Hur barn påverkas av att bli kidnappade av mamma eller pappa

Påverkan på barn vid föräldrabortförande

Av Nancy Faulkner, Ph.D (filosofie doktor)

Publicerad 15 november 2008

Översatt till svenska av Maria Danielsson – SBN

Artikeln finns på: http://www.healthyplace.com/abuse/soc-um/impact-of-parental-child-abduction/menu-id-821/

Föräldrars bortförande av barn är en form av övergrepp mot barnet. Psykologen Dr. Nancy Faulkner diskuterar den dramatiska inverkan föräldrakidnappningar har på barnen, även kallat ’barnstöld’.

Presenterad vid:
United Nations Convention on Child Rights – FN: s Möte för Barns Rättigheter
9 juni 1999
av Nancy Faulkner, PhD
på uppdrag av
P.A.R.E.N.T.
och
Victims of Parental Child Abduction

Inledning

”På grund av de skadliga effekterna på barn, har kidnappning som begåtts av en förälder karaktäriserats som en form av barnmisshandel” rapporter Patricia Hoff, juridisk chef för Föräldrabortförande, Utbildning och Spridningsprojektet (PACT), American Bar Association om barn och lagen.

Hoff förklarar:
”Bortförda barn lider känslomässigt, och ibland fysiskt i händerna på kidnapparföräldern. Många barn får höra att den andra föräldern är död eller inte längre älskar dem. Barnet har ryckts upp från familj och vänner, och bortförda barn får ofta nya namn av sina kidnappare. De instrueras av kidnapparföräldern att inte avslöja sina riktiga namn eller var de bodde förut. (Hoff, 1997)

Som en tidig ledare inom det relativt nya området rörande föräldrabortförande/föräldrakidnappning av barn skrev Dr. Dorothy Huntington en artikel som publicerades 1982; Föräldrakidnappning: En ny form av barnmisshandel. Huntington anser att ur barnets synvinkel är ”barnstöld ett övergrepp mot barnet.”

Dr. Huntington menar att: ”vid barnstöld används barnen både som objekt och vapen i kampen mellan föräldrarna vilket leder till en brutalisering av barnen psykiskt, speciellt så förstörs deras känsla av tillit till världen runt omkring dem”.

På grund av vad som sker vid föräldrabortförande av barn betonar Huntington att: ”vi måste omvärdera barnstöld som barnmisshandel av den mest allvarliga sort” (Huntington, 1982, s. 7)

Det är en olycklig och uppenbar brist på litteratur om föräldrars bortförande av barn. Det är bara under de senaste två decennierna, Huntington (1982), Greif och Hagar (1993), och andra har börjat ta itu med de problem som barn till föräldrar som kidnappat dem måste leva med. Med växande oro för bortförda barn har en del experter myntat uttryck som ”Parental Alienation”, på svenska PAS (Parental Alienation Syndrom = Att Bli Främmande Inför en Förälder, på grund av vad den andra föräldern gör och säger) för att beskriva de potentiella negativa effekter på barn som utsatts för kidnappning av en förälder. Oberoende av de specifika termerna för att åskådliggöra effekterna av föräldrars bortförande av barn råder allmän enighet om att barnen är de resulterande offren.

Riskfaktorer för Föräldrakidnappningar
Föräldrar som kidnappar sina barn efter en skilsmässa har ökat alltsedan mitten av 1970-talet. Detta har skett parallellt med högre skilsmässoantal och de upptrappade tvisterna över vårdnad av barn (Huntington, 1986). Enligt Hoff (1997) så inkluderar termen ”föräldrakidnappning” att man tar, behåller eller gömmer ett barn från den andra föräldern, eller att en familjemedlem gör detta – vilket också kan ske gentemot den rättmätige vårdnadshavaren genom ett ombud (tredje part som agerar på den förälders vilja som kidnappar barnet). Föräldrakidnappningar sker gentemot gällande vårdnadsbeslut och umgängesrätt gentemot den kvarlämnade föräldern eller familjemedlemmen.

Den kidnappande föräldern kan flytta från stat till stat, vilket leder till en ny omgång av utredningar om övergreppet mot det bortförda barnet med varje flytt, i väntan på att socialen ska ingripa (Jones, Lund och Sullivan, 1996).

Eller så flyr kidnapparen till ett annat land vilket helt förstör några förhoppningar på hjälp för det kidnappade barnet av socialen i ursprungslandet. Det mest genomgripande scenariot är att den bortförande föräldern går under jorden, eller försvinner undan lagens tillämpning (då de lämnar hemlandet eller staten).

”Dessa kidnappningar är mycket skickligt påhittade och planerade och inbegriper ofta hjälp av familjemedlemmar. Den kvarlämnade föräldern har ingen ny adress eller telefonnummer.” (Clawar & Rivlin, s.115).
Huntington och andra tror att inneboende i människorovet och hemlighållandet av kidnappningen finns negativa konsekvenser för barn som utsatts. Det är Huntingtons påstående att en av de mest oroande faktorerna är att föräldern har flytt och ”är utom räckhåll för lagen och för samhället att skydda barnet”. För att undgå upptäckt gömmer sig den kidnappande föräldern – ”så vem vet vad som händer med barnet”! (Huntington, 1982).

Det bortförda barnet lämnas utan de garantier som normalt tillhandahålls av lagen. Detta gör barnet helt sårbart för diktat som den kidnappande förälder ställer, och som framgår i följande forskningsprojekt med Johnson och Girdner, har den kidnappande föräldern inte barnets bästa i åtanke, eller så kan kidnapparen fungera med svåra hinder.
En studie kallad Förebyggande av Föräldra- eller Familjebortförande genom Tidig Riskidentifiering utfördes av Dr Janet Johnston (Judith Wallerstein Center for Family in Transition) och Dr Linda Girdner (ABA Center för Barn och Lagen). Forskarna beskrev sex profiler som påvisar risk för bortförande, om en förälder:
1. Har hotat att kidnappa eller har bortfört tidigare;
2. Är misstänksam och misstrogen på grund av en övertygelse om att övergrepp har förekommit;
3. Har paranoid-vanföreställningar;
4. Är sociopatisk;
5. Har starka band till ett annat land, och;
6. Inte känner sig ålagda att följa rättsordningen.
Dessa konstateranden av Johnston och Girdner utgör en dyster prognos för barn som hålls i händerna på en sådan olämplig förälder.