Framgångsrikt umgängesprojekt i Libyen, juli 2010
augusti 13, 2010 av SBN Editor
Arkiverad under Adeeb och Mohamed Etorki, Elnor Elsaeiti, SBN
Söndagen den 25 juli reste två svenska mammor från Arlanda till Tripoli, Libyen för att deltaga i det mångårigt framgångsrika umgängesprojektet ”Family Reunion” som varade under två veckor fram tills den 8 augusti. Det var mamma Ana Etorki från Umeå och mamma Laila El Saeiti från Upplands Väsby, som båda har fått sina barn bortförda av papporna under 2009 och 2008.
Mamma Ana hade inte sett sina två små söner, Mohamed 6 år och Adeeb, 2 år på nästan ett års tid sedan deras pappa i september 2009 tog dem på en ”semesterresa” till Tripoli och sedan lämnade dem kvar där gentemot mammans vilja. Sedan dess har hon kämpat hårt för att få hem sina barn igen och kampen fortsätter…
Mamma Lailas dotter Elnor var bara 2,5 år när pappan vägrade återlämna henne efter ”semestern” i juli 2008 i Benghazi, Libyen. Sedan dess har hennes förtvivlade mamma hemma i Sverige försökt göra allt för att få kontakt med sin dotter, men lönlöst. Idag är Elnor snart fem år gammal och Laila hade inte sett ett foto av sitt barn ens på över två års tid…
________________________________________________________
Tack vare ISS International Social Service i Storbrittanien: CFAB och den Libyska välgörenhetsorganisation Wa’atasimo och SBN:s samarbete med dem, så öppnades en möjlighet för mammorna att få delta i ”Family Reunion Project 2010″ där mammorna bjöds in av Libyska Myndigheter och fick därmed hjälp med gratis visum och även uppehället sponsrat under sina två veckor i Libyen.
Tack vare Wa’atasimos starka ställning i Libyen så gick det förhållandevis bra att få pappornas tillåtelse att låta barnen och mödrarna umgås. Sammanlagt var det 25 mödrar från olika länder på plats i Libyen under 2010 års resa.
Det finns också en jättefin halvtimmeslång dokumentär om projektet som pågått sedan 1999. Den kan ni titta på här (endast engelska):
The Road to Libya – The ISS UK family reunion project 2008 from Middleton Mann on Vimeo.
För den intresserade så kan ni ladda hem och läsa ned deras rapport för 2008 HÄR. En rapport för årets projekt kommer med säkerhet att snart publiceras också.
________________________________________________________
Mamma Ana stannade i semesterbyn i Tripoli där hon fick umgås nästan dagligen med sina barn. Mohamed fyllde sex år under tiden Ana var på plats och hon fick fira hans födelsedag med paket och tårta. Han var överlycklig att se henne och kramade och pussade henne konstant och ville inte släppa henne alls. Det var uppenbart att han saknat och lidit oerhört av att vara ifrån sin mamma så länge. Han talade dock fortfarande bra svenska, men inte lillebror Adeeb, som var för liten vid tiden för kvarhållandet. Han kände därmed inte heller igen sin mamma, men lät sig kramas och pussas på ändå. Även om mamma Ana hade önskat att hon fått mer tid med sina barn så är hon ändå oerhört glad över att få ha varit nära dem, hålla dem och fått berätta för dem hur mycket hon älskar dem. Det var nyttigt för både mamma och barn att få knyta an, även om de två veckorna försvann snabbt och det var dags att resa hem igen. Särskilt Mohamed blev oerhört ledsen när det var dags att säga hejdå och förstod inte varför mamma inte kunde stanna med dem. Här kommer några foton från Anas Libyenresa och mötena med barnen:
________________________________________________________
Mamma Laila reste tillsammans med personal från ISS till Benghazi där organisationen hade ordnat med en stor välkomstkommité och festligheter dubbelt upp. Hon blev hämtad av Elnors pappa och bodde sedan hemma hos släktingarna tillsammans med Elnor under cirka en en och en halv veckas tid. Elnor talade ingen svenska längre, men de lyckades ändå kommunicera jättebra med varandra. De sov tillsammans varje natt och Elnor blev överförtjust i presenterna som Laila haft med sig. Hon blev helt förstörd när det var dags att säga hejdå på flygplatsen och grät otröstligt i ett helt dygn. Här är några foton från Lailas tid hos Elnor:
Slutligen vill SBN rikta ett varmt tack till alla som gjort den här viktiga resan möjlig:
THANK YOU SO MUCH FOR MAKING THIS POSSIBLE:
CFAB
Wa’atasimo
ISS – International Social Service
Marek Ganther
Muftah El Fagi
Ahmad Kajman
Libyska myndigheter och ambassaden i Sverige
Annelie Enochson, riksdagsledamot KD
UD/KC
Lena Isaksson, advokat, Umeå
Jessica Sandberg, jurist, Stockholm
Vad glad man blir att läsa över dessa möjligheter som gavs dessa barn och deras föräldrar som så gärna vill att barnen skall få trotts att man har så svårt att komma överens och hitta lösningar.
