SBN i Riksdagen 22 april

Den 22 april 2010 hölls ett viktigt seminarium i Riksdagen gällande barnbortföranden i Sverige. Annelie Enochson bjöd in oss från SBN till detta viktiga möte. Närvarande från SBN: s styrelse var Anna Frank, Kevin Wyn-Jones samt jag. Vi har ju för bara två månader sedan suttit i möte med representanter från Justitiedepartementet några kvarter från Rosenbad, på UD, för att ge SBN: s syn på centralmyndighetens placering, som handhar bortförda barns ärenden. Det är alltid lika spännande att få möta våra folkvalda politiker, och hoppet återupplivas att allt arbete kommer att ge resultat så småningom.

Det var en gråmulen dag. Snön vräkte ned, typiskt aprilväder, men smälte bort lika fort under våra skor när vi kom in i Rosenbad. Allt som allt var vi 17 deltagande. Hearingen leddes av en riksdagskvinna som Annelie, då hon satt fast någonstans bakom ett askmoln i Afrika, sänt oss. Vid det stora gula bordet på rummets kortsida satte sig advokat Ia Sweger, barnombudsmannen Christoffer Carlsson samt Anna Frank. Runt det långbord som upptog det stora rummets längd satt politiker, en ledamot från Socialnämnden, en kvinna från Rädda Barnen och ett par andra intresserade och engagerade eldsjälar.

Under en kolossal kristallkrona och med en tavla målad av Prins Eugene i blickfånget lyssnade jag ännu en gång på Annas berättelse om hur Vid togs från henne och kidnappades utom Sveriges gränser 2008. Jag har hört hennes och Vids historia många gånger. Första gången jag läste om Anna Frank var under februari månad 2009. Då sökte jag febrilt på nätet efter organisationer och människor som kunde hjälpa mig få tillbaks min 15 månader gamla son. Jag trodde när Thor kidnappades att min situation var ytterst unik. Vad jag fann var att jag var en av hundratusentals kvarlämnade föräldrar runt om i världen. Liksom Anna. Genom Annas berättelse kom jag i februari 2009 i kontakt med Saknade Barns Nätverk.

Till skillnad från Anna så återfanns min son genom mirakulösa och självuppoffrande människors goda gärningar efter bara två och en halv månad. Det kändes verkligen inte som ”bara” dryga två månader under tiden Thor var spårlöst borta, men nu i efterhand vet jag hur otroligt snabb sökandet och återförandet av min son var. Annas Vid är ännu borta, nu mer än 2 år senare. Annas historia är inte unik i sin tidsaspekt. Annas reagerade som många skulle ha gjort i hennes situation, hennes absoluta tro på det svenska rättssamhället lika betryggande vanlig som en fikarast på jobbet. Anna gick inte ut i media, utan väntade på vad hon trodde var hjälp som var på väg. Men Anna tror inte längre på en absolut fungerande rättsstat. Det gör inte jag heller. Därför satt vi denna onsdag i Riksdagen.

Människor som hör Annas berättelse för första gången har mycket svårt att tro henne. Det är inget konstigt med att man faktiskt tror att när ens barn kidnappas av en förälder så sätter samhället igång med en rivstart; polisen spanar och eftersöker kidnapparföräldern, socialen och terapeuter ringer upp den kvarlämnade mamman eller pappan och tröstar och stöttar. Några väl valda, utbildade, människor anländer till det hem där barnet tagits ifrån och kampanjar med myndigheter och media i eftersökandet av barnet. Det jag just beskrev är USA idag i fall gällande kidnappade barn. Men Sverige är mycket långt från USA: s verklighet.

Det som hände Anna var att ingenting gjordes. Och än idag görs ingenting. Carl Bildt mumlar något om ”tyst diplomati” och föräldrar som anmäler sina barn kidnappade uppmanas att göra en anmälan hos UD och sen vänta. På att ingenting händer. Jo! De uppmanas att göra en enda sak: att inte tala med media. Men om de ”kunde vara så vänliga att ringa upp kidnapparen och förhandla sig till att barnet får komma hem till Sverige vore det ju bra…” Ja, detta är helt sant. Tyvärr har jag nu hört samma historia från ett tjugotal föräldrar sedan mitt arbete för SBN började. Och det är lika chockerande och upprörande varje gång.

Så vad gjorde vi i Riksdagen. Jo Anna, genom sitt berättande, samt Ia Sweger med exempel från tingsrätt och Svea hovrätt illustrerade på ett mycket effektfullt sätt hur verkligenheten ser ut i Sverige idag när ett barn bortförs utom riket av en förälder.

Många av de närvarande politikerna var mycket rörda av vad de hörde. Panelen fick också en del frågor.

En fråga kommer jag särskilt väl ihåg. En nämndeman från syd Sverige undrade försynt om man verkligen ’borde ta bort umgänge för den förälder som anklagas för att vilja föra bort barn i en vårdnadstvist, kunde inte då systemet utnyttjas så att en pappa eller mamma bara hade att anklaga den andre för att vara en kidnappare för att se till att de inte fick träffa sitt barn?’ Visst, men så är ju även fallet med blotta anklagelsen idag att en förälder förgriper sig på barnet. Visst, ett system och en lag kan alltid missbrukas. Men det finns idag solid forskning, främst från föregångslandet USA, som Socialstyrelsen redan erkänt och som ligger till grund för lagändringen 2006/2007. Lagändringen juli 2006 ledde till Regeringsuppdraget Skr 2007/08:39 vilket ger IMS/Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram strukturerat riskbedömningsinstrument med riskfaktorer för riskbedömning av bland annat barnkidnappning. Socialstyrelsen rapport november 2007 angående riskbedömning i samband med vårdnadsutredningar lyder delvis i sin slutsats: ”strukturerat riskbedömningsinstrument har högre prognosförmåga än riskbedömning utan metod/struktur vilket är jämförbart med att kasta tärning/slumpen.”

Det enkla svaret på nämndemannens fråga: självklart bör man undvika umgänge, även med kontaktperson, för ett barn med den potentiella kidnapparen under tiden som anklagelsen utreds. Med bra bedömningsinstrument och med fängelse och vite i de fall falska anklagelser görs (detsamma borde gälla vid falska övergreppsanklagelser av andra sorter) så kan vi bättre skydda barn från att tas utomlands och kanske aldrig få se en av sina föräldrar igen. Om en riskbedömning gjorts i Vids fall, om polisen och socialen samverkat de två gånger Vid hölls från sin mamma och vårdnadshavare, inlåst i sin fars lägenhet i flera månader, om om varit hade Vid varit hemma i sin mammas armar just nu.

Riksdagshearingen var ett första steg i vad vi hoppas på är ett växande missnöje med den flagranta attityd Sverige har gentemot barn av blandförhållanden som förs från sitt enda hemland långt bort av en kidnapparmamma eller pappa. Vi kan inte längre blunda och säga att kidnappningar är ”privata vårdnadstvister” utan måste möta problematiken av 2000-talets mobila, internationella förhållanden och de barn som resulterar därav. Barn är barn och ingen borde behöva ryckas upp från sitt hem, sitt språk, vänner och familj och tas till främmande land med en instabil, arg, farlig förälder. Det är vår skyldighet som samhälle att hjälpas åt med att förändra lagen och kräva rättvisa för våra barn, och att införa FN: s barnkonvention i praxis och lag.

I solidaritet,

Mia Danielsson

Kontakta mig på mia@saknadebarn.org