouråklagare. Detta kanske skulle omöjliggöra ett bortförande till ny ort. Där en

drabbad förälder direkt inom några dagar skulle få hjälp av svenska myndigheter med

att återföra sitt barn igen. Där alla processer kring vårdnad, boende m.m. skall

avgöras på hemorten och detta innan man flyttar på sig. I USA spärrar man ofta

föräldrars möjligheter att lämna staten under pågående tvist. Dessutom fryser man

deras bankkonton m.m. i händelse av ett bortförande. När ska vi ta våra barns liv

och öden på allvar? När ska det sluta vara rea på att kidnappa barn? Och

framförallt, när ska vi sluta dela ut belöningar i form av barnbidrag,

underhållsbidrag m.m. till den bortförande föräldern och sedan också slutligen ge

dem högsta vinsten via enskild vårdnad och boende? Många gånger flera år senare, när

barnen också ibland har hjärntvättats att sky den en gång så älskade föräldern, som

effektivt bortmanövererats av den andra föräldern.

Så vad hoppas vi på? Vi som har upplevt den fasansfulla mardrömmen som det innebär

att förlora ett barn. Vi som har svikits av vårt barns andra förälder, vi som har

bönat och bett om hjälp hos polisen, socialtjänsten, domstolsväsendet, Interpol och

media. Media som ofta är vårt sista hopp, och där vi önskar att en saklig och värdig

debatt ska kunna föras. Ingen pajkastning mellan föräldrar. Ingen debatt mellan

mammor eller pappor, om vem som är de mest skyldiga. Inget förtal. Vi önskar en

saklig och nykter debatt om vad som vi tillsammans kan göra. Vad som vi tillsammans

bör göra. För att skydda våra barns rättigheter och rättssäkerhet.

För att vi vuxna ska kunna se våra barn i ögonen utan att skämmas.