Vad bra det vore om man kunde tala mer direkt under den begränasde tid vi har möjlighet till våra barn som en dag själva väljer och kanske kommer ihåg.
Bra förening och intitiativ, hoppas en del föräldrar väljer att samarbeta i stället för att motarbeta och se till att de själva får möjligheter i stället för att desa begränsas.
Hur bidrar man till bäst till att allt detta blir möjligt och utvecklas mer?
Finns det förslag på förening eller organisation man lämpligast donerar till?
Leroy
OK.
Prövar att donera en slant till stiftelsen som jag tycker gör ett bra arbete på ett objektivt sätt.
Jag har satt in några ”små” slantar till stiftelse som jag tycker gör ett fantatastiskt arbete för ALLA barnens skull.
Jag hoppas verkligen att hatet och viljan att straffa den andre föräldern minskar och att vi alla lyckas besinna oss, inte drivas av att såra eller hindra den andre föräldern när vi inte kan leva tillsammans. Barnen faktiskt erbjuds och får en möjlighet att bilda sig egna uppfattningar om var och en av oss. Respekt för lag och konventioner följs och man väljer att tåla objektiv granskning i stället för att bara ta eller hävda egen rätt. Man väljer att dela med sig av det bästa man har i stället för att ta. Livet får en möjlighet att blomma i solsken och slå rot hos två likvärdiga föräldrar i stället för att en anser sig mer lämpad och väljer att ta i st’ället för möjlighet att ge.
Leroy
Fina bilder som gör en glad.
Paypal till stiftelsen.
OK?
Leroy
Vad fint att det ordnas möten såhär, men jag tänker bara lite sorgset att två veckor är inte mycket när mor och barn varit åtskilda i flera år. Särskilt tänker jag på Elnor och på de andra barn som glömt svenskan och skulle behöva månader för att lära sig språket igen. Är det 3 månader som gränsen för turistvisum gäller (?) så skulle det ju behövas att mor och barn får umgås varje dag och öva svenskan. (Plus allt annat som de missat tiden ifrån varandra givetvis.) Men det kanske inte finns pengar för en sån lång vistelse? eller hur fungerar det, jobbar Laila och kan inte ta ledigt om en sån möjlighet skulle finnas? Är det ekonomin som styr eller skulle papporna inte gå med på att det blir längre tid? Hur mycket skulle det kosta ungefär om Laila skulle få stanna i tre månader och bo med Elnor? Jag har så många frågor men vet inte om det är hit jag ska skriva, eller direkt till de föräldrar med bortförda barn som jag tänker extra på? Hur ofta läser mammorna (är det ju oftast) på denna sida, eller får de någon notis när det kommit inlägg under ”deras barns artiklar”? Eller kan man/ska man hellre skicka direkt till dem istället? Tack för att ni kämpar för dessa barn och föräldrar!