Ferat Korkmaz dröm är att få vara en ansvarsfull pappa. Men hans berättelse handlar om en helt annan sak, hur han steg för steg raderats ut från sin sons liv.
Efter att ha förlorat en vårdnadstvist är numera drömmen avlägsnare än någonsin.

Varenda minut som Ferat Korkmaz träffat sitt barn har varit dyrbar. Under de korta mötena gäller det att bygga upp förtroende, visa kärlek, lära känna varandra. Det är inte bara tiden som är dyrbar. Det har även kostat på ekonomiskt. Flygbiljett till Tyskland, uppehälle på plats plus en del andra omkostnader som följer med när man inte har ett naturligt hem att landa i.

Under 2007 reste Ferat Korkmaz 21 gånger till Tyskland för att få umgås med sin son. 2008 var det lite lättare, då blev det bara 11 resor, samtidigt som Deniz flera gånger besökte honom i Sverige.

Umgänget mellan far och son har sedan länge varit reglerat av domstolsbeslut. Stockholms tingsrätt har varit generösast. Där har föräldraparet fått delad vårdad, och även om det varit problematiskt att åka ner till Tyskland har Ferat Korkmaz möten med sonen haft högsta prioritet.
Trots att tysklandsresorna ofta varit tuffa. Gång på gång har han fått vänta på att mamman skulle dyka upp med hans Deniz när han väl kommit fram. Dessutom har han inte fått vara själv med sin son. Flera personer brukade vara närvarande, och de filmade också vad som hände. Ofta närgående och provocerande, gärna med någon nedsättande kommentar mot Ferat. Ett enda misstag skulle kunna bli ett bevis i domstolen i en vårdnadstvist. Samtidigt som Ferat med glädje träffat sin son har det kokat inombords för att mamman gjort vad hon kan för att deras kontakt ska brytas.

Nu har situationen förändrats. Det finns inte bara den svenska domen att ta hänsyn till, utan vårdnadsärendet har även avgjorts på tysk mark. Där har mamman fått ensam vårdnad, vilket i stort sett strypt Ferats tillträde till sin son.

- Man är så maktlös. Man är så otroligt maktlös, säger Ferat Korkmaz när Dagen träffar honom i hemstaden Stockholm.

Trots att han lagt ner en oerhörd kraft på att få ta ansvar som pappa sitter han nu på avstånd och kan bara drömma om det familjeliv han hoppats på.

Deniz är i dag fyra år, och börjar alltmer rota sig nere i Tyskland. Han kan inte svenska, och har inte lärt sig turkiska, vilket är det språk hans föräldrar delar.

Språkförbistringen gör att relationen mellan far och son håller på att försämras, och Ferat Korkmaz konstaterar att det inte är speciellt roligt när han måste låtsas att han förstår vad hans son vill säga. Problemet är att tiden rinner iväg för honom, och risken är uppenbar att han kommer att tappa kontakten med sin son.

- Krocken började redan innan barnet kom. Jag fick signaler om att allt inte var som förut, jag kunde bli utfryst, hon kunde lätt bli sur och jag kunde inte förstå varför, berättar Ferat Korkmaz om hur konflikten med mamman började.
Han jobbade då inom familjeföretaget med att importera livsmedel, hade gott om pengar, flexibel arbetstid och var på väg att dra igång sin egen verksamhet nere i Turkiet. Det var också under en längre vistelse i Turkiet det blev klart för honom att hans förhållande höll på att rinna honom ur händerna, och att den kvinna han en gång förälskade sig i inte ville att han skulle vara delaktig i deras sons uppväxt.

Efter ett gräl försvann plötsligt mamman, och med sig hade hon den nio månader gamla Deniz. När Ferat Korkmaz började leta efter dem hos släktingarna möttes han av ett iskallt nej.

Efter ungefär en månads sökande lyckades han hitta dem. Inte i deras gemensamma hem i Sverige, inte i Turkiet, utan i hennes gamla hemland Tyskland.

Ferat Korkmaz hoppades in i det sista att det skulle gå att rädda förhållandet, åkte dit, och fick då i stället se bevis på hur mamman och hennes släkt planerat att han skulle hamna utanför sin sons liv.

- Jag fick gåshud och det gick bara runt i huvudet på mig. Plötsligt var det inget snack om att rädda familjen. Det var bara att gå in och pussa Deniz och viska i hans öra; jag kommer att kämpa för dig, pappa älskar dig.
Sedan dess har Ferat Korkmaz kämpat. Och älskat. Och åkt ner till Tyskland för att under bestämda tider, och ständig övervakning, få vara med sin son. En kamp som inte bara fördes mot en annan släkt, utan också mot tyska och svenska myndigheter. Att vara en pappa som slåss för sin rätt visade sig vara svårt, och Ferat Korkmaz menar att han gång efter gång diskriminerats av olika myndigheter, både i Sverige och i Tyskland.

Exempelvis är han mycket besviken över att socialtjänsten och domstolarna inte gjort någon ordentlig genomgång av hans ärende. Han menar att han haft bra bevis, men att myndigheter lättare har köpt mammans argument.

- De har inte tagit del av de fakta jag har kommit med. Jag har blivit överkörd av domar, medan mamman inte har följt de domslut hon fått. Hon har ignorerat dem och det går inte att ställa henne till svars. Mamman har medvetet drivit saken till domstol och låtit allting se värre ut än det är, och bara att hamna i en domstolstvist anses tillräckligt för att den ena parten ska bli av med vårdnaden, säger Ferat Korkmaz.

- Jag är också överraskad att det är skillnad mellan teori och praktik när det gäller vårdnadstvister. Man har en lag som säger en sak, men i praktiken utövas den på ett annat sätt. Värst av allt var att myndigheterna såg till att separera mitt barn ifrån mig utan att ta någon hänsyn till barnets kontakt med sin pappa.

Framförallt tycker Ferat Korkmaz att det är märkligt att en kvinna som rymt med ett barn har gynnats i den juridiska processen. Ju längre barnet bott hos henne, ju mer processen förhalats, desto sämre odds för honom.
Att pappor skulle diskrimineras i vårdnadstvister är ett ämne som börjat diskuteras i Sverige, framförallt är det män som lyfter frågan. Det finns exempelvis en självutnämnd pappaombudsman, och flera pappasidor har vuxit fram på nätet som tar strid för pappors rätt. De kan bland annat peka på statistik som säger att i ungefär 90 procent av fallen är det mamman som får vårdnaden när det tvistas om barn, och ett argument som framförs är att domstolar och sociala myndigheter slentrianmässigt ger mamman fördelar i förhållande till pappan.

Ferat Korkmaz har numera erfarenhet från såväl svenska som tyska förhållanden, och han konstaterar att det hade varit lättast att ge sig platt, betala för underhåll och låta barnet växa upp utan honom för att sedan kunna satsa på sig själv.

- Men jag har valt den tuffa vägen, jag har lovat mitt barn att vara med honom livet ut. Jag har känt mig nere gång på gång, har gråtit många nätter, men många har också pushat mig att gå vidare.

Ferat Korkmaz har överklagat det tyska domstolsbeslutet att mamman ska ha ensam vårdnad, och är redo att ge sig in i nästa rond av vårdnadstvisten. Han har även skrivit en bok om vad som hänt. En bok som ges ut i augusti på eget förlag.

- Det är för att ge min version av storyn till min son. Om vår kontakt skulle försvinna vill jag lämna något åt honom. Det här är mitt testamente.

Ferat Korkmaz säger också att han skrivit boken för andra föräldrar i samma situation. För att lyfta upp den problematik som omgärdar vårdnadstvister. Redan innan boken är publicerad har intresset visat sig vara stort. Facebookgruppen ”Pappa älskar dig” är snart uppe i 1 300 medlemmar, och Ferat Korkmaz har blivit navet i en större diskussionsgrupp om barns rätt till sina föräldrar.

Budskapet han vill föra ut är att man inte ska utestänga en förälder som vill ta ansvar. Barn behöver båda sina föräldrar, och framförallt måste föräldrar se till barnets bästa, även om de själva inte kommer överens.

Förutom att skriva en bok tänker Ferat Korkmaz också starta en stiftelse för föräldrar som behöver hjälp vid vårdnadstvister. Han har kunnat kämpa för sin son för att han haft pengar, flexibla arbetstider och en släkt som helhjärtat stött honom. Som egen företagare har han haft förutsättningar som en vanlig arbetare i samma situation inte skulle haft.
En stiftelse skulle kunna ställa upp med startkapital under en vårdnadstvist för den som behöver. Ferat Korkmaz vill också vara med och bygga upp en pappajour, eftersom han anser att män i dagsläget inte har ett lika stort skyddsnät som kvinnor. Istället för att få prata av sig vänder de sig inåt, och istället för att bearbeta sin situation är det många som istället väljer att dränka sina sorger i alkohol.

- Mäns problem är att de inte vågar prata om trasiga relationer. Det är tabu, manligheten står i vägen.

Ferat Korkmaz hoppas nu att hans erfarenhet ska få betydelse för andra. Men framförallt kommer han att fortsätta att kämpa för att få tillträde till sitt eget barn.

- Jag har bestämt mig för att göra min plikt som förälder, jag har alltid tagit ansvar och kommer att fortsätta att göra det så länge mitt barn lever.

På fotot ovan: Ferat Korkmaz