Idag är det EU-val, och fortfarande har vi inte fått några fler svar sedan KD mailade för några dagar sedan. Det är inte förvånande, men det vore trevligt om man någon gång blev positivt överraskad.
Jag möts alltid av bestörta reaktioner när jag berättar om Vid. De flesta blir väldigt upprörda, även de EU-valarbetare som vi har pratat med, men få reagerar med handling. Välmenande ord hjälper inte Vid, det måste mer till.
Min största oro är just nu om häktningsordern på Vids pappa försvinner. Det vore det stora slutgiltiga sveket från svenska myndigheter mot Vid. Jag är också upprörd över att man kan fatta beslut i Bosnien om min son utan att jag ens blir underrättad. (Jag skrev tidigare om att Vids pappa fått avslag på sin begäran om vårdnad om Vid i Bosnien, och att jag först nu fått ta del av det beslutet efter att min advokat begärt det, trots att det fattades redan i september 2008). Hur är det möjligt att man kan försöka radera ut en förälder helt och hållet ur ett barns liv? Hur kan man vara mamma i 11 år, för att sedan inte inte få finnas mer för sitt barn? Och hur klarar man det som barn? Att den trygghet som man har levt med hela sitt liv, helt plötsligt är borta? Jag kan bara hoppas att jag har gett Vid så mycket styrka och kraft och kärlek att han kan bära det med sig inom sig. Men jag är så orolig för honom.
Jag kommer aldrig att förstå hur man som förälder kan ta sitt barn ifrån den andra föräldern, hur man kan radera ut den andra föräldern helt i sitt barns liv. Det är för mig det värsta och det mest egoistiska man kan göra som förälder. Det är oförlåtligt. Hur kan man fatta ett sådant beslut? Hur kan man INTE förstå vilken skada man gör mot sitt barn? Jag är så orolig för hur Vid kommer att må som tonåring, som vuxen. Hur hanterar man ett sådant trauma i sin barndom? Hela vuxenvärlden har svikit Vid. Hans pappa först och främst eftersom pappan berövat Vid sin mamma och sitt invanda normala liv, och jag som mamma som har svikit Vid eftersom jag inte finns just nu för honom, med honom, nära honom. Och socialtjänsten, rättsväsendet, politikerna, ni som borde hjälpt till med verktyg för att förhindra att denna katastrof skulle hända, ni gjorde ingenting… Ni valde medvetet att inte göra någonting. Vid försvann inte plötsligt, utan förvarning, tvärtom. Och ändå gjorde ni ingenting…
Vem bär ansvar för Vids förstörda barndom? Vem bär ansvar för alla dessa oerhört utsatta barn?
Läs mer om fallet Frank på hans egen blogg!
