Skrivet av: Maria Danielsson, vice ordförande SBN.

När det gäller våra barn måste vi få ta parti

Alltid för barnen. När jag tar parti mellan föräldrar som träter. Mellan föräldrar som grälar om vårdnaden om sina barn, och Gud vet att det finns två sidor i varje tvist. Tar jag parti. Alltid för barnet. Alltid för barnen.

Alla blir berörda när det gäller barn. Alla. Även de som inte har barn. De som inte vill ha barn. För barnen är vår framtid. Världens framtid. Våra barn. Jag var nyligen gravid igen. Alla var så glada. Så lyckliga. Alla. För det var ett barn jag bar. Ett nytt liv. ”När kommer den?” ”Hur mår du?” Osv. Barn berör. Sen förlorade jag barnen i 3:e månaden. Det var inte ett, det var två. Dubbel sorg. Och sorgen var enorm. Den slet i mig. Jag skrek ut min frustration på toaletten på mödravårdscentralen.

Men jag nattar ännu min lille son, Thor. Han som en gång var borta. Thor, som jag en gång inte trodde att jag någonsin skulle få vagga i mina armar igen. Nej, jag vaggar inte mina tvillingar som jag hoppats, men jag fick min son åter. Och det tröstar. Det gör det. Men ju mer sorger jag bär, ju mer saker jag går igenom i detta långa liv, ju mer växer övertygelsen. Barnen är allt vi har.

Nu svämmar våra mejlboxar här på SBN över med mejl från föräldrar som förlorat sina barn. Precis innan jul.

Och jag tar parti. Jag går i tusen bitar i mina samtal med föräldrar som är chockade. Som jag var en gång. Som gråter och skriker. Som behöver vår hjälp. För deras finaste son, deras älskade dotter togs ifrån dem. Jag gråter när jag skriver detta. ”Som jag hade dig förut” av Lars Winnerbäck och Melissa Horn snurrar i mina hörlurar… ”nu kan det vara försent att säga som det är” allt det där som mamman inte hann säga till dottern som försvann ut ur Sverige, 4 år gammal, förra veckan. Allt som pappan inte sa till sin son ”Det är dags att lägga på, men att stanna känns så rätt – jag vill ha dig nu som hade dig förut” sjunger Melissa Horn. Och jag känner ibland att mitt hjärta svämmar över av sorg. Och jag måste få ut det. Till er. För detta är små människor som är förlorade i världen och det gör ont i alla som får veta detta. Jag är säker. Alltid för barnen. Barn är allt vi har. Vi måste hjälpa barnen hem till sina hemländer. Det handlar mindre om vem som är den ”bättre” föräldern och mer om vart barnet hör hemma. Man ska inte få ta en 4-åring från sin hemvanda miljö och en av hennes föräldrar, må den kvarlämnade föräldern så vara mamma eller pappa. Brottet är mot barnet. Ironin med 4-åringen är att hon är i Betlehem. Om några dagar så föddees Jesus Kristus i Betlem, 2010 år sedan. Och i år firar en ensam svensk flicka sin första jul där. Varje kväll gråter hon nu efter sin mamma. Sitt ljus.

Jag som en gång var en kvarlämnad förälder kan tala från hjärtat: när min Thor försvann dog jag inombords. Och varje minut som gick och jag inte visste var hans fanns, och det var många minutrar, så dog jag lite mer inombords. Att få sitt barn bortfört är värre än alla krigens fasor. Värre än den värsta våldtäkt. Värre än när barnet dör. Jag har en vän vars dotter dog som liten i cancer. Jag har en nära vän vars mor blev mördad. Men de kan sörja. En förälder vars barn är bortfört, hur ska jag förklara det, barnet finns men kan inte nås. Det lever, men utan att man kan ens sörja det. Maktlösheten är total, som när man är i krig. Förnedringen är enorm, som när man våldtas. Skräcken total, tänk om man aldrig någonsin återser barnet? Hur mår den lilla dottern? Vem tar hand om henne? Vem smeker lill-killens kind när han slagit sig? Vem förklarar och vad säger de om varför deras mamma/pappa inte är med dem? Det gör inte bara ont. Det svider inte. Det är som om man långsamt förblöder. Från själen. Själsliga sår gör allra ondast. Och de syns inte. Ingen förstår. Det värsta är: det är ingen som kämpar för att hitta barnet. Ingen ringer. Ingen myndighet ligger på och spårar. Telefonen från UD är tyst. Media pratar om snöstorm. Men stormen bedarrar aldrig inombords. Midvinterns kyla spräcker det blödande hjärtat. I tusen miljoner små bitar.

Vi på SBN har vanliga jobb. Jag sitter och skriver detta vid ett fullbelamrat skrivbord. Bokrecensioner tävlar med projektarbeten. Mina elever ska få slutbetyg i en kurs nu till jul. I-landsproblemen stockar sig i halsen när jag försöker hinna med att stötta alla dessa mammor och pappor som bara gråter. Var finns hjälpen? Vad är det här för plats och tid när en förälder vars barn kidnappas sitter i ett tomt rum på någon jour och bara gråter och inte får hjälp? Många frågor. Inga svar.

Vi kämpar på i vår lilla grupp av saknadebarn-beskyddare. Men jag lovar, jag vill ha er hjälp. Och det vill alla barn som nu får fira en jul i ett nytt, främmande, land utan en av sina föräldrar.

Var deras ljus. Tänk förbi gränser, förbi religion, kön, ras, allt. Tänk: ett litet barn behöver din hjälp. Nu.

Så tänker jag när orken tryter, när alla måsten pockar på. När jag inte tror att jag orkar. Jag är ljuset för många. Jag ska skina. Jag orkar det.

Så hjälp oss hjälpa. Donera 10 kr. Kan du något, ett språk, har du kontakter, hör av dig! Stödföräldrar behövs, men kravet är att du själv varit med om ett bortförande. Har du familj/vänner utomlands som kan hjälpa till med bostad? Överallt finns det behov!