TV4 igår – Efter Tio med Malou!

Om ni missade programmet igår så kan ni klicka HÄR för att titta igen, eller titta ovan!

Det är Maria Elfversson som återigen berättar om Alicias bortförande till Kambodja.

Hon pratar om hur hjälplös man känner sig och hur handlingsförlamade de svenska myndigheterna är. Hur lång tid som ibland går utan att ett enda steg tas i rätt riktning.

Ska det behöva vara så?

Med i programmet finns också UD:s presschef Anders Jörle och advokat Susanne Ekberg-Carlsson.

UD säger ju som vanligt att de inte får ta ställning och att de har sina begränsningar. Advokaten berättar att detta inte är brottsmål utan civilrättsliga mål, med de svårigheter det ger. I Alicias fall så gjorde t.ex. polisen i Kambodja ingenting förrän de "uppgraderade" brottet till ett traffickingbrott istället, efter barnbortföranden inte var inte brott där.

Detsamma har vi sett i många andra ärenden. Även här i Sverige. Polisen gör ingenting utan direkta tips. Inga resurser används. I en del andra länder så kan man trots förlorade rättegångar faktiskt gå under jorden och polisen vägrar efterlysa personen, eftersom den, trots allt, är en förälder.

Vi jobbar hårt för att ändra på detta. En frisk förälder kidnappar inte sitt eget barn! Det är en sjuk, egoistisk förälder som barnet måste räddas från. De skadar sina barn genom detta! Något som idag vuxna barn kan vittna om, som varit bortförda. Senare i veckan ska vi t.ex. publicera ett brev från Sara Krantz, som spenderade många långa månader i Gaza, efter att hennes pappa kidnappat henne och syskonen dit.

I programmet försöker man också trycka på att det trots allt fungerar bra i dessa ärenden och att barnen ofta är tillbaka på 4 månader cirka. Att Haagkonventionen är ett utmärkt redskap och att Maria och Alicias historia är ett undantag. Vi kan inte hålla med. Sedan kör UD självklart med det klassiska "Vi kan inte kommentera enskilda fall" och vi kan inte glömma när han sade till mamma Anna, vars son Vid är bortförd och kvarhållen i Bosnien sedan maj 2008, att "UD kan inte prioritera enskilda barnärenden". Vad gör de då egentligen?

Alla historier är enskilda ärenden och är unika! Fruktansvärda!

Självklart ska man inte förringa eller bortse från det positiva: självklart fungerar det jättesmidigt ibland. Barnen försvinner, anmälningar görs, en Haagförhandling hålls inom några veckor och barnen kommer hem igen. Underbart! Det är så glädjande och härligt när sådant händer! Vi har själva sett det flera gånger. Ja, Haagkonventionen fungerar – men inte alltid. Bara ibland, faktiskt. I många länder finns den bara på pappret, men inte i praktiken. Och ingenting görs när det inte fungerar heller. Inga reprimander. Ingen som hjälper barnen hem då! Vad gör UD åt det? Vad ska man göra då som kvarlämnad förälder?

Vi skulle vilja säga att vår samlade erfarenhet säger att Haagkonventionen fungerar bra i norra Europa och gentemot USA. I södra Europa fungerar den dåligt och godtyckligt. I andra delar av världen fungerar det knappt heller. Vackra paragrafer men tomma ord…

Dessutom är det i många fall som barn förs till länder utanför konventionen. Såsom flera av barnen vars öden vi följer här på bloggen